Svensk Botanisk Tidskrift: Volym 95: Häfte 4, 2001

(1)

I

Volym 95 • Häfte 4

Tidskrift

IYIC.

lÉj&r

't

(2)

fi&éHska Botaniska Förening

Svenska Botaniska Föreningen

Kansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Fytoteket, Uppsala universitet, Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala.

Intendent Linda Svensson. Telefon:

018-471 28 91, 0705-56 57 53.

Fax: 018-471 27 94. E-post:

Linda.Svensson@evolmuseum.uu.se Hemsida http://www.sbf.c.se

Medlemskap (inklusive tidskriften) 275 kr inom Sverige, 360 kr inom Norden, 430 kr i övriga Europa och 495 kr i resten av världen.Ungdomsmedlemskap 120 kr första året. Gäller upp till 25 år inom Sverige under 2001. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

Styrelse

Ordförande: Margareta Edqvist, Syrengatan 19, SE-571 39 Nässjö.

Tel: 0380-106 29. E-post:

margareta.edqvist@telia.com V?«’ ordförande: Göran Mattiasson Lund. Tel: 046-12 99 35.

Sekreterare: Evastina Blomgren, Dalgatan 7-9, SE-456 32 Kungshamn. Tel: 0523-320 22.

E-post: evastina.blomgren@

swipnet.se Kassör:

Olof Janson, Götene.

Övriga: Anders Bohlin, Trollhättan;

Helena Gralén, Borås;

Thomas Karlsson, Enskede;

Mats Karström, Vuollerim;

Kjell-Arne Olsson, Kristianstad;

Ida Schönfeldt, Luleå;

Staffan Åström, Krokom.

>en

Svensk Botanisk Tidskrift

Svensk Botanisk Tidskrift publicerar origi

nalarbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare arti

klar av nationellt och nordiskt intresse.

Tidskriften utkommer sex gånger om året och omfattar totalt cirka 360 sidor.

Ägare Svenska Botaniska Föreningen.

kelförfattare och fotograf har upphovsrät

terna. Publicerade fotografier kan komma att återanvändas i tidskriften.

Ansvarig utgivare Ordförande i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen.

Redaktör Agneta Bergström, c/o Fytoteket, Uppsala universitet, Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 0709-58 10 90 onsdag-torsdag.

Fax: 018-471 27 94. E-post: sbt@sbf.c.se Instruktioner till författare finns på förening

ens hemsida och på bakpärmens insida i för

sta numret av varje årgång. Kan även fås från redaktören.

Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsav

giften. Prenumerationspris för institu

tioner och företag är detsamma som medlemsavgiften för privatpersoner.

Se vidare under medlemskap. Enstaka häften 50 kr, äldre volymer 155 kr.

Vid köp av fler än 25 häften är priset 30 kr styck, vid köp av fler än 50 är

priset 25 kr styck. General

register för 1967—1986 (218 sidor) 62:50 kr. Porto tillkom

mer. Index för 1967—2000 finns på föreningens hemsida.

Beställningar av prenumerationer och tidskrifter görs från föreningskansliet.

Postgiro 48 79 11-0.

Formgivning Lena Eliasson, Grafiska Språnget, Stockholm.

Tryck och distribution BTJ Tryck AB, Lund.

(3)

Svenska Botaniska Föreningen

_{> T}

^ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Föreningsarbete

U

nder mitt första år som ordförande har jag hunnit fundera en del kring både aktiviteter och arbetet inom föreningen. All förenings

verksamhet bygger på ideellt arbete. Det gäller naturligtvis också vår förening, även om vi har förmånen att ha Linda och Agneta, som gör ett utmärkt jobb, anställda. Agneta kommer tyvärr att sluta som redaktör runt årsskiftet för att arbeta på tidningen Land. Arbetet med att hitta en ny redaktör till tidskriften pågår just nu (september) för fullt.

Att sköta och utveckla Föreningen på ett för medlemmarna positivt sätt och samtidigt försöka skapa ett ökat intresse och engagemang för botanik och floravård kräver medverkan från många personer och mycket ideellt arbete. Här måste styrelsens ledamöter och föreningens medlem

mar hjälpa varandra.

Under senare år har vi successivt blivit allt mera aktiva i olika frågor.

Föreningen behöver därför hjälp av flera personer. Bland alla våra med

lemmar finns det många med olika specialkunskaper, som föreningen kan ha stor nytta av. Det är viktigt, att du, som känner för något speciellt ämne, hör av dig med synpunkter eller kanske hjälper till att jobba med frågor som rör Kärlväxtatlas, Floravård, Ungdomsverksamhet, Konferenser, Resor, Exkursioner, Förlagsverksamhet, Nordiskt samarbete eller något annat aktuellt område.

Just nu söker vi särskilt dig som är villig att lägga ner lite tid på att

• göra vår hemsida mera attraktiv med text och bilder

•' läsa korrektur på artiklar som ska publiceras i SBT

• tillsammans med andra Uppsalabor packa böcker vid de stora försäljningstopparna

• hjälpa till med föreningens bokföring.

Tycker du att något ovan låter intressant och skulle passa dig, fundera inte mer utan hör av dig omgående till mig eller Linda.

Det är också viktigt för oss i styrelsen att få respons och synpunkter från våra medlemmar i olika frågor. Jag blir alltid glad när det kommer synpunkter på vad jag skrivit.

Till sist hoppas att ni alla haft en skön sommar och njutit av allt vackert i naturen. Själv har jag haft förmånen att få resa runt i många olika landskap i sommar och titta på växter. Några sammanträffanden etsar sig kvar i minnet såsom baggsöta i Härjedalen, smällvedel i Jämtland, knottblomster och stor låsbräken under botanikdagarna i Gästrikland, praktnejlika och stinkmålla i Skåne. Sist men inte minst har jag även träffat många kunniga och trevliga botanister,

MARGARETA EDQVIST

TT Js

margareta.edqvist@swipnet.se

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:4 189

(4)

*m3"' ' Keudel Rostbjörnbär Rubus pedemon- tanus från Mörbylånga, Öland i sina första höstfärger.

Foto: Kristoffer

Ett björnbär blir vanligare -

rostbjörnbär i flera nya landskap!

Ut och leta rostbjörnbär! Det är skånebotanis- ten Alf Oredssons uppmaning till SBT:s läsare.

Sedan 1985 har rostbjörnbär Rubuspedemon- tanus upptäckts i fem nya landskap och det finns gott hopp om att hitta fler utpostlokaler.

I denna artikel berättar Alf om rostbjörnbärets historia i Sverige och resonerar om orsakerna till dagens utbredningsmönster.

TEXT: ALF OREDSSON

I

stora delar av Mellaneuropa är rostbjörnbär Rubus pedemontanus allmän. Arten bildar ofta täta bestånd på hyggen, i gläntor eller skogsbryn (Weber 1995).

Före 1985 var rostbjörnbär i Sverige endast känd från ostkusten mellan Oskarshamn och Norrköping, med Västervik som utbrednings- centrum (Oredsson 1969—70; 1973—74). Folk som plockar björnbär i Västervikstrakten före

drar faktiskt rostbjörnbär. Arten är vanlig där, bären är fasta och goda och det låga riset inte alltför svårforcerat.

Mellan 1985 och 2000 har rostbjörnbär upp

täckts i fem nya landskap: Uppland, Öland, Blekinge, Skåne och Västergötland (figur 1). I Lunds Botaniska Museum (LD) ligger tidigare inte uppmärksammade, över hundra år gamla ark från både Södermanland och Västergötland (figur 2).

Uppland. Rostbjörnbär har sedan 1988 noterats på två lokaler på Runmarö i Stockholms skär

gård (Aronsson 1994), den ena vid ett övergivet trädgårdsmästeri, den andra utanför en villa

tomt. År 2000 upptäckte Olle Strohl ytterligare en lokal för arten på Runmarö, även där förvil

dad/kvarstående efter odling. Rostbjörnbär sätter regelbundet frukt på ön.

190 SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2001:95:4

(5)

OREDSSON

Rostbjörnbär är lätt att känna igen

Man behöver inte vara specialist för att känna igen rostbjörnbär. Stammen är mörkt rödvio

lett, trind, och rikligt försedd med korta taggar, körtelhår och vanliga hår.Toppen rotar sig på hösten och det bildas täta, knähöga snår.

Bladen är tretaliga med stora, ovala småblad som är finsågade i kanten och har en förlängd smal spets. De är gröna länge, men sent på hösten blir bladen rostfärgade, vilket gett arten dess svenska namn. Blomskottens blad höst

färgas tidigare. Blommorna är vita med smala kronblad, bären svarta och milda i smaken.

Det vetenskapliga namnet för rostbjörnbär är Rubus pedemontanus PINKWART. Andra namn som använts är R. Bellardii WEIHE och R. glandulosus BELLARDI (Weber 1983).

Södermanland. I LD ligger tre ark av rostbjörn

bär samlade av Gustaf Sederholm på 1880-talet.

Två av dem är tagna i norra Östergötland, det tredje kommer från Gammelstad, Kila socken i Södermanland. Etiketten är handskriven och enligt den gjorde Gustaf, som då var 18 år, fyn

det i juni 1886 (figur 2 övre). Det verkar inte som om någon annan sett rostbjörnbär i Söder

manland sedan dess (Hans Rydberg, muntl.).

Sonsonen Johan Sederholm på Ålberga Gård har för mig berättat att Gustaf tillsammans med sin far Edward hade ett omfattande herbarium hemma. Gustaf blev ledamot av första kamma

ren 1919 och landshövding i Södermanlands län 1927 (Svensk Uppslagsbok 1935).

Östergötland. Samma år som den första uppla

gan av Östgöta-Flora (Kindberg 1861) gick i tryck gjorde en av Kindbergs medarbetare, ad

junkt J. E. Planander, det första fyndet av rost

björnbär i Östergötland på Missjö i S:t Anna skärgård (Kindberg 1868; LD).

Östergötlands Flora (Genberg 1977; 1992) delar landskapet i 68 sektioner. I fyra av dem har rostbjörnbär setts 1950 eller senare, medan arten i två sektioner endast observerats före 1900. Det gäller dels Gryts skärgård där, enligt etiketten till

ett ark förvarat på Naturhistoriska riksmuseet, Avdelningen för fanerogambotanik (S), L. J. L.

Lönnberg 1882 samlade rostbjörnbär på ”Barnsö till Kettilsö”, dels Dala i Grebo socken, 5 mil från kusten, där lektor N. J. Scheutz noterat rostbjörnbär (Kindberg 1868).

Att arten rapporterats från förhållandevis fa platser i Östergötland kan bero på att landskapet inventerats mera extensivt än exempelvis Småland (Thomas Karlsson, muntl.).

Småland. Det första belägget av rostbjörnbär i Sverige togs 1836 på Snuggö i Misterhults skär

gård av J. P. Arrhenius för vidare befordran till Elias Fries’ exsickat Herbarium Normale. In

venteringen av Småland 1978-95 visade att den sammanhängande utbredningen av rostbjörnbär i Kalmar län sträcker sig söderut till Mönsterås (Åke Riihling, muntl.).

1985 upptäckte Sven Davidsson ett välmåen

de bestånd av rostbjörnbär vid en järnvägsöver

gång i Kläckeberga utanför Kalmar. Elva år sena

re förstärkte SJ banan och år 2000 återstod bara några revor. Antingen läggs vägen ner eller så blir det bommar i korsningen; det senare skulle nog bli rostbjörnbärets död.

Den 14 september 2001 fann Erik Ljung

strand rostbjörnbär på Smedbytippen väster om Kalmar, mindre än 4 1cm från Kläckeberga.

Johan Sjögren gjorde 1991 ett överraskande fynd av rostbjörnbär i Jönshult, Hagshult sock

en, Jönköpings län; samma Hagshult från vilket SMHI brukar rapportera nattens lägsta tempera

tur i Sydsverige. Plantan stod i ett skogsbryn där man kastat trädgårdsavfall från ett hus i närhe

ten. När Johan år 2000 återvände till platsen var rostbjörnbäret borta. I stället fanns den på ett nytt ställe, inte långt ifrån den gamla lokalen, även här hade man kastat trädgårdsavfall.

För 15-20 år sedan köpte Åke Albertsson i Jönshult Rubus Bellardii från Fagerhults Plant

skola i Skillingaryd och satte i sin trädgård. Där står rostbjörnbäret kvar, men finns inte längre i plantskolans sortiment. I Jönshult täcker man inte över busken på vintern. Bären brukar ändå hinna mogna.

SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2001:95:4 | 9 |

(6)

OREDSSON

o -il

Figur I. Karta över rostbjörnbär Rubus pedemontanus i Europa (grått) ritad i maj 1992 av Weber (1995):

sammanhängande utbredning (raster) och enskilda lokaler (•). Komplettering i Sverige (svart) med sam

manhängande utbredning (raster), enskilda aktuella lokaler (•), äldre förekomster (o) samt kvarstående efter odling eller förvildad (+). (Fyndet i Höllviken söder om Malmö ej markerat.)

Figure I. Map of Rubus pedemontanus in Europe (grey), May 1992, drawn by Weber (1995): coherent occur

rence (screen) and separate localities (•). Additional findings in Sweden (black): coherent distribution (screen), separate localities (•), earlier occurrences (o), and remainders from cultivation or shrubs run wild (+), (The find in Höllviken south of Malmö is not indicated)

Öland. At 2000 hittade Lissbeth och Karl-Göran Bringer rostbjörnbär på två lokaler söder om Risinge i Mörbylånga socken. Det ena stället är en åtminstone 50 år gammal granplantering i ganska dåligt slack. Där växer flera separata bestånd av rostbjörnbär tillsammans med söt

björnbär Rubus plicatus. Den andra lokalen utgörs av en uppvuxen tallplantering. Där finns bara ett bestånd av rostbjörnbär, men det täcker en yta på hela 60 m2. Fågelvägen är det 600 m mellan lokalerna (Bringer & Bringer 2000).

Blekinge. Olof Olsson, född 1911, tog för nu ganska många år sedan med sig rostbjörnbär från en lokal i Kalmar län och planterade vid infarten till Skogsgården i Förkärla socken. Anna-Greta Friström och Eva Olsson såg rostbjörnbär där 1991 (Lars Fröberg, muntl.), liksom Erik Cassel, Nadja Niordson och författaren år 2000. Vi kunde konstatera att rostbjörnbäret sedan det planterades spritt sig en del i omgivningarna.

Det första spontana fyndet av rostbjörnbär i Blekinge gjordes av Roger Gahnertz i mitten av

192 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:4

(7)

OREDSSON

maj 1996. Roger, som tidigare inventerat i Hal

land, hade planerat att tillbringa Kristi Himmels- färdshelgen på Öland det året, men när han kom fram visade sig vädret från sin absolut sämsta sida. Han bestämde sig då för att köra ner till Skåne, men fick under resans gång besked om att vädret började bli sämre även där. Återstod bara att köra hem till Göteborg. Roger tar vägen över norra Blekinge. Fågelvägen 28 km från det planterade beståndet, tycker Roger att det kan vara dags att gå av och sträcka på benen. Han har passerat Eringsboda och svängt in på en skogsväg strax före Pålsmåla. Där står ett rost

björnbär i sina fjolårsblad och bara väntar på honom!

Nadja Niordson har följt beståndets utveck

ling och kan rapportera att det växt till sig ordentligt på bara 4 år (figur 3).

Skåne. Selim Birger var 14 år när han pressade ett klent exemplar av rostbjörnbär i Eslöv 1893 (S) och skrev "cult och förvildad’ på etiketten.

Var i staden det var framgår inte och vad jag vet är Selim den ende som har samlat rostbjörnbär i Eslöv. Selim hade som fyraåring flyttat med för

äldrarna till Eslöv från Ystad. Efter examen vid Lunds Universitet 1899 bar det av till Stockholm där han så småningom etablerade sig som privat

läkare (Sylvén 1934).

Tandläkare Helge Allander i Sundbyberg planterade 1933—34 åtskilliga Rubus-arter, bland annat rostbjörnbär, i en boksluttning öster om Kockenhus på Kullaberg i nordvästra Skåne. När Richard Åkesson återupptäckte planteringen 1999 fick han se ett halvt hektar skogsmark täckt av rostbjörnbär.

Såsom varande landskapets meste björnbärsle- tare var det Göran Wendt väl unt att den 22 september 1998 hitta det första vilda rostbjörn

bäret i Skåne. Han hade kompletterat sitt belägg av raspbjörnbär R. radula från Vik med ett blad av rostbjörnbär för att, som han sa, visa mig variationen hos raspbjörnbär. Men Göran är en spjuver, så man vet aldrig — kanske hade han redan förstått vad det var han hade hittat mellan Kivik och Simrishamn!

Rostbjörnbär förekommer inom ett 4,1 X 2,3 km stort område innanför kusten. Göran och jag har noterat arten inom 45 st 100 X 100 meters

rutor, därav i Gladsax socken 33, i Östra Vem- merlöv 7 och i Södra Rörum 5. I gamla tallplan

teringar med undervegetation av lövträd, gärna ek, kan rostbjörnbär täcka hektar efter hektar av marken (Oredsson 1998 A; Wendt 1998).

$t»'VWe

Figur 2. Etiketterna till två herbarieark av rost

björnbär i LD, vilka vittnar om att arten tidigare funnits i Södermanland (övre) och på Kinnekulle i Västergötland (nedre).

Figure 2. Labels of two collections of Rubus pede- montanus (glandulosus) in LD indicating an earlier appearance of the species in the province of Södermanland (top) and on the hill of Kinnekulle in the province ofVästergötland (bottom).

(8)

OREDSSON

llfg^sjfy

<32

jssoSSI

#É?t£

''•**; A$

RrKirv.- -‘

|gHK P'.'tti

■’aüSfifc*

fy-V-5 TjfTy

H sans FvT:&

■^otS

t; 7:3I*'('> ■« i .

Figur 3. När det första exemplaret av rostbjörnbär i Blekinge hittades 1996 täckte det inte mer än ett par kvadratmeter, fyra år senare omkring 50 m2. Foto: Nadja Niordson 13/8 2000.

Figure 3. WFien found in 1996, the first occurrence of Rubus pedemontanus in the province of Blekinge measured only a few square meters, four years later some 50 m2. Photo: Nadja Niordson 13/8 2000,

I sällskap med Göran Wendt och Erik Ljung

strand upptäckte författaren rostbjörnbär på en vildvuxen villatomt i Höllviken söder om Malmö

12 september 2001.

Västergötland. Redan 1846 fann Oskar Sandahl rostbjörnbär vid Kinnekulle på en i det närmaste exakt angiven plats, nämligen ” Wenerns strand vid foten afsandstenslagret nedanför Trollmen”

(Sandahl 1852). I Handbok i Skandinaviens Flora (Hartman 1854-70) återges uppgiften i fem upplagor, sedan försvinner den. Syftande på Sandahls fynd 1846 skriver Skårman (1931)

”sedermera veterligen icke återfunnen”. Hasselrot (1967) avfärdar fyndet med ”säkerl. Felbestämd’.

Jag delar inte Hasselrots uppfattning (Oredsson 2000).

I LD ligger två ark av rostbjörnbär, vilka en

ligt de identiska etiketterna samlades på Kinne

kulle 1883 av Carl Paulsson (figur 2 nedre). Det ena arket verkar alltid ha legat i LD:s skandina

viska samling, medan det andra arket är stämplat Herbarium L. M. Neuman. Att Sveriges Flora (Neuman 1901) inte har med rostbjörnbär från Västergötland skulle kunna bero på att Carl Paulssons belägg inte kom till allmän kännedom förrän 1907, då Lunds Botaniska Förenings på den tiden mer än 100 växtbytare (Tedin 1933), av vilka rektor Neuman i Ystad var en, erbjöds Rubus Bellardii från Västergötland (Holmberg 1907).

Rostbjörnbär är numera känt från tre lokaler i Göteborgstrakten (Ljungstrand 1995). 1990 sprang Uno Unger på arten vid en motionsslinga i Skatås, Orgryte socken, vilken sedan 1972 i flera omgångar belagts med barkflis. Senare

(9)

OREDSSON

samma år hittade Erik Ljungstrand rostbjörnbär vid en häck i närheten. 1993 upptäckte Erik arten i ett skogsbryn nära Sandåsskolan i Askim socken, sannolikt utkommen från odling (Erik Ljungstrand, muntl.).

Är det säkert att rostbjörnbär har blivit vanligare?

Visserligen har rostbjörnbär upptäckts i flera nya landskap efter 1985, men kan det inte lika gärna vara de nya landskapsinventerarnas förtjänst att det ser ut som om arten ökat, utan att den har gjort det? Svaret är inte ett obetingat nej, även om det finns en hel del som talar för att rost

björnbär faktiskt har blivit vanligare under 1900-talet.

Intresset för björnbär. I Sverige har intresset för björnbär haft två toppar, i slutet av 1800-talet och nu.

Linné nöjde sig med ett björnbär, Rubus fru- ticosus L. 1753, men redan en mansålder senare populariserade Weihe & Nees von Esenbeck (1822-27) Rubus-släktet genom att på både tyska och latin utförligt beskriva 49 olika i Tyskland förekommande arter och illustrera dem med handkolorerade kopparstick i folioformat. En av arterna var rostbjörnbär. Tolv år senare kunde Arrhenius (1839) presentera rostbjörnbär som en av 17 svenska Rubus-arter. Intresset för björnbär var väckt. En genomgång av de offentliga herba- rierna i Sverige, som jag själv gjorde 1962-63, visade att intresset för björnbär, räknat i antal ark samlade i Sverige, kulminerade 1883.

När det så var dags för författaren att insupa de äldres visdom var den muntliga traditionen så gott som helt försvunnen. Förmodligen var det bristande enighet bland de självutnämnda exper

terna på krypbjörnbär Rubus sect. Corylifolii, som gjorde att även äkta björnbär Rubus sect.

Rubus hade råkat i vanrykte. Vad varken mina egna eller Karl-Gustaf Forss’ teckningar av björnbär (Oredsson 1969-70; Krok-Almquist

1984) lyckades med, det har Pedersen & Schou (1989) åstadkommit, nämligen att fa intresset för Rubus-släktet att åter slå ut i full blom.

Litteratur. Med fa undantag finns det inga äldre uppgifter i litteraturen att stödja sig på om man vill försöka ta reda på om en art har ökat eller minskat de senaste hundra åren. Rostbjörnbär utgör inget undantag. Av följande två exempel från Kalmar län skulle man kanske ändå kunna sluta sig till att rostbjörnbär under 1900-talet tagit sig längre inåt land och blivit lite vanligare.

Exempel 1. För tre av de lokaler för rostbjörnbär i Kalmar län, som Arrhenius (1839) kände till, angav han mängden, nämligen copiose (mycket vanlig) på Brändö, raro (ovanlig) på Orö och rarissime (mycket ovanlig) på Norrlandet vid Västervik. Halvannat sekel senare skriver Riih- ling (1997) att arten förekommer rikligt i Misterhults skärgård (dit Brändö och Örö hör) och kusttrakter. Själv såg jag rostbjörnbär på flera ställen på Norrlandet 1962.

Exempel 2. Med motiveringen att det är en flora för skolbruk behandlar de första sju upplagorna av Svensk Flora björnbären som en art, Rubus fruticosus L. Enligt 8:e till 12:e upplagan (Krok-

Almquist 1901—10) är rostbjörnbär rar i Öster

götlands och norra Smålands skärgård. Från 13:e till 25:e upplagan (1914-60) är arten fortfarande rar i området, fast nu i kusttrakter. I 26:e till 27:e upplagan av Svensk Flora (1984—94) skriver jag själv att rostbjörnbär växer i fuktig skogs

mark och att arten är tämligen allmän i norra Kalmar län och rar i Östergötland.

Min egen kartering. Jag inventerade björnbär i Sverige 1959-63 genom att lägga ett 10 X 10 km rutnät över den södra tredjedelen av landet och köra bil med kartläsare i högst 40 km/tim en sträcka av minst 20 km per ruta (Oredsson 1973—74). Jämför man de fynd av rostbjörnbär som jag gjorde då med resultatet av senare undersökningar ser det ut som om rostbjörnbär fortsätter att öka.

Under inventeringen för Smålands Flora noterades 1978-95 rostbjörnbär i 92 st 5 X 5 km rutor i Kalmar län och en i Jönköpings län (Åke Rühling, muntl.). I 23 av dessa rutor såg

(10)

OREDSSON

jag själv rostbjörnbär 1960-62, alla belägna inom det sammanhängande utbredningsområdet kring Västervik (figur 4). Vidare passerade jag 23 av Smålands Floras sammanlagt 110 lokaler för rostbjörnbär, utan att se arten på mer än 11 av dem. Det var främst i inlandet och i söder som Smålands Floras inventerare hittade rostbjörnbär där jag inte hade sett arten.

Blekinges hittills enda kända spontana före

komst av rostbjörnbär, den som upptäcktes vid Pålsmåla 1996, körde jag förbi 1960 utan att se någon björnbärsart överhuvudtaget. I den del av

sydöstra Skåne (Österlen), där vi nu vet att rost

björnbär förekommer, råkade jag 1960 välja enbart sådana större vägar utmed vilka arten hel

ler inte sågs 1998. När Charlotta Wiking och jag 1979 företog en kompletterande körning på småvägar i området noterade vi i ett vägskäl 2,8 km NNO Östra Vemmerlövs kyrka endast rasp

björnbär där det 1998 fanns både raspbjörnbär och rostbjörnbär. Det är i kanten av den nu kända utbredningen. Missade vi inte rostbjörn

bäret 1979 har etableringen på denna lokal skett någon gång under de senaste 20 åren.

□□□□□□□

■BMI»

• tissa

Kalmar Västervik

Oskarshamn

Utpostlokalernas ålder. Att döma av hur begrän

sade till ytan de är, verkar utpostlokalerna vid Kalmar, på Öland, i Blekinge och utanför Göteborg ha etablerats i sen tid, kanske bara något decennium innan de påträffades.

Annat är det med den stora förekomsten av rostbjörnbär som Göran Wendt upptäckte på Österlen 1998. Efter snart 70 år på Kullaberg täcker rostbjörnbär en yta av 1/2 hektar. Före

komsten på Österlen är tusenfalt större och bör därför vara av betydligt äldre datum; kanske rör det sig rent av om en värmerelikt. Men varför har rostbjörnbäret i så fall inte upptäckts tidiga

re, så väl som Skåne har inventerats under årens lopp?

Aldre tiders botanister kanske kan ursäktas med att gärna ”följa John” till redan kända loka

ler för att se och samla. Förekomsten av rost

björnbär på Österlen överlappar inte med någon av de tre andra Äw/w-rariterna i trakten; varken

Figur 4. Rostbjörnbär Rubus pedemontanus verkar ha blivit vanligare i östra Småland på bara ett par decennier.

Grå rutor (5x5 km): funnen 1978-95 (Åke Riihling, muntl.).

Rutor med svart kant: funnen 1960-62 (Oredsson 1973-74).

Figure 4. In the eastern part of the province of Småland Rubus pedemontanus seems to have widened its range within the last few decades. Grey squares (5x5 km): findings 1978-95 (Åke Rühling, oral comm.) In squares with a black margin the species was observed during the author's roadside survey 1960-62 (Oredsson 1973-74).

(11)

OREDSSON

med det förmodligen utgångna karakåsbjörnbä- ret R. dasyphyllus vid Kivik eller med surbjörnbä

ret R. sulcatus på kusten mellan Kivik och Sim

rishamn eller, för den delen, med sprengels- bj örnbäret R. sprengelii, som i likhet med rost

björnbär finns i flera socknar i sydöstra Skåne, fast lite längre in i landskapet.

När de tre socknar, i vilka vi nu vet att rost

björnbär finns, inventerades för Skånes flora förra gången var intresset för björnbär nere i en djup svacka. Ingen av de fyra inventerarna i området (A.-M. Sundin i Gladsax 1954-55, Ö.

Nilsson i Östra Vemmerlöv på 1960-talet, B.

Johansson i Södra Rörum 1963—64 och J. Eric

son i Södra Rörum 1967-68) rapporterade nå

got björnbär från dessa socknar. De lokaler som återfinns i Atlas över Skånes flora (Weimarck &

Weimarck 1985) är antingen mina egna eller äldre uppgifter. I denna del av Österlen växer, förutom rostbjörnbär, åtta äkta björnbär (6 in

hemska och 2 naturaliserade arter) och fem kryp

björnbär (Göran Wendt, muntl.).

Hur sprids björnbär?

Vegetativt. Björnbär sprider sig vegetativt på ett- dera av två sätt; antingen, som hos upprätta arter, under markytan genom adventivskott på rötterna; eller, som hos rostbjörnbär, genom att årsskottens toppar på hösten böjer sig mot mar

ken och slår rot.

Om man antar att ett bestånd av rostbjörnbär på så vis ökar sin radie med 1 m per år kan en buske som den i Pålsmåla på 4 år öka sin yta från, låt oss säga 3,14 m2(n) till 50,24 m2 (4 X 4

X 7t), vilket är ungefär vad Nadja Niordson kun

nat konstatera; och då kan fröet till det 60 m2 stora beståndet på Öland ha börjat gro för min

dre än 10 år sedan. Räknar man likadant på det planterade beståndet vid Kullaberg skulle det ha varit mer än dubbelt så stort som det faktiskt är i dag, men då bortser man från såväl terränghin

der som vargavintrarna 1940—42 och 1985—87.

Däggdjur och fåglar. Även om hjortron Rubus chamaemorus äts av däggdjur som björn, ren och hare (Heintze 1915), anses det främst vara fåglar

som sprider bär och ätliga frukters frön (Migula 1909). Trastar och sångare äter gärna björnbär, men flyger sällan mer än hundra meter innan de sätter sig och smälter maten (Kollmann & Pirl

1995). I Botaniska trädgården i Lund håller man visserligen efter de planterade björnbären, men inte värre än att fågelspridda småplantor dyker upp lite här och var, även utanför trädgården (Wikner 1999).

Fåglar under flyttning påstås kunna sprida björnbär så långt som 250—500 km (Weber 1987). I staten Victoria i sydöstra Australien sva

rar emu Dromaius novaehollandiae och räv Vulpes vulpes för långspridningen av europeiska björn

bärsarter, vilka för övrigt betraktas som ogräs i Australien (Brunner m.fl. 1976).

Det mekaniserade skogsbruket. I snöyran far ett par karlar till skogs med häst och släde för att under dygnets ljusa timmar hämta det timmer som man under hösten fällt med såg och yxa. På så sätt drygas småbrukets magra inkomst ut vid något av traktens sågverk. Det är bilden av skogsbruket i Norden fram till 1950-talet.

Femtio år senare sitter en ensam entreprenör i den bekväma förarhytten till sin awerkningsma- skin och trycker på knappar. Satellitnavigering och strålkastare gör honom oberoende av såväl årstid som tid på dygnet; han hittar i en skog som inte är hans egen. Maskinen griper tag om ett träd, fäller det, kvistar det och kapar det till förprogrammerade längder. Virket staplas vid en nyanlagd skogsväg där timmerbilen hämtar och kör den långa vägen till massafabriken eller såg

verket (Hakkila 2000).

Sveriges skogsentreprenörer, vilka anlitas såväl av det storskaliga skogsbruket som av skogsäga

reföreningar och enskilda skogsägare, förfogade 1998 över 1 459 specialmaskiner för avverkning och 1 793 för terrängtransport (SCB 1999).

Maskiner flyttas från den ena awerkningsplatsen till den andra och i dag utgör varken avstånd eller nationsgränser något hinder. I slutet av år 2000 användes ett stort antal skogsmaskiner från Norden i Frankrike och andra centraleuropeiska länder, vilka drabbats av omfattande stormska-

(12)

OREDSSON

200 km

Figur. 5. Jämförelse mellan perioderna 1901-30 och 1961-90 ifråga om högvinterns längd (antal dygn per år vars medeltemperatur är -I0°C eller lägre).

Intervall: 0-4; 5-9; 10-14; 15-29, 30-59; 60-89; 90 eller fler dagar.Vitt: lika lång högvinter under båda perioderna; blå: längre högvinter 1901-30; röd:

längre högvinter 1961-90.

Källor: Atlas över Sverige 1953-71 karta 28: 25;

Hans Alexandersson (muntl.).

Figure 5. Comparison between two periods of time, viz, 1901-30 and 1961-90, with respect to number of days with extreme winter temperatures (average -10°C or lower) in Sweden. Intervals: 0-4; 5-9;

10-14; 15-29, 30-59; 60-89; 90 days or more.

Blank: the same interval both periods; blue: colder in 1901-30; red: colder in 1961 90.

Sources: Atlas över Sverige 1953-71 map 28: 25;

Hans Alexandersson (oral comm.),

dor. Flertalet av dessa maskiner kommer förr eller senare att återvända hem (Pentti Hakkila, muntl.).

Själv har jag visat att de i Sverige tidigare inte observerade björnbärsarterna Rubus gratus och R. lasiandrus, liksom klängnunneört

Ceratocapnos claviculata, kommit till vårt land med obarkat stormvirke importerat från konti

nenten under 1970-talet (Anonymus 1992;

Oredsson 1992, 1998 B). Joakim Falk upptäckte 1996 att klängnunneört hade brett ut sig över ett helt hektar hygge vid Tåstarp i nordvästra Skåne. Den skogsmaskin, som använts vid avverkningen, hade ett år tidigare gjort tjänst i norra Tyskland (Anonymus 1997). Den gången var det frön av klängnunneört som följt med awerkningsmaskinen och slagit rot, nästa gång kan det vara ett björnbär som klibbat fast.

Antalet nya utpostlokaler för rostbjörnbär är än så länge relativt litet och ingen av dem kan med säkerhet knytas till det moderna skogsbru

ket, men det är i varje fall en faktor som man måste räkna med i framtiden.

Kylan begränsar utbredningen

Efter den senaste istiden, som slutade för cirka 10 000 år sedan, har sannolikt inget millennium varit kallare än det senaste. Den period som brukar kallas ”Lilla istiden” började omkring år

1300 och varade ända till slutet av 1800-talet.

Därefter har det blivit varmare. Medeltempera

turen i Sverige är nu en grad högre än för hun

dra år sedan. Mellan 1987/88 och 1998/99 har vintern (december—februari) varit i genomsnitt

1,7° varmare än medelvärdet för 1900-talet (SMHI 1999).

Med avseende på var i Sverige de förekom

mer kan äkta björnbär delas i tre grupper; en sydvästlig, en östlig och en mellangrupp. Den östliga gruppen består av rostbj örnbär och fem andra arter (Oredsson 1973—74). Kanske har de alla haft en större utbredning före ”Lilla istiden”.

När det var som kallast kan de ha överlevt i skärgården tack vare dess lokalmaritima klimat (Ångström 1968) eller varför inte ha tagits till

vara vid bebyggelse för fruktens skull? När det

(13)

OREDSSON

efterhand blev mildare igen kunde björnbären åter öka sin areal, vilket rostbjörnbär tycks ha gjort med besked. Därför är det heller inte så konstigt att rostbjörnbär sätter frukt både i Stockholms skärgård (Runmarö) och på Små

ländska höglandet (Jönshult).

Odlingsrest eller värmerelikt? Rostbjörnbär har funnits till försäljning i Fagerhults Plantskola i Skillingaryd och förmodligen även på det ned

lagda trädgårdsmästeriet på Runmarö. Det för

klarar varför arten finns i Jönshult och på Run

marö. Man kan heller inte utesluta att rostbjörn

bär, såsom i Eslöv och troligen även i Askim,

odlats och måhända förvildats på fler platser i landet. När det gäller två av de utpostlokaler i norr där rostbjörnbär inte setts sedan slutet av

1800-talet, nämligen Gammelstad och Dala, kan man förstås undra ifall de utgjort rester av en större utbredning före ”Lilla istiden” eller om rostbjörnbär har blivit inplanterat även på dessa platser.

Jag har däremot svårt att tro att någon skulle ha planterat rostbjörnbär vare sig på en liten obebodd ö i Gryts skärgård (Barnsö) eller vid Vänerns strand. Om den senare förekomsten inte var en värmerelikt, kan rostbjörnbär ha kommit till Trolmens hamn med ballast på den

Till skillnad från de flesta andra björnbär har rostbjörnbär Rubus pedemontanus bara tre småblad. Foto: Göran Wendt

««SS

SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2001:95:4 199

(14)

OREDSSON

tid då man transporterade kalk med oxar från egendomens egen kalkgruva till hamnen. Vid mitten av 1800-talet hade verksamheten blivit så omfattande att Trolmen höll sig med två egna skutor för att frakta kalk på Vänern (Karlsson &

Jansson 1981).

Högvinterns längd. Gränsen för var björnbär, blåhallon och hallon växer vilt i Sverige verkar ha satts av medelvärdet av antalet högvinterdagar (dygnsmedel temperatur -10°C eller lägre). Mer än 15 så kalla vinterdagar per år tycks inte det björnbär tåla som har den största utbredningen i Sverige, nämligen skogsbjörnbär Rubus nessensis (Oredsson 1973-74). På alla hittills kända loka

ler för rostbjörnbär i landet är det högvinter mindre än 10 dagar om året. Jönshult, som lig

ger i samma socken som väderstationen i Hags- hult, där antalet högvinterdagar överstiger 10 med råge, skulle kunna vara undantaget som bekräftar regeln. Åke Albertsson, som bor i Jönshult, uppskattar emellertid att det är 3-4 grader varmare där än på väderstationen i Hagshult. Stämmer det är säkert antalet högvin

terdagar mindre än 10 även i Jönshult.

Det genomsnittliga antalet dagar med högvin

ter för perioden 1901-30 (Atlas över Sverige, karta 28:25) har beräknats med hjälp av uppgif

ter från omkring 400 väderstationer (Atlas över Sverige, blad 25-26:5). För perioden 1931-60 förfogar SMHI (Haldo Vedin, muntl.) tyvärr endast över uppgifter om högvinterns längd från fyra orter i Sverige, nämligen Malmö (2,2 dagar), Göteborg (3,9), Stockholm (6,3) och Härnösand (22,3), värden som alla ligger inom samma inter

vall som 1901-30 (högvinter 1,0-2,5; 2,5-5;

5—7,5; respektive 20—30 dagar). Baserat på upp

gifter från 134 väderstationer har Hans Alexandersson vid SMHI beräknat högvinterns längd för perioden 1961—90. Jämför man hans resultat med dem för 1901-30 blir skillnaden inte stor (figur 5).

Att den temperaturhöjning på en grad, som har ägt rum under 1900-talet, inte återspeglas i en förkortad högvinter skulle antingen kunna bero på att måttet är för grovt eller på att det

milda 1990-talet kommer efter den senaste 30- årsperioden.

Härdighetens betydelse. Som mått på olika björnbärarters härdighet har jag använt hur tidigt årsstammens blad höstfärgas och fälls (Oredsson 1975). Av Sveriges 18 vanligaste arter (kryp

björnbär behandlad som en art) kommer rost

björnbär på nionde plats, såväl ifråga om härdig

het som utbredningsområdets storlek, sådan den var känd före 1985.

Tre av de sex i Sverige östliga äkta björnbären är både mindre härdiga och har en mindre utbredning än rostbjörnbär, medan surbjörnbär Rubus sulcatus och spirbjörnbär R. grabowskii (thyrsanthus) både är härdigare och har större utbredning än rostbjörnbär. Om rostbjörnbär ökar bör de nya lokalerna därför ligga i områden där surbjörnbär och spirbjörnbär redan är kända.

De nya fynden tycks bekräfta detta (figur 6). I östra Sverige ligger alla lokaler för rostbjörnbär, som noterats efter 1985, i trakter där jag såg spirbjörnbär under min vägkantsinventering (Oredsson 1973—74), medan de nya lokalerna för rostbjörnbär i Göteborgstrakten är belägna 5 mil söder om mitt enda fynd av spirbjörnbär i västra Sverige. Botaniska institutionen i Göte

borg (GB) har emellertid ett ark från Kviberg samlat av Harald Fries 1932. Spirbjörnbär finns fortfarande kvar där och dit är det inte mer än en halv mil från de nya lokalerna för rostbjörn

bär (Erik Ljungstrand, muntl.).

Framtiden

Nederbörd. Årsmedelnederbörden i Sverige har ökat under hela 1900-talet (SMHI 1999), vilket emellertid inte verkar ha besvärat rostbjörnbäret.

Vilken nederbörd framtiden bär i sitt sköte är mera osäkert, fast SweClim (1999) antar att det inte kommer att regna mer i Kalmar län än nu.

Det skulle betyda att det blir torrare i denna del av landet om temperaturen fortsätter att stiga.

Skulle nederbörden i östra Sverige däremot öka mycket är det fråga om inte björnbärsarter med östlig utbredning kommer att pressas tillba

ka av de i dag sydvästliga arterna nålbjörnbär

(15)

OREDSSON

Figur 6. Hittills känd spontan förekomst av rost

björnbär Rubus pedemontanus (svart; öppna cirklar äldre förekomster) på en karta över spirbjörnbär R.grabowski enligt 1959-63 års vägkantsinventering i södra Sverige (Oredsson 1974:49; S = Stockholm).

Grått: fynd inom 10 X 10 km rutor (>3 ihop in

ramade). En tjock linje avgränsar förväntad före

komst.

Figure 6. Hitherto known spontaneous occurrences of Rubus pedemontanus (black; open circles earlier occurrences) on a map of R. grabowski (thyrsanthus) according to the author's roadside survey in south

ern Sweden 1959-63 (Oredsson 1974: 49; S = Stockholm). Grey: findings in 10 X 10 km squares (>3 together framed). A thick line encloses expected occurrences.

Rubus scissus, skogsbjörnbär och sötbjörnbär. Då har jag emellertid inte tagit hänsyn till att kväve

nedfallet kan tänkas ändra balansen mellan de östliga och de sydvästliga arterna, eventuellt till de senare arternas nackdel.

Temperatur. Det scenario, som Jouni Räisänen vid SweClim tagit fram för denna uppsats, byg

ger på antagandet att Jordens medeltemperatur under innevarande sekel stiger med 2,6°C. Då

kommer, vid århundradets slut, gränsen för 5 dagars högvinter i Sverige att gå ungefär där gränsen för 15 dagars högvinter gick på 1900- talet (figur 7).

Utesluter man alla andra faktorer, som kan tänkas ha betydelse i sammanhanget, innebär det att en spridningsbenägen art som rostbjörnbär skulle kunna ta sig lika långt norrut i Sverige som enligt det gamla talesättet adeln, eken och flodkräftan gör, nämligen till Dalälven.

Det kan gå fort. I sin doktorsavhandling ger Hägerstrand (1953) en rad exempel på hur kul

turföreteelser sprids. Såväl slumpen som tröghet/

motstånd har sin givna plats i förklaringsmodel

len. Torsten Hägerstrands pionjärinsats prisas fortfarande, senast av Haggett (2000) som tilläg

nat honom sitt arbete om epidemiers förlopp.

Turkduvan Streptopelia decaocto spred sig under 1900-talet över hela Europa (Hengeveld 1988) och har nu gett sig i kast med den norda

merikanska kontinenten. Amerikansk dunört Epilobium ciliatum samlades för första gången i Skåne 1936. Ernst Nilsson fann den på bygatan i Lörup, Brönnestads socken. Av de dunörter som lämnas in för kontrollbestämning av flora- inventerarna i Skåne är amerikansk dunört nu

mera den vanligaste arten.

Hur lång tid kommer det då att ta för rost

björnbäret att nå Dalälven? Den frågan överlåter jag med varm hand åt framtiden att besvara. Fast har den smältande polarisen inte vid det laget tvingat Golfströmmen alltför långt söderut un

drar jag om inte våra efterkommande redan vid nästa sekelskifte kan mumsa rostbjörnbär lite varstans i Sydsverige.

Leta rostbjörnbär!

Rostbjörnbäret bara väntar på att bli upptäckt på fler utpostlokaler, så jag uppmanar alla mina läsare att hörsamma Arrhenius’ uppmaning från

1839: In aliis provinciis diligenter investigandus!

(Det bör efferforskas noga i andra landsändar!)

(16)

OREDSSON

■■■■■K: W

1 5 10 20 30 40 50 60 70 80 90100

;i®T*

r -

_{v ...}

.4

1 5 10 20 30 40 50 60 70 80 90100

Figur 7.Antal dygn med medeltemperatur under -I0°C.A. Nutid; B.Omkring år 2100 förutsatt att växthusgaserna har ökat 100— 150 % och att den globala medeltemperaturen har stigit med 2,6°C.

Original avjouni Räisänen, SMHI.

Figure 7. Number of days with an average tempera

ture below -10°C. A. Present time; B. Around the year 2100, provided the greenhouse gases have increased by 100-150%, and the global average temperature has raised by 2.6°C.

Original by Jouni Räisänen, SMHI.

• Jag vill rikta ett tack till Heinrich E. Weber som låtit mig visa utbredningen av rostbjörnbär i Europa och till alla Er som lämnat bidrag till uppdateringen i Sverige av denna karta. Vidare vill jag tacka Hans Alexandersson och Jouni Räisänen, båda vid SMHI, för deras beräkningar av högvinterns längd, Fidi Ljung som var chauf

för på småvägarna innanför Vik 1998, Björn Marklén med familj i Skara som, ehuru förgäves, hjälpte mig att leta efter rostbjörnbär på

Kinnekulle samt Anders Planander i Helsingborg som satte mig på spåret när jag ville veta vilken

”Planander” det var som gjorde det första fyndet av rostbjörnbär i Östergötland.

ABSTRACT

Ett björnbär blir vanligare - rostbjörnbär i flera nya landskap! (A blackberry becomes more fre

quent - Rubus pedemontanus found in several new Swedish provinces). Svensk Bot.Tidskr. 95:

190-204. Uppsala. ISSN 0039-646X.

Rubus pedemontanus PINKWART is probably the most easily recognisable blackberry species in Sweden. Until 1984, this species was known only within a limited part of the east coast of southern Sweden, comprising the two provinces of Öster

götland and Småland. From two other provinces, Södermanland and Västergötland, occasional 19th century collections were found in LD, Since 1985, R. pedemontanus has been discovered in another five provinces, i.e. Uppland, Öland, Blekinge, Skåne, and Västergötland.The area in Skåne covered by

(17)

OREDSSON

R. pedemontanus is so large that the species has probably been present for hundreds of years, whereas the occurrences in the other four pro

vinces are so limited that they may well have been established within the last few decades.The number of new sites is still too small to point to a main agent, ranging from migratory birds to modern forestry, with logging machinery moving from one clearing to another whereby seeds are spread over wide areas.The fact that the air tem

perature in Sweden over the last century has increased by I °C may well explain why R. pede

montanus is about to widen its range, to say no

thing of what will happen if the temperature fore

cast for the current century, with a rise of another 2,6°C, comes true.

Citerad litteratur

Anonymus 1992. Kom med stormvirke. Skogen 79 (1): 41.

Anonymus 1997. Skånes Flora, ett urval intres

santa växtfynd (huvudsakligen från 1995—

96). Lunds Bot. Förening, Medlemsblad 1997 (2): 3-8.

Aronsson, M. 1994. Björnbär i Uppland.

Daphne 5 (1): 4-8.

Arrhenius, J. P. 1839. Ruborum Sueciae.

Disposito Monographico-critica I—IV.

Uppsala.

Atlas över Sverige 1953-71. Blad 25—28.

Stockholm.

Bringer, L. & Bringer, K.-G. 2000. Rostbjörnbär Rubus pedemontanus funnet på Oland.

Krutbrännaren 9 (3/4): 81-84.

Brunner, IT., Harris, R. V. & Amor, R. L. 1976.

Weed Research 16 (3): 171—173.

Genberg, E. 1977. Östergötlands Flora. Lund.

Genberg, E. 1992. Östergötlands Flora, 2. uppl.

Lund.

Haggett, P. 2000. The Geographical Structure of Epidemics. The Clarendon Lectures in Geography and Environmental Studies.

Oxford.

Hakkila, P. 2000. Changes in Forest Work in the Nordic Countries. 21st IUFRO World Congress in Malaysia in August 2000.

Hartman, C. J. 1854—70. Handbok i Skandina

viens Flora. 6-10 uppl.

Hasselrot, K. 1967. Västergötlands flora. Lund.

Heintze, A. 1915. Om endozoisk fröspridning genom skandinaviska däggdjur. Bot.

Notiser 68: 251—291.

Hengeveld, R. 1988. Mechanisms of biological invasions. J. Biogeogr., 15, 819-28.

Holmberg, O. R. 1907. Katalog öfver de växter Lunds Botaniska Förening har att utbyta höstterminen 1907. Lund.

Hägerstrand, T. 1953. Innovationsförloppet ur korologisk synpunkt. Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution.

Avhandlingar XXV. Lund.

Kindberg, N. C. 1861. Östgöta Flora.

Linköping.

Kindberg, N. C. 1868. Tillägg till Östgöta Flora.

Linköping.

Karlsson, G. & Jansson, B. 1981. Gårdarna kring Kinnekulle. Stockholm.

Kollmann, J. & Pirl, M. 1995. Spatial pattern of seed rain of fleshy-fruited plants in a scrubland-grassland transition. Acta Oecol.

16: 313-329.

Krok, Th. O. B. N. & Almquist, S. 1901-94.

Svensk Flora. Fanerogamer och ormbunks- växter, 8-27:e uppl. Stockholm.

Ljungstrand, E. 1995. Nytt och gammalt i Askims flora. Calluna 12 (1): 6-11.

Migula, W. 1909. Pflanzenbiologie.

Schilderungen aus dem Leben der Pflanzen.

Leipzig.

Neuman, L. M. 1901. Sveriges Flora. Lund.

Oredsson, A. 1969-70. Drawings of

Scandinavian Plants 17-44. Rubus L. Subgen.

Rubus. Bot. Notiser 122: 1—8, 153-159, 315-321,449-456; 123: 1-7, 213-219, 363-370, 447-454.

Oredsson, A. 1973. Frequency mapping of blackberry species (Rubus L. Subgen. Rubus) in Sweden, I. Method and preliminary results. Bot. Notiser 126: 37-68.

Oredsson, A. 1974. Frequency mapping of blackberry species (Rubus L. Subgen .Rubus) in Sweden, II. Distributional patterns. Bot.

Notiser 127: 44-68.

(18)

OREDSSON

Oredsson, A. 1975. Factors possibly influencing the range of shrubby Rubus species in Sweden, I. Severity of winter. Bot. Notiser 128: 47—54.

Oredsson 1992. Popule explorans - hjälp mig att hitta mer Rubus gratus i Sverige! Svensk Bot.

Tidskr. 86: 9—12.

Oredsson 1998 A. Rostbjörnbär funnet vid Vik.

Lunds Bot. Förening, Medlemsblad 1998 (4):

10-11.

Oredsson, A. 1998 B. Rubus lasiandrus introdu

ced into Sweden with pulpwood from West Germany. Flora 193: 165—171.

Oredsson, A. 2000. Finns/fanns rostbjörnbär på Kinnekulle? Calluna 17 (2): 10—11.

Pedersen, A. & Schou, J. C. 1989. Nordiske Brombae. AAU Reports 21. Bot. Inst. Aarhus Univ.

Riihling, Å. 1997. Flo ran i Oskarshamns kom

mun. Lund.

Sandahl, O. 1852. Bidrag till Kinnekulles flora.

Bot. Notiser 5: 65—69.

Skärman, J. A. O. 1931. Kinnekulles kärlväxt- flora. Svensk Bot. Tidskr. 25: 293-394.

SCB (Statistiska Centralbyrån) 1999. Serie J.

Jordbruk, skogsbruk och fiske. Arbetskraften i skogsbruket 1998.

SML1I (Sveriges meteorologiska och hydrologiska Institut) 1999. Väder och vatten under ett århundrade 1900—1999.

Svensk Uppslagsbok, band 24. 1935. Malmö.

SweClim (Swedish regional Climate Modelling Programme) 1999. Klimatet angår oss alla. Årsrapport 1999.

Sylvén, N. 1934. In memoriam. Selim Birger.

Bot. Notiser 87: 150-154.

Tedin, O. 1933. Växtbytet i Lund genom sjuttiofem år. Bot. Notiser 86: 71—90.

Weber, H. E. 1983. Nomenklatorische und taxo- nomische Bemerkungen zu Rubus glandulosus Bellardi und Rubus bellardii auct. Willdenowia 13: 141-146.

Weber, H. E. 1987. Typen ornithochorer Arealentwicklung, dargestellt an Beispielen der Gattung Rubus L. (Rosaceae) in Europa.

Bot. Jahrb. Syst. 108 (2/3): 525-535.

Weber, H. E. 1995. Rubus. I: Gustav Hegi.

Illustrierte Flora von Mitteleuropa. Band IV, Teil 2A (3. Aufl.).

Weihe, A. & Nees von Esenbeck, Ch. G.

1822—27. Die deutschen Brombeersträuche, beschrieben und dargestellt. Elberfeld.

Weimarck, H (t) & Weimarck, G. 1985. Atlas över Skånes flora. Stockholm.

Wendt, G. 1998. Rostbjörnbär vid Vik, en upp

följning. Lunds Bot. Förening, Medlemsblad 1998 (4): 11.

Wikner, El. 1999. visste ni att... Sydsvenskan 11.07.1999.

Ångström, A. 1968. Sveriges klimat. 2 uppl.

Stockholm.

Alf Oredsson är lektor i systematisk botanik vid Lunds universitet och brukar granska äkta björnbär Rubus sect. Rubus och dunörter Epilo- bium åt Skånes Flora. Han disputerade 1973 på en avhandling om björnbärens utbredning i Sverige. Vidare är Alf mycket intresserad av floraförändringar och har för ändamålet utvecklat egna inventerings- metoder.

Adress: Torupsgatan IG, SE-217 73 Malmö.

E-post: Alf.Oredsson@bolina.hsb.se

(19)

Tryffel ny heter från Gotland

Med hjälp av franska tryffelhundar har Got

lands tryffelbestånd inventerats och en ny art för Sverige, Tuber mesentericum upptäckts.

Christina Wedén, Lina Ericsson och Eric Danell berättar om sina rara tryffelfynd och föreslår bourgognetryffel som nytt svenskt namn för Tuber aestivum syn. T. uncinatum och bagnolitryffel som svenskt namn för T.

mesentericum. De hoppas också övertyga got

länningarna om att börja med tryffelodling.

TEXT: CHRISTINA WEDÉN, LINA ERICSSON

& ERIC DANELL. FOTO: ERIC DANELL

M

ed tryfflar avses ofta en livsform som omfattar storsvampar som bildar fruktkroppar under jord (Danell 1996). Till ädeltryfflarna av släktet Tuber (Ascomycota) räknas i Sverige trädgårds tryffel T.

maculatum, luden tryffel 77 puberulum, rödbrun tryffel 77 rufum, 77 rapaeodrum (svenskt namn saknas) och den svarta och ätliga bourgognetryf- feln fysommartryffel) 77 aestivum syn. T. uncina

tum (Wedén & Danell 1998). Då vi i fortsätt

ningen skriver 77 aestivum avser vi att den är synonym med 77 uncinatum.

Bakgrund

Trots 200 års mykologisk forskning i Sverige, rapporterades inte 77 aestivum från Sverige förrän

1978 (Sunhede 1978). Den klassades då som akut utrotningshotad (Databanken för hotade arter och Naturvårdsverket 1991). Ytterligare två rapporterade fynd (Bohus-Jensen 1988, Kers 1992) under den följande tjugoårsperioden pla

cerade tryffeln i hotkategori 2 (Larsson 1997).

Det motsvarar ungefär kategorin Sårbar (VU) i den nu gällande Rödlistan (Gärdenfors 2000).

Christina Wedéns examensarbete om 77 aestivum visade att storvuxna och spormogna exemplar förekom på en nyfunnen lokal på Gotland (Wedén & Danell 1998).

M

Christina Wedén med det första stora fyndet av svensk ”bourgognetryffel” Tuber aestivum syn. T.

uncinatum.Totalt hittades 61 fruktkroppar med en sammanlagd färskvikt motsvarande 986 g.Tryfflarna samlades in på en yta av 0,75 kvadratmeter av en markägare på Gotland den 8/9 1998.

Under 1998 samlade vi in tryffel på Gotland i syfte att skaffa ympmaterial för svensk tryffelodling, och för att för första gången studera artens produktionskapacitet i Sverige. Den ny

upptäckta lokalen besiktigades därför med bör

jan den 8 september 1998. Totalt hittades 61

(20)

WEDEN, ERICSSON & DANELL

fruktkroppar med en sammanlagd färskvikt mot

svarande 986 g. Den 20 september 1998 hittades ytterligare 72 fruktkroppar på samma lokal, nu med en sammanlagd vikt av 893 g. Tryfflarna var spormogna och doftade mycket kraftigt. Den 3—4 oktober 1998 fann vi på samma lokal 77 tryfflar som tillsammans vägde 1 421 g. Den 27 oktober 1998 hittades ytterligare 66 fruktkrop

par med en sammanlagd vikt av 1 406 g. Så sent som den 27:e november 1998 gjorde vi det sista fyndet.

Mellan juni 1997, då endast fyra svenska exemplar var kända av vetenskapen, och novem

ber 1998, dokumenterade vi 281 exemplar med en sammanlagd vikt motsvarande cirka 5 kg (Wedén & Danell 1999). Detta visade att arten är väl anpassad till gotländskt ldimat och mark

kemi, och dess hotklassning sänktes därför till Missgynnad (NT) (Gärdenfors 2000). Att den alls står kvar på hotlistan beror på att arten är bunden till hassel och ek på Gotland, och denna naturtyp minskar i areal.

Doktorandprojektet

Doktorandprojektet ”Ekologi, populationstudier och odling av bourgognetryffel Tuber aestivum syn. T. uncinatum i Sverige” startade våren 1999 som ett samarbete mellan SLU och Högskolan på Gotland. Finansiärer är EU:s mål 5b-sekreta- riat, Gotlands kommun, Länsstyrelsen på Got

land och KK-stiftelsen.

Syftet är att med DNA-analys belysa om got

ländsk T. aestivum avviker markant från central

europeisk, ge fingervisningar om varifrån och när den kan ha kommit till Gotland samt ta reda på om det fortfarande sker en spridning till ön och i så fall på vilket sätt.

För att lära oss mer om de svenska populatio- nernas miljökrav fortsätter inventeringen på Gotland, Oland och i Skåne. Vi vill också veta hur talrikt T. aestivum förekommer, samla in material för svenska ympningsförsök och infor

mera markägare om att de har värdefulla natur

resurser på sina marker. Genom att förmedla upptäckter och kunskaper till markägarna som lever av modernäringarna bidrar biologer till att

kulturlandskapets biodiversitet bibehålls. Vi tror dock inte att de vildväxande tryfflarna kommer att betyda speciellt mycket för lokal ekonomi.

Dessutom kan ansvarslöst skördande utan hund skada omgivande flora. Vi vill därför satsa på tryffelodlingar då vi bedömer att klimat- och markförhållanden är lämpliga. Under 1999 eta

blerade vi 10 provplanteringar om totalt 250 tryffelplantor på Gotland. I oktober 2000 etable

rades kommersiella planteringar som omfattar cirka 2 000 ekplantor med tryffelmykorrhiza.

Sekretess

Länsstyrelsen på Gotland hävdar att allemansrät

ten inte innebär att man får gräva på annans mark, och att tryfflarna därför tillhör markäga

ren. För våra vetenskapliga insamlingar krävdes tillstånd från markägare eller länsstyrelse, och att fynd rapporteras till tillståndsgivaren. Eftersom arten har sålts för mellan 2 000 och 4 000 kr/kg i Sverige skall fyndplatser behandlas lika konfi

dentiellt som orkidéfynd, annars finns det risk för överexploatering. Lokaler bör därför inte publiceras utan bör läggas in i Sveriges Mykolo- giska Förenings speciella databas som endast är öppen för forskare. Det är också viktigt att her- bariematerial behandlas med eftertanke.

Fynd av Tuber aestivum under I 999-2000 Det är sedan länge känt att tryfflarnas doft attra

herar djur som sprider sporerna (Wedén &

Danell 1998). Tryffelodlingar på kontinenten baseras på att värdplantor med tryffelmykorrhiza planteras på friland (Wedén & Danell 1998).

Tryffel inventeras genom att man med erfa

renheten som bas försiktigt krattar undan förna och jord på lämpliga lokaler (Danell 1996).

Tryffelhundar är dock överlägsna människan i både snabbhet och varsamhet. Därför hyrde vi in hundarna Everest och Olympe, med deras fran

ska hundförare Michel Jalade och Pierre Poinsot under höstarna 1999 och 2000. Gérard Cheva

lier vid Institut National de la Recherche Agro- nomique i Clérmont-Ferrand har också deltagit i inventeringarna. Totalt är T. aestivum numera känd från 22 lokaler spridda över Gotland.

(21)

Preliminära data visar att de gotländska lokalerna skiljer sig från de franska, bland annat genom lägre pH och lerhalt, men fortsatta jorda

nalyser krävs. På den lokal där vi 1998 fann nära 5 kg tryffel, insamlades år 2000 cirka 7 kg.

Lokalen som är en trädgård har beskrivits av Wedén & Danell (1998).

Svenskt namn på Tuber aestivum

Bland de kulinariskt viktiga tryfflarna finns péri- gordtryffel, T. melanosporum, och T. magnatum, albatryffel eller piemontetryffel. Det senare nam

net är att föredra då ”vit tryffel” är ett folkligt namn på allt mellan häxägg (unga underjordiska svampanlag av Phallus impudicus) till stjärnhovs- tryffel Choiromyces venosus. Traditionen att binda geografiska platser till de svenska namnen finns alltså redan.

T. aestivum har en komplicerad nomenklatur.

Det äldre svenska namnet sommartryffel (Lund- qvist & Persson 1987) är en översättning av det vetenskapliga namnet Tuber aestivum som gavs av italienaren Vittadini 1831. Tyvärr anser man bland franska tryffelhandlare att ”truffe d’été”

(som betyder sommartryffel), Tuber aestivum, är en sämre art. För en fransman heter den välsma

kande arten ”truffe de Bourgogne”, Tuber unci- natum, ett namn som gavs av fransmannen Chatin 1887 (Chevalier & Frochot 1997). Våra DNA-studier visar (Wedén & Danell 1998), i överensstämmelse med franska forskares (Gan- deboeuf m.fl. 1997, Henrion m.fl. 1994), att de två vetenskapliga namnen avser samma art.

Sommartryffel förhåller sig till bourgognetryffel ungefär som äppelkart till äpple. I Frankrike menar man alltså en omogen smaklös bourgog

netryffel då man talar om sommartryffel. I Italien och Spanien gör man inte skillnad på de två formerna utan talar enbart om sommartryf

fel, eller möjligen om T. aestivum forma uncina- tum (Chatin) Montecchi & Borelli. Eftersom floran av internationella trivialnamn och falsarier är lika brokig hos tryffel som hos fisk, är det vet

tigt att på produkter och menyer skriva ut tryf

felns vetenskapliga namn. Det vetenskapliga namnet bör skrivas Tuber aestivum syn. T. unci-

natum, för att framhålla att de båda namnen är synonyma. Rätt namn blir ett kvalitetsmärke om vi i Sverige enbart använder mogna tryfflar.

För att fortsätta traditionen med att knyta geografiska platser till de svenska namnen, och för att undvika tveksamheter om kvaliteten, före

slår vi att man på svenska använder namnet bourgognetryffel i stället för sommartryffel.

Detta namn associerar direkt till ”rätt” art i Frankrike, och till sydliga biotoper. Namnet sommartryffel kan alltså associeras med omogna tryfflar, och är dessutom missvisande då arten når full spormognad först i september - novem

ber, och kan hittas ända in i januari. Det gamla namnet sommartryffel har egentligen bara varit tillämpat på det fatal exemplar som hittats före genombrottet 1998, så det är inte ett inarbetat eller folldigt förankrat namn som överges. Ett alternativ hade varit att knyta en svensk geogra

fisk plats till namnet, till exempel gotlandstryffel, men då vi vet så lite om utbredningen vore det förhastat.

Tyskhare, kanadagås, ryssbräken, alpdraba, engelsk fetknopp och grönlandsriska är andra exempel på inhemska organismer vars svenska namn har anknytning till utländska platser.

Tuber mesentericum ny för Sverige

Tiobismetan (dimetylsulfid) är det flyktiga ämne som ger de svarta tryfflarna deras särpräglade doft vilken hundarna känner igen (Wedén &

Danell 1998). Därför kan hundar upptäcka flera arter av tryffel. Under 1999 och 2000 har vi med hjälp av hundar hittat nio lokaler för T.

mesentericum Vittadini, en svart tryffel som hit

tills inte rapporterats från Sverige. Kollekter finns på herbariet i Uppsala. Denna art påminner mycket om T. aestivum, men ofta har fruktkrop

pen (stereotheciet) en kraterliknande fördjup

ning. Doften påminner om malkulor (naftalin/

naftalen), vilken beror på 3-metylanisol (Pacioni m.fl. 1991). Sporerna är oftast större hos T.

mesentericum (28-33 x 20-23 mikrometer) än hos T aestivum (25-30 x 18-22 mikrometer) (Montecchi & Sarasini 2000). Antalet sporer per sporsäck är 1-5 hos T. mesentericum, 1-7 hos T.

(22)

aestivum (Chevalier & Frochot 1997). 77 mesen- tericum har sällan fruktkroppar större än 3 cm, medan 77 aestivum ofta är mer storvuxen.

Peridiets prismor, ”skalets vårtor”, är ofta stora och grova och koncentriskt strierade hos 77 aesti

vum (Chevalier & Frochot 1997, Kiraly &

Lukacs 1999). Naturligtvis uppstår tveksamheter ibland, men då kan DNA-analys skilja de båda arterna åt (Gandeboeuf m.fl. 1997). Arten är mykorrhizabildare (Rauscherm.fi. 1995) och växer på Gotland tillsammans med bland annat ek och hassel. På 6 av de 9 gotländska lokalerna för 77 mesentericum hittade vi inte 77 aestivum alls, men på 3 lokaler fanns båda arterna. Detta antyder att 77 mesentericum kan ha något annor

lunda biotopkrav än 77 aestivum. Chevalier &

Frochot (1997) skriver att den klarar torka betydligt bättre än 77 aestivum.

77 mesentericum anses stå 77 aestivum mycket nära (Pegler m.fl. 1993), och är synonym med 77 bituminatum Berkeley et Broome (Astier 1998).

De engelska fynden av 77 mesentericum anses vara unga exemplar av 77 aestivum (Pegler m.fl. 1993).

Enligt Pacioni & Pomponi (1991) är arterna väl skilda baserat på sporvolymer, spornät och bioke

mi (allozymanalys). Samma resultat visade Gan

deboeuf m.fl. (1997) med DNA-analys. I Frank

rike är arten vanlig i de norra och centrala delar

na (Chevalier & Frochot 1997). 77 bellonae Qué- let är en medelhavsart (Montecchi & Sarasini 2000) som förmodligen är identisk med 77 mesentericum.

Svenskt namn på Tuber mesentericum 77 mesentericum har på sina håll i Frankrike och Italien samma gastronomiska värde som 77 aesti

vum, eftersom den illaluktande metylanisolen snabbt försvinner vid tillagning. En del italienska tryffelletare kallar den föraktfullt ”acido fenico”, vilket betyder fenol. Det är framförallt i staden Bagnoli, nära Avellino i Campanien, som den är en specialitet. Huvudutbredningen i Italien är centrala och södra delarna av landet (Montecchi

& Sarasini 2000). Artepitetet ”mesentericum”

betyder enligt Lennart Holm vid Uppsala univer

sitet ”tarmvindlande”, vilket också är Vittadinis (1831) beskrivning av gleban, det sporfyllda innanmätet. På italienska är det officiella namnet

”11 tartufo di Bagnoli”, men ”Tartufo nero di Bagnoli” eller ”tartufo nero ordinario” förekom

mer också. På franska heter den ”la truffe mésén- terique” eller ”truffe de Bagnoli”. Engelska namn är ”the mesenteric truffle”, ”Bagnoli truffle” eller

”Italian truffle”. På tyska heter den ”schwarze Trüffel aus Bagnoli” eller ”Bagnoli-Trüffel”. Ett namn skapat på kinesiska av Wang Yun är ”boge- nuoli kuaijin” (Hall m.fl. 1998). Som svenskt namn på 77 mesentericum föreslår vi därför bag- nolitryffel, vilket är konsekvent med tanke på att flera gastronomiskt intressanta Tuber-urter har svenska namn baserade på geografi.

Tuber maculatum ny för Gotland Ingrid Wessman visade oss en tryffel som hon hittade i början av september 2000 i File Othem, Slite. Vi har bestämt den till trädgårdstryffel Tuber maculatum. Arten är avbildad i Wedén &

Danell (1998) och kollekter finns i herbariet i Uppsala. Denna art har inte rapporterats från Gotland tidigare. I Italien anses den vara kulina

riskt värdelös på grund av en lätt bitter smak, och är en konkurrent till andra vita tryfflar som

77 magnatum och 77 borchii i tryffelodlingar (Montecchi & Sarasini 2000). Arten är förmod

ligen allmän i trädgårdar, parker och lövskogar i mellersta och södra Sverige, och har ett brett värdträdsspektrum.

Tack

Många personer spelar en vital roll för tryffelpro

jektet. Förutom de i texten nämnda personerna och finansiärerna vill vi också tacka Elsa Bohus- Jensen (Sveriges Mykologiska Förening), Bertil Widbom (biträdande handledare vid Högskolan på Gotland), Hjalmar Croneborg (Länsstyrelsen på Gotland), Carl-Jan Granqvist (Måltidsakade- min) och Stiftelsen Carl XVI Gustafs 50-årsfond.

(23)

En ny art frö Sverige;

”Bagnolitryffel”

Tuber mesentericum.

”Bourgognetryffel”

som nytt svenskt namn för Tuber aestivum syn.

T. uncinatum, föreslår artikelförfattarna.