Kvinnlig livs- och samtidshistoria

(1)

M A R I A M I E S

Kvinnlig livs- och samtidshistoria

Kvinnor har av den

officiella historieskrivningen kallats 'historielösa'. Maria Mies diskuterar här varför det är sä viktigt att kvinnor undersöker sin historia och

ser sambandet mellan individuell livshistoria och samtidshistoria. Hon påpekar att forskningen

om äldre kvinnors biografier måste beakta de politiska och sociala villkor

under vilka de levde.

N ä r vi diskuterade ett förslag till forsknings- projekt¹ som hade som målsättning att un- dersöka kvinnorörelsens och kvinnoorgani- sationernas historia i kolonierna, frågade en av m i n a kollegor: varför måste kvinnor un- dersöka sin historia, är det inte tillräckligt om de är på det klara m e d sin nuvarande situation och försöker förändra den? Vad hjäl- per det dem att veta h u r det var förr? D e n n a fråga är betydelsefull inte bara för kvinnohistoria i allmänhet u t a n även för den enskilda kvinnans historia, alltså för hennes biografi.

Varför sysslar vi med vår historia? J a g ska försöka besvara d e n n a fråga nedan, innan j a g tar u p p sambandet mellan individuell

livshistoria och samtidshistoria.

G r u p p e r (klasser, folk) som vill förändra status quo, som inte vill acceptera förtryck och utsugning som något av G u d eller naturen givet, behöver historien. D e n n a tes be- kräftas inte bara av m å n g a exempel ur historien (jfr nationella befrielserörelser, bonde- och arbetarrörelser) utan hänför sig även till det nödvändiga logiska sambandet mellan viljan att förändra och det historiska tidsper- spektivet. Den som vill bryta sig ur förhål- landen som innebär förtryck och utsugning måste förstå att dessa förhållanden uppstått som ett resultat av historien och inte av biolo- gin ('naturen') eller religionen (vilka oftast sammanfaller). Ingen befrielse kan ske på grundval av en biologisk determinism. D e grupper, vilkas förtryck och utsugning för- klaras med biologiska kriterier, måste därför

ovillkorligen avslöja att dessa förklaringar är mystifikationer som t j ä n a r till att stärka makten. M e n det kan de göra bara om de vet h u r de blivit vad de är. Endast då kan m a n få ett förändringens perspektiv som inte bara avgränsas av upproret. Kvinnor — liksom bönder och färgade (eller koloniserade) — hör till de grupper som den officiella historieskrivningen kallar 'historielösa'. Det betyder att deras liv utspelas och tar slut i 'naturliga' cykler: födelse, födande, barnuppfostran, död. Eller: sådd, växande, skörd, vår, som- mar, höst och vinter. (Jfr också vad M a r x sagt om det asiatiska produktionssättet när det gäller den självbärande indiska byge- menskapens historielöshet.)

Idag vet vi att bönder och kvinnor ingalunda var så historielösa som m a n inbillat oss, m e n eftersom historien skrevs ur segra- rens och härskarens perspektiv finns kvinnor och bönder inte m e d och kallas därför 'histo- rielösa' och 'naturliga'. Orsaken till detta är bl a att dessa grupper utnyttjats nästan som naturtillgångar. De finns alltid där, de produ- cerar barn och livsmedel som är nödvändiga för att främja de egentliga 'historiska' sub- jekten, nämligen lönearbetaren och kapita- let, som är de som först 'gjort' historia i den m e n i n g den har idag. O m kvinnorna m e n a r allvar med sin befrielse måste de enligt min m e n i n g studera sin egen historia. De måste avvisa den biologiska determinismen — de kan inte låta sig låsas fast vid en rent cyklisk historieuppfattning.

(2)

H i s t o r i e n ä r n ö d v ä n d i g för i d e n t i t e t e n Det är nödvändigt att utforska och ha kun- skap om historien för att finna en identitet.

D e n n a sats relaterar j a g såväl till den enskilda kvinnan som till oss kvinnor i allmänhet.

Mycket har u n d e r senare år skrivits om var- för kvinnor har så svårt att bygga u p p en egen identitet, en egen självkänsla, varför de ständigt upplever sig själva som styrda eller upplever att de finns till för andra. Detta för- hållande har ofta förklarats med objektive- ringen av den kvinnliga tillvaron, med den offerstatus som samhället tillskrivit kvinnorna. De grupper som arbetade med egna erfarenheter hade bl a som mål att med hjälp av gruppsamtal återge kvinnorna deras egen identitet. J a g anser dock att denna metod inte räcker till för att u p p n å målet. M a n speku- lerade över och analyserade kvinnors erfarenheter mest utifrån psykologiska och psy- koanalytiska aspekter, men inte som historia. Dvs kontinuiteten i ett liv, även i dess brytningar och nederlag, fungerade i gruppen inte så mycket som materiell grund för d e n n a identifikation som uttryck för bestäm- da erfarenheter. Styrka växte ur gruppen, men inte ur jagsökandet. Problemet med kvinnlig identitet tycks emellertid för mig hänga nära s a m m a n med den historielöshet som tillskrivits oss. N ä r det egna livet ses bara som en räcka bestämda episoder, episoder som på medvetandets yta ofta inte har något med varandra att göra, när vissa delar av livet medvetet och/eller omedvetet förträngs, kan det bara leda till ett sönderstyckat medvetande om den egna identiteten. O m vi därför vill nå fram till ett återupprättande av den kvinnliga identiteten, den individuella såväl som den kollektiva, så är det enligt min mening nödvändigt att gå längre än detta epi- sodtänkande och ta vår egen historia på allvar och acceptera den som grund.

M å n g a kvinnor har betänkligheter mot ett sådant perspektiv. De anser att en sådan syn på förmedlingen av före och efter, förflu- tet, nutid och framtid skulle leda oss till sam- m a lineära, framstegsoptimistiska historieuppfattning som företräds av de kapitalistiska och socialistiska patriarkerna. Vi kvinnor borde förlita oss mera på vår omedelbara er-

farenhet, våra upplevelser, vår intuition, våra känslor. V å r historieforskning borde metod- mässigt snarare följa myterna och den mysti- ska enheten av förflutet, nutid och framtid.

För oss kan det inte alls handla om att dra fram verkliga kvinnors historia i samtids- medvetandets ljus, utan om vår identifiering med det sedan länge dolda och med självk- larhet förtryckta 'kvinnliga', de kvinnliga

'krafterna' i naturen och kosmos. I motsats till m ä n n e n skulle kvinnorna inte ha lämnat det naturliga kretsloppet. De skulle k u n n a befria sig och upptäcka sin egen identitet om de avgränsade sig från m ä n n e n s historia, som bestäms av framstegstänkande och in- strumentell rationalitet.

Fastän j a g förstår kvinnornas u p p r o r mot den sakrationalitet som omger oss, fastän j a g anser det viktigt att söka efter ursprungen, kan j a g likväl inte vänja mig vid den ohistoriska, idealistiska och odialektiska metod där allt detta sker. Vi kan inte finna vår identitet om vi överlämnar 'huvudet' åt m ä n n e n och 'ledarna' och begränsar oss till det som de sedan länge tillskrivit oss, nämli- gen 'hjärtat' och 'magen'. Den nya 'kvinnlig- heten' slutar då åter i den gamla kvinnlighe- ten. Det har bara skett en omvärdering i någ- ra kvinnors huvuden, men inte någon om- välvning av förhållandena.

M o t s t å n d m o t d e n s t ä n d i g a h i s t o r i e f ö r s t ö r e l s e n

Det j a g sagt om problemet med att finna sin identitet har inte bara att göra med kvinnans samhälleligt strukturerade tillvaro som så- dan. Det är idag mycket svårare för kvinnor att k o m m a till insikt om sin livs- och samtidshistoria än det var för våra mödrars generation. Det beror inte bara på överflödet av in- formation i vår omvärld, utan framför allt på att de flesta människors biografi faktiskt är splittrad och att de är underkastade en histo- rieförstörelse som ständigt pågår. De byter bostad och arbetsplats flera gånger i livet, hus, möbler, kläder försvinner och ersätts av andra. Relationer byggs upp och rivs ner igen. Vänskapsrelationer klarar för det mesta inte några längre flyttningar. Varje år stic- ker alla utomlands på semester. Dessa erfa-

(3)

renheter har i regel ingen koppling till det egna livets kontinuitet. De står där som block eller f r ä m m a n d e kroppar, har inget att göra med det som var före eller det som k o m m e r efter och heller inget samband med de m ä n - niskor som vi annars hör s a m m a n med.

J a g anser att denna historieförstörelse är särskilt ödesdiger eftersom den inte heller har lämnat själva kvinnorörelsen i fred.

M å n g a kvinnor beter sig på liknande sätt när det gäller vissa aktioner och initiativ inom kvinnorörelsen. D e har gjort något som de tyckte var meningsfullt just för tillfället. M e n sedan har de låtit saken bero, de flyttade, åk- te på semester, upptogs av 'personliga relationer' osv. Allt detta ursäktas för det mesta med att vi vägrar göra det som vi inte längre tycker är roligt. D e aktiva försvinner ur bil- den och knappt något har nedtecknats. De kvinnor som k o m m e r efter börjar för det mesta om från början. H a r de tur hittar de några dokument och finner då förvånat att det mesta 'redan h ä n t förut'. Så gör sig för- störelsen av vår historia gällande bakom vår rygg, legitimerad av det tvingande i vår rå-

dande belägenhet, av våra känslor för stun- den; d e n n a förstörelse som stämmer överens m e d den kapitalistiska slit- och slänglogiken.

Vi anser att vi skulle 'ha satt något i rörelse' m e n vi har själva samtidigt bara 'blivit satta i rörelse'. O m vi vill motverka denna ständi- ga förstörelse av vår historia (för annars för- slösas vårt eget liv och vår rörelse blir en för- slösad rörelse), så måste vi, enligt min åsikt, hålla s a m m a n ' h u v u d ' och 'hjärta' och hålla fast vid vår verkliga, inte d r ö m d a eller öns- kade, historia.

H u r livshistoria o c h s a m t i d s h i s t o r i a f ö r m e d l a s Det är nödvändigt att vi förändrar perspekti- ven, finner vår identitet och gör motstånd mot slit- och slänghistorien om vi inte ska lå- ta kvinnorörelsens politiska mål förfalla till ren medvetandeutveckling. Den individuella biografin, fasthållandet och nedtecknan- det av enskilda kvinnors levnadsöden kan här ge ett bidrag. För mig tycks detta visserligen gälla bara om undersökningen av den Gunilla Ahlström, 'Stilleben' 1982, foto.

7

(4)

enskilda biografin sker samtidigt med en un- dersökning av den tid som den utspelas under. Detta verkar självklart, för vad skulle det konkreta stoffet i ett liv bestå av, om inte även av de element som inverkar på det i en given epok? H u r kan m a n undersöka 50-, 60- eller 70-åriga kvinnors biografier u t a n att ta hän- syn till krig, nazitid, efterkrigstid. H a d e inte dessa händelser en avgörande inverkan på deras liv?

Trots detta framträder samtidshistorien knappast i någon av de händelser som be- handlades på detta sammanträde. Den kvinnliga biografin tycks ha mer att göra med de olika stationerna i en kvinnas 'normalbiografi' än med den tid i vilken den utspelas. Konkret innebär detta att det individuella kvinnoödet med födelse, barndom, sjukdom, kärlek, äktenskap, barnafödande, skilsmässa, yrke och så vidare står i förgrun- den. N ä r vi skrev om vad misshandlade kvinnor i Köln varit med om gjorde vi på s a m m a sätt (jfr Frauenhaus Köln: Nachrichten aus dem Ghetto Liebe, Frankfurt 1980). Vi an- såg att vi bättre skulle k u n n a förstå kvinnans 'våldskarriär' om vi dokumenterade de olika stationerna i hennes individuella liv. Därför utgick vi också från stationerna i en kvinnlig normalbiografi: barndom, kärlek, giftermål och barn. Vi ansåg att vi därigenom skulle k u n n a förmedla något av ett medvetande om kontinuiteten i kvinnornas liv till dem själva, k u n n a hjälpa dem att finna en identitet.

Dessutom ville vi också veta när kvinnorna inom sig själva börjar distansera sig från m ä n n e n s våld, när de börjar göra motstånd.

Metodiskt gick vi till väga så, att vi först skrev ned kvinnans biografi och sedan diskuterade de olika livsavsnitten under åtskilliga gruppdiskussioner och med hjälp av rollspel och videofilm. U n d e r dessa diskussioner in- träffade det visserligen att kvinnan inte läng- re såg sitt öde som en enstaka företeelse, u t a n återspeglat i de andras biografier, m e n till slut blev det ä n d å en diskussion på det individuella planet. M ä n n e n s våld förstods visserligen som ett allmänt fenomen, som berörde m å n g a (alla?) kvinnor, men det förstods inte som ett historiskt fenomen.

Bristerna i ett sådant tillvägagångssätt anser j a g idag vara att det förleder till att se det

manliga våldet som en tidlös företeelse, och å andra sidan får till resultat att detta våld ses som biologiskt, och omvänt, att kvinnornas offertillvaro, vilken ses som lika given, är b u n d e n till cykeln födelse, barndom, äkten- skap, barn, död som om detta var hela hennes liv. Idag u n d r a r j a g om det inte hade varit möjligt att i dokumentationen och diskussio- nen av livshistorierna ta med mer av den aktuella samtidshistorien, t ex upplevelserna av krig och flykt och av dagens ekonomiska kris och arbetslöshet. Visserligen är det så att d e n n a samtidshistoria för de flesta kvinnor utspelas 'utanför' den privata sfären. A n d å påverkar den hela tiden omärkligt d e n n a livssfar. Det motstånd som m å n g a kvinnor känner mot politik är typiskt. Politik är m ä n - nens angelägenhet. Enligt min åsikt bibe- hålls detta privatiserande perspektiv om samtidshistorien så att säga stannar utanför den kvinnliga biografins dörr. J a g förmodar också att när m a n tonar bort samtidshistorien i arbetet med den kvinnliga 'normalbiografin' (jfr t ex koncentrationen på rollmodel- len) så har det bidragit till att slagordet: det personliga är politiskt har tolkats allt mer in-

skränkt och snävt, tills det slutligen bara in- nefattat det privata, dvs problem med individuella relationer. Det politiska var trots allt bara det privata. Detta återtåg till allt snäva- re 'mer tillfredsställande s a m m a n h a n g ' motsvarade kvinnornas allt mindre intresse för 'storpolitiken', som allt mer blev m ä n - nens angelägenhet och som idag fört oss till randen av den totala katastrofen. Det är lo- giskt att man, när m a n på så sätt faktiskt av- står från att befatta sig med samtidshistorien har möjlighet att k ä n n a gemenskap med det allmänna bara på ett 'mystiskt', 'magiskt'2

sätt, i alla händelser bara i fantasin. På så vis blir det utan vidare möjligt för reaktionen att använda de en gång revolutionärt tänkta an- satserna, t ex k a m p a n j e n för lön till hemar- betande och kvinnorörelsens betoning av mödrarnas arbete, till att underbygga sin kvinnofientliga politik med.

Dessutom: om m a n inskränker individens biografi och inte låter den omfatta samtidshistorien så blir det omöjligt att lära av historien. Födelse, barndom, giftermål etc är sta- tioner som kvinnan inte kan återvända till.

(5)

M e n om de ses i ett samtidshistoriskt sam- m a n h a n g blir det mycket väl möjligt att lära av historien. N ä r vi t ex inte bara frågar vad moderskapet och kärleken betyder för kvinnorna, u t a n vad moderskapet betydde u n d e r nazitiden, vad kärlek innebär i krig, vad det innebar att vara yrkesverksam på femtio- och sextiotalen osv. O m m a n går tillväga på det sättet k o m m e r det att visa sig att den förment så cykliska kvinnliga 'normalbiografin' ingalunda är så cyklisk som allmänt antas.

Vad som till sist blir historia, vad som skrivs ned, bestäms i stor utsträckning av vilka frå- gor vi ställer till historien. O m vi ställer frå- gorna bara till den (cykliskt uppfattade) kvinnliga individuella biografin, så blir kvinnornas historia bara en mängd sådana kvinnliga individuella biografier, som dessutom ständigt förblir desamma. M e n om vi tar med samtidshistorien — som ingalunda berör kvinnorna enbart som offer, utan även som handlande, som medbrottslingar eller motståndskämpar — i biografiforskningen Gunilla Ahlström, 'Trädgård, i Tibirke', foto.

så finns det en chans att vi kan ta kvinnofrå- gan ur d e n n a ständiga cykel. Vi k o m m e r då inte bara att få en mer fullständig bild av den enskilda biografin, utan även bidra till att den ödesdigra uppdelningen mellan politiskt och privat upphävs och att kvinnorna åter förs in i det historiska, det offentliga r u m - met. Detta k o m m e r sedan utan tvivel att medföra en förändring av detta rum.

Livs- o c h s a m t i d s h i s t o r i a o c h h u r h i s t o r i a 'görs'

J a g började med att säga att ett historiskt perspektiv var nödvändigt för utsugna och förtryckta människor, om de ville förändra sin situation. Det gäller också för oss kvin- nor. M e n det betyder även att vi inte kan be- trakta studiet av kvinnors biografier och den d ä r m e d f ö r b u n d n a samtidshistorien som något självändamål i den vetenskapliga verk- samheten. I stället måste vi fråga oss vad det t j ä n a r till. Ar nedskrivandet av kvinnors bi-

(6)

ografier inget annat än ett vetenskapligt mo- de, som liksom nostalgivågen hänförs av det 'gamla', utan att vilja utöva inflytande på samtiden? Måste vi inte idag mer b e g r u n d a vår aktuella samtidshistoria och fundera på h u r vi ska k u n n a förhindra att vår (dåliga) kvinnohistoria upprepas än en gång? Studiet av kvinnors biografier måste enligt min mening bedrivas mot bakgrund av en sådan frågeställning.

Därför är det också nödvändigt att vi före- nar skrivandet av historien med görandet av hi- storien. O m vi inte gör det så förblir de sam- hälleliga förhållandena, även förhållandet mellan m a n och kvinna som j u är relaterat till alla andra förhållanden, dvs maktstruk- turerna, opåverkade av vår rörelse. Idag kan vi slå fast att m å n g a kvinnors medvetande trots allt har förändrats, även långt utanför kvinnorörelsens kretsar, men de kvinnofientliga förhållandena har inte förändrats, u t o m på så vis att vi världen över kan se en försämring. De kvinnor som vill förena mo- derskap och yrkesverksamhet har lika stora svårigheter i dag som i b ö r j a n av sjuttiotalet.

Arbetsplatser för kvinnor läggs ned i stället för att byggas ut. Kvinnor arbetar till allt större del i osäkra deltidsarbeten. K o m m e r - sialiseringen av kvinnokroppen genom por- nografi och sexindustri, inklusive sexturism till Asien och Afrika expanderar alltjämt och leder till ett ökande våld mot kvinnor.

Att ge bara den ekonomiska krisen skul- den för alla dessa företeelser och nöja oss m e d att kvinnor väl alltid har varit de som först avskedats i kristider hjälper inte långt.

Det ger ingen förklaring till varför kvinnorö- relsen hittills inte svarat offensivt på d e n n a utmaning, utan flytt resignerat och dragit sig tillbaka till det privata. Det är just på grund av detta återtåg som m ä n n e n och staten känns övermäktiga. Där vi verkligen kämpar tycks oss den motsatta sidan inte så övermäk- tig. Det innebär visserligen inte att vi alltid har framgång.

Orsaken till detta lättvindiga återtåg ser j a g delvis i den individualistiska och idealis-

ka hållningen hos m å n g a kvinnor i kvinno- rörelsen. Och det hänger s a m m a n med en förträngning av maktfrågan. Vi har visserli- gen sagt att tillsammans är kvinnor starka.

M e n denna styrka, d e n n a potential som verkligen finns, har vi inte, eller inte tillräck- ligt, omsatt i praktisk politik. Tvärtom. En- staka kvinnor eller kvinnogrupper som hade makt och styrka utpekades som 'manliga' och 'ledande' — de var hotfulla. De kvinnor som hade mod att angripa de härskande m ä n n e n och förhållandena var visserligen först populära, m å n g a rycktes med av dem, m e n när det gällde att genomföra en konkret politik så övergavs de ofta eller rent av kros- sades. Kvinnosolidaritet tycktes alltjämt vara möjlig bara bland offren, de svaga. Det verkade ofta som om m å n g a kvinnor m å d d e bra av detta allmänna medvetande om sin offer- villighet, sin svaghet. M å n g a sade också ut- tryckligen att de inte ville ha någon makt. Se- dan de en gång för alla definierat makt som 'manlig' och följaktligen dålig, återstod för dem inget annat än att söka sin befrielse ut- anför dessa strukturer, i en återgång till det privata eller till a u t o n o m a projekt. Idag ser m å n g a att vi inte heller i dessa projekt kan undfly de allmänna strukturerna, att vi inte kan bevara vår självständighet om vi är svaga. Den maktpotential som kvinnorörelsen utgör har hittills inte omsatts i verklig kvin- nomakt. J a g anser likväl att detta alltjämt är möjligt, om vi inte reagerar på de kvinnofientliga tendenserna med ett individuellt återtåg utan med att samla våra krafter och vara beredda att göra och inte bara studera historia.

M e t o d i s k a f r å g o r

O m studiet av kvinnliga biografier och av samtidshistorien ska ge ett bidrag till kvinno- rörelsen och till förändringen av de kvinnofientliga förhållandena måste vi fråga oss vilken metod som då ska användas.

I vårt aktionsforskningsprojekt i kvinno- huset i Köln har vi försökt ge ett bidrag till kvinnohistorien genom att dokumentera och diskutera enskilda biografier, att bygga u p p något av tradition och kontinuitet. Vi vet inte h u r mycket projektet har påverkat de enskilda kvinnornas liv. De har försvunnit tillbaka in i den anonyma massan av kvinnor. M e n kanske bidrar den bok som är ett resultat av projektet till att andra kvinnor inser att en

(7)

förändring är möjlig och bidrar på så sätt till att göra historia. För att dokumentera och tänka över viktiga erfarenheter är redan det ett bidrag till att göra historia så länge det än- nu finns några som låter sig påverkas.

H ä r dyker nu ett ä n n u svårare metodpro- blem upp, ett som sysselsatte oss redan i Köln m e n ä n n u mer inom ramen för fältarbetet om tredjevärldskvinnor i Holland.³ Vi har formulerat problemet på följande sätt: Hur kan vi skriva historia medan vi gör den? Och hur kan vi göra historia medan vi skriver den?

Vi har kommit u n d e r f u n d med att båda satserna med nödvändighet hänger s a m m a n och att det måste finnas en metod att förena dem. Historieskrivningen hittills — och j a g räknar biografiforskningen hit — har mest varit en historieskrivning post factum, en det förgångnas historia. Vi studerar gamla eller döda kvinnors biografier. Det är naturligtvis också mycket viktigt, för alltsedan Bloch vet vi att mycken oförlöst framtid ligger i det för- flutna, att de döda ibland står oss n ä r m a r e än de levande. Likväl återstår problemet att det ofta när det gäller att handla här och nu är Gunilla Ahlström, 'Kvinnligt stilleben' 1982, foto.

svårt att lära av ett dött förflutet. Det förblir ofta föremål för rent historisk, kontemplativ, museal forskning. H u r skulle det k u n n a förändras?

Till den första satsen: nödvändigheten att skriva historia m e d a n vi gör den, uppstår om vi vill se till att vår rörelse inte förstörs eller får nya, reaktionära funktioner. D e n n a his- torieförstörelse och dessa nya funktioner blir allt lättare att genomföra j u mindre vi själva har hållit fast vid och dokumenterat konkreta fakta. Den uppstår också därför att vi vill vidarebefordra vår rörelses målsättningar och erfarenheter till andra kvinnor, till yngre kvinnor. H u r ska det gå till u t a n dokumenta- tion?

O m vi alltså inser det nödvändiga i att dokumentera vår historia, så återstår ä n d å frå- gan h u r och när det ska ske. Mestadels går det inte utan en viss arbetsdelning. En doku- mentationsgrupp bildas, som följer och ned- skriver processen noggrant, nästan som en krönikör. En sådan uppdelning blir sedan nödvändig när alla är så engagerade av projektet, rörelsen eller aktionen att de knappt

(8)

har tid att tänka. För att förhindra att en så- dan uppdelning leder till en förnyad hierarki av skrivande och agerande kan dokumenta- tionsarbetet rotera.

En a n n a n möjlighet är att medvetet inte- grera dokumentations- och reflexionsfaser i aktionen, rörelsen osv. Varje rörelse har sina upp- och nedgångar, det finns alltid perioder av relativt lugn och stagnation och dessa perioder kan användas till en sådan bearbet- ning. Vid dessa tillfallen visar det sig alltid hur bra det är om det finns något slags konti- nuerliga dagböcker, redogörelser, foton eller om någon samlat på protokoll från samman- träden, flygblad eller affischer. Hittills har slumpen avgjort om detta material arkive- rats någonstans. I andra länder har feminis- terna sedan länge upprättat arkiv eller Reso- urce Centers där litteratur om rörelsen sam- las. I längden kan ingen allvarligt syftande rörelse klara sig utan institutioner som har till uppgift att samla och bevara det produce- rade materialet.

Detta slags historieskrivning som står nä- ra rörelsen men möjliggör en sammanfatt- ning av erfarenheter och kunskaper, gör det också möjligt att lära av historien. Vi kan alltså tänka över vad vi själva gjort, reflektera och b e d ö m a först om vi har dokumenterat skeendet och våra erfarenheter.

Detta leder oss emellertid till den andra satsen. Det sker inte genom att vi samlar allt 'material' och arkiverar det (t ex för framtida doktorandgenerationer). Det är viktigt att vi använder det nu, för att dra fram skillnader och likheter, för att dra slutsatser, för att k o m m a på det klara med vilken väg vi ska gå för att utveckla bättre strategier. J a g ska be- lysa detta med ett exempel: när vi nu slår fast att kvinnorörelsen hittills inte har tagit ställ- ning till de kvinnofientliga tendenser som tilltar i kristider, att den inte heller syns i dagens stora folkrörelser (miljörörelse, fredsrö- relse osv), då är det dags att fundera över orsakerna till detta. En analys av vår mest när- liggande historia skulle enligt min mening k u n n a hjälpa oss att förstå att vi genom den individualistiska inskränkningen av politik- begreppet, reduceringen av erfarenhetsbeg- reppet till det omedelbart befintliga, koncentrationen på enskilda biografier och öden

och framför allt avståndstagandet från praktisk politik och vidgandet av vår makt har blivit så bortmanövrerade att våra handlingar och idéer lätt kan påverkas.

N ä r vi undrar över orsakerna till d e n n a ut- veckling får vi från den ortodoxa marxist- leninistiska sidan höra att ett sådant miss- lyckande är typiskt för småborgerligheten, som j u de flesta feminister tillhörde. D e n n a klass hyser alltjämt illusionen att a) sociala förhållanden kan krossas genom upplysning och förändring av medvetandet och b) om allt detta i kristider visar sig vara illusioner, att alla tror sig k u n n a rädda sitt eget skinn genom anpassning, genom konkurrens med varandra, återtåg till det privata eller in i my- tiska fantasier och för kvinnornas del återtåg till barnafödande, till m a n n e n , till äktenska- pet osv.

Dessa argument tillfredställer oss inte, men om vi vill k o m m a fram till en riktigare förklaring så är det nödvändigt att bestäm- m a de svaga punkterna i vår rörelse, att se var den reaktionära politiken och ideologin kan göra inbrytningar, h u r allt detta idag visar sig i den enskilda kvinnans biografi, var någonstans omvälvningarna sker. O m m a n förenar studiet av den enskilda biografin med samtidshistorien kan det bidra till större klarhet om dessa s a m m a n h a n g .

Idag är all livshistoria materiellt och faktiskt b u n d e n till hela världens historia. Detta gäller särskilt oss kvinnor. Vi har fladdrande klänningar från Indien, jeans från Sri Lan- ka, ögonskugga m a d e in H o n g Kong, tröjor från Peru, äter korn och nötter från Afrika och Asien, sallad från Senegal, bananer från Honduras, lyssnar på musik från Karibiska öarna och reser till Grekland, Kreta, Austra- lien 'för att koppla av' åtminstone för en tid.

M e n vår politiska insikt sträcker sig inte till de förhållanden som innesluts i dessa varor, den u p p h ö r för det mesta utanför vår k ä n d a omgivning och sträcker sig ofta inte ens till hela nationen. Vi bryr oss inte om de männi- skor som har producerat dessa varor, bryr oss inte om under vilka förhållanden de har producerat, bryr oss inte om vilken lön de får för sitt arbete.

Så i stället för att inskränka satsen 'det personliga är politiskt' till vår egocentriska och

(9)

e u r o c e n t r i s k a p u n k t u e l l a k o n s u m e n t s t å n d - p u n k t o c h h e l a t i d e n f r å g a oss ' v a d h a r vi f ö r u t b y t e av det', skulle s a t s e n k u n n a ö p p n a vå- ra ö g o n f ö r d e g l o b a l a f ö r h å l l a n d e n s o m vi i v e r k l i g h e t e n lever i o c h av. D å skulle vi f r a m - f ö r allt f ö r s t å att vi k v i n n o r s o m k o n s u m e n - t e r ä r d i r e k t f ö r e n a d e m e d m i l l i o n e r k v i n n o r i t r e d j e v ä r l d e n . K v i n n o r s o m p r o d u c e r a r d e v a r o r vi k o n s u m e r a r u n d e r d e v ä r s t a u t s u g - n i n g s s y s t e m eller t o m u n d e r t v å n g s a r b e t s - f ö r h å l l a n d e n i f a b r i k e r s o m p r o d u c e r a r di- r e k t f ö r v ä r l d s m a r k n a d e n . D e t t a ä r a n l e d - n i n g e n till att d e s s a v a r o r ä r så billiga f ö r oss.

O m d e s s a k v i n n o r s a r b e t e skulle b e t a l a s e f t e r v å r a n o r m e r skulle vi i n t e k u n n a u n n a oss n å g o n f l a d d r a n d e i n d i s k k l ä n n i n g eller r e s a till K r e t a . H u r k o m m e r d e t sig att k n a p p a s t h e l l e r vi k v i n n o r l ä g g e r m ä r k e till d e s s a fakta? K a n d e t b e r o p å a t t vi d å skulle t v i n g a s e r k ä n n a att ä v e n vi d e l t a r i u t s u g n i n g e n av t r e d j e v ä r l d e n , att v å r sk ' a v k o p p l i n g ' v e r k a r m ö j l i g b a r a så l ä n g e s o m t r e d j e v ä r l d e n , o c h f r a m f ö r allt k v i n n o r n a i t r e d j e v ä r l d e n , ä r f a s t i n t e g r e r a d e i ett v ä r l d s o m s p ä n n a n d e u t - s u g n i n g s s y s t e m s o m kallas d e n f r i a m a r k n a - d e n . O m vi m e n a r allvar m e d v å r k a m p m o t d e t k a p i t a l i s t i s k a p a t r i a r k a t e t k a n vi i n t e l ä n g r e u r v å r t m e d v e t a n d e f ö r t r ä n g a d e s s a s a m m a n h a n g i v i l k a vi lever.

Översättning: Birgitta Julin

Artikeln har tidigare varit publicerad i Beiträge zur feministischen Theorie und Praxis 7.

N O T E R

1. Projektet är en del av forskningsprogram- met 'Women and Development' vid Institu- te of Social Studies i H a a g , d ä r j a g a r b e t a r sedan oktober 1981.

2. J a g sätter 'magisk' och 'mystisk' medvetet inom citationstecken eftersom den aktuella magivågen inte h a r något att göra med det som magi ursprungligen innebar, nämligen en sorts protovetenskap, ett slags empiri, ge- n o m vilken m ä n n i s k o r n a skaffade sig kun- skap o m naturen. Dagens intresse för magi är en ren tankekonstruktion som gjorts av 'tankens' m ä n och kvinnor, inte en form av naturtillägnelse hos m ä n n i s k o r i materiella arbetsprocesser, som t ex bondekvinnor.

3. I n o m ramen för det ovan n ä m n d a program- met 'Women and Development' genomför- de vi ett s k fältarbete m e d de kvinnor från tredje världen som deltog i p r o g r a m m e t . K v i n n o g r u p p e r från tredje världen kom i kontakt m e d holländska kvinnogrupper, bå- da g r u p p e r n a inledde en process där de öm- sesidigt lärde av varandra. Därigenom visa- de det sig för b å d a g r u p p e r n a på vilka nivåer som kvinnor drabbas på s a m m a eller liknande sätt och var skillnaderna ligger mellan kvinnor i Holland och i tredje världen. En första s a m m a n f a t t n i n g av resultaten är rap- porten ' E x p e r i m e n t i n g with a New M e t h o d : Fieldwork in Women's Studies', Institute of Social Studies 1979—1981, ISS, H a a g , (paper).

S U M M A R Y The history of women 's lives

and contemporary history

W h y is history important for women? They, like other oppressed groups, need history in order to understand and change their situation. History could teach them that this situation is a result of a developmental process, and not a biologically de- termined fact.

T h r o u g h historical studies women could also reach an identity they have lost in a modern socie- ty characterized by consumerism and lack of historical insights. T h e women's movement, too, is threatened by this destroyal of history. It must the- refore document its activities, or else the work will be forgotten and the next generation has to start from the beginning. In this connection it could be of importance to study and document the biographies of individual women. But these individual lives must be related to contemporary history.

A n d furthermore it must be stressed, finally, that writing history is no end in itself. It is as neces- sary to combine this writing of history with the making of history. This methodological problem of uniting the writing and the making of history is il- lustrated by M a r i a Mies' work in two research projects, one in a Women's House in Köln and one at the Institute of Social Studies in H a a g , stu- dying women from the third world.

M a r i a Mies Jiilicher strasse 22

5000 Köln 1 West G e r m a n y