ONSDAGEN DEN 26 MARS 2008

ONSDAGEN DEN 26 MARS 2008

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING Talman

1. Öppnande av sammanträdet

(Sammanträdet öppnades kl. 14.15.)

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet 3. Föredragningslista: se protokollet

4. Resultat från Europeiska rådet (Bryssel 13-14 mars 2008) (debatt)

Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om Europeiska rådets rapport och kommissionens uttalande – Resultat från Europeiska rådet (Bryssel den 13–14 mars 2008).

Janez Janša, rådets ordförande. − (SL) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar!

Europeiska rådets möte i mars inleddes med ett anförande av Europaparlamentets talman Hans-Gert Pöttering, som gav oss en god utgångspunkt för diskussion och beslut om de stora frågorna, nämligen fortsatt ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen, kamp mot klimatförändringen samt stabilitet på finansmarknaderna.

Mötets framgång kan sammanfattas i tre beslut. Vi inledde en ambitiös och mer modern treårsperiod i Lissabonstrategin, som ger en bättre balans mellan omsorg om människor och miljön å ena sidan och en konkurrenskraftig, kunskapsbaserad marknadsekonomi å andra sidan. För det andra bekräftade vi grundprinciperna och tidsramarna för antagandet av energi- och klimatförändringspaketet. För det tredje fastställde vi ytterligare åtgärder för att stabilisera finansmarknaderna.

I Lissabonstrategins nya treårscykel betonas i första hand genomförandet av reformer. Den senaste tiden har vi sett flera exempel på missuppfattningar om att skälet till de stigande detaljhandelspriserna och oron på finansmarknaderna är att EU har en svag ekonomisk grund. I verkligheten förhåller det sig precis tvärtom.

Det är den europeiska ekonomins relativt starka grund som förklarar varför osäkerheten på de globala finansmarknaderna och priset på råolja och andra råvaror har fått mindre konsekvenser för EU än vad som hade varit fallet om unionens ekonomi haft en svag grund.

Låt oss titta på några ekonomiska indikatorer. Det offentliga underskottet i EU har minskat med över hälften sedan 2005. Statsskulden har sjunkit till under 60 procent. Den ekonomiska tillväxten uppgick nästan till 3 procent 2007. Arbetsmarknaden erbjuder 6,5 miljoner fler arbetstillfällen än för två år sedan. Dessa resultat kan i hög grad tillskrivas den förnyade Lissabonstrategin. Det här ger oss anledning att vara försiktigt stolta och känna större självsäkerhet, men inte att bli självbelåtna. I ett läge där den globala ekonomin blir allt mer oförutsägbar vore det mycket oklokt bara att vila på sina lagrar och avbryta reformerna.

När Lissabonstrategins andra period – den andra Lissaboncykeln – inleddes betonade Europeiska rådet att vi mellan 2008 och 2010 i första hand måste satsa på att konsekvent genomföra reformer. Vi har stöd av den stabilitet som de integrerade riktlinjerna ger, vilka gäller fortfarande, och av de särskilda rekommendationer som antagits och utifrån vilka medlemsstaterna kommer att kunna förnya och förverkliga sina nationella reformprogram ännu snabbare. Det är samma prioriterade områden som gäller, det vill säga kunskap och innovation, främjande av entreprenörskap, modernisering av arbetsmarknaderna, klimatförändring och energi.

För vart och ett av dessa områden har vi fastställt konkreta åtgärder som bygger på erkännandet att kunskap är makt, vilket Francis Bacon konstaterade för fyrahundra år sedan. I dagens EU är kunskap lika viktigt eller viktigare än kol var tidigare. Kunskap är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt, strukturanpassning och social integration.

Europeiska rådet har därför infört en femte frihet på kunskaps- och innovationsområdet. Den femte friheten kommer att undanröja hindren för det fria kunskapsflödet. Den kommer att skapa rörlighet för begåvade personer och öppen tillgång till kunskap och innovation, vilket borde uppmuntra ännu fler européer att

delta i kreativa processer. Inrättandet av det nya Europeiska institutet för innovation och teknik, som Europaparlamentet bekräftade för två veckor sedan, ger också nya möjligheter när det gäller att utnyttja Europas potential inom forskning och utveckling.

För att stärka företagens konkurrenskraft, särskilt de små och medelstora företagens, planerar EU åtgärder för att underlätta verksamheter och påskynda utvecklingen på den gemensamma marknaden. Med tanke på att de små och medelstora företagen sysselsätter flest antal personer och är en viktig drivkraft för forskning och utveckling måste de få lämplig lagstiftning, bättre tillgång till finansieringskällor och, framför allt, närmare samarbete inom innovation.

Lissabonstrategins sociala dimension betonades starkt vid Europeiska rådets möte. Jag menar att den aldrig har fått så starkt stöd. Vi har återigen bekräftat betydelsen av att investera i mänskliga resurser. Genom inlärning och utbildning kan vi utrota orättvisor och fattigdom, minska ungdomsarbetslösheten, skapa nya och bättre arbetstillfällen och underlätta övergången till en kunskapsbaserad ekonomi. Vi har därför uppmanat kommissionen att utarbeta en översikt över kunskapskraven i EU fram till 2020.

Samtidigt har medlemsstaterna åtagit sig att genomföra gemensamma principer, nämligen flexicurity, ökad social integration och konsekvent samordning av finans-, sysselsättnings- och socialpolitiken. De antagna slutsatserna rymmer Europaparlamentets och de europeiska arbetsmarknadsparternas ståndpunkter.

Kunskap är också avgörande för att hantera klimatförändringen. Ny teknik är en förutsättning för att vi ska kunna nå de ambitiösa mål vi antog vid Europeiska rådets vårmöte förra året. Den strategiska energi- och teknikplanen ligger till grund för den samordnade europeiska politiken inom detta område, som kommer att främja en ekologiskt hållbar och miljövänlig industri. Såsom våra arbetsmarknadsparter bekräftade vid det trepartsmöte som hölls i anslutning till Europeiska rådets möte innebär klimatförändringen möjligheter för alla, det vill säga både för företagen och arbetstagarna. Enbart miljöindustrin växer med 5 procent varje år och sysselsätter i dag 3 400 000 personer.

Inom energi- och klimatpaketet har vi enats om grundprinciperna och tidsramarna. Det här är nog det allra viktigaste resultatet från Europeiska rådets möte denna gång. Våra ambitioner på klimatförändrings- och energiområdet bekräftades på nytt. Det är viktigt att vi mindre än två månader efter det att paketet offentliggjordes den 23 januari nådde en överenskommelse om två frågor som är centrala för att komma vidare i diskussionen om grundprinciper och tidsramar.

Medlemsstaternas ledare har förbundit sig att nå en överenskommelse före utgången av 2008 och därmed göra det möjligt att anta paketet på utsatt tid, eller åtminstone innan Europaparlamentets nuvarande mandat löper ut. Nu är det upp till er, mina damer och herrar, om det här ska lyckas eller inte. Om vi antar paketet på utsatt tid kan vi leva upp till alla EU-medborgares förväntningar och sända en positiv signal till våra partner i världen, särskilt mot bakgrund av förhandlingarna om det övergripande avtalet efter Kyoto i Köpenhamn nästa år. Jag vill i synnerhet understryka det sistnämnda.

Europeiska rådet har bekräftat tre grundliggande principer som ska vägleda oss när vi ska fördela uppgifter och mål mellan medlemsstaterna. Den första är ekonomisk framgång och kostnadseffektivitet, den andra är solidaritet och rättvisa och den tredje är öppenhet. Jag noterade med glädje att medlemsstaterna inte längre ser detta som delade bördor, utan som en ny utvecklingsmöjlighet.

Jag är också medveten om att Europeiska rådet har lyckats enas om att utforma ett gemensamt europeiskt system för att begränsa utsläppen och handla med utsläppsrätter, och därmed ersätta det nuvarande systemet med nationella tak. Europeiska rådet stod också inför det faktum att ett sammanbrott för de internationella förhandlingarna skulle gynna EU:s energiintensiva sektorer, eftersom deras utlokalisering till länder med lägre miljökrav skulle innebära en risk för att EU går minste om arbetstillfällen samtidigt som växthusgaserna ökar generellt sett.

En viktig punkt på dagordningen var frågan om avreglering av den inre marknaden för energi. Redan när kommissionen offentliggjorde sina första förslag till direktiv i början av 90-talet stod det klart att det inte skulle bli lätt att skapa en gemensam marknad, utan att det skulle bli en långdragen process. Sjutton år senare, när Europeiska rådet kräver att en politisk överenskommelse ska antas senast i juni i år, närmar vi oss målet.

Även här kommer ett förstärkt samarbete med Europaparlamentet att vara nyckeln till framgång.

Smältande glaciärer, längre torkperioder och förändrade nederbördsmönster inverkar direkt på geostrategiska och säkerhetsmässiga intressen. I den höge representanten Javier Solanas och kommissionens rapport om klimatförändringens säkerhetsaspekter redogörs på ett realistiskt sätt för situationen och för de risker som

EU står inför. Detta är det första dokument i sitt slag som har diskuterats och Europeiska rådet välkomnade det som en utgångspunkt för ytterligare åtgärder.

Energi- och klimatfrågor kommer att stå i centrum vid alla toppmöten i framtiden mellan EU och tredjeländer eller tredjeregioner fram till slutet av juni 2008, närmare bestämt toppmötena med Japan, Latinamerika och Västindien, Ryssland och USA. För att vi ska kunna uttala oss och agera samfällt måste vi samordna våra ståndpunkter närmare under de kommande månaderna.

Och så har vi finansmarknaderna. För att kunna hantera krisen på finansmarknaderna har Europeiska rådet enhälligt bekräftat behovet av fyra åtgärder. För det första måste öppenheten ökas, för det andra måste utvärderingsnormerna förbättras, för det tredje måste kreditvärdigheten stärkas och för det fjärde måste marknaden bli mer effektiv och strukturella incitament skapas.

De statliga fonderna har en positiv roll när det gäller att trygga kapital och likviditet, även i orostider som dessa. Etableringen av nya aktörer vars investeringsstrategier man inte har full insyn i skapar osäkerhet kring huruvida verksamheten är ekonomiskt hållbar. Medlemsstaternas ledare har enats om ett initiativ för att utforma en frivillig uppförandekod för sådana fonder.

Europeiska rådet har lagt ned mycket tid på att nå en överenskommelse om att förstärka Barcelonaprocessen.

Jag anser att det var ett stort framsteg att vi lyckades få in en diskussion som hittills varit informell och sluten, eller begränsad till slutna sällskap och informella kanaler, i en institutionell ram. Enligt den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets förra möte ska samtliga EU-medlemsstater och övriga Medelhavsländer delta i Barcelonaprocessen. En union för Medelhavsområdet, med andra ord. Med tanke på de standardförfaranden som tillämpas i Barcelonaprocessen är det helt och hållet förståeligt att Europaparlamentet, som är en ytterst viktig aktör i parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, kommer att involveras på lämpligt sätt i diskussionen om framtida åtgärder.

Eftersom det slovenska ordförandeskapet eftersträvar ett balanserat förhållningssätt till EU:s samtliga grannländer vill vi betona den östliga dimensionen i EU:s politik i förhållande till grannländerna, vilken måste stärkas parallellt med Medelhavsdimensionen. Vi räknar med att Europeiska rådet vid sitt möte i juni kommer att diskutera dessa frågor närmare utifrån det förslag som våra polska kolleger lagt fram.

Det sociala trepartsmötet och Europeiska rådet inser att en enskild åtgärd inte har någon inverkan i sig, utan måste samordnas på ett meningsfullt sätt med andra åtgärder. Samtidigt är samordnade åtgärder, vare sig det handlar om Lissabonstrategin eller om energi- och klimatåtgärder, inte tillräckliga om vi inte alla är helt medvetna om deras betydelse och hjälper till att genomföra dem. På lång sikt kräver dessa frågor mycket mer än generella åtgärder. De kräver genomgripande omställningar och nya vanor, alltså att vi ändrar vår livsstil.

Konfucius sa att om man blickar ett år framåt ska man så ett frö, om man blickar tio år framåt ska man plantera träd, men om man blickar hundra år framåt ska man utbilda folket. Vi måste alla tillsammans lära oss att leva ett mer kreativt liv. Vi måste lära oss att utbyta information snabbt och skaffa miljövänliga vanor.

Den effektivaste utbildningsmetoden är att föregå med gott exempel. Vid Europeiska rådets möte enades därför medlemsstaternas regeringar om att sänka energianvändningen i myndigheternas byggnader och fordonsbestånd och att garantera alla skolor tillgång till höghastighetsinternet senast 2010.

Efter Europeiska rådets möte i mars kan vi säga att diskussionerna och slutsatserna ägnades åt de mest angelägna frågorna i Europa just nu. Medierna tyckte dock inte att det här var särskilt spännande eftersom – och det ser jag som en framgång – vi lyckades undvika vissa diskussioner som skulle ha avlett vår uppmärksamhet från de centrala utvecklingsfrågorna utan att vi hade nått några lösningar. Det var en av anledningarna till att vi lyckades ta ytterligare några steg framåt. Men mycket återstår att göra.

José Manuel Barroso, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Under de senaste åren har vi haft många möjligheter att tillsammans diskutera betydelsen av partnerskap. Att EU:s ambitioner är sådana att EU-medborgare på alla nivåer måste göras delaktiga. Att vi behöver en gemensam vision om den riktning vi ska välja. Att EU:s institutioner måste samarbeta för att leva upp till våra medborgares förväntningar.

Efter Europeiska rådets vårmöte kan vi tydligt se de uppgifter vi har framför oss, resten av året och framöver.

Jag vill gratulera det slovenska ordförandeskapet och premiärminister Janez Janša till ett mycket kompetent ordförandeskap för Europeiska rådet. Jag menar att vi nu bättre kan se hur partnerskap kan hjälpa oss att göra framsteg, det vill säga nå konkreta resultat.

Detta måste vara ett verkligt avgörande år för vår strävan efter ett resultatens Europa – konkreta resultat för våra medborgare. Vi måste visa att Europa har styrka och fokus nog att stå emot globala påtryckningar och hantera globala utmaningar. Vi måste också visa att EU är nyckeln till att åstadkomma de förändringar som krävs.

Europeiska rådets vårmöte var sanningens minut. Skulle ambitionerna, när det gäller den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, men också ambitionerna när det gäller vår politik mot klimatförändring och för energipolitik, skulle dessa ambitioner som fastställdes i ett mer gynnsamt ekonomiskt klimat fortfarande hålla när vi ställs inför tuffare villkor? Inför Europeiska rådets möte var det många som inte trodde det. Jag talade själv om behovet av att Europa måste leva upp till sina åtaganden, så att vi blir trovärdiga. Efter Europeiska rådets möte konstaterar jag med glädje att vi hade en mycket god och innehållsrik diskussion där Europeiska rådet inte bara bekräftade att det kommer att fortsätta att sträva efter att nå de fastställda energi- och klimatförändringsmålen, utan också underbyggde dem med en överenskommelse om exakta tidsfrister. Europeiska rådet bekräftade även målen för den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

Jag vill gärna gå närmare in på några av de frågor som avhandlades, i synnerhet hur kommissionen planerar att gå vidare med dem.

Såsom brukligt är vid vårmötet sammanfattade Europeiska rådet det ekonomiska läget i Europa.

Den bild som framtonar är skiftande. Samtidigt som de ekonomiska grundförutsättningarna är fortsatt goda i Europa försämras de globala ekonomiska utsikterna till följd av den ekonomiska avmattningen i USA.

Förtroendet för vår förmåga att hantera framtiden måste därför åtföljas av försiktighet. Förtroende och försiktighet.

Detta är också sant mot bakgrund av den fortsatta turbulensen på de internationella finansmarknaderna.

Europeiska rådets budskap är tydligt: alla myndigheter i Europeiska unionen är beredda att vidta lagstiftnings- och tillsynsåtgärder om det behövs. Nu är det upp till Ekofinrådet att snabbt och kraftfullt genomföra den färdplan man enades om förra hösten och som ska förbättra insynen och funktionen på finansmarknaderna.

EU måste vara försiktigt – och uppfattas som försiktigt – allt eftersom situationen utvecklas.

Jag välkomnar också att Europeiska rådet stödde kommissionens rapport om nationella placeringsfonder, där man betonar behovet av en gemensam europeisk strategi och målet att nå en internationell överenskommelse om en frivillig uppförandekodex för nationella placeringsfonder och att fastställa principer för mottagarländer på internationell nivå.

Europeiska rådet bekräftade även på nytt sitt åtagande att fortsätta reformarbetet genom att genomföra den reviderade Lissabonstrategin fullt ut. Samförståndet kring denna prioritering vid Europeiska rådets möte imponerade verkligen. Och vi gav Lissabonstrategin ny drivkraft genom att inleda en ny ambitiös fas.

Jag välkomnade att Europeiska rådet tog till sig vårt förslag att lägga särskild vikt vid att investera i människor och, framför allt, att minska antalet ungdomar som inte kan läsa ordentligt och antalet personer som slutar skolan i förtid.

Flexicurity är också centralt. Vi måste utgå från den nya och mycket positiva överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter och se till att de här principerna omsätts i praktiska resultat i samtliga EU-medlemsstater.

Ett annat exempel är målet med en femte frihet, nämligen rörlighet för kunskap. Europeiska rådet har fastställt de centrala åtgärder som krävs för att förverkliga denna frihet. Alla skolor ska till exempel ha tillgång till höghastighetsinternet senast 2010 och ambitiösa mål kommer också att fastställas för hushållens tillgång till Internet.

Vi bör nu trycka på för att se till att reformernas resultat märks på alla nivåer. Målen – till exempel att investera i människor, att frigöra företagens potential, att få den inre marknaden att fungera och att investera i forskning och innovation – måste backas upp av förbättringar som människor och företag på plats märker av. Det var också en sak som många av er betonade i den debatt vi höll i Europaparlamentet före Europeiska rådets möte.

Jag räknar med att parlamentets fortsatta stöd för att se till att åtgärder som vidtas i EU och i medlemsstaterna gör det möjligt att nå de mål vi har ställt upp.

Europeiska rådet har också fastställt en tydlig färdplan och gett ny drivkraft åt det pågående lagstiftningsarbetet.

Precis som premiärminister Janez Janša nyligen vill jag särskilt nämna de två centrala tidsfrister som Europeiska rådet fastställde för den inre marknaden för energi och för paketet för klimatförändringen och förnybar energi. De här tidsfristerna handlar inte bara om att städa skrivbordet före nästa års institutionella förändringar.

De handlar om att åstadkomma viktiga förändringar så snabbt så möjligt, så att unionen kan bli en föregångare i världen inom detta mycket viktiga område.

När det gäller paketet för den inre marknaden för energi måste vi nå en överenskommelse för att visa att institutionerna kan åstadkomma resultat som ligger i medborgarnas, konsumenternas och företagens intresse, och här strävar vi efter att nå politisk enighet senast i juni 2008. Kommissionen anser fortfarande att fullständig uppdelning av ägandet är den bästa vägen att gå, men vi måste klargöra att vi är redo att överväga andra alternativ som fungerar lika bra. Vi kommer också att fortsätta att föra ett nära samarbete med parlamentet och rådet för att bidra till att de kvarvarande bristerna åtgärdas.

När det gäller klimat- och energipaketet kommer en politisk överenskommelse i slutet av året att vara den tydligast möjliga signalen till våra internationella partner – en signal om att EU tar sina åtaganden på allvar.

Då skulle det bli möjligt att anta förslagen i början av 2009 innan parlamentets mandatperiod löper ut. Det är nödvändigt eftersom vi går in i slutfasen inför ett internationellt avtal om klimatförändringen i Köpenhamn nästa år.

Det här internationella avtalet är vår främsta prioritet och det i särklass bästa sättet att både minska de globala utsläppen och se till att våra energiintensiva industrier får de rättvisa konkurrensvillkor de behöver.

Under tiden bör vi, inom ramen för det reviderade systemet för handel med utsläppsrätter, detaljerat redogöra för de åtgärder vi kommer att vidta om problem uppstår för vissa sektorer eller undersektorer där det finns en risk för koldioxidläckage, eftersom de sektorerna saknar möjlighet att föra kostnaderna vidare.

Kommissionen kommer tillsammans med alla berörda parter, i synnerhet arbetsmarknadens parter, att öka arbetet med att samla in uppgifter och fastställa de lösningar som krävs i sådana situationer i framtiden.

Jag vet att Europaparlamentet lägger särskild vikt vid dessa båda frågor. Jag hoppas att ni kommer att kunna ge rådet stöd när det gäller tidsfristerna så att vi kan visa upp en trovärdig förhandlingsposition globalt sett.

Inom flera områden såg Europeiska rådet fram emot särskilda förslag från kommissionen under de närmaste månaderna. Jag vill gärna ge er ett smakprov på tre områden där vi kommer att sträva efter att lägga fram förslag före sommaren.

Det första området är vår sociala agenda. Vårt mål är att bana vägen för ett samförstånd i hela Europa, ett samförstånd om en social vision för 2000-talet:

En social vision där nya utmaningar som globaliseringen och den demografiska förändringen hanteras.

En vision som bygger på principen om att ge alla en ”livschans”, genom att ge dem möjligheter, tillträde och solidaritet.

En vision där man tittar på sociala utmaningar för samhället i stort och där man beaktar frågor som ungdomar, utbildning, migration, åldrande och interkulturell dialog.

En vision där man givetvis mer specifikt tar hänsyn till de fattigdomsproblem vi fortfarande brottas med i vårt Europa.

Vi kommer att utgå från det löpande samråd som sker efter vår sociala inventering och lägga fram konkreta förslag, precis som vi gjorde vid översynen av den inre marknaden i november. Det forum för den sociala agendan som vi anordnar i maj är en bra möjlighet för oss att testa denna strategi.

Det andra området är det kommande förslaget om en småföretagsakt. Nyckeln till vårt resonemang är behovet av att titta på det lilla företagets hela livscykel. Det är ingen större idé att stödja nyetablering av företag om småföretagen därefter hindras från att växa.

Näringslivet har varit mycket tydligt med att vad småföretagen behöver är inte ännu en politisk förklaring, utan i stället verkliga åtgärder. Sådana åtgärder omfattar att undanröja hinder för tillväxt, förenkla lagstiftningen, främja e-förvaltning, underlätta tillträdet till offentlig upphandling och ta bort onödiga dröjsmål – med andra ord att få bort byråkratin. Jag ser fram emot att diskutera med parlamentet hur dessa idéer ska förverkligas.

Det tredje område där vi inom kort kommer att lägga fram förslag är unionen för Medelhavsområdet.

Kommissionen stöder kraftfullt åtagandet att blåsa nytt liv i vår Medelhavspolitik.

Jag välkomnar det samförstånd som nu finns om att detta projekt ska vidareutvecklas med alla 27 medlemsstater, vilket är ytterligare ett steg framåt i Barcelonaprocessen. Jag är också mycket stolt över det förtroende för kommissionen som Europeiska rådet gett uttryck för genom att uppmana oss att lägga fram nödvändiga förslag för att utforma bestämmelser för denna union för Medelhavsområdet. Europeiska rådet konstaterade att kommissionen har bäst förutsättningar att utforma en institutionell ram som är förenlig med fördraget och med alla de verksamheter och forum som redan finns. Vi kommer att arbeta snabbt för att finna den rätta institutionella ramen för att få till stånd en ny ambitionsnivå, som hjälper oss att komma snabbt framåt i konkreta projekt med våra partner kring hela Medelhavet.

Men vi får inte lura oss själva. Institutioner och instrument kommer inte att ge resultat av egen kraft. Det vi framför allt behöver för att omvandla ambitioner till handling är politisk vilja – på båda sidor av Medelhavet.

Vi kan lägga fram förslag till nya institutionella förfaranden, men utan politisk vilja hos båda sidorna kommer vi inte att kunna uppnå konkreta resultat.

Jag vet att det här är en angelägen fråga för många av parlamentets ledamöter och vi kommer givetvis att involvera er fullt ut i det framtida arbetet. Jag får faktiskt tillfälle att tala inför församlingen för Europa–Medelhavsområdet i Aten senare under veckan.

Jag anser att Europeiska rådets möte faktiskt var ett viktigt framsteg. Nu måste EU:s partnerskap leda till resultat och göra 2008 till en milstolpe för Europa.

Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska rådets senaste möte ägnades i stor utsträckning åt att fastställa Lissabonstrategins nya fas, och ägde rum i ett mycket besvärligt internationellt ekonomiskt och finansiellt läge. EU:s indikatorer är dock ganska uppmuntrande: fler arbetstillfällen, en tillväxttakt på 2,9 procent under 2007 och sjunkande budgetunderskott.

Dessa framsteg är framför allt givetvis ett resultat av företagens omstruktureringar, men också ett resultat av en politik med reformer och sund förvaltning i flertalet medlemsstater. Dessa insatser har uppmuntrats av kommissionen och jag gratulerar kommissionen till dess beslutsamhet och orubbliga strävanden i denna riktning. Den vind som blåser in från andra sidan Atlanten bådar inte väl och tillväxtprognoserna för 2008 är lägre än vad vi hade anledning att hoppas på.

Mot den här bakgrunden är det mycket frestande att bli självcentrerad, att skjuta upp reformerna och skydda sina gränser i väntan på bättre tider. Frestelsen att göra av med pengar som vi inte har är stor och våra politiska motståndare ger efter för den alltför ofta, för att få EU:s medborgare att tro att allt kan fortsätta som förut.

Vår parlamentsgrupp vill verkligen ha en ansvarsfull politik, en politik med rörlighet, reformer och solidaritet.

Vi uppmanar kommissionen att lägga fram sina riktlinjer för den ekonomiska politiken och för sysselsättningen så att de kan antas så snart som möjligt. De nationella myndigheterna måste på ett tydligare sätt förklara fördelarna med Lissabonstrategins reformer för sina medborgare. De här reformerna framställs ofta på ett vilseledande sätt och genomförs inte fullt ut. Det är fortfarande svårt att synliggöra deras effekter.

Vår grupp kommer trots detta att fortsätta att försvara dem och kämpa emot de politiker som försöker ställa sig in hos väljarna genom att dämpa reformerna eller skjuta upp dem på obestämd tid.

Vi vill gå ett steg längre och lägga in en överväxel i den europeiska kunskapspolitiken. Vi vill främja den fria rörligheten för forskare, studenter och vetenskapsmän och anta ett enhetligt system för att skydda immateriella rättigheter. Vi kräver att hindren för gemensamt erkännande av kvalifikationer undanröjs och att våra europeiska universitet rustas upp med ekonomiskt stöd från EU.

Europeiska rådets andra uppgift var att klargöra villkoren för hur de ambitiösa klimatmål som antogs i mars 2007 ska genomföras. Det var en nödvändig uppgift för att de berörda företagen äntligen ska kunna planera för framtiden. De betydande insatser som gjorts för att ”rensa” ekonomin från koldioxid får inte påverka den energiintensiva industrins konkurrenskraft.

Avslutningsvis välkomnar jag den överenskommelse om unionen för Medelhavsområdet som Frankrike lagt fram för rådet, eftersom Barcelonaprocessen inte har gett de önskade resultaten. Det här initiativet syftar till att blåsa nytt liv i förbindelserna mellan EU och Medelhavsländerna. Vi vet alla att vi i högsta grad påverkas direkt av dessa länders problem med utveckling, migration och politisk stabilitet. Vi hoppas därför att det

här projektet ska bli en vändpunkt i våra förbindelser med Medelhavsländerna, som måste bli tydligare, effektivare och, framför allt, mer politiska, för att åstadkomma verklig fred i Mellanöstern.

Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det ekonomiska läget i EU är stabilt, men det finns hot. Det är slutsatsen från Europeiska rådets möte nyligen. Tillväxten är fortfarande stabil och sysselsättningen ökar, men trots detta finns det hot. Frågan är vad som är källan till hoten? Källan är den ekonomiska avmattningen i USA, som är följden av den finanskris som drabbat de stora amerikanska affärsbankerna, alltså investmentbankerna.

Ordförande Barroso! Ni nämnde att en av rådets slutsatser var att vi i EU måste vara beredda att vidta lagstiftnings- och tillsynsåtgärder om det behövs för att hantera utvecklingen på de internationella finansmarknaderna. Jag vill fråga er när dessa åtgärder bör vidtas, om inte nu? Tiden är nu inne för att se över de exakta mekanismer som gjort att den europeiska tillväxten kunnat äventyras av den Vilda västern-kapitalism som de internationella finansmarknaderna ägnar sig åt. Jag anser att en av slutsatserna från detta rådsmöte bör vara att man betydligt mer detaljerat sätt fastställer vilka instrument vi bör använda för att göra en sådan översyn.

(Applåder)

Vi har konstaterat att rådet vid sitt möte har ansträngt sig för att gå närmare in på Europas sociala dimension.

Men i stället för att ta ett helhetsgrepp har resultatet blivit ett lappverk. Den femte friheten, premiärminister Janez Janša, ingår till exempel i socialpolitiken. Ni har rätt, kunskap är makt, det är alldeles riktigt. Men kunskap skapar också möjligheter att få tillgång till ekonomisk utveckling i världen och kunskap skapar möjligheter att få del av den allt mer skiftande arbetsmarknaden.

Inom alla yrkesområden är den bästa arbetstagaren en person med god kompetens, tillgång till kunskap och förutsättningar att löpande uppdatera denna kunskap. Tillgång till kunskap innebär därför också tillgång till social rättvisa. När vi talar om Europas sociala dimension innebär det för oss att vi måste anamma en helhetsstrategi. Det innebär inte att vi bara slänger ur oss några ord då och då om socialpolitiken. Vi i den socialdemokratiska gruppen anser därför att rådet återigen har misslyckats med att leva upp till våra förväntningar i fråga om Europas sociala dimension.

Därför lyssnade vi med stort intresse till er när ni sa att kommissionen kommer att göra en sammanhängande inventering av den sociala dimensionen på den inre marknaden, EU:s sociala dimension, i sommar och därefter presentera resultaten för oss. Vi kommer att använda det här som en måttstock på era resultat. Ni vill göra framsteg här och vi kommer att kontrollera hur ni lever upp till förväntningarna. Men vi kommer också att bedöma era insatser i ett annat avseende, och nu vänder jag mig till er, premiärminister Janša och till er, herr kommissionsordförande: Det är inte acceptabelt att rådet ignorerar Europaparlamentets yttranden.

Här har jag en lista över officiella dokument som lagts fram för rådet. Där finns åtta dokument som lagts fram av olika rådskonstellationer, ett yttrande från EESK om sysselsättning för prioriterade kategorier – Lissabonstrategin samt en resolution från Regionkommittén. Det finns inte ett enda dokument från Europaparlamentet på den här listan, inte ens vårt dokument om Lissabonstrategin. Det är bedrövligt, anser min grupp, eftersom det visar att ni inte tar den sociala dimensionen, Europaparlamentet eller dess åsikt på tillräckligt stort allvar.

(Applåder)

Vissa framsteg har gjorts. Det sa åtminstone mina kolleger när vi under vår grupps diskussion frågade dem vad de ansåg om klimatpolitiken. Ja, det är sant att klimatförändringen är vår främsta utmaning, och betydande framsteg skedde vid rådets möte. Man lyckades hitta en balans mellan klimatpolitiska krav å ena sidan och industrins krav å andra sidan. Att finna denna balans är en uppgift för samtliga institutioner.

Bara så att det inte blir något missförstånd: Det finns vissa industrilobbyister som kommer att tolka detta som att det innebär att kontrollerna är för få och att pressen på industrin blir för liten när rådet gör den här typen av uttalanden. I själva verket är det tvärtom. Vi kommer bara att kunna nå våra klimatmål om industrin spelar sin roll. Men av samma skäl kommer vi också bara att kunna nå våra mål om vi tillåter industrin att spela sin roll. Båda aspekterna är centrala. Om vi vill kunna hantera klimatförändringen måste vi göra detta i Europa och det är därför de internationella avtalen med rätta ger den europeiska industrin en chans att konkurrera på lika villkor med industrier i andra delar av världen. Den slutsatsen var riktig och vi välkomnar den varmt.

Låt mig avslutningsvis säga några ord om unionen för Medelhavsområdet, som ni hittar på sidan 19 i slutsatserna och som i sig är ytterligare ett budskap från rådet. Vi välkomnar att det nu råder klarhet i den här frågan och ni hade rätt i det ni sa om grannskapspolitiken i Medelhavsområdet. Premiärminister Janez Janša påpekade mycket riktigt att partnerskapspolitiken här måste innefatta partnerskapspolitik på andra platser. Min kollega Hannes Swoboda kommer strax att tala om den östliga dimensionen på vår grupps vägnar, eftersom vi kommer att lägga fram våra egna förslag om denna fråga.

Låt mig till sist säga några sammanfattande ord. Det var ett normalt rådsmöte. Man nådde inte upp till förväntningarna när det gäller socialpolitiken, något som tyvärr har blivit norm i EU, men det kan man göra något åt. Det var ”business as usual” när det gäller unionen för Medelhavsområdet. Vi såg att man använde helikoptermetoden, det vill säga att man piskar upp ett dammoln och innan dammet har lagt sig lyfter helikoptern igen. Vi behöver något mer konkret här, ni har helt rätt i det. För att dessa konkreta resultat ska kunna nås – och nu riktar jag mig till er, herr talman – måste de nås i samarbete med Europaparlamentet.

Faktum är att allt som beslutas inom ramen för unionen för Medelhavsområdet kräver finansiering från Europaparlamentet, och därför är det oerhört viktigt att det anges i slutsatserna att Europaparlamentet kommer att involveras till fullo i de framtida strukturerna för unionen för Medelhavsområdet.

Jag tackar för er uppmärksamhet. Jag vill också tacka våra kolleger från CSU, som alltid är lika trevliga och som har haft sådant tålamod med mig.

(Applåder)

Adina-Ioana Vălean, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! En sak är säker: Utan pressen från gemensamma åtgärder och gemensamt ansvar saknar medlemsstaterna viljan att vidta åtgärder mot klimatförändringen.

Den obekväma sanningen för EU är dock att slutsatserna från toppmötet ofta kännetecknas av mycket ord och lite handling. Vi kan redan se tecken på att medlemsstater försöker hitta sätt att krångla sig ur de politiska åtagandena från förra året, trots att man i Sternrapporten från 2006 betonade att kostnaderna för att agera nu blir väsentligt lägre än kostnaderna för uteblivna åtgärder senare. I vissa delar av slutsatserna anges att brådskan och behovet av att vidta åtgärder mot klimatförändringen redan håller på att avta. Det kan leda till en katastrof, både för vårt klimat och vår trovärdighet.

En sak som har glömts bort i den här debatten är energieffektivitet, som är det enklaste och mest kostnadseffektiva sättet att minska våra totala utsläpp. I ett tidigare utkast av rådets slutsatser uppmanades medlemsstaterna att minska energianvändningen i sina myndighetsbyggnader och fordonsbestånd med 10 procent, medan det nu bara står att de ska göra ”betydande framsteg”. Det skulle vara en liten men viktig gest som visar att regeringarna föregår med gott exempel. Skatteinstrument för att främja bättre miljötänkande borde verkligen användas. Systemet för handel med utsläppsrätter har visat sig fungera bra och har antagits som en global standard för att ge ekonomiska incitament för att minska utsläppen. Miljöskatter, såsom sänkt moms, kan också ha en liknande effekt genom att stimulera efterfrågan på bränslesnåla fordon och hushållsapparater.

När det gäller de ekonomiska aspekterna från toppmötet ståtar man i slutsatserna med att EU:s ekonomi fortsätter att vara sund i grunden. Många av våra medborgare upplever det dock inte så när de drabbas av högre kostnader och växande skulder, vilket bör avhålla oss från att vara alltför optimistiska.

De principer som ligger till grund för Lissabonstrategin förtjänar att upprepas. Det handlar om strukturreformer, budgetdisciplin och riktade investeringar inom produktiva områden som kan generera tillväxt i framtiden. Med ett eller två hedersamma undantag har EU:s medlemsstater fortfarande långt kvar till åtagandet att satsa 3 procent av BNP på forskning och utveckling. Nu talar vi om en femte frihet för kunskap och innovation, men vi får inte glömma bort att vi fortfarande inte har lyckats fullborda de ursprungliga fyra friheterna, särskilt fri rörlighet för arbetskraft och tjänster över hela EU.

Stödet till småföretagen anges slutligen mycket riktigt som nyckeln till ekonomisk tillväxt och innovation.

Vi måste skapa förutsättningar för de här företagen att fullt ut utnyttja den inre marknadens fördelar. Rådet skulle kunna göra mycket för den europeiska konkurrenskraften genom att åstadkomma en bra lösning på de långdragna tvisterna om ett europeiskt patent och om stadgan för europeiska privata aktiebolag. I rådets slutsatser anges försiktigtvis att utmaningen är att fullgöra åtagandena. Det kommer i alla fall parlamentet att göra.

Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden och kommissionens ordförande för deras bidrag i dag. Det är ganska intressant att när vi talar om hoten mot tillväxten och ekonomin så är det många som faller tillbaka i sin grundinställning – antingen är man för kapitalism eller

så är man emot. Man ser aldrig att det finns ett mellanläge också och ett möjligt handlingsutrymme. Det finns ett gammalt ordspråk i finansvärlden: Om det flyter blod på gatorna så finns det pengar att tjäna.

Sanningen är den att det verkliga hotet mot nya arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt i EU inte så mycket ligger hos sub prime-krisen i USA utan hos vår oförmåga eller ovilja att ta risker och vara innovativa för att se möjligheterna inom dessa krisområden.

Om man blickar tillbaka på de senaste hundra åren så är det intressant att se att i alla industriella utvecklingsskeden och i alla ekonomiska utvecklingsskeden så har antingen USA eller EU haft en central roll för att skapa en ny industri eller ett nytt ekonomiskt uppsving, till följd av en svårighet som man upplevde inom vissa områden och som man vände till något positivt inom ett annat område.

En av framgångarna från Europeiska rådets möte är att rådet har blivit varse att det finns risker och hot – vare sig det är klimatförändringen, ökade krav i fråga om innovation och teknik eller småföretagens lagstiftningsbörda – men att det också finns möjligheter. Genom att agera nu kan vi välja ett långt framtidsperspektiv, som premiärministern sa apropå Konfucius: om vi planterar ett träd blickar vi tio år framåt i tiden.

Det är det enda sättet för oss att åstadkomma verklig tillväxt och utveckling i EU på kort sikt och även lägga en solid grund på längre sikt, även om många tidningsrubriker talar om negativa nyheter. Dagens rubrik i en av tidningarna handlar om att Jaguar och Land Rover tas över av ett indiskt företag, vilket är ett exempel på hur den ekonomiska maktbalansen förskjuts från väst till öst. Verkligheten är att privata och nationella placeringsfonder investerar i industrin och investerar i företag. Vi måste hitta ett sätt att se till att vi inte bara kan fånga dessa tillgångar och medel, utan att vi också kan garantera att de ger avkastning i våra ekonomier genom att skapa större ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen.

När vi talar om innovation och teknik är det viktigt att komma ihåg att 73 procent av EU:s arbetskraft som kommer att vara i arbete 2017 redan finns på plats. Men bara 10 procent av den teknik vi kommer att använda 2017 finns i dag. Kravet på att investera mer i att utbilda våra medborgare, höja deras kompetens och ge dem ny utbildning och ny kunskap för att kunna hantera de nya ekonomierna är därför oerhört viktigt.

Den sista punkten jag vill ta upp, som Martin Schulz berörde på ett mycket viktigt sätt, är att EU:s framgång under de senaste tjugo åren har grundats på den dubbla strategin med ekonomisk tillväxt och social utveckling och trygghet. De är en förutsättning för varandra. I alla skeden av vår ekonomiska utveckling måste vi se till att de rika inte bara blir rikare – det kommer de att bli hur som helst – utan att det finns en större möjlighet för oss att visa generoritet och solidaritet mellan våra folk, inte bara på energi- eller finansmarknaderna, för att se till att alla gynnas av den tillväxt och utveckling som skett.

Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Under debatten fick jag intrycket att vi talade om två helt skilda saker. Jag deltog i rådets möte som observatör från min grupp, men jag fick inte alls något intryck där av att rådet till exempel tänker utforma några nya, mer avancerade, ambitiösa gemensamma klimatpolitiska initiativ.

Ni kanske minns att Javier Solana, strax före rådets möte, presenterade sitt klimatscenario ur ett säkerhetsperspektiv. Om de gröna hade lagt fram någonting liknande, där man beskriver hur klimatförändringen kommer att öka konflikterna över hela världen, och i synnerhet öka trycket på den utvecklade delen av världen, så skulle alla antagligen ha sagt att de gröna har spårat ur som lägger fram ett sådant undergångsscenario.

Javier Solanas rapport rymmer faktiskt många sanningar och jag är förvånad över att ingen av dess välgrundade kärnpunkter tagits upp av rådet. Inom områden där det borde funnits mer konsekvens än det gjorde förra året ser vi i stället större inkonsekvens. I synnerhet vår förbundskansler Angela Merkel, av alla människor, som jag var så stolt över förra året, kämpade för ett uppskov, en dämpning och undantag. Låt oss inte lura oss själva: om vi gör ett undantag för den europeiska industrin i utsläppshandeln, som stod i centrum för rådets möte den här gången, så måste vi redan från början utgå från att rådet har misslyckats. Jag anser att det vore ett ytterst negativt budskap till resten av världen att tala om undantag från utsläppshandeln under nästa decennium. Hur ska vi under sådana omständigheter kunna nå det ambitiösa målet att få resten av världen med oss i Poznań eller Köpenhamn?

Jag anser att det som hänt är en självuppfyllande profetia. Låt mig säga det här mycket tydligt på min grupps vägnar: Vi vill ha en ordentlig handel med utsläppsrätter, inte några undantag. Vi skyddar hellre en hållbar europeisk industri vid våra yttre gränser än att i detta kritiska skede i klimatprocessen ge efter för

påtryckningarna från stål- och bilindustrin och andra lobbyister. Enligt en aktuell rapport utövar dessa redan ett direkt och faktiskt orimligt inflytande över de beslut som fattas i Bryssel.

Jag anser inte att det här var ett ambitiöst toppmöte. Det var ett möte som präglades av flathet. Det berodde inte bara på den nya roll som spelades av Angela Merkel, som inte längre är någon klimatkansler. Det berodde också på att många länder i Europa agerar på egen hand. Vissa länder förhandlar separat om viseringsavtal.

Andra länder diskuterar sin egen missilförsvarsstrategi med USA. Det finns ingen enighet kring Kosovo eller energisäkerhetsfrågan. Tyskland har sitt eget samarbete med ryska Gazprom och även Italien och Ungern agerar enskilt. Unionen för Medelhavsområdet var faktiskt bara Nicolas Sarkozys tanke om hur man skulle kunna bevara uranimporten till Frankrike i utbyte mot vapen- och kärnteknikexport. Jag anser att den övergripande ramen för det här toppmötet hade stora brister och att dess resultat påverkades negativt av alltför många frispelare och alltför lite gemensamhet. För mig är ett ambitiöst förhållningssätt en sak och flathet en annan, och mitt totala intryck av toppmötet är att det präglades av flathet. Det är absolut inte bra, men det värsta är att det finns så lite ärlighet om den saken i parlamentet i dag.

Dimitrios Papadimoulis, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Det är i viss mån förståeligt att ni kommer hit och försöker skönmåla toppmötets resultat.

Jag väntade mig dock mer uppriktighet och ödmjukhet från er sida.

I stället för att bara gratulera varandra och höja er till skyarna hade jag också förväntat mig att ni skulle tala om bristerna hos er politik och om era misslyckanden. Jag hade väntat mig att ni skulle tala om den sociala agendan och om de sociala brister som var uppenbara genom att de lyste med sin frånvaro vid toppmötets diskussioner: 70 miljoner människor lever i fattigdom, varav 20 miljoner barn.

I stället för att säga att ni har skapat arbetstillfällen borde ni säga dessa arbeten är dåligt betalda och har flexibla anställningsvillkor, och att 20 miljoner arbetstagare i EU är fattiga. Ni borde tala om er halvtidsöversyn av era egna Lissabonmål, herr Barroso. Från de tre pelarna i Lissabonstrategin (konkurrenskraft, miljö och sammanhållning) har ni strukit social, regional och territoriell sammanhållning och ni har tonat ned miljöfrågorna.

När det gäller klimatförändringen har rådsordföranden själv medgett att flera av medlemsstaterna vid rådets möte från första början försökte skära ned i ert paket med förslag, herr Barroso, i konkurrenskraftens namn.

I stället för att fundera över hur de kan göra sina mål mer ambitiösa och bindnande när de åker till Köpenhamn försöker kommissionen och rådet undanta stora industriella och ekonomiska sektorer.

Avslutningsvis vill jag understryka att i ett skede när till och med de mest fanatiska nyliberalerna i världen inser vitsen med allmänna insatser, i ett skede när aktiemarknaderna faller och kreditkris råder, till och med nu tillåter rådet och kommissionen att en dogmatiskt ensidig och okontrollerad centralbank enbart tar hänsyn till inflationen, och bortser från det hot mot den europeiska ekonomin som en depression eller nolltillväxt utgör.

(Applåder)

Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Vid Europeiska rådets vårtoppmöte förra året uttrycktes en strävan efter en ambitiös klimatpolitik. Den 23 januari tog sig detta konkret uttryck i lagförslag, som fick ett varmt mottagande av parlamentet. Jag är övertygad om att vi för att vara effektiva måste se till att en konstruktiv överenskommelse nås mellan rådet och parlamentet före Poznan, och vi måste därför undvika förfaranden som gör en överenskommelse vid första behandlingen omöjlig. En sådan överenskommelse kräver flexibilitet från parlamentets sida och i synnerhet från rådet.

EU:s insatser är värdefulla, men de skulle vara ännu mer värdefulla om hela det internationella samfundet slöt upp bakom miljö- och klimatfrågan. Ett viktigt steg togs på Bali. Jag välkomnar att rådet kommer att fortsätta att arbeta hårt för att nå en överenskommelse med alla deltagare i Poznan.

Lissabonstrategin genomförs på ett kraftfullt sätt tack vare det senaste vårtoppmötet och det är goda nyheter.

Det visar att stats- och regeringscheferna inser behovet av en social dimension. Kan rådets ordförande Janez Janša säga något mer om detta till oss? Kan vi vänta oss ytterligare förslag?

Yttrandefrihet, slutligen, är någonting bra. Det tyder på en vuxen attityd som är mycket förnuftig. I Nederländerna håller en parlamentsledamot på att göra en kontroversiell film om islam. Jag hoppas att EU kommer att agera samfällt om denna film skulle leda till oväntade problem.

Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte innehåller alla de gamla vanliga klichéerna om sociala dimensioner och små och medelstora företag, och misslyckas helt med att hantera de europeiska ekonomiernas huvudproblem, det vill säga att Europa har alltför höga skatter och alltför många lagar och därför inte klarar av den globala konkurrensens utmaningar. Jag vill också gärna säga att rapporten även var anmärkningsvärd genom de saker som utelämnades. Vi hör mycket om Lissabonprocessen, men mycket lite om Lissabonfördraget, som i själva verket är den misslyckade konstitutionen.

Trots alla löften till EU-medborgarna har vi beslutat att ratificera detta fördrag i flertalet medlemsstater, utan folkomröstning. Vi har fattat det beslutet eftersom vi vet att folket inte skulle ge sitt samtycke. I min region visade en opinionsundersökning nyligen att nästan 90 procent av folket är emot fördraget. Det här är ett hån mot demokratin.

Senare i eftermiddag ska vi debattera Tibet, men innan vi yttrar oss alltför kritiskt borde vi kanske titta närmare på våra egna demokratiska prestationer. Vi bör givetvis också intressera oss för Tibetfrågan och ta avstånd från Kinas upprörande handlingar och kränkningar av rättigheter. Jag anser att det är dags att allvarligt fundera på om de fria nationerna kan delta i högtidligheterna i Peking inför OS senare i år.

Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar rådets slutsatser och vill framför allt tala om avsnittet ”Klimatförändring och energi”. Många har sagt att det här är de viktigaste frågorna i världen i dag och det är bra att EU går i spetsen i kampen mot klimatförändringen.

Vi har dock lång vana av att anta mycket ambitiösa mål, som hittills har visat sig mycket svåra att nå. Jag välkomnar därför den försiktiga ton som präglar vissa delar av texten. Jag stöder kravet på en övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, som ska ske på ett sätt som överensstämmer med EU:s åtaganden om hållbar utveckling, konkurrenskraft, försörjningstrygghet samt sunda och hållbara offentliga finanser.

Det gäller i synnerhet när man också erkänner risken för utlokalisering av verksamheter och arbetstillfällen till länder med lägre miljökrav, tillsammans med kravet på flexibilitet när det gäller att nå de nationella målen för förnyelsebar energi. Jag anser att vi har lagt alltför stor vikt vid förnybara energikällor som ett mål snarare än som ett medel för att nå ett mål, eftersom jag är helt säker på att förnybara energikällor inte är den enda lösningen. Jag menar att vi snarare borde tänka på vårt verkliga mål som, om jag har uppfattat det rätt, är att minska koldioxidutsläppen med minst 60 procent till år 2050, och sedan ta ställning till en rad alternativ för att nå det målet. Inom ramen för principen om att dela bördan har vi redan erkänt att olika medlemsstater har mycket olika energisituationer, så varför inte begränsa oss till att fastställa detta mål och överlåta till medlemsstaterna att avgöra hur de ska nå det? I samband med det vill jag berömma den brittiska regeringen – och det händer inte ofta – för dess uttalande om kärnenergins framtid.

Hannes Swoboda (PSE). – Herr talman! Det finns betydligt bättre och många fler skäl att stödja den brittiska regeringen, men det var inte det jag skulle säga.

(DE) Jag vill ta upp två saker där jag också anser att toppmötets resultat inte lever upp till våra förväntningar, nämligen den externa energipolitiken och energisäkerheten. Herr kommissionsordförande! När er kommission bildades uppmanade vi de två kommissionsledamöter som ansvarar för yttre förbindelser och energi att spela en mycket aktiv roll inom dessa områden.

Rådet har inte heller bidragit med mycket – allt jag ser här är generella uttalanden. När Thomas Ilves besökte parlamentet i i Strasbourg minns jag att han påpekade att Ryssland har en grannskapspolitik och en extern energipolitik. Vi har det tyvärr inte och det är till nackdel för vår konkurrenskraft. Det är dags att lämna generaliseringarna bakom oss och anta praktiska åtgärder. Jag hoppas att verkliga förslag till mer samordnade åtgärder kommer att läggas fram inför nästa toppmöte i juni.

Den andra frågan, som Martin Schulz redan varit inne på, handlar om unionen för Medelhavsområdet och Svartahavssamarbetet. Jag tycker att det är oroande att det inte finns någon balans mellan vårt samarbete i Medelhavsområdet och samarbetet i Svartahavsområdet. Är länder som Ukraina, Moldova, Georgien och länderna i Sydkaukasien verkligen mindre viktiga? Har de färre rättigheter, har de inte lika stor rätt som Medelhavsländerna till ett närmare samarbete? Det anser jag att de har.

Liksom Martin Schulz och resten av min grupp är jag stark anhängare till unionen för Medelhavsområdet som en ”framdriven” Barcelonaunion eller Barcelonaprocess. Men jag hade velat att kommissionen lade fram några färdiga förslag och klargjorde redan från början att en union mellan EU och Medelhavsländerna måste och kommer att agera, och att hjärtat i denna union, såväl administrativt och politiskt, är Europeiska unionen.

Vi planerar något liknande också för Svartahavsregionen, eftersom frågor som energisäkerhet, migration och miljö inte bara påverkar Medelhavsområdet utan också i lika hög grad Svartahavsregionen.

Därför, herr rådsordförande, kommer vår grupp att lägga fram våra förslag för er, men också för er, herr kommissionsordförande. Vi hoppas att toppmötet i juni ska ge en möjlighet att återställa balansen, för det är viktigt för er också, som ert lands premiärminister och rådets ordförande, att klargöra en gång för alla att båda gemenskaperna är viktiga. Jag blev ganska förvånad, herr kommissionsordförande, över att ni bara talade om unionen för Medelhavsområdet utan att alls nämna Svartahavsregionen. Vi anser att båda är viktiga. Vi vill att en grannskapspolitik som vilar på en ny kvalitativ grund ska inrättas. Vår grupp kommer därför att lägga fram en rad förslag så småningom.

Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera ordförandeskapet till vårtoppmötets resultat och till att de nya Lissabondiskussionernas aspekter bygger på en verkligt hållbar ekonomisk tillväxt, vilket jag anser är absolut nödvändigt.

Nu måste vi ta itu med problemen på finansmarknaderna. Vi måste också ta itu med klimatförändringsproblemen. Dessa beskrivs ofta som den europeiska industrins problem. Jag vill dock påminna er om att det är en modern, energieffektiv och kunnig industri som kommer att överleva. Vi måste därför satsa pengar på innovation och forskning, och jag hoppas att ni kommer att hålla detta i minnet när vi ger oss in i budgetdiskussionerna och att ni går mer på parlamentets linje när det gäller finansiering av innovation och forskning.

Jag vill också påminna er om var vi befinner oss, nämligen i en ny teknisk revolution, precis som när vi gick över från ånga till elektricitet. Var skulle Europa ha varit om vi hade lutat oss tillbaka och sagt att vi minsann inte skulle göra något förrän Förenta staterna har elektricitet?

Återigen, det är den moderna och energieffektiva industrin som kommer att överleva. Därför måste vi också vara tuffa i klimatfrågorna, eftersom det inte bara främjar en bättre miljö utan också innovation. Den inre marknaden för energi är givetvis också ytterst effektiv.

Men det finns ett problem både med energipaketet och klimatpaketet i den form de har lagts fram, och det gäller de små och medelstora företagens situation. Om man tittar framför allt på klimatpaketet ur de små och medelstora företagens perspektiv, krävs stora åtgärder av oss för att göra det enklare och förenkla regler och förfaranden för att jämka samman både klimatet och toleransen för – och till och med främjandet av – små och medelstora företag i EU. Jag hoppas att vi kommer att få se resultatet av detta under nästa toppmöte.

Hopp är mycket nyttigt till frukost, men mycket dåligt till middag, så vi förväntar oss resultat.

Talmannen. − Fru Ek! Det är fantastiskt att få ta del av er visdom här i kammaren.

Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Bland världens 500 främsta börsnoterade företag utmärks de europeiska företagen av att de ligger efter sin tid, till skillnad från företagen i USA och i tillväxtländerna. Det finns ingen lättillgänglig finansiering, framför allt inte för de små och medelstora företagen, eftersom det bara är folkbanker som beviljar lån till små och medelstora företag. De här företagen borde stödjas snarare än motarbetas.

Dessutom, nu under vår debatt här i kammaren, så talar – understryker – det tibetanska exilparlamentets talman de massakrer som äger rum samtidigt som vi pratar här i vårt fredliga Europa. I Tibet, där människor slaktas, kommer era kloka ord, herr talman, om deltagandet i OS att framstå som värdiga och modiga. Javier Solana å andra sidan talar om för oss att han kommer att åka dit. Jag skulle gärna vilja veta vem han ska representera – bankernas Europa och näringslivets och handelns Europa? I alla fall inte folkets Europa.

Vi i Padanien stöder det tibetanska folket som kämpar för sin frihet och självbestämmanderätt – en rättighet som ges i kraft av FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna och även av EU.

Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Samtidigt som den sociala situationen i olika EU-länder förvärras insisterar rådet på att utöka tillämpningen av Lissabonstrategins och stabilitets- och tillväxtpaktens nyliberala politik, när den vet att det bara kommer att förstärka de sociala och territoriella orättvisorna.

Följden blir att de ekonomiska och finansiella gruppernas vinster och avkastning uppenbarligen kommer att förbli stabila och ligga kvar på mycket höga nivåer, samtidigt som osäkra anställningsvillkor och dåliga löner kommer att fortsätta att öka. Fattigdomen och den sociala utslagningen kommer att förbli omfattande, som redan är fallet i dag, och påverka framför allt tiotals miljoner kvinnor, barn och äldre. Som vi redan har

sett är dock rådet och kommissionen inte särskilt oroade över detta. För dem räcker det med lite retorik, som vi bara kan med kraft kan invända emot.

Det som verkligen behövs är att man överger denna politik så att länder med svagare ekonomier kan stödjas och så att de offentliga investeringarna kan ökas för att förbättra och bygga ut de offentliga tjänster som är avgörande för att kunna bekämpa fattigdom och social utslagning. Det skulle också ha gjort det enklare att skapa arbetstillfällen med rättigheter och att utveckla mikroföretag och små och medelstora företag.

Finanskrisen i USA och de höga priserna på fossila bränslen och vissa jordbruksprodukter kommer att få särskilt allvarliga följder i form av fattigdom och social utslagning, och kommer att märkas i länder med svagare ekonomi. Det är därför fullständigt avgörande att politiken förändras så att vi kan förhindra dess följder i EU, undvika att den sociala situationen förvärras och ta befolkningens oro på allvar.

Vi måste därför överge den nyliberala politiken i Lissabonstrategin, stabilitetspakten, Europeiska centralbankens höga räntor och stödet till jordbrukets produktion av biobränslen när det råder brist på livsmedel. Vi måste anta alternativa politiska handlingslinjer.

Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det här är ett av mina sista anföranden i Europaparlamentet. Jag har bestämt mig för att sluta den 9 maj och lämna min plats till min efterträdare, minister Hanne Dahl, för att få till stånd en köns- och generationsmässig förändring för danska Junirörelsen.

Jag tänker fortsätta mitt politiska arbete. Som ordförande för det gränsöverskridande partiet EUDemocrats kan jag inte överge min livslånga kamp för öppenhet, närhet och demokrati.

Vi har uppnått mycket. Kommissionens interna telefonkatalog är inte längre ett hemligt dokument.

Föredragningslistor och protokoll från kommissionens sammanträden är inte längre hemliga och endast tillgängliga på franska, utan finns på Internet. Kommissionens 3 000 hemliga arbetsgrupper kan laddas ned, bland annat från min webbplats, tack vare kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Från och med nästa år finns rådgivarnas namn också på Internet. Från och med nästa år kommer vi också att ha en komplett förteckning över alla mottagare av jordbruksstöd. Listan över öppenhetens segrar kan göras lång.

Rådet har fortfarande inte lärt sig något. Åttiofem procent av alla europeiska lagar stiftas fortfarande bakom stängda dörrar i rådets 300 hemliga arbetsgrupper. Valda ledamöter av Europaparlamentet och de nationella parlamenten kan inte följa lagstiftningsprocessen i rådet. Allmänheten och medierna får inte delta i det fåtal formella överläggningar och offentliga omröstningar som hålls. Vi är i desperat behov av en översyn av vår lagstiftningsprocess. Ingen EU-lag bör antas utan en tydlig röstmajoritet både i parlamentet och i rådet.

Medborgarna måste kunna ställa lagstiftarna till svars. De måste kunna belöna eller bestraffa oss vid nästa val.

Kärnan i demokratin är möjligheten att hålla val, få ny majoritet och därefter en ny lag. Denna grundläggande demokratiska princip förenar oss alla. Varför skulle vi då glömma den när vi delar vår högsta makt? Varför inte tillåta full insyn i lagstiftningsförfarandet? Varför döljer ni i kommissionen och rådet fortfarande huvuddelen av lagstiftningsprocessen, också under så kallat medbeslutande, där vi inte får tillräcklig information om era överläggningar och fördelningen mellan medlemsstaterna? Jag ska fortsätta vår gemensamma kamp för öppenhet från utsidan. Jag hoppas att ni, mina kära kolleger, kommer att fortsätta kampen inifrån parlamentet.

Irena Belohorská (NI). – (SK) Tack, herr talman. Mina damer och herrar! Jag välkomnar resultatet av Europeiska rådets vårtoppmöte, där fokus har legat på Lissabonstrategins framsteg och på inledandet av en ny cykel i den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning (2008–2010).

Eftersom alla ledamöter vet vilket skede i strategin som är avgörande för hans eller hennes medlemsstat har jag också bland de slutsatser som lagts fram valt ut den som jag anser är viktig för Slovakien just nu, nämligen att investera i kunskap och innovation.

Det är ett sorgligt faktum att, trots att vi har varit fullvärdig medlem i EU sedan 2004 när det gäller fri rörlighet för personer, trots att vi är med i Schengen och trots att vi såvitt jag vet snart också kommer att gå med i EMU, så måste medborgare i vårt land fortfarande tampas med hinder och bristande insyn på sysselsättningsområdet. Ofta har de arbeten där de är överkvalificerade utbildningsmässigt eller också arbetar de under sämre ekonomiska villkor än sina arbetskamrater.

Bristande tillgång till hälsovård är ett annat problem som hittills har förbisetts. Det är ett betydande faktum som inverkar på jämställdheten mellan anställda, studenter och forskare. Därför stöder jag inrättandet av en femte frihet som grundar sig på åtgärder som att öka den gränsöverskridande rörligheten för forskare,

studenter, vetenskapsmän och universitetslärare. Jag anser att detta kommer att gynna våra universitets kvalitet och trovärdighet, och att även Slovakien inom ramen för globaliseringen kommer att kunna bidra till att höja EU:s prestige.

Genom att undanröja skillnaderna mellan de gamla och nya medlemsstaterna kommer vi att uppnå det som EU:s grundare strävade efter. Vi måste komma ihåg att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk.

Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tycker att det verkar som att vissa av oss alltid väntar sig något slags mirakel. Med tanke på utgångspunkten och de frågor som skulle diskuteras var detta inte något normalt toppmöte. Det var ett långt bättre möte än vad som var fallet vid vissa andra toppmöten. Det var ett bra toppmöte och jag välkomnar dess resultat, men det är sant att medborgarna vill se handling och att trovärdighetsfrågan måste åtgärdas.

Samma dag som toppmötets resultat offentliggjordes fick jag en fråga av en skolflicka, nämligen varför jag hyste tilltro till resultaten med tanke på att de hade utformats och antagits av samma personer som misslyckats med att nå Kyotomålen och genomföra Lissabonstrategins mål fullt ut. Därför väljer jag nu att lyfta fram en specifik punkt, nämligen att EU:s trovärdighet hos medborgarna hänger på huruvida vi faktiskt genomför våra skriftliga beslut i praktiken. Det vi behöver nu är gemensamma och konkreta åtgärder inom de överenskomna tidsramarna, inte internt tjafs i de olika länderna.

Att genomföra dessa beslut kommer att kräva mycket arbete, hårt arbete. Om vi gör jobbet ordentligt kommer toppmötet att stärka innovation och konkurrenskraft och öka tillväxten och sysselsättningen, och det är den bästa typen av socialpolitik. Vi anser att den sociala dimensionen är en nödvändig del i vår politik. Den sociala dimensionen, herr Schulz, bedöms inte bara utifrån hur många gånger ordet ”social” återkommer i dokumentet utan utifrån hur mycket ansvar och sociala åtaganden det innehåller.

Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag ska säga några ord om klimatförändringspaketet.

PSE-gruppen stöder i hög grad slutsatserna om klimatförändringen. Vi välkomnar verkligen att man nu erkänner att resultat måste uppnås i år. Åtagandena gjordes förra året, men nu ser hela världen på – som kommissionens ordförande påpekade – och vill veta om EU kommer att leva upp till åtagandena från mars förra året. Det välkomnar vi. Vi hoppas precis som ni att vi kan göra stora framsteg innan parlaments mandatperiod löper ut – om vi kan få till stånd rätt paket, förstås. Vi kommer att hålla ett öga på detta.

Jag vill ta upp tre specifika frågor. Den första är koldioxidläckage och koldioxidlagring. Ni gör rätt i att peka ut detta som en ytterst viktig fråga. Däremot säger ni ingenting om hur vi ska finansiera de demonstrationsprojekt som EU måste inleda de närmaste åren. Jag hoppas verkligen att ni och kommissionen kommer att ägna er uppmärksamhet åt detta mycket snart. Utan finansiering kommer vi inte att få till stånd denna teknik.

Den andra frågan är biobränslen. Jag anser att det är allmänt accepterat nu att vi måste ha en hållbar strategi för biobränslen. Om vi inte lyckas med det måste vi se över de mål vi har fastställt på nytt.

Den tredje frågan är systemet för handel med utsläppsrätter. Ni har antagit två mycket viktiga principer, nämligen att det finns ett gemensamt europeiskt tak och att utsläppen ska minskas. Utan dessa båda beståndsdelar kan inte systemet för handel med utsläppsrätter fungera. Alla problemen under den första perioden uppstod eftersom vi inte hade de två sakerna och de är därför oerhört välkomna nu.

Ni har också vidkänt problemet med koldioxidläckage. Vi vet att det här är ett verkligt problem för medborgarna, för fackförbunden och för arbetsgivarna, och vi måste se över det. Min grupp lägger stor vikt vid att se till att vi förblir konkurrenskraftiga och behåller jobben i Europa.

I punkt 20 talar ni också utförligt om flexibilitet. Ni nämner det tre gånger. Men jag hoppas att vi alla är på det klara med vad vi menar när vi talar om flexibilitet, eftersom vi inte får blanda ihop flexibilitet med att faktiskt göra något. Det finns en hel armé av lobbyister där ute som alla ber om undantag för just sin sektor.

Det finns bara en sektor som betyder något här och det är jorden. Det måste vi alla komma ihåg. Varje företag, varje land och varje medborgare måste dra sitt strå till stacken. Det vi måste diskutera är hur vi ska fördela arbetet, inte huruvida vi ska utföra det eller inte.

Diana Wallis (ALDE). – (EN) Herr talman! Våra medborgare är oroade, nervösa och osäkra när det gäller klimatförändringen och energisäkerheten – ja, givetvis, och andra har tagit itu med det – men också när det gäller deras ekonomiska säkerhet. Vad ska vi svara dem? Låt oss vänta och se.