Landvägen till AHERAT

A F G H A N I S T A N-N Y T T

# 4 – 2 0 0 5 0 4

LENNARTBREGGREN

K A N D A H A R

M A Z A R-I-S H A R I F K U N D U Z

K A B U L G H A Z N I

Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankom- mittén, SAK. För signerade bidrag svarar författarna.

ANSVARIG UTGIVARE: Lena Hjelm-Wallén REDAKTÖR: Markus Håkansson

INSÄNT MATERIAL: Allt material som frilansartiklar, insändare m m skickas till adressen nedan, eller e- post: markus.hakansson@sak.se. För ej beställt mate- rial ansvaras ej. Allt material i tidningen kan komma att publiceras på internet.

REDAKTIONSRÅD: Helen Hellmans, Malin Parman- der, Harald Holst, Carl Schönmeyr, Natasha Brieger, Anette Levander och Markus Håkansson

ISSN 0280-7041 TRYCK: GTC

ANNONSPRISER: Helsida 5 000 kr halvsida 2 500 kr och 1/4 sida 1 250 kr Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 185 kr/år. Årsavgiften sätts in på pg: 64 23 90-9.

(Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 år, 75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga världen 300 kr. Lös- nummerpris: 30 kr.

För adressändring, prenumerationsärenden och frågor rörande medlemskap, kontakta info@sak.se ADRESS: Svenska Afghanistankommittén, Trekantsv.1, 6tr, 117 43 Stockholm Tel 08-545 818 40, fax 08-545 818 55 info@sak.se | www.sak.se

SAK har följande konton för bidrag till verksamheten:

PG: 9 0 0 7 8 0 - 8 , BG: 9 0 0 - 7 8 0 8 Utgivningen stöds med bidrag från Sida.

Upplaga 8 000 ex. Presslagd den 21/11, 2005.

En lågstadieklass med flickor har lektion i en av SAKs skolor i provinsen Laghman nordost om Kabul. Bilden är tagen i april 2004.

Nyligen utkom boken Afghanistan – ett standardverk som ger en nyanserad och uppdaterad bild av ett land som ofta beskrivs som ett av världens fattigaste. Afgha- nistan-nytts läsare ursäktar nog påståendet att det också är ett av världens mest intressanta. Jour- nalisten Anders Sundelin är re- daktör för boken Afghanistan. Här berättar han om hur hans intresse och engagemang för detta land såg dagens ljus.

T E X T

:

L änge levde jag i föreställningen att ju mindre man vet, desto mer får man veta. Alltså reste jag landvägen från Sverige till Indien i augusti 1969 utan att ta reda på något om länderna som ligger där emellan.

Lite hade jag naturligtvis snappat upp i skolan och i tidningarna, men om det land vars gräns jag passerade en kväll tre veckor senare visste jag rakt ingenting. Så här långt efteråt minns jag tystnaden. Jag minns mörkret.

Jag minns män som satt hopträngda i sina fi ltar runt lägereldar. Nästa dag, i Herats basarer, mötte jag resliga män med ålderdomliga gevär över axeln som hälsade på varandra med handen tryckt mot hjärtat. Allt var ytterst egendomligt. På Fredagsmoskéns marmorbelagda innergård störtade skönheten emot mig men jag begrep ingenting.

I bussen på väg söderut, mot Kandahar, stirrade jag ut på det torra, tomma, blekgula landskapet och läng- tade redan tillbaka.

Det skulle dröja tolv år innan jag kom tillbaka, egendomligt nog till just dessa trakter som jag längtansfullt stir- rat ut på från bussfönstret. Då visste jag bättre. Jag hade läst Jan Myrdals Resa i Afghanistan, men också Ro- bert Byrons Vägen till Oxanien och Torgny Sommelius Bort genom Asien.

I Peshawars och Quettas fullproppade

bokhandlar hade jag hittat både äldre och nyare litteratur om landet på an- dra sidan gränsen, som sedan juldagen 1979 var ockuperat av Sovjetunionen.

Därför visste jag vad denna frimodiga uppsyn hos de män jag mött tolv år tidigare berodde på. Jag visste något om arkitekturen, poesin, religionen, befolkningens sammansättning, stormakternas tävlan om infl ytandet över detta land som liknats vid ett sädeskorn mellan kvarnstenarna. Tolv år hade gått och så mycket hade hänt.

Min plan var att ta mig över gränsen, ta mig till västra Afghanistan varifrån ännu ingen reporter rapporterat, ta mig ut igen. Bortom det fanns inga planer. Föga anade jag att det här landet skulle ta mig i besittning och bli en så väsentlig del av mitt vuxna liv.

Om jag reste dit den gången för att avslöja det ryska övergreppet på en liten nation, driven av ilskan över västvärldens fl athet inför detta övergrepp, kom jag att återvända till Afghanistan, igen och igen, för att jag kände mig hemma där.

Det är möjligt att det Afghanistan vi lärde känna före krigen inte längre fi nns: att ryssarna, krigsherrarna och talibanerna förstört det land som gav Torgny Sommelius käns- lan av att om han hoppade från det hustak i Herat som han stod på en dag i slutet av femtiotalet så skulle han landa i bomull. Tjugo- fem års krig har slitit upp människor från de platser där de levt i generationer, smulat sönder familjestruk- turer, ställt afghan mot afghan. Så många har dött. Så mycket lidande. Har det någonstans i vår tid, på denna jord, varit så svårt att vara människa?

När jag för boken Afgha- nistan sammanställde ett

Landvägen till A

H E R A T

A-nytt4-05.indd 4

A-nytt4-05.indd 4 2005-11-22 18:08:422005-11-22 18:08:42

E fter en synnerligen aktiv höst kommer här årets sista nummer av Afghanistan-nytt – ett nummer som jag hoppas ska innebära intressant läsning för såväl ung som gammal. 2005 har varit ett jubileumsår för Svenska Afghani- stankommittén. I 25 år, sedan 1980, har SAK arbetat för Afghanistan.

Hur allting började har du under året kunnat läsa i Carl Schönmeyrs följetong. Lite längre fram i tidning- en läser du fjärde och sista delen av Afghanistans sak är vår.

Men 2005 var inte bara ett histo- riskt år för SAK. I höstas gick Af- ghanistan till valurnorna för andra gången på mindre än ett år. Och i dag har landets medborgare ett folkvalt parlament. Demokratifrågan är särskilt krånglig i ett land som Afgha- nistan och huruvida landet går mot demokrati är en fråga med många skiftande svar. Temat för detta num- mer är passande nog just demokrati.

Alldeles nyligen avslutades SAKs stora internationella seminarium Afghanistan – en demokrati i utveck- ling? I nästa nummer kan du läsa om seminariet och vad som där framkom.

Några smakprov får du dock redan nu. Bland annat skriver Nader Nadery från Afghanistans obeoende kommis- sion för mänskliga rättigheter skriver om ockupation och självständighet i ett land i omvälvning. Om jämställd- het, fredsbygge och FN:s mål om att halvera fattigdomen till 2015 läser du också i Afghanistan-nytt denna gång.

Du har väl knappast kunnat undgå vår nya bok Afghanistan – standard- verket som utgör en närmast perfekt julklapp. Här intill läser du om hur bokens redaktör, Anders Sundelin, fi ck upp ögonen för Afghanistan.

Som vanligt hör du av dig till mig med synpunkter och tankar. Trevlig läsning, god jul och gott nytt år öns- kar Svenska Afghanistankommittén och Afghanistan-nytt.

Ba Omid-e didar!

(Vi ses!)

M A R K U S H Å K A N S S O N R E D A K T Ö R

A F G H A N I S T A N-^{N Y T T}

# 4 – 2 0 0 5 0 5

antal biografi er över bemärkta afgha- ner under denna tid kunde jag inte undgå att känna en sådan sorg över alla dessa unga döda – Abdul Haq, Ahmed Shah Massoud, Najibullah…

– men också över alla de omänskliga beslut de tvingats ta, dessa omöjliga ekvationer de varit tvungna att lösa.

Och ändå –

Jag är hembjuden till författaren Waheed Warasta och hans hustru Kaleda Froagh, också hon författare, och medan mörk-

ret sänker sig över Kabul talar han om det ansvar som nu efter krigen åvilar dem som skriver. Han talar om modet att tala

klarspråk. Han talar om klokheten att visa återhållsamhet. De berättar att de träffades som fl yktingar i Pakistan, gifte sig av fri vilja sedan han bombar- derat henne med kärleksdikter – hon nöjde sig med en dikt, den avgörande – och väntar nu sitt första barn som ska födas här, i denna stad där vi till sist sitter i stearinljusens sken och får avstå från att titta på fi lmen Farenheit 9/11 eftersom elektriciteten är utslagen i kväll.

Imam Sahib stannade kvar i byn även sedan ryssarna kommit. Ibland drog de sig undan, gömde sig, fast livet gick på något sätt vidare ändå. Tiden

under talibanerna var värre, verkar mer personlig. Det fanns de här i byn som plötsligt en dag var talibaner. Nu anklagade de andra för att inte vara rättroende. Imam Sahibs far var byns talesman. De lockade honom till en plats utanför byn och slog ihjäl honom, sköt två av hans vänner. De? Imam Sahib skakar på huvudet, nej, han vet inte vilka de var. Talibanerna är inte

längre taliba- ner; de där människorna bor kvar i byn.

När han får en fråga om hämnd skakar han åter på huvudet och säger att de är landsmän. Livet måste gå vidare. När jag tidigt en mor- gon kommer ut på bron och ser upp mot bergen får jag syn på en liten svart prick som sakta rör sig längs bergs- sidan, uppåt. Ett djur? En människa?

Berget är kalt, nästan lodrätt. Snö- klädda toppar runt om. Vi befi nner oss i nordöstra Afghanistan, nära gränsen.

Nästa morgon är den där igen, fast nu är sikten klarare. Jag ser att det är en man och hans oxe som sakta rör sig uppåt, steg för steg.

Senare på dagen kan man se dem röra sig högt där uppe, på en liten platå. Sakta rör de sig fram och tillbaka på den bit brukbar jord han funnit där uppe.

Afghanistan

1969 tog Anders Sundelin landvägen från Sverige till Indien via Afghanistan. Sedan dess har han besökt landet ett otal gånger.

KLASBJURSTRÖM

Köp boken Afghanistan!

Använd medföljande bila- gas inbetalningskort eller besök SAKs bokhandel på www.sak.se

R ^EDAKTÖREN

A-nytt4-05.indd 5

A-nytt4-05.indd 5 2005-11-22 18:09:062005-11-22 18:09:06