ESSÄ
Jag har dragit ut på att skriva den här essän i flera år. Jag läser ett utdrag ur utbildnings-planen, där står: ”I det kreativa arbetet med att skriva masteressän uppmuntras studenterna att söka upp de referenser som är viktiga för deras konstnärskap samt sätta den egna praktiken i relation till andra konstnärliga förhållningssätt. Studenterna kan också använda olika forskningsmetoder, samt själva skrivprocessen, som verktyg för att utveckla det pågående ateljéarbetet. Genom denna kritiska reflektion och process integreras masteressän på ett produktivt sätt i arbetet med det konstnärliga examens-arbetet.”
Här någonstans tar det bara stopp, och med motiveringen att målandet är det viktiga så flyr jag in i ateljén istället. Jag undflyr gång på gång och vet inte varför. På något sätt känner jag motstånd. Vill inte skriva. Kan inte skriva? Är det bara prestationsångest? När jag läser utdraget igen undrar jag om jag i vanlig ordning överanalyserar uppdraget och därför upplever det som övermäktigt? Jag har alltid haft svårt att göra sådant som andra bestämmer att jag ska göra. Jag sparkar bakut, trots att jag själv förlorar på det. Idén måste uppstå och komma inifrån för att jag ska kunna genomföra något. Genom att skri-va denna essä föreställer jag mig att världen blir en smula sämre. För mig och för dig, jag missleder oss båda, det kommer att skapa förvirring. Jag har ingenting att säga, jag lyck-as inte förstå.
Denna text är bara sann just nu, det är det närmaste jag kan komma, så fort den är skriven så förändras mina tankar. Synen på mitt eget arbete, tankar som som jag inte finner i skrivande stund poppar senare upp och kastar omkull allt. Det jag kämpat med att beskriva visar sig vara irrelevant. Är det detta som gör det så svårt för mig? Jag är oförmögen att förstå, det är nedslående, det
Den här essän blir offentlig, om man vill kan man läsa mina ord som jag knappade in i slutet av våren tjugoett, en osäker och förvirrad människa som gör ett ärligt försök att pressa ur sig text för att en essä ska bli till. När det gäller mina tankar, idéer och resonemang kommer jag ha insett att jag var helt fel ute. Men just nu är ju just nu.
I mitt målande så är det annorlunda, där finns ett sökande som inte försöker fastslå, det finns en öppenhet och en trygghet i att jag inte förstår hur det kommer att tolkas. Jag har också lättare att acceptera mina brister som målare, inkompetensen där kan jag leva med. Men att vara en inkompetent tänkare är fasansfullt. Handlar det om ovana? I målandet så lever jag alltid på hoppet, mina försök triggar mig och jag har en tro på att jag ska lyckas i framtida målningar, även om jag vet att jag aldrig kommer att nå dit jag vill. Men jag målar varje dag, det blir många försök. Om jag bara skulle måla en enda målning så skulle pressen bli för stor. Nu skriver jag mitt livs enda essä. Inget hopp om framtida revansch. Inte konstigt att man blir spak.
Dessa tankar borde egentligen bara finnas i en anteckningsbok som endast jag har möjlighet att läsa, och inte ens jag skulle titta i den och om jag gjorde det så skulle jag bara ruska på huvudet och sucka. Men nu skriver jag. Jag väljer att utgå ifrån en kort text som jag skrev till katalogen för avgångsutställningen nu i vår och se vart det leder mig.
”Jag målar och målar. Arbetet sker intuitivt och hamnar alltid nära mig själv och mitt liv, vi växer liksom ihop målningarna och jag. Målandet blir ett sätt att reflektera, förstå och gnugga in livet. Jag målar det upplevda och kända, det sedda, och målningarna kan ses som den inre verklighetens känslomässiga reaktioner på en svårgripbar yttre värld. Jag reagerar överraskande starkt på det mesta, kan inte värja mig, mitt skal är mjukt och tunt, mer som en hinna. Jag föreställer mig att jag sänder ut mina signaler, det ekar, det finns nåt där, både utanför och inuti. Jag fascineras av blickens samspel med det känslomässiga sökandet i tillvaron. Måleriet fängslar mig med sin till synes lekfulla, experimenterande och enkla akt, men det är när den akten övergår i djup koncentration, frustration och allvar som jag kan ta mig dit jag vill. Jag kan inte riktigt sätta ord på varför jag väljer de motiv jag väljer, mitt arbete verkar just nu bli mer och mer ordlöst.”
Att jag valde att bli konstnär berodde mycket på att den djupa koncen-trationen jag har när jag målar låter mig slippa mig själv. I vardagen är jag ständigt orolig, stressad, nervös, och varje val ger mig stresspå-slag. I måleriet har jag fullständigt fokus bortom min egen person. Jag upplever det som att jag inte längre är människan Hampus. När målan-det fungerar som bäst sker målan-det bortom självmedvetenhet, besluten tas utan ångest eller ens begrundan. Är det verkligen jag som målar de där målningarna?
Jag har alltid en känsla av att målningen blev som den blev. Att jag gjor-de mitt yttersta för att få till en fungerangjor-de målning. Det är så mycket i måleriet som man inte kan kontrollera. Man har en idé från början men det den ska igenom så många filter och hinder på vägen att den förvrängs. Den förvrängda idén som växer fram på duken skapar ovän-tade impulser i mig, vilket kan leda till att arbetet tar en ny riktning. Min blick är ständigt på jakt efter den sortens impulser som kan vara öppningar till att arbetet tar en ny riktning. Jag låter mig överraskas och försöker ta vara på det jag upptäcker.
Det är som att koncentrationen frigör kunskap och får erfarenheter att samverka utan jaget som filter. Jaget verkar i mitt fall vara en stor be-gränsning i själva målandet. I ateljen är jag trygg, där finns inga andras blickar på vad jag gör, jag måste ha det så för att våga arbeta. Det kan-ske har med självförtroendet att göra, eller så handlar det om att jag inte kan försätta mig i rätt sinnesstämning när jag har andra människor runt mig. Mitt ateljé-jag och mitt sociala jag är som natt och dag. Att vara ensam låser upp mig, jag får kontakt med något inom mig som jag inte når annars. I livet med andra är allt komplicerat och det finns för många parametrar att förhålla sig till, i ateljen vet jag att min uppgift är att måla, allt annat jag kan skala bort gör min uppgift enklare.
När måleriet fungerar så är det som att hjärnan är stämd till måleri. Måleristämning-en fungerar inte så bra i livets andra delar. Jag tror att jag är extra känslig och måste ha ett välstämt hjärnmaskineri, när jag målar måste allt stämma, jag balanserar allt min hjärna vet, varenda förändring måste korri-geras med en motrörelse för att upprätthålla balansen. Att måla är förändring. Minsta möj-liga korrigering för balans sker horisontellt. Det är svårt att gå från måleri till familjeliv, till att skriva, till att renovera kök, söka sti-pendium, deklarera, planera semester eller umgås. Målarstämningen optimerar hjärnan för uppgiften, då finns inget annat. Vissa filter förbikopplas och tänkandet blir annor-lunda. Ofta kommer också motiven till en när man är i denna stämning.
Det är nåt med beslutsfattandet som är annorlunda. Det är ofta lite kusligt att komma ut från ateljen efter en lång dag. Hjärnan är inte anpassad till att få möta andra människor, det kan vara svårt att småprata på en normal nivå och man saknar sina trygga väggar. Cykelturen hemåt genom stan är ett ganska bra sätt att återvända till verkliga-livet-världen. Man närmar sig på håll, hinner vänja sig och kan gråta en skvätt av fartvinden.
Jag fick lite hopp om framtiden i vintras. Jag har inte haft det på tio år. Vilken skillnad i livs-kvalitet det ger. Jag kunde inte komma ihåg att det kändes sådär gott att planera och slippa få lätt panik så fort tankar på framtiden dök upp i huvudet. Det höll i sig i nästan tre månader. Allt gick lättare, till och med målandet! Sedan råkade jag stressa upp mig ordentligt och allt välmående som jag känt byttes mot panik, ångest, stickande armar och läppar, karusellyrsel, hud som ramlade av i ansiktet. Alltså jag var tillbaka till så som det var innan min
hoppingivande vinter. Det jag kan konstatera är att man vänjer sig. När man mår dåligt länge så är det normalt. När man faller efter att man mått bra så är det outhärdligt, tortyr, och man blir väldigt rädd. Det är ganska sorgligt att tänka på att jag mått så dåligt nästan hela mitt vuxna liv.
Jag vet inte vad de är som händer när jag jobbar. Det finns nåt självklart och sökande som bara tar över och arbetet sker. Det går inte lätt. Jag känner att jag går sönder inuti i min strävan men jag kan inte låta bli. Det är ett annat sätt att tänka och vara som jag behöver. Jag triggas av impulserna, frustra-tionen och den sällsynta belöningen. Jag blir aldrig helt nöjd med mitt arbete. Eller jo, i efterhand kan jag bli det. Ofta beror det sorgligt nog på vad andra tyckt om det. Det smittar av sig. Men i själva arbetet är det ju inte bekräftelse av andra jag söker. I ateljén finns inte ens tanken på framtida betraktare. Att jag aldrig blir nöjd är nog en stor drivkraft. Jag tänker att i nästa målning… Då jävlar ska jag lyckas! Ibland kommer jag nära, men aldrig hela vägen. Jag målar på hoppet. Jag tycker att jag har potential, känner att jag utvecklas, invecklas, förändras.
Ibland har jag umgåtts med folk som har väldigt starka åsikter och som fäller sma-komdömen hit och dit som om det var univer-sella sanningar. Det finns fan inget som gör en mer osäker. Hur kan de tycka så mycket och hur vågar de utrycka sig så självsäkert. De måste ha rätt tänker jag. Så kan jag tro i många år att blått är den snyggaste färgen för att någon sagt det så självklart. Jag vill inte utrycka mig sådär. Jo, jag ska testa. Alex Katz är den bästa målaren någonsin. Det svider i mig. Vad innebär det att tycka nå-got, vad säger det egentligen? Hur påverkar det andra när jag säger vad jag tycker? Hur påverkad av andra är jag i mitt tyckande? Det är ju omöjligt att veta hur ens uttalanden förändrar men det kan nog att fortsätta vara försiktig och medveten om att det påverkar.
Ofta har jag tänkt att anledningen till att jag målar är för att det är ett ganska diffust uttryck. Man visar något men det är en bild och det är upp till betraktaren att tolka den, det finns inte tydliga regler för hur tolkningen ska göras eller någon förhoppning från min sida att någon annan ska förstå. Man säger en massa men inget konkret. Men så har det slagit mig att det är ett otroligt precist uttryck, en målning är ju vad den är fullt ut. En målning är ju okomplicerad på det sättet. Koppen i Evert Lundquists målning är ju exakt vad den är. Den är bara. Pang bom. Jag tänkte att måleri passar mig eftersom jag alltid ångrar det jag uttryckt med ord. Men jag säger faktiskt något med måleri, något jag inte kan hitta ord för, något som ständigt kan förändras och som alla tolkar utifrån sina tidigare erfarenheter. Det är något sökande men likväl uttalat. Ofta vill jag avsluta möten och samtal med att ta tillbaka allt jag sagt. Målningar är på ett annat sätt, med tiden så blir de själv-ständiga, mina brister som målare ser jag tydligt i målningen i början. Med tiden så försvinner känslorna av min egen otillräcklighet som målare och jag förlikar mig med den.
