Den åldrande befolkningen – en utmaning för bostadssektorn
En undersökning av det statliga investeringsstödet till äldrebostäder i Västmanland
The ageing population – a challenge for the housing sector
A survey about the state’s investment aid for housing for senior citizens in Västmanland
Madeleine Sjöblom
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Kulturgeografi/Samhällsplanerarprogrammet Kandidatuppsats/15 Högskolepoäng
Handledare: Svante Karlsson Examinator: Lena Grip 2018-06-14
Förord
Ett stort tack riktas till funktionsledare Victor Zakrisson på avdelningen för planering och boende, Länsstyrelsen Västmanland. Tack för all hjälp, alla idéer och det ständiga peppandet.
Sammanfattning
Befolkningen i Sverige blir äldre, en liknande framtidsutsikt som för många andra länder.
Äldreboenden och bostäder anpassade för äldre är det brist på i de svenska kommunerna, både stora som små. I syfte att stimulera till en rörlighet på bostadsmarknaden har ett statligt
investeringsstöd för äldrebostäder utformats som aktörer såsom byggherrar, fastighetsägare och kommuner kan ansöka om. Syfte med studien är att undersöka vilken nytta
investeringsstödet har bidragit med och kan bidra med på bostadsmarknaden, med en djupdykning över kommuner i Västmanland. Studiens frågeställningar eftersträvar att få kunskap om bakomliggande ambitioner bakom aktörernas ansökningar och hur flyttkedjor och rörlighet kan stimuleras med hjälp av investeringsstödet.
Studiens teoretiska ramverk består dels av forskning om teorin flyttkedjan som hänvisar till hur flyttkedjor uppstår, hur det används i bostadsplanering och hur de bidrar till att bostäder frigörs. Dels består ramverket av forskning kring teorin om livscykeln, flyttningar samt bakomliggande motiv för att flytta bland äldre invånare. Undersökningens empiriska material härstammar från en intervjustudie. Fem intervjuer genomfördes med aktörer som ansökt om stödet, varv av tre kommunala tjänstemän, en tjänsteman från allmännyttan och en privat aktör. Ytterligare genomfördes mindre intervjuer med tolv slumpmässigt utvalda pensionärer.
I analysen studeras nyttan av investeringsstödet i förhållande till flyttkedjeteorin, livscykelperspektivet och äldres bakomliggande motiv vid flyttningar. Bakomliggande ambitioner och faktorer att söka stödet skiljdes åt mellan respondenterna, men samtliga var underliggande samma övergripande faktor. Beträffande flyttkedjeprocesser var samtliga respondenter kritiska till forskningens utgångspunkt i hur flyttkedjor uppnås och menade att investeringsstödet främst användes för att släcka akuta bostadsbehov, strävan var således inte att uppnå flyttkedjor. För att uppnå rörlighet diskuterades aktörernas svar i förhållande till pensionärernas preferenser vid byte av bostad. Att investeringsstödet inkluderar
boendeformen trygghetsbostäder, som ansågs svara på pensionärers preferenser, skulle kunna bidra till en rörlighet på bostadsmarknaden inom gruppen.
Studiens slutsats konstaterar att nyttan kan förklaras genom att se förbättringar i aktörernas interna arbetsprocesser, så som i ekonomiska fördelar och interna processer vid
detaljplanering. En allomfattande slutsats att utläsa från studien är att det krävs samarbete
mellan flera aktörer för att klara av den demografiska utmaningen. Slutsatserna påvisar även att bostadsbristen ser olika ut i olika kommuner och att investeringsstödet inte kan besvara alla former av bostadsbrist. Ytterligare konstateras att flyttkedjor som skapas i kommunerna inte möjligtvis syftar till att skapa rörlighet, utan för att kunna locka till sig en nödvändig tillväxt och skapa vakanser för nya invånare. Slutligen påvisar slutsatsen att investeringsstödet behöver kombineras med andra former av kommunala styrmedel men att kombinationen av de två möjligen inte är tillräckligt för att råda bot på bostadsbristen.
Nyckelord: Investeringsstöd, Västmanland, Bostadsbrist, Flyttkedjor, Äldrebostäder.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 7
1.2 Syfte ... 9
1.3 Frågeställningar ... 9
1.4 Avgränsningar ... 9
1.5 Disposition ... 10
2. Bakgrund ... 11
2.1 Det statliga investeringsstödet för bostäder för äldre ... 11
2.2 Olika typer av boenden för äldre ... 12
2.2.1 Särskilt boende ... 12
2.2.2 Seniorbostäder ... 12
2.2.3 Trygghetsbostäder ... 13
2.3 Västmanland ... 13
2.4 Demografiska förändringar i Sverige ... 13
2.4.1 Fyrtiotalisterna ... 15
2.5 Bostadspolitik och bostadsmarknaden ... 16
2.6 Läget på bostadsmarknaden ... 17
2.6.1 Kvarboendeprincipen och kommunernas roll ... 19
3. Teori & tidigare forskning ... 21
3.1 Flyttkedjan ... 21
3.1.1 Filtreringsteorin ... 21
3.1.2 Tidigare forskning inom flyttkedjor ... 23
3.1.3 Kritik mot flyttkedjan ... 25
3.2 Livscykelteorin ... 26
3.2.1 Regionala och lokala omflyttningar ... 27
3.2.2 Flyttprocessen & äldres motiveringar till att byta bostad eller att bo kvar ... 28
3.2.3 Plats ... 30
3.2.4 Kritik mot livscykelteorin ... 31
3.3 Sammanfattande avsnitt av teori och tidigare forskning ... 31
4. Metod ... 34
4.1 Vetenskaplig utgångspunkt ... 34
4.2 Fallstudie ... 34
4.3 Genomförande ... 35
4.3.1 Intervjuer med tjänstemän ... 35
4.3.2 Intervjuer med pensionärer ... 36
4.3.3 Kodning och kategorisering ... 36
4.3.4 Urval ... 38
4.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ... 40
4.5 Forskningsetik ... 41
4.6 Källkritik ... 42
4.7 Metodreflektion ... 42
5. Resultat ... 44
5.1 Ambitioner och faktorerna bakom ansökningar av investeringsstödet ... 44
5.2 Effekter på bostadsmarknaden och i samhällsplaneringen ... 45
5.3 Flyttkedjeprocesser och effekten från nyproduktion ... 48
5.4 Stimulering till rörlighet på bostadsmarknaden ... 51
5.5 Hemmets betydelse ... 53
6. Analys ... 56
6.1 Skillnader i bakomliggande incitament ... 56
6.2 Flyttkedjan på bostadsmarknaden... eller delbostadsmarknaden? ... 57
6.3 Den attraktiva rörligheten ... 60
7.Slutsatser ... 64
7.1 Diskussion och förslag till framtida forskning ... 66
Källförteckning ... 68
Bilagor ... 72
Figurförteckning
2.3 Bild 1: Karta över Västmanlands län. Källa: Länsstyrelsen 2018
2.4 Figur 1: Befolkningspyramid enligt ålder och kön över Sveriges befolkning år 31-12-2017. Källa:
SB
2.4 Diagram 1: Prognos över förväntad folkmängd bland män indelad efter ålder mellan 2017–2025.
Källa: SCB.
2.4 Diagram 2: Prognos över förväntad folkmängd bland kvinnor indelad efter ålder mellan 2017–
2025. Källa: SCB.
4.3.3 Figur 2: Kategorisering och kodning uppställt i en matris.
5.5 Diagram 3: Diagrammet visar antalet valda betydelsefulla faktorer vid en flytt i nuläget. Valda av respondenterna i pensionärsgruppen.
1. Inledning
”Vi genomför nu historiska satsningar på äldreomsorgen, särskilt på just fler äldrebostäder och mer personal i äldreomsorgen. 109 kommuner har idag brist på äldreboenden, så att det här stödet är efterlängtat råder det ingen tvekan om. Att bygga bort den bristen är en viktig
del av att utveckla den svenska modellen.”
- Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regner (2016)
Citatet ovan hänvisar till regeringens rådande satsning i att besluta om ett investeringsstöd för äldrebostäder (Regeringen 2016). Den rådande förordningen (SFS 2016:848) om statligt stöd för att anordna och tillhandahålla bostäder för äldre personer syftar till är att främja en ökning av antalet bostäder för äldre personer i Sverige. Förhoppningarna är således att utökning av platser i sin tur ska bidra till en ökad rörlighet på bostadsmarknaden.
Över hela landet står Sverige inför en demografisk förändring där antalet äldre invånare i samhällets kommuner ökar i förhållande till den yngre. En ökning av en äldre befolkning är ett resultat av en ökad välfärd som inneburit en bättre hälsa för Sveriges invånare, som i sin tur har bidragit till att människor lever längre (Sandstedt & Abramsson 2012). Den äldre befolkningen har länge betraktats som en marginell grupp i samhället, vilket inte längre är fallet och ställer således krav på en utveckling inom samhällsplanering, samhällsfunktioner och på institutioner, både på ett nationellt, regionalt och lokalt plan. Enligt den senaste befolkningsframskrivningen från Statistiska centralbyrån (SCB) beräknas den äldre åldersgruppen i samhället, invånare som är 65 år och uppåt, att öka med 773 000 personer mellan år 2013 – 2040. Enligt rapporten beräknas Sverige att utvecklas i riktning mot att inneha en av världens äldsta befolkningar (SOU 2015:101). Efter en blomstrande ekonomisk och industriell utveckling i Sverige skildras vad Lindh (2008) beskriver som ett typexempel av en demografisk transition, vilket innebär att det har skett en övergång från höga döds- och födelsetal till låga döds- och födelsetal. Parallellt med den ökande äldre befolkningen sjunker således fertiliteten i landet. Den rådande utmaningen med en demografisk förändring
innefattar även det faktum att det kommer att råda brist på förvärvsarbetande att försörja den åldrande befolkningen (Henning & Stolarz 2012).
Inom bostadspolitiken har intresset för den växande utmaningen med den åldrande
befolkningen och bostadsutbudet på bostadsmarknaden kontinuerligt vuxit. Det finns för få bostäder i förhållande till vad behovet kräver (Boverket 2017e). Kvarboendeprincipen har
länge varit rådande inom äldreboendepolitiken och innebär en politisk ambition att äldre människor ska kunna bo kvar i sina hem (Johansson m.fl. 2012). År 2007 införde regeringen för första gången ett investeringsstöd med syfte att uppmuntra till ny- och ombyggnationer av äldrebostäder. Investeringsstödet innebär att sökande, bl.a. fastighetsägare och kommuner, kan ansöka om att få en procentandel av byggnationskostnaden vid antigen ny- och
ombyggnationer av hyresbostäder som utgör särskilda boendeformer eller trygghetsbostäder (SFS 2007:159). Den politiska satsningen med investeringsstödet bygger på
kvarboendeprincipen men samtidigt vill Boverket, myndigheten för samhällsplanering,
byggande och boende, att stödet ska stimulera till en ökad rörlighet på bostadsmarknad. Att ha fungerande s.k. flyttkedjor på bostadsmarknaden beskrivs ofta som avgörande för svenska kommuner i att stimulera ökad rörlighet på marknaden och för att råda bort på bostadsbristen i samhället. Flyttkedjeprocesser kan förenklat förklaras genom att när en människa flyttar uppstår en vakans på bostadsmarknaden. Inflyttande i den första bostaden efterlämnar också en vakans som tas i anspråk av ytterligare en annan inflyttare som således efterlämnar en vakans osv. Inom västmanländska kommunpolitiska bostadsförsörjningsprogram lyfts fungerande flyttkedjor upp som ett nyckelverktyg för att bota den rådande bostadsbristen i länet och få igång rörlighet på den lokala bostadsmarknaden.
I flertalet av Västmanlands kommuner, vilka uppsatsen syftar att undersöka, råder det bostadsbrist både inom ordinärt bostadsbestånd och gällande bostäder för äldre. Enligt Boverkets senaste bostadsmarknadsenkät från år 2017 svarade sex av åtta svarande
kommuner i Västmanland att utbudet av bostäder för de äldre inte var tillräckligt tillgodosett (Boverket 2017a). Länsstyrelsen tar årligen fram en bostadsmarknadsanalys som analyserar och rapporterar hur nuläget på bostadsmarknaden ser ut i länet. Bostadsmarknadsanalysen från 2017 visar att det råder bostadsbrist på centralorten i nio av länets tio kommuner i nuläget, medan sju kommuner även påvisar en bostadsbrist i kommunens övriga delar (Länsstyrelsen Västmanland 2017). Frågan är ständigt aktuell i media och nyhetstidningar, där statistik presenteras om hur sex av Västmanlands tio kommuner har brist på äldrebostäder (P4 Västmanland 2017).
Satsningen med investeringsstödet har uppfattats som kontroversiell. Diskussionen innefattar bl.a. att stimulans i flyttprocessen från politiskt håll inte anses vara en tillräcklig åtgärd (Wijk 2012), med åtanke att bostadsmarknaden innefattar flera aktörer med olika motivbilder bakom
etableringar och bostadsbyggen. Frågan om äldrebostäder och investeringsstödet rymmer flera perspektiv som kan upplevas krocka med varandra.
I samverkan med Länsstyrelse Västmanland har jag därmed valt att göra en studie om det statliga investeringsstödet för äldrebostäder. Att jag valde att genomföra studien var framförallt i dialog med Länsstyrelsen, varav jag ursprungligen kom i kontakt med investeringsstödet. Äldrebostadsfrågan och de rådande demografiska utmaningarna är en högaktuell utmaning, som berör samtliga nivåer av planeringsprocessen. Förhoppningar ligger i att studien ska bidra med en djupgående insikt om hur det statliga investeringsstödet för äldrebostäder används och uppfattas stimulera till. Framförallt berör studien ett ämne som är i behov av kunskap från flera perspektiv och olika nivåer inom bostadsförsörjning och
planeringen.
1.2 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka vilken nytta investeringsstödet för äldrebostäder gör och kan bidra med på bostadsmarknaden i Västmanland. Studien vill således vidare kartlägga hur investeringsstödet kan bidra till att stimulera till rörlighet och flyttkedjor på
bostadsmarknaden.
1.3 Frågeställningar
1) Vilka är bakomliggande ambitioner och faktorer till att sökande har valt att ansöka om investeringsstödet?
2) Hur bidrar investeringsstödet för äldrebostäder till att stimulera till flyttkedjeprocesser i västmanländska kommuner?
3) Hur bidrar investeringsstödet för äldrebostäder till att skapa en rörlighet på bostadsmarknaden som tar hänsyn till äldres preferenser inom bostäder?
1.4 Avgränsningar
Studiens geografiska avgränsning omfattar kommuner i Västmanland. Empiriskt material som används i studien härstammar från en intervjustudie. Med hänsyn till att studien är en
kandidatuppsats med en begränsad tidsram har det format urval av perspektiv och respondenter, antal intervjuer samt val av teoretiskt insamlat material. Den begränsade tidsramen bidrog till att alla perspektiv inte kunde åskådliggöras. Till exempel saknar intervjustudien en politisk respondent bland aktörerna som intervjuades samt representeras inte samtliga som har sökt investeringsstödet i Västmanland. Däremot baserades samtliga
urval på att de intervjuade aktörer i studien arbetade med investeringsstödet och således hade mest kunskap om investeringsstödet vilket ansågs mest relevant för studiens syfte. Alla urval av material i studien är baserade på att vara bidragande till att rama in forskningsämnet för att kunna besvara studiens syfte och nå mesta möjliga kunskap om det forskningsämnet.
1.5 Disposition
I det första kapitlet redovisas studiens inledning och problemformulering, fortsatt av studiens syfte och frågeställningar som utgör grunden för denna kandidatuppsats.
Det andra kapitlet utgör ett bakgrundskapitel för ytterligare förstå forskningsämnet och bakomliggande problematik. Kapitlet hanterar demografi, nulägesanalys av
bostadsmarknaden, bostadspolitik och investeringsstödet.
I det tredje kapitlet presenteras studiens teoretiska ramverk. Studien utgår från två teoretiska perspektiv som stödjs upp av tidigare forskning inom forskningsområdet, som således presenteras i kapitlet.
I det fjärde kapitlet presenteras metodologisk ansats för studien och beskrivning av
tillvägagångssätt för hur denna studie har genomförts. I kapitlet redovisas även vetenskaplig utgångspunkt samt att uppsatsen utgår från en deduktiv ansats. Följaktligen redovisas
uppsatsens validitet och reliabilitet, metodreflektioner och slutligen en redovisning om etiska ställningstaganden som har gjorts vid insamling av material.
I det femte kapitlet redovisas resultatet från den insamlade empirin, som framtagits från de utvalda metoderna som skildrades i föregående kapitel.
I det sjätte kapitlet redovisas studiens analys, där studiens utvalda teoretiska ansats analyseras och diskuteras i förhållande till den insamlade empirin.
I det sjunde kapitlet presenteras studiens slutsatser där studiens syfte och frågeställningar besvaras och frågeställningar presenterade i studiens första kapitel. Slutligen presenteras en avslutande diskussion om studien. Diskussionen lyfter eventuella brister i studien och förslag till framtida forskning inom ämnet.
2. Bakgrund
2.1 Det statliga investeringsstödet för bostäder för äldre
Det statliga investeringsstödet för äldrebostäder initierades år 2007 för att stimulera byggandet av flera bostäder för äldre och regleras i förordningen (2007:159) om
investeringsstöd till äldrebostäder m.m. Investeringsstödet tillkom med syfte att skapa flera boendeplatser i särskilda boenden. Mellan år 2001–2005 avvecklades ett stort antal platser inom särskilda boenden, vilket bidrog till att skapa en bristsituation. Regeringen uttryckte stor oro i proposition 2006/07:1 att den omfattande minskning måste avhjälpas och således
initierade regeringen investeringsstödet.
Under år 2010 utökades stödet till att även innefatta boendeformen trygghetsbostäder. Trygghetsbostäder inkluderades i investeringsstödet efter att
Socialdepartementet uttryckte i en promemoria 2009 att äldre behöver få tillgång till ett mer varierat utbud som även svarar på de äldre önskemål gällande bl.a. utformning och bestånd (Boverket 2013). Stöd kan i nuläget sökas för ny- och ombyggnad av särskilda boendeformer för äldre, ny- eller ombyggnad av bostäder för äldre på den ordinarie bostadsmarknaden samt anpassning av gemensamma utrymmen i hyres- eller bostadsrätt (Boverket 2017c).
Anpassningsåtgärder innefattar åtgärder som tillgängliggör bostaden för äldres boenden och utökar möjligheten så att äldre kan bo kvar. Exempel på anpassningsåtgärder är automatisk dörröppning, tillgänglighetsåtgärder vid entréer, soprum och tvättstuga, förvaringsutrymmen för rullstol/rullator m.m. (Boverket 2017d).
Boverket är ansvariga över föreskrifter till stödet, medan Länsstyrelserna i landet är ansvariga för handläggning av stödansökningar och har beslutanderätt. Regeringens ansvar i frågan är att reglera villkor i form av förordningar. Investeringsstödet kan sökas av kommuner, allmännyttiga bostadsföretag, privata fastighetsägare, byggföretag och kooperativa
bostadsföreningar. Stödmedel för anpassningsåtgärder kan även bostadsrättsföreningar söka.
Stöd betalas ut när byggnadsprojektet är färdig och medlet betalas till fastighetsägare, ägaren av byggnad eller tomträttsinnehavaren. Stödet är limiterat av tilldelat anslag från regeringen och lämnas endast till sökande om det finns medel (Boverket 2016).
För att kunna beviljas stödmedel vid särskilda boenden krävs det att utformningen av bostäderna uppfyller regelkraven enligt bygglagstiftningen och att omvårdnadsarbete kan utföras enligt grundläggande krav reglerade i arbetsmiljölagen (Boverket 2013).
2.2 Olika typer av boenden för äldre 2.2.1 Särskilt boende
Särskilt boende för äldre regleras enligt 5 kap. 5 § socialtjänstlagen (SFS 2001:453).
Begreppet särskilt boende etablerades i ädelreformen 1992 där begreppet fungerade som ett samlingsbegrepp för bostäder som kommunen tillhandahåller för invånare med ett vård- eller omsorgsbehov. I nationell statistik och i nationella sammanhang används endast begreppet särskilt boende, vilket gör det svårt att se vilken form av verksamhetsinriktning olika särskilda boende har. Exempel på verksamhetsinriktning kan vara vård- och omsorg av
demenssjukdomar. Bostaden ska vara utformad efter individuellt vårdbehov och så att den boende kan leva ett så självständigt liv som möjligt, men boende ska ha tillgång till
kvalificerad personal vid behov och boendet tillämpar därav en heldygnsomsorg. För att få bo i särskilda boendeformer behöver den boende bli beviljad efter en individuell behovsprövning enligt socialtjänstlagen av en biståndshandläggare och få ett beslut från kommunen. Särskilda boenden är kommunens ansvar att verkställa vid behov (Boverket 2013; Larsson 2006).
En inventering, ”Kvarboende + tillgänglighet = god ekonomi?”, genomförd av SABO (2004) visade resultatet att ungefär 10 procent av flyttningarna till ett särskilt boende egentligen skulle kunna undvikas, då flyttningen beror på ett förflyttningshandikapp och att den nuvarande bostaden inte är anpassad efter deras behov. Genom ett ”vanligt”
lägenhetsbyte eller genom anpassningsåtgärder i befintligt bestånd antar SABO att 10 % av flyttningarna bör kunna undvikas.
2.2.2 Seniorbostäder
Seniorbostäder avser ordinärt boende som är avsedda för äldre invånare och är ofta reglerad med åldersgräns för boenden, oftast 55 år och uppåt. Begreppet seniorboende är inte strikt definierat men anses generellt innebär bostäder på den öppna bostadsmarknaden reserverade för personer i angiven ålder. Inom denna definitionen innefattas därmed inte lägenheter i servicehus eller bostäder som förmedlas via socialtjänsten efter individuell behovsprövning.
Seniorbostäder kräver inget biståndsbeslut från socialtjänsten, utan individen ansöker själv om en plats eller köper en bostadsrätt i beståndet. Cirka hälften av alla seniorbostäder i Sverige ägs av kommunala bostadsbolag (Larsson 2006; SKL 2012). Under senare år har det framförallt varit privata aktörer som har etablerat seniorbostäder, medan etablering av trygghetsbostäder har involverat både bostadsföretag och kommunerna (Sandstedt &
Abramsson 2012).
2.2.3 Trygghetsbostäder
Trygghetsbostäder är en nyare boendeform och är en s.k. mellanboendeform, som fungerar som ett mellanläge mellan ett ordinärt boende och det särskilda boendet. Boende kräver inte att boenden ska genomgå en behovsbedömning eller behöva få ett biståndsbeslut från kommunen. Trygghetsboendet beskrivs som ett ordinärt boende med extra kvalitéer i
bostaden och äldre invånare kan söka bostad här för att minska känslor av oro, otrygghet och ensamhet, få tillgång till gemenskap och eventuellt adekvat vård. Det samhälleliga målet med införandet av trygghetsbostäder är att försöka minska behovet av särskilda boendeplatser, då särskilda boende-platser med heldygnsomsorg är den mest kostsamma formen av äldrevård (Sandstedt & Abramsson 2012; Boverket 2017b).
2.3 Västmanland
Västmanland är ett centralt beläget och ett relativt litet län i Sverige med tio kommuner, se bild 1 nedan. Länet angränsar till Gästrikland, Uppland, Södermanland, Dalarna och Örebro län. Västerås kommun är kommunen med flest invånare, medan Sala kommun har störst geografisk areal. Totalt i Västmanland bor 271 095 invånare, där 150 134 invånare bor i Västerås kommun (Regionfakta 2018).
Bild 1. Karta över Västmanlands län och länets samtliga kommuner. Källa: Länsstyrelsen 2018
2.4 Demografiska förändringar i Sverige
Under 2017 var 2 008 074 miljoner människor i Sverige i ”pensionärsålder”, således 65 år eller äldre, vilket motsvarar 19,8% av Sveriges totala befolkning samma år (SCB 2017).
Sverige har en av världens äldsta befolkningar, då vid en anblick över befolkningsandelen som är 80 år eller äldre. Resultatet kan förklaras både genom att befolkningen har blivit äldre och att andelen av den svenska befolkningen i yngre åldrar är förhållandevis liten (Larsson 2006). I figur 1 nedan presenteras hur Sveriges befolkning såg ut i december 2017 i form av en befolkningspyramid, indelad efter ålder och kön.
Figur 1. Befolkningspyramid enligt ålder och kön över Sveriges befolkning år 31-12-2017. Källa: SCB
Under en prognosperiod mellan år 2016–2060 uppskattas den svenska befolkningen att kontinuerligt öka varje år och år 2060 beräknas befolkningsmängden att uppnå ca 13 miljoner människor. Medellivslängden inom Sverige har ständigt ökat de senaste årtionden, vilket den förväntas att fortsätta med. Framförallt beror det på att männens medellivslängd ökar och förväntas att fortsätta öka, se diagram 1. Svenska kvinnor har fortfarande en högre
medellivslängd än män och även här förväntas en ökning, dock inte en lika stor ökning som för de svenska männen, se diagram 2. En ökad medellivslängd resulterar i att fler människor kommer att nå högre åldrar (Boverket 2017f). Enligt prognos från SCB gällande förväntad befolkningsutveckling under de närmare åren kommer de äldre åldersgrupperna kontinuerligt att öka under 2020-talet.
Diagram 1. Prognos över förväntad folkmängd bland män indelad efter ålder mellan 2017–2025. Källa: SCB.
0 100000 200000 300000 400000 500000 600000
2017 2019 2021 2023 2025
Prognos över förväntad folkmängd bland män efter ålder mellan 2017–2015.
95+ 85-‐94 75-‐84 65-‐74
År
Diagram 2. Prognos över förväntad folkmängd bland kvinnor indelad efter ålder mellan 2017–2025. Källa:
SCB.
2.4.1 Fyrtiotalisterna
Den s.k. ”baby-boomen” under 1940-talet har sedan några år tillbaka börjat att nå
pensionsålder och beräknas att under 2020-talet att ge samhället stora samhällsekonomiska utmaningar, bland annat inom den svenska omsorgsmodellen. Generationen uppges främst vara bosatta i villor där bolånen redan är betalda och bor därmed med en lågboendekostnad.
Fyrtiotalisterna, som i nuläget är runt 70år, beräknas att bli en enorm belastning för samhällets ekonomi när de når 80–90 års ålder, om generationen bor kvar i deras nuvarande bostad (Von Platen 2013). En stor andel av fyrtiotalisterna i Sverige beräknas att vara kapitalstarka, men samtidigt beräknas även inkomstskillnaderna mellan fattigare och rikare äldre att öka (Wetterberg 2013).
De flesta av landets äldre bor i ett ordinärt boende, dvs. hyresrätt, bostadsrätt eller småhus.
Primärt är de bosatta i småhus. Många äldre bor i ensamhushåll, framförallt är det kvinnliga äldre som bor själv. Totalt sett från 1960 har antalet ensamhushåll bland äldre fördubblats och närmare 32% av svenska invånare som är äldre än 60 bor själva. Framförallt anses orsaken vara att under senare årtionden, räknat från 1990-talet och framåt, bor flera änklingar ensamma istället för att flytta ihop med släktningar (SCB 2014).
0 100000 200000 300000 400000 500000 600000
2017 2019 2021 2023 2025
Prognos över förväntad folkmängd bland kvinnor efter ålder mellan 2017–2025
95+ 85-‐94 75-‐84 65-‐74
2.5 Bostadspolitik och bostadsmarknaden
Över tid har den svenska äldreboendepolitiken genomgått åtskilliga förändringar. Från att äldre var bosatta i fattigstugor och fattiggårdar till att i nuläget vara bosatta i servicehus, ålderdomshem och gruppbostäder (Sandstedt & Abramsson 2012). Utgångspunkten för äldreboendets historia skedde år 1896 vid invigning av Göteborgs ålderdomshem.
Ålderdomshemmet var inte likt de tidigare fattigvårdsinrättningarna. År 1918 fastställdes även krav i fattigvårdslagen att kommuner skulle upprätta ålderdomshem där det fanns behov.
Ålderdomshemmen började sakta att byggas runt om i Sverige och boendestandarden höjdes successivt (Boverket 2013).
Under efterkrigstiden efter andra världskriget började den svenska ordinära bostadsmarknaden att blomstra och under 1960- och 1970-talet byggdes
miljonprogramsbostäder. Under 1990-talet avvecklades bostadssubventionerna, realräntorna steg och bostadsbyggandet avstannade. Realräntorna har åter sjunkit och bostadsbyggande av ägande- och bostadsrätter har successivt tagit fart. Bostadsmarknaden kantas framförallt idag av bostadsbrist inom hyresrätter. Hyresmarknaden är inte en fri marknad. Under 1960-talet infördes bruksvärdessystemet och ersatte den ”rena” hyresregleringen. Bruksvärdessystemet innebär ingen form av prisreglering, hyran förhandlas istället fram mellan hyresgäster och fastighetsägare. Hyran ska grundas på faktorer som t.ex. storlek, modernitet, bostadsområde och standard. En lägenhets läge får beaktas, men måste inte beaktas. Hyran blir således ofta densamma oavsett var lägenheten är belägen, således ansågs hyrorna fortfarande reglerade. År 2006 infördes presumtionssystemet, som innebar att hyressättningen kan sättas närmare marknadshyror under de första femton åren för nybyggda städer. Det första avtalen som genomfördes via presumtionssystemet löpte ut 2017 och det råder osäkerhet kring hur hyrorna hanteras därefter (Frycklund & Grahn, 2015).
Andra länder har bl.a. social hosuing, en form av lågprisbostäder som är utformade till utsatta grupper och låginkomsthushåll. Sverige är ett av de få länder i EU som inte tillämpar det (Bokriskommittén 2014). I media beskrivs frågan vara en ”vattendelare” inom den svenska bostadsdebatten. Bostadsministern menar således att investeringsstöden är en ”form av social housing” och menar att stöden bidrar till att skapa bostäder för hushåll med lägre inkomst (Nordlander 2017 s.1).
2.6 Läget på bostadsmarknaden
År 2017 rapporterade 255 av Sveriges 290 kommuner till Boverket att de hade bostadsbrist.
Siffrorna motsvarar 88 % av de svenska kommunerna. Från år 2015 har kommunantalet med bostadsbrist således ökat med 72 kommuner. Bostadsbristen är främst påtaglig inom grupper som är ”debutanter” på bostadsmarknaden, så som unga och nyanlända, men även bland äldre som vill bosätta sig i en mer anpassad bostad. Framförallt är det kritiskt gällande tillgången till särskilda boendeformer (Boverket 2017e). År 2013 var 500 000 personer över 80 år och strax under 15 % av de var bebodda i ett biståndsbedömt särskilt boende och 77 kommuner uppgav ett underskott gällande särskilda boendeformer (Blume & Wikman 2013). År 2017 har siffrorna har ökat till att 125 kommuner upplever ett underskott gällande särskilda boendeformer (Boverket 2017e).
Bostadsbristen är ett komplicerat sammanhang beroende av ett flertal faktorer. Bostadsbrist kan definieras olika beroende på vem som tolkar begreppet. Bengtsson (1992) diskuterar begreppet ur tre aspekter. Den första aspekten diskuterar betydelsen av den geografiska dimensionen, således var bristen tar plats i det fysiska rummet. Den andra aspekten berör den sociala dimensionen som diskuterar vem i samhället det är som upplever bostadsbrist.
Slutligen diskuterar den tredje aspekten om att fastställa vad det är brist på. Brist kan således innebära brist på bostäder i allmänhet eller brist på bostäder med diverse egenskaper.
Bengtsson (1992) fortsätter och beskriver att bostadsbrist är ett komplext begrepp som kräver att det studeras ur flera perspektiv, så kallade delperspektiv. Ett delperspektiv beskriver Bengtsson (1992) som marknadsbrist, vilket innebär att bostadsstandarden är lägre än vad som motsvarar efterfrågan. Ett annat delperspektiv kallar Bengtsson (1992) för behovsbrist och innebär att bostadsstandarden är lägre än vad som motsvarar behovet. Sammanfogas dessa perspektiv menar Bengtsson (1992) att bostadsbristen har nått ett läge där människans bostadsstandard varken uppfyller deras behov eller efterfrågan. I den politiska diskursen i Sverige gällande bostadsbrist och den låga rörligheten råder det ett delat antagande om att den bästa lösningen på problemet är att satsa på nyproduktion. De politiska målsättningarna har även påvisats i praktiken då bostadsbyggandet i Sverige ökade under 2017. Anledningen bakom den politiska målsättningen förklaras vara att nyproducerade lägenheter leder till längre flyttkedjor. Längre flyttkedjor innebär att nyproduktion av dyrare, mer exklusiva bostäder bidrar till att fler äldre bostäder frigörs på bostadsmarknaden, således kan fler hushåll släppas in på bostadsmarknaden och en rörlighet skapas (Boutredningen 2006;
Boverket 2017e).
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det framförallt intressant hur de kapitalstarka äldre använder sitt kapital för att förflytta sig till en bättre anpassad bostad på bostadsmarknaden.
Flyttar de kapitalstarka till ett anpassat boende i tid menas investeringar inom äldrevård således istället kunna spenderas på de äldre med störst behov. Däremot ligger problematiken ofta i att det inte finns tänkvärda och intressanta alternativ på bostadsmarknaden att flytta till.
Framförallt är det kritiskt inom utbudet av tillgängliga boenden på den ordinarie bostadsmarknaden samt kräver en stor del inom det befintliga bostadsbeståndet
tillgänglighetsanpassande åtgärder för att utgöra attraktiva alternativ för äldre. Däremot är det svårt att motivera bostadsföretag till att tillgänglighetsanpassa bostäder. Oavsett om
nulägesbilden är i en svag eller stark bostadsmarknad är möjlighet till lönsamhet svår utan att ge ökade intäkter. Upplåtelseform på bostäder kan ha stor påverkan på attraktiviteten. Om mer anpassade boenden etableras som hyresrätter menas äldre som är villaägare eller ägare av bostadsrätter i nuläget kunna frigöra kapital via flytt till en hyresrätt. Avkastningen i sig menas bidra till att göra det anpassade boende attraktivt. Det i sin tur kan bidra till ökad benägenhet att flytta (Wikman 2013; Wetterberg 2013).
I nuläget råder högkonjunktur i Sverige (Konjunkturinstitutet 2018). Den ekonomiska tidskriften Affärsvärlden uttryckte under hösten år 2017 oro gällande dagens situation på bostadsmarknaden. I artikeln ”Forskaren om bostadsmarknaden: Vi har skapat en väldigt farlig situation” (2017) intervjuas ekonomihistoriska forskaren Gustav Ingeman. Ingeman menar att det går att se ett samband mellan konjunktur och bostadspriser. I regel går bostadspriserna upp vid högkonjunktur och vid kris och vid lågkonjunktur står
bostadspriserna orörda. Artikeln menar att dagens ekonomiska situation kan liknas med den prisuppgång på bostäder som tog plats under 1990-talet, men att hushållens skuldsättning och bostadspriserna är så pass mycket högre idag att de inte är möjliga att jämföras. Oro uttrycks framförallt då rådande förhållanden beskrivs som ett stadie av bygg-boom med ett ständigt ökande utbud av bostäder, vilket bidrar till att intresset på marknaden avstannar. Kraftiga prisuppgångar kan resultera i kraftiga och hastiga nedgångar, vilket kan leda till enorma konsekvenser för den svenska ekonomin och framför allt svenska banker (Lundberg 2017).
En stadig låg ränta har bidragit till gynnsamma förhållanden för hushåll att köpa sin bostad på dagens bostadsmarknad. Ränta kan beskrivas som kostnaden för att låna pengar. Ett hushåll kan i dagsläget få ett bolån med 1,5–2 % ränta. För att påvisa dess låga procent kan dagens
ränta jämföras med räntan för bolån som fanns under 1990-talet som var runt 15%
(Ekonomifokus.nu 2017).
Bostadsmarknaden i Sverige har genomgått strukturella förändringar under de senaste decennierna. Den bostadspolitik som tidigare har präglats av statliga subventioner och där staten har tagit ekonomiska risker i förhållande till marknadsförhållanden, har istället ersatts med att andra aktörer, så som kommuner, fastighetsägare och byggherrar, har blivit
risktagarna. Skiftet har haft stor inverkan på vad för bostäder som byggs och om det
överhuvudtaget byggs, då det är byggherrarnas ambition och risk- och lönsamhetsbedömning som är högst avgörande gällande det reella bostadsbyggandet. I många kommuner är
byggnationskostnaderna så pass höga att det inte finns intresse från varken kommunen eller annan aktör att etablera nyproducerade bostäder och incitamenten att renovera och
tillgänglighetsanpassa befintliga bostadsbestånd är få (Blume & Wikman 2013).
2.6.1 Kvarboendeprincipen och kommunernas roll
Kvarboendeprincipen har under många år varit den officiella policyn och den ledande målsättningen inom den svenska äldrepolitiken. Principen innebär att samhället ska
möjliggöra så att den enskilde individen skall kunna bo kvar i sitt hem så länge som möjligt.
Principen bygger på att äldre människor har rätt till ett självständigt liv och föreligger
fortsättningsvis för äldre placerade i särskilt boende där principen syftar till att möjliggöra så att individen ej ska behövas omflyttas om hälsobesvären förvärras (Blume & Wikman 2013;
Larsson 2006). Kvarboende har möjliggjorts i Sverige till en väldigt hög ålder genom en väl utbyggd hemtjänst och hemsjukvård. Kvarboendeprincipen grundas på och menas
överensstämma med den äldre befolkningens önskan om att bo kvar i sin nuvarande bostad (Abramsson m.fl. 2014). Däremot skapar målsättningen med kvarboende konsekvenser på bostadsmarknaden. Principen menas orsaka minskad omflyttning på bostadsmarknaden och en stor del av den äldre befolkningen bor kvar i bostäder och bostadsmiljöer som är
otillgängliga och ej planerade väl efter de äldres behov (Blume & Wikman 2013). Hagberg (2012) menar att kvarboendeprincipen, som formades i början av 1950-talet, inte har kunnat tillämpats fullt ut förrän nu. Under 1950-talet var förutsättningarna för kvarboende inte goda på grund av orsaker som exempelvis undermålig utrustning i bostäderna och frånvaro av hemtjänst. Att kunna flytta till en annan typ av bostad, möjligen en bättre anpassad bostad, än den nuvarande bostaden var därav nästintill obefintliga. Kvarboendeprincipen myntades därmed i den politiska diskursen under denna tid med målsättning att tillåta äldre bo kvar i
vanliga bostadsbestånd. Under 1970- & 1980-talet blev den kommunala hemtjänsten väl etablerad och den politiska målsättningen var att verkställa så att alla äldre hade ett
självständigt boende. Kvarboendeprincipen fastställdes år 1992 i äldrereformen och har sedan dess utvecklats till en grundsten inom äldre- och boendepolitiken, och är det än idag. Under det senaste decenniet har däremot principens hållbarhet börjat ifrågasättas. En drastisk reducering av platser i särskilt boende har bidragit till att många äldre har bott kvar i en ordinarie bostad trots stora vårdbehov och känslor av otrygghet och ensamhet. Hagberg (2012) menar att principen urholkas, framförallt från två håll. Dels menar Hagberg (2012) att den nya generationen äldre är mer flexibla och anpassningsbara gällande sin bostadssituation.
De kan tänka sig att flytta till nya städer eller platser om det har skett förändringar inom sina bostadsbehov eller intressen. Dels efterfrågar de allra äldsta invånarna ett mer institutionellt boende när den nuvarande bostadssituationen i ett ordinarie bostadsbestånd inte längre är hållbar. Bostaden utgör istället ett hinder i vardagen och framförallt genererar bostaden otrygghet och ensamhet (Hagberg 2012).
Kommunerna har ett bostadsförsörjningsansvar inför alla kommunens invånare. Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar (SFS 2000:1383) syftar till att det är kommunens ansvar att främja att alla invånare i kommunen ska kunna leva i en god bostad. Riktlinjer gällande bostadsförsörjning ska beslutas av kommunfullmäktige varje mandatperiod och ska uppvisa kommunens ambitioner och målsättning med bostadsförsörjningen. Riktlinjerna utgör centrala verktyg i bostadsförsörjningsarbetet. Trots att kommunen bär ansvar över
bostadsförsörjningen, har de dock inte en reell möjlighet att påverka nyproduktion som regleras efter marknadens villkor (Blume & Wikman 2013).
Andra kommunala styrmedel är bland annat juridiska styrmedel i form av lagar och regler. I plan- och bygglagen (SFS 2010:900) stärks det kommunala planmonopolet som bekräftar kommunens ansvar över all planläggning och reglering av mark- och vattenområden.
Kommunen kan även använda ägardirektiv över kommunala allmännyttiga bostadsbolag som ett verktyg. Ägardirektiv innebär att kommunen kan ställa krav på bolaget vid etablering, exempelvis vid en viss boendeform. År 2011 tillkom lagen (SFS 2010:879) om allmännyttiga bostadsbolag som konstaterar att allmännyttiga bostadsföretag ska drivas på affärsmässiga grunder. Enligt lagen kan kommunen inte kräva av bolaget att de ska vidta åtgärder som inte är lönsamma.
3. Teori & tidigare forskning
Teorierna och den tidigare forskningen som utgör grunden för den här studien är utvalda på grund av dess tydliga kopplingar till nutida politiska satsningar inom bostadsbyggande, både nationellt som lokalt. Teorierna har länge varit dominerande inom forskningsområdet
”residental mobility” och har en tydlig koppling till varandra men även till samhällsplanering, både sociala och ekonomiska parametrar.
3.1 Flyttkedjan
Bostaden är en betydelsefull del i människors liv, men likväl betydelsefull i den urbana strukturen som i sociala och politiska anseenden. Förändringar inom flyttningsmönster, bostadsbestånd, hushållssammansättningar bidrar till att förändra och skapa stadens struktur och flöde. Flyttkedjan och flyttkedjestudier anses vara en praktisk metod för att analysera lokala och regionala bostadsmarknader. En flyttkedja kan förenklat förklaras genom att när en människa flyttar till en ny bostad efterlämnar hen en vakans på bostadsmarknaden. När någon flyttar in i den bostaden bildas en ny vakans på bostadsmarknaden i den efterlämnade
bostaden som en tredje person flyttar in i osv. Förflyttningsmönstret bildar en flyttkedja.
Vanligtvis tar flyttkedjestudier utgångspunkt i effekterna ur olika typer nyproducerade bostäder (Magnusson 1992).
3.1.1 Filtreringsteorin
Flyttkedjan är baserad på filtreringsteorin. Teorin förklaras genom en förändringsprocess mellan en värdeminskning i bostaden och hushållens strävan efter att ständigt finna en mer tillfredställande bostad. Den ena sidan av filtrering förklaras från ett bostadsperspektiv och i den ständiga värdeminskningen som sker inom bostaden. Filtrering genereras när det relativa värdet på bostaden sjunker i förhållande till nyproducerade bostäder. Hushåll som har
förutsättningar och möjlighet att byta till en bättre bostad flyttar vanligen och bostaden som efterlämnas bosätts ofta av hushåll från en lägre rankad socialklass. Filtrering beskrivs även ur hushållens boendekarriär och hushållens strävan efter att finna en mer tillfredställande bostad.
(Clark & Sarapuu 1984). Filtrering kan skildras som förändringar av en bostads eller ett hushålls position i förhållande till andra bostäder eller andra hushåll i samma område. Om den relativa positionen förbättras eller förbättringar sker i boendeförhållanden sägs processen ha filtrerats upp (filter-up). Genomgår ett flertal bostäder förbättringar i samma område sker en gentrifieringprocess i området. Filtrering nedåt (filter-down) beskriver hushåll och bostäder där den relativa positionen eller boendeförhållanden däremot försvagats. Karaktären i hushåll
som flyttar och vilka vakanser som alstras bidrar således till den hur den rådande rörligheten på bostadsmarknaden ser ut (Magnusson 1992).
Filtrering har och används i flera nationer, bland annat i Kanada, som ett bostadspolitiskt verktyg. Bostadspolitiken och bostadsbyggande har tillämpats för att tillgodose
bostadsbehoven hos hög- och medelinkomsthushåll och ska på så vis även tillgodose
låginkomsthushållen genom efterlämnade vakanser. Filtrering är således ett begrepp med en politisk och en vetenskaplig förankring (Magnusson 1992).
Filtrering grundades på allvar av Robert Park under 1920-talet. Park framhävde en konkurrens mellan olika grupper i staden. Han menade att dominansförhållanden mellan grupperna och framförallt den dominerande gruppen påverkade hur stadens struktur
genererades fram och formade staden (Park 1916 refererad i Knox & Pinch 2009). Ekonomen Homer Hoyt var också verksam i Chicago under 1920-talet. Filtrering var centralt i Hoyt’s forskning om sektorer, den s.k. sektorsteorin. Hoyt menade att staden var indelade i
avgränsade rum som således var indelade efter hög respektive låg jordränta. Hoyt menade att den rumsliga ordningen i staden avgjordes av och utgick från höginkomsthushållen, de med möjlighet att betala för den högre jordräntan. Höginkomsthushållen sökte sig från staden, vilket resulterade i att nya bostadsområden expanderade i utkanten av staden. De som var drivande i utflyttningen kallade Hoyt för ”community leaders” och Hoyt menade att andra höginkomsthushåll följde efter dessa s.k. ”prominententa” i flyttningen utåt från staden.
Bostäderna som efterlämnades bosattes av medelinkomsthushåll, vars tidigare bostäder bosattes av låginkomsthushåll. Grunden i Hoyts modell utgår från att höginkomsthushållen flyttar till nyproduktion, att den rådande bostaden de är bosatta i är i sämre skikt och att nyproduktionen tillger gruppen en ny status. Nyproduktion ansåg Hoyt var explicit riktad mot höginkomsthushållen (Hoyt 1939 refererad i Magnusson 1992; Knox & Pinch 2009).
Kritik mot filtreringsteorin innefattar att bostadsmarknaden och bostadskarriärer är mer komplexa än att kunna förklaras genom filtreringsteorin. Filtrering menas kunna ge en användbar förklaringsmodell till förändringar inom lokala flyttningar, men utgör aldrig ett fullständigt helhetsperspektiv (Knox & Pinch, 2009). Knox & Pinch (2009) påvisar fyra identifierade faktorer som varit centrala i kritiken gentemot filtreringsteorin. Faktorerna ifrågasätter filtreringsprocessen och teorins utgångsläge i att studera effekterna av nyproducerade bostäder.
- Takten att frambringa nyproducerade bostäder avsedda för höginkomsthushåll är inte jämförbar med och kan således inte komma i fatt den snabba takt som nya hushåll bildas och som migrationsinflyttningar sker i.
- Höginkomsthushållen omfattar en mindre grupp i samhället vilket medför att vakanser som de efterlämnar på bostadsmarknaden efterfrågas av en mycket större grupp.
Ojämnheten gällande utbud och efterfrågan bidrar till att bibehålla höga priser på bostäderna och utgör ett hinder för filtreringsprocessen.
- Beteendemönster hos hushåll som inte är kopplade till ekonomiska indikatorer och kan uppfattas som en form av förändringsmotstånd, t.ex. hushåll som inte vill lämna
”prestigefyllda” bostadskvarter.
- Förekomsten av andra processer inom lokala flyttningar och förändringar inom
grannskapet, t.ex. invasion eller förändringar inom hushåll, vars dynamik är orelaterad till byggandet av bostäder riktade till höginkomsthushåll.
3.1.2 Tidigare forskning inom flyttkedjor
Det finns två övergripande syften med att stimulera till flyttkedjor. Första syftet är att
möjliggöra för att nya hushåll ska ta sig in på bostadsmarknaden. Den andra syftet, som denna undersökningen fokuserar på, är att skapa rörlighet på bostadsmarknaden för att fler invånare ska kunna tillgodose sitt rådande bostadsbehov. Ett övergripande påstående som löper genom en större mängd tidigare forskning är att desto längre flyttkedja, desto bättre rörlighet på bostadsmarknaden (Magnusson 1994).
White (1971) menar att kunskap om flyttprocessen, förflyttningsmönster och omsättningen av vakanser är ett betydelsefullt underlag för bostadspolitiken och ger en betydande insikt för planering av bostadsförsörjningen. En nyproducerad bostad beräknas, enligt White, att ge fyra hushåll möjligheten att flytta och menar att effekten av flyttkedjeprocesser framkommer från nyproducerade bostäder.
Upplåtelseform av nyproducerade bostäder påverkar däremot kedjans längd, då vilken typ av bostad som kedjan härstammar ifrån. Längst kedjor uppstår från stora och/eller dyra bostäder med äganderätt eller bostadsrätt. Hyresrätter frambringar kortare kedjor. Detta resultatet har påvisats både inom skandinaviska studier (se Bysveen m.fl. 1981) och
internationella studier. Studier i Nordirland (se Birrell m.fl. 1971) visade att kedjorna som härstammade ur allmännyttiga bostäder gav kortare flyttkedjor än äganderätter. Dock
konstaterade studien att resultatet inte bör tolkas som att allmännyttiga bostäder är ineffektiva i att skapa en rörlighet på bostadsmarknaden. De allmännyttiga bostäderna menades gynna låginkomsthushåll, framförallt de hushåll som var trångbodda och/eller levde i undermåliga bostäder. Studien menar att direkta åtgärder kan därav vara mer effektiva för den gruppen som var i största behov av en bostad, vilka i synnerhet rörde sig inom den allmännyttiga bostadsmarknaden, än att invänta en successiv trickle down-effekt från nyproducerade bostäder. Byggande av äganderätter menades gynna endast den grupp som redan var bosatt i en god bostad och utökade endast deras möjligheter och alternativ (Magnusson 1994). Sharpe (1978) var kritisk till tilltron på att nyproduktion skulle tillgodose behovet för
låginkomsthushållen på bostadsmarknaden och menade att anledningen att flyttkedjorna inte sträcker sig ned till låginkomsthushållen var att gruppen rörde sig inom en annan del av bostadsmarknaden - den allmännyttiga.
Att bostadsmarknaden är en enhetlig, homogen marknad har ifrågasatts, och forskare menar att bostadsmarknaden består av olika delbostadsmarknader, eller sektorer liknande Hoyt’s (1939 refererad i Knox & Pinch 2009) sektorsteori. Hur en
delbostadsmarknad definieras skiljer åt mellan forskare men den klassiska tillämpningen av begreppet menar att klassificera bostadsbestånd eller hushåll efter karaktäristiska egenskaper, så som upplåtelseform, hyra, etnisk tillhörighet eller inkomst. Begreppet rymmer en rumslig dimension, som exempelvis kan innebära stadsdelar med en homogen bebyggelse eller stadens centrum och dess förorter. Även delbostadsmarknader har använts inom bostadspolitiken och det har hävdats att politiska insatsers behöver vara riktade mot en specifik delbostadsmarknad för att ge en effekt. Delbostadsmarknader kan diskuteras att utgöra osynliga men reella barriärer på bostadsmarknaden som resulterar i en rumslig
uppdelning på bostadsmarknaden. Senare forskning visar att flyttkedjor har en tendens att röra sig inom samma delbostadsmarknad och korsar sällan linjen mellan till exempel förort och innerstad (Magnusson 1994).
Förutsättningarna för hur flyttkedjan tar form beror på vilken typ av/hur ett hushåll flyttar.
White (1971) menar att effekten av flyttkedjor tillkommer när vakanserna tas i anspråk av redan existerande hushåll som bor inom samma bostadsmarknad. Flyttar ett nytt hushåll in från en annan bostadsmarknad, som därav inte efterlämnar en bostad i samma stad, upphör
analysera bl.a. Hoyt (1939 refererad i Knox & Pinch 2009) och Emmi (1984). Philip Emmi (1984) diskuterar hur vakanser på bostadsmarknaden uppkommer och absorberas. Emmi menar att ett hushåll absorberas när inflyttaren inte lämnar efter sig en ledig bostad på den lokala bostadsmarknaden. Hur vakanser absorberas på bostadsmarknaden beskrivs vara ett resultat av demografiska förändringar och förändringar inom bostadsbeståndet (Magnusson 1994).
Syftet med att använda flyttkedjemodeller för att analysera rörlighet på bostadsmarknaden är för att kunna förstå det individuella beteendet och kartlägga motiven bakom flyttningar bland olika hushållssammansättningar. Vanligtvis, med grund i ekonomisk teori, antas att
hushållens beslut är baserade på att nyttomaximera sin bostadssituation och att alternativen av bostäder ett hushåll har avgörs efter deras ekonomiska tillgångar (Magnusson 1994).
Nutida flyttkedjestudier som dominerat i Sverige har framtagits av konsultföretaget Temaplan (2004). Slutsatserna i studierna visar tydligt att flyttkedjor är den mest effektiva metoden för att lösa bostadsbristen i svenska kommuner. Slutsatserna i studierna är baserad på att ett större antal debutanter på bostadsmarknaden har fått en bostad genom både direkt genom en
nyproducerad bostad eller i bostäder som frigjorts genom nyproduktion. Temaplan menar att exklusiv nyproduktion som inte riktar sig mot den gruppen i samhället som har störst behov av en bostad, utan till andra grupper, är den mest effektiva metoden. Kritik riktas däremot mot studierna som enligt Boutredningen (2006) inte har problematiserat det återkommande
begreppet debutanter, som menas innefatta flera grupper i samhället med motsägande behov.
Studierna kritiseras även för att inte reflektera över bestridande forskningsresultat.
Boutredningen menar att slutsatserna som studien medger att exklusiv nyproduktion är den mest effektiva metoden att lösa bostadsbrist inte kan verifieras.
3.1.3 Kritik mot flyttkedjan
Allomfattande invändningar om flyttkedjestudier riktas bland annat mot metodiken i hur studien genomförs och att studierna just väljer att fokusera på nyproduktion. Att studera kedjor ur nyproduktion menas endast kunna påvisa en mindre del av den totala omflyttningen på bostadsmarknaden (Boutredningen 2006). En väsentlig del av vakanser och flyttkedjor på bostadsmarknaden uppstår genom till exempel uppdelning av större bostadsenheter till lägenheter Nyproduktion menas således få en överbetonad roll i hur rörligheten fungerar på
bostadsmarknaden och att vakanser på marknaden påverkas av en rad andra faktorer (Knox &
Pinch 2009).
Flyttkedjestudier anses inte besitta ett generaliseringsanspårk och metoden har kritiserats att inte vara lämplig att använda till att försöka påvisa trender. Kritiken påpekar att flyttkedjor ur nyproduktion inte kan studeras som ett begränsat, avskilt fenomen, utan är starkt påverkad av yttre faktorer och samhälleliga omständigheter som likväl är avgörande för lokala och
regionala flyttningar på bostadsmarknaden. En rad andra faktorer som det rådande bostadsbeståndet, arbetsmarknaden, bostadspolitiken och den demografiska utvecklingen påverkar bostadsmarknaden i en större grad än limiterade effekterna som tillkommer från flyttkedjan via etablering av nyproduktion (Boutredningen 2006). Ytterligare har tekniken att analysera förändringarna på detta vis kritiserats att vara för enkel och inte ta hänsyn till förändringar och förutsättningar för en specifik plats i en specifik tid (Magnusson 1994).
3.2 Livscykelteorin
En av de större teorierna inom flyttningar och åldrande är sociologen Peter Rossis teori livscykelteorin. Teorin myntades under 1950-talet efter att Rossis studier om flyttningar bland medelinkomsthushåll i Philadelphia. Teori utgår från familjesammansättningen och baseras på idéen att förändringar inom hushållets karaktär bidrar till att hushållet anpassar sin
boendesituation efter förändringar i bostadsbehoven. Rossi menar att hushållet passerar förutsedda faser och stadier under sin livstid. För många människor sker flyttningar flera gånger i livet och är baserade på att tillfredsställa ett särskilt behov i en särskild fas i livet, t.ex. vid förlust av en partner eller vid hälsoskäl som inte gör det möjligt att vara bosatt i samma bostad längre (Rossi 1955 refererad i Abramsson & Sandstedt 2012; Magnusson 1994).
Forskningen har påvisat att samband finns mellan flyttningar och olika faser inom ett hushålls livscykel. Människan är som främst benägen att flytta vid 20–30 års ålder. Bakomliggande orsaker beskrivs vara att det ofta sker förändringar i behov av utrymme, framförallt sker bildande av familj och tillökning i familjeantalet under den perioden (Magnusson 1994). De största bostadsbestånden är däremot bebodda av invånare i 40–50 års ålder, vilket är
överstämmande med det stadiet där den ekonomiska inkomsten är som högst och när utrymmesbehovet är som störst (Gober 1992). Vid en högre ålder sjunker däremot benägenheten att flytta bland annat på grund av känslomässiga band till platsen, både
äganderätt vanligen när hushållet har etablerat sig och från ett flerbostadshus till ett småhus vid tillökning av barn. När hushållet sedan minskar i antalet igen och hushållet genomgår en inkomstminskning sker en flytt tillbaka till ett flerbostadshus och ofta till hyresrätter
(Magnusson 1994; Gober 1992).
3.2.1 Regionala och lokala omflyttningar
Under diskurser och forskning inom flyttningar görs uppdelningen i regel efter en form av avståndsmått och utifrån förändringar inom individens sociala omgivning. Därav görs ofta en distinktion mellan internationella flyttningar, regionala flyttningar och lokala flyttningar.
Vid benämning av regionala flyttningar innebär det flyttningar över sin nuvarande
kommungräns eller mellan regioner, oftast refererar statistiska sammanhang till flyttningar mellan län. Regionala flyttningar tangerar ofta med regional utveckling inom tillväxt, och framförallt utveckling inom arbetsmarknaden, även om demografiska förändringar även kan vara en orsak bakom regionala flyttningar. Orsakerna bakom flyttningarna kan förklaras framförallt genom byte av arbete, påbörjade studier m.m. (Abramsson m.fl. 2014).
Däremot kan 70–75% av alla flyttningar i Sverige under ett års tid klassas som lokala flyttningar. Benämningen lokal flytt innefattar korta avstånd så som inom samma stad eller kommun och vanligen en flytt till en annan stadsdel. Denna siffra har varit relativt stabil sedan år 1974, vilket var det första året då SCB redovisade statistik gällande flyttningar inom och mellan församlingar. Cirka 8 eller 9 flyttningar av tio sker inom ett avstånd som beräknas till max 50 km. Trots att flyttningen sker inom ett kortare avstånd än de regionala flyttarna kan det likväl beräknas att ge ett likartat uppskakande uppbrott som en flytt till ett annat land.
Till skillnad från regionala flyttningar som drivs fram av karriärgynnande möjligheter är lokala flyttningar ofta karaktäriserade av bostadsanpassning och preferenser (Abramsson m.fl.
2014; Magnusson 1994). Ålder och fas inom livscykeln avgör nivån på flyttningsfrekvensen medan inkomstnivån har en avgörande roll på bostadsval och upplåtelseform (Magnusson 1994).
Traditionellt, enligt livscykelteorins syn på bostadskarriär, sker menar Gober (1992) att lokala flyttningar sker enligt ett förutsett flyttmönster. Unga ensamstående bor i stadens centrala områden. I nästa steg sker förflyttningen till förorten där hushållets, möjligen, första
äganderätt sker. Empiriska studier påvisar att vid utökning inom hushållet tenderar flytten att ske längre bort från stadens centrum. Familjer med barn bosätter sig i de mer avlägsna
förorterna medan individer i samma ålder men som inte har barn bosätter sig i stadens centrum. Vid pension eller vid bortfall av en partner sker sedan förflyttningen tillbaka till de mer centrala områdena i staden.
Den första nordiska forskningen gällande flyttkedjor genomfördes i Danmark 1981. I undersökningen var syftet att försöka kunna dra generella slutsatser om invånarnas bostadskarriärer och påvisa en skillnad mellan ägda och hyrda bostäder. Avsikten var att kunna använda undersökningen som ett nationellt underlag för planering och reglering av bostadsbyggandet. Undersökningen visade att hushåll flyttade enligt livscykelns skeden.
Innan hushållet väl är etablerat och fortfarande i livscykelns tidiga skeden är strävan att flytta till större och större bostäder. Cirka en tredjedel valde att flytta till nyproducerade bostäder.
Hushåll som befann sig i de senare skeden i livscykeln, där flyttningsbenägenhet inte var lika stor, flyttade däremot till mindre bostäder eller lika stora som den nuvarande (Magnusson 1994).
Abramsson m.fl. (2014) menar att bostaden inte endast tillfredsställer ett grundläggande, mänskligt behov av ”tak över huvudet” som i sig innebär säkerhet, självständighet och välbehag. Bostaden påvisar även en social status och distinktion mellan hushållens inkomst.
Vid val av antigen hyresrätt eller bostadsrätt tillkommer även ett avgränsat grannskap och en bestämd service inom den avgränsningen. Förändringar inom hushållens inkomst uttrycks ofta i att hushållet byter bostad. Däremot är låginkomsthushållen mer rörliga på bostadsmarknaden än höginkomsthushållen, vilket ofta hänger ihop med att höginkomsthushållen främst bor i ägda småhus.
3.2.2 Flyttprocessen & äldres motiveringar till att byta bostad eller att bo kvar
I syfte för att utöka en förståelse för livscykelperspektivet, flyttkedjan och dess effekter är det väsentligt att ha kunskap om vilka faktorer som påverkar den äldre befolkningens val att flytta.
Gerbe Persson & Bellman (2015) påvisar i rapporten och undersökningen
”Flyttkedjor och boende på ålderns höst” centrala faktorer, beskrivna i push and pull- faktorer, som påverkar den äldre befolkningens val i att bo kvar i det befintliga
bostadsbeståndet eller att byta bostad. Push-faktorer menar Gerbe Persson & Bellman (2015) innefatta faktorer som påverkar individens val att flytta från den befintliga bostaden. Enligt forskningen innefattar push-faktorer viljan att finna en ny livsstil, att det är för krävande att bo kvar i det befintliga beståndet, ensamhet och social isolering samt hälsoproblem som till
exempel minskad rörlighet. Pull-faktorer innefattar istället faktorer som påverkar individens val att flytta till en ny bostad. Pull-faktorer innefattar bland annat utformningen av området, attraktivt geografiskt läge och att kunna bevara den nuvarande livsstilen. Framför allt var boendekostnaden en avgörande faktor i kombination med avsaknad av attraktiva hyresrätter på marknaden, både gällande ekonomiska och sociala faktorer. Ekonomiska faktorer innebär framförallt inte tillräckligt billiga hyresrätter och flyttskatt.
I forskningen Äldres flyttningar och motiv till att flytta eller bo kvar påvisar Abramsson m.fl.
(2014) liknande resultat som Gerbe Persson & Bellmans (2015) undersökning. Forskningen påvisade att den äldre befolkningen främst är bosatta i vanliga bostäder, att de trivdes bra i både bostad och bostadsområde och var framförallt fäst vid boendemiljön. Speciellt var det männen som påvisade en i osäkerhet i att byta boendemiljö, bland annat att det skulle bidra till att förlora sysselsättning och att det inte längre skulle vara möjligt att utföra aktiviteter.
Majoriteten av villaägarna var angelägna att bo kvar och beredda att betala för tjänster för att underlätta vardagssysslor. Några menade dock att de övervägde att flytta om de inte kunde sköta om trädgård eller underhåll av huset själv. Boende på landsbygden ansåg så länge de var kapabla att köra bil var det avgörande i att bo kvar. Forskningen kunde därmed även
konstatera en ökad rörlighet bland äldre och en större angelägenhet att anpassa sin situation själv som äldre, framförallt gruppen yngre-äldre (Abramsson m.fl. 2013). Lindgren (2013) visar att yngre pensionärer, 65–74 år, är den rikaste gruppen i Sverige. Invånare som i nuläget är över 55 år, som äger sin bostad, har tjänat stora ekonomiska vinster tack vare att ökning av fastighetspriserna under de senaste trettio åren. Dock måste angelägenhet att vilja flytta kombineras med att det finns ett utbud av flera bostadsalternativ för äldre.
Gällande boendekostnader konstaterade framförallt villaägare eller ägare av småhus att efter att bolånen är betalda är kostnaderna så pass låga att benägenheten att bo kvar är stor, även om det finns ett attraktivt utbud av bostäder på marknaden (Abramsson m.fl.
2014). Lindgren (2013) lyfter även ett exempel av att äldre villaägare som säljer sin bostad kan ha svårigheter att finna en lagom stor seniorbostad, speciellt i storstadsområden, efter att reavinstskatt och mäklararvode är betalda. I nuläget är insatserna för en bostadsrätt höga med tillhörande högre månadshyra. Detta bidrar till en inlåsningseffekt, att de som vill flytta faktiskt inte har råd trots en god ekonomi. Hälsoproblem, begränsningar i rörlighet eller förändringar i livssituationen, till exempel att ena partnern avlider, blir ofta avgörande faktorer i en sådan situation. En del äldre menar att de inte har ekonomi till att ha ett bättre boende, speciellt den gruppen som bor i hyresrätter med en låg hyra. En större utmaning råder
bland bostadsmarknadens aktörer att bygga bostäder som passar både den gruppen äldre med en sämre ekonomi och den gruppen äldre med en större ekonomisk frihet (Abramsson m.fl.
2014).
3.2.3 Plats
Hagberg (2012) lyfter, som de tidigare nämnda forskningarna över (Lindgren 2013,
Abramsson m.fl. 2014) inte har berört, betydelsen av plats. Många äldre människor har bott på samma plats under en stor del av sitt liv och vill bo kvar. Hemmets betydelse tenderar även att utöka ju äldre residenten blir på grund av faktorer som att man tillbringar mer tid i sitt hem än tidigare. Desto äldre residenten blir desto större chans blir det att hemmet utvecklas till att bli nästintill den enda platsen där man faktiskt befinner sig. Ofta bidrar det till att äldres sociala nätverk är kopplad till lokalsamhället och grannskapet. Gren & Hallin (2013) diskuterar platsbegreppets betydelse för den mänskliga identiteten. Enligt humanistiska kulturgeografer skapar människor sin identitet genom att leva på en plats och där utveckla en mening. ”Topofili” är ett begrepp myntad av Yi-Fu Tuan. Begreppet kan bokstavligen översättas till ”kärlek till plats” och refererar till att människan etablerar känslomässiga bindningar till en specifik plats, både som individer och som grupp. Individer etablerar framförallt känslomässiga bindningar till hemmet eller andra betydelsefulla platser. Hagberg (2012) menar att platstillhörighet kan beskrivas som en positiv bindning mellan en individ och en speciell plats, varav till följd att individen vill bevara sin närhet till den platsen.
Hemmet är en av de viktigare platserna i en människans liv och ger människan en
grundläggande trygghet. Om en människa saknar en plats som skapar denna form av trygghet i människans liv försvinner en av de väsentligaste grundstenarna för att skapa ett tryggt vardagsliv (Gren & Hallin 2013).
Uppfattningen och tidigare forskning som understryker betydelsen av plats har bidragit till att den politiska tilltron angående kvarboendeprincipen och de äldre invånarnas bostadssituation. Däremot rymmer denna tilltro en tydlig klassdimension. Möjligheten att välja och anpassa boendet, eller utöka känslan av platstillhörighet till flera platser, rymmer en både en ekonomisk och en social dimension. Hagberg (2012) menar det har utvecklats en form av post-morderna flyttare och återvändare bland äldre. Deras nätverk är inte längre kopplad till en plats, utan nätverket är istället kopplad till individen och är på så vis ej beroende av platsens materiella, kulturella eller sociala förutsättningar. Däremot har många äldre inte ekonomiska resurser till att kunna välja sin bostad och kan vara tvingade till att bo i
