S v e n s k a S t ä d e r n a s
F ö r f a t t n i n g och F ö r v a l t n i n g .
A k a d e m i s k A f h a n d l i n g , Lvilkcns fjerde del
med Kongl . Maj:ts serskilda Al lernadigste Tillåtelse
"Vidtlagfuna J u r id i s k a Fa c u l t e t en s samtycke till offentlig g r a ns k n i n g framställes
V E II l i E B I I I B E II G ¥ A L K
samt
a f
•Jurisprudentia.*, O econom iæ cl C o m m ercio ru m A d ju n ct
ocii
C A U L G U S T A F A L M Q U I S T
a f Vestgüla JNatioxi
pâ G asta vianska Lärosalen den A pril lS o 8
p. v . 1. f. m .
t i p s a l à ;
L E F F L E « OCH S E L E L L .
B e H u l d a s t e F ö r i i l d r a r
h e 1 g a d t
af
8 9'
nufiftiig f osterlandskänsla bl ott grunda sig på öfvertygelsen ont i .åt n ju t an d e a f större f ör de l a r , större frihet och förnufti- g a r r e 1 s t yr el se i sitt l a nd , än annorstädes. Geinensamhet af h ä r r l c o i n s t , s p r å k , m i n n e n , lynne, seder k u n n a , efter en sådda.n å s i g t . endast på en lägre bildningsgrad utgöra ett natitimnalt band. Geinensamhet i l a g a r och förhoppningar skaalll deremot i en uplyst t id, d å allt sträfvar f r a m å t , vanrai d e t e n da , ett sådant f olk värdiga, föreningsbandet. Lycclkligtvis har denna åsigt icke beinäktigat sig någ o n natiticom och det är till och med sannol i kt , a t t den redan är p>å väg att förlora sin inflytelse. Der med är likväl denn uaotsatta ensidighet icke ur s kul dad, som vill, att ett follik s k a l l blindt g å framtiden till mötes och, fördjupande s i g j i d e t , som varit, — endast lefva ett minnets lif. Ge- mëêni samhet i förhoppni ngar bör och kan förenas med ge- meen.sannhet i s p r å k , h ä rk om s t , mi nne n, lynne och seder till 1 e t t enda s t a r k t nat ionalband; och man kan icke g ö ra mämnda nyttnglietsapostlar en st ör r e tjenst , än om ma n meedlgifver eller åtminstone g e nom sin ver ks a mh e t bidra- g e r r till den s ki l n a d de upstält. Men af alla dessa band är b l o t t e t t , nemligen s p r å ke t , som icke när mast före- n a n r e n stor del , vi våge säga den största, af h v a rj e folilk: nied communen.
Afven s pr å k et undergår från den ena orten till denn a n d r a förändri ng, och af d e m , som tala s amma språk, k ä n n n a d e , hvilka tala s amma mu na r t , sig när mast före n a n d e . Do c k blir denna skilnad sällan mä r kb a r emel l an de smuäirre för eni ngar , hvi l ka kallas commoner. De r emo t år, somm h va r och en vet, i n t e t , hvari genom en nation skar- panrie s k i l j e r sig från en a n n a n , än j u s t språket. D e t är på i e n gång det för hela nationen all männast e b an d e t , ocfch det , som i hvarje ögonbl i ck omedelbarast s öndr a r den frååm alla andra folk. De t t a band k a n dock g en o m bild- nirin;gen förändra betydelse; för ädla sinnen s å , att de jenmite den innerligare för eni ngen med den n a t i o n , som ta- l anr d e r a s modersmål , och denna o s k a d a d , äfven bilda sig
oo
en vidsträcktare med andr a f ol k, ufiir hvi l kas umgänge eller litteratur de heintat en ilel af menni skans dyrbara ste e g e n d o m, sin odling; för sinnen utan allvar och verk lig själsodl i ng s ä , att det nationale bandet g e nom be kant skapen med fremmande s p r äk upl öses: en uplösning, som nog sträckt sig äfven till de k l a s s e r , dit den, i all m ä n h e t , blott såsom efterhärmning af god ton kunnat gör a sig väg. Denna uplösning af det nationala bandet k a n man dock hoppas endast ut göra en öfvergång till en n ä r ma re förening emellan f o l k e n , hvaraf intet serskildt folks individualitet eller fosterl andskänsl a på längd skall lida. D e t är bildningens s a k att godtgöra hvad den brutit ; och den eger f örmåga dertill. De bildade stånden åligger, att, i den mån de sjelfva å t e r ko mma från denna förvil l e l s e , äfven söka utrota den hos de lägre. Vä g e n till detta mål ä r , det behöfver kna p p t n ä m n a s , modersmålets ut bi l dni ng; den fosterländska l itteraturens uphöj ande till sjelfständighet och rikedom. — Al l a de öfriga nationala banden omsluta närmast c o m m u n e n , och till deras befä s t a nd e , så vidt det är möj l i gt , gifvas inom densamma de flesta tillfällen. — A l l t , som förherrligar hela fosterlandet, tillhör hvar j e dess del ; men serskildt för den nejd , der up- hofsmannen till en sådan tanka eller handling först sett dagens l j u s , erhållit sin bildning, tillbragt sin verksama ste ål der , eller der tankan eller handlingen trädt i d a gen. Al l t , som gagnar hela fosterlandet, måste äfven, då. icke en dels lycka varit köpt med det öfriga landets l i dande, g a gna hvarje" del- deraf, men likväl i de flesta fall hastigast och synbarast ver ka på vissa punkter.
Alla fosterlandets al l männa minnen tillhöra således» likasom nästan hvarje dess allmänna f örhoppning, icke blott fosterlandet i a llmänhet och knyta icke blott i al lmä n het hvarje del närmare det hel a; de äro någon serskild del företrädesvis e gna, och knyta s t a r ka r e det ba n d , soin i cke mindre inom sig sjelf än med hela fosterlandet sa- ut anhål l er den. l*å detta sätt blifva. de allmänna n a f o
-nal banden serskilda b a n d för vissa meniglieterj; och fo sterlandskänslan lifvas i allmänhet i c k e , utan att foster- bygdskänslan i nå g o n del a f landet p å samma gång starkes.
Men det g if v e s, utom dessa b a n d , hvilka, utgående från det h e l a , derrned samanbinda dess d e la r, a n d r a , hvi l ka utgå från sjelfva de l a r na , för att fästa dem vid det hela; och dessa kunna genom et t fritt connnunal-Iif ö k a s och stärkas p å ett sätt, soin den ver ksamast e stats- st yrel se omöjligen skulle kunna genom sin omedelbara ve r k s a mh e t åstadkomma. Blott få k u n n a sträcka sin verk s amh e t till ett helt land: blott få ä r o , som
icke
kunna v e r k a för en menighets odl i ng, der Ieinna hedrande min n en och lifva framtidens förhoppningar. Me n hvarj e så dan handling är ett nytt band så väl emel l an den' hand l ande och dem, hvi l ka skörda hans ver ksamhet s frukter, som emellan de sistnämnda sjelfva. De n n a möj l i ghet gäl ler naturligtvis både för s ådana Embetsmän, som å statens v ä g n a r styra communen, och för communens egna inbyg g a r e , de må antingen af serskildt updr ag eller af egen opåkal l ad drift hemtat anledning till sin verksamhet . De f ö r r a äro likväl bundne af r e g l or , hvilka, j u s t för att passa för alla tillfällen, icke fullkornligen passa för hvar j e enski l dt , af contrôler, hvi l ka, för att förekomma miss b r u k , ofta måste lägga hinder för »let fria ni tet; och slut l igen måste d e , såsom statens e mb e t smä n , först t änka på s t a t e n , och sedan på communen. Allt detta måste häm m a n d e inflyta på den v e rk sa mh e t, som har communens se r s ki l da behof till föremål. Serskildt må st e , äfven då s t a t e n s och communens interessen, såsom händelsen oftast kam och bör v ar a , fullkomligen samanfal l a, den nämnda nöd vändigheten för en statens Embetsmän att först se s t a t e n s , dernäst communens r ät t , emellan honom och den af honom styrda communens inbyggare åst adkomma en olilchet i s yn p u n k t , som mer eller mindre hindrar den hjetrtliga s a m v e r k a n , hvilken är den bästa borgenförför-bättringnrnes jeniiia och snabba g å n g , Vi U Stalen b«-? fordra denna sanidrägt, på det t a satt framkalla en lifliga- r e v e r ks amhet inom communal-lifvet, och derigenom hes communernas inbyggare, for deras communer s k a pa denna lillgifvenhet, som, enligt Tocquevilles skarpsinniga anmärk ni ng ,0) , hvilar p å samma g r u n d , som d e n , hvi l ken ger b ergl änder för sina inbyggare så k ä r a , nemligeri på do s t a r k a , charakteristiska d r a g e n , på den bestemdare physi- o g n o mi , hvilken u t mä r k e r en sjelfstyrd framför en omyn dig commune, likasom ett bergland framför ett slättland? Le i nne den dä communernas förvaltning åt dem sjelfva. D e n måste försaka det b a n d , hvarmed den sjelf genoin ständig inblandning i coinmunens förvaltning kan hålla den fästad vid sig, för att låta dess i n b y g g a r e , med eller ut an afsigt, sjelfva rastlöst väfva de b a n d , som allt fasta r e knyta dem vid den. D e band n e ml i ge n, hvilka fast- knyta den enskilda vid hans coinmune, knyt a honom ock vid fosterlandet, så vida detta fosterland verkligen finnes och såsom sådant gör sig gällande. Man har emot nå g r a författares uprepade f ör sä k r i n g a r , att ”communal- -lifvet utgör en förberedelse till statslifvet” a n m ä r k t , att communal-förvallningen endast är en fortsättning af den enskilda hushållningen : att först på stytslifvets högsta t rappsteg den anda träder i verksamhet , ' som öfverskå- dar och förenar den oändliga massan af enski l da interes- sen och a t t ,
der inga högre in stitu te r leda fo lk e ts
tblick pä det stora k e la ,
det fria communal-lifvet alltför lätt utbildar en t rånghj er t ad k ä l k b o r g a r a n d a ; — — — att man i öfrigt misstager sig i den tron, att de för communal-lifvet dugligaste män också skol a v a r aO O de dugligaste fol krepresent ant er, emedan ståndpunkt en är fullkomligen o l i k a , och i coinmunen den enskildes f ör del ännu är så synbart förenad med det h e l a s , att e n icke allt för gr of egoism der alltid k a n r å d a ; hvaremot
i staten så tnåiiga fall gifvas, der det helas fördel står i skenbar strid med d e n enskildes, att man måste leinna den senar e så liten tal an som möjligt.
Anmä r kn i ng a r ne äro g ru n d a de , så vida de gälla den sangviniska förhoppningen, att i en fri communal- styrelse få en schol a, hvar utur på en gå ng . soin Miner va utur Jupiters h u f v u d , en folkrepresentation skulle ut g å , i stånd att genast motsvara de högsta anspråk, som staten på en sådan k a n g ö r a , eller den ock någon g ång yt r ade t a n k a n , att en fri cominunal-författning kan e r sätta en fri statsförfattning. D e r statsförfattningen qväf- ve r intresset för det a l l mä nna , der urart ar conimunen, li kasom s t å n d e t , som corporationen, som den enskilde. l) en s ö k e r , l ikasom hvar och en a n n a n , der ingen tä n k e r p å det a l l mä nn a , blott sin fördel.
M e n j u s t det, att cotnmunen tillhör en lägre o r d n i n g , än s t at en, j u s t att den enskildes fördel der är syn ba r a r e , än i s t a t e n , förenad med det he la s, gör den till e t t förträffligt inedei a tt först väcka och vänja medborga r e n att g å utom sig sjelf och sin f a mi l j , att genoiti ett n ä r ma r e liggande och för hans begrep lättfattligare h e l t , l e da h a n s u p m ä rk sa mh et , till ett aflägsnare och mera om fattande.
L a com m une, c’est la vraie patrie
upr epa F r a n s k a författare, soin förfäkta communal-styrelsens obe roende. Cotnmunen i nnesluter för den obildade hans fle s t a minnen och f ör hoppningar, likasom hans närmaste och för honom s j el f begripligaste interessen. De r hvilar vanl i gen hans fäders stoft; der önskar lian, att hans en g å n g må vid deras sida hvila; der hafva hans fäder be r e d t honom den trefnad han n j ut er ; der hoppas han att å t sina barn kun n a lemna frukten af sina mödor; der v å g a r hart ö n s k a , att lians ininne ej tnå bortdö ” med kl ock l ju d e n vid hans begrafning.” D e t är i commtinen, s o m det för denna mängd ofta rätt obestemdn begrepet f ost er l and ant ager sinnlig form och i ett åskådligtsa-mandrag f ramt räder, och om äfven nå g o n deribland h a r nog insigt att k ä nna ofull koml i ghet en, bristen i det t a samandrag, är det likväl j u s t genom d e t , som i fo sterbygden återfinnes, sotn fosterlandet starkast talar till dess känsla. Derföre fäster hv a r j e band emellan coin- munen och medborgaren honom äfven vid h e l a fosterlan det. Starkare än n å gr a a n d r a , emedan de omsluta icke bl ott hans högre för mögenhet er , u t a n äfven h a n s sinn l i ghet , äro de äfven genom sin mängd vi gt i ga, emedan hans beröringspunkter med cominunen, ehur u ett me r a ut- bildadt statsskick ännu mer a ökar h a n s beröri ng med staten, dock i allmänhet alltid blifva talrika.
Men statsslyrelsen kan äfven a f communal-förvalt- ningens öfverlåtande åt communernas e g n a inbyggare h em- ta en annan högst väsendtlig fördel. H v a r och en u t r ät tar me s t , då han får i n s k r än k a sin ve r ks a mhe t inom d e n krets, som han kan oinfatta. Ingen statsstyrelse k a n v a r a i stånd att på en gång med samma kraft sör j a för s t a tens allmänna och communernas serskilda inleressen. O m den kommit till denna i nsi gt , och eger sj el fförsakel se och mod nog att uttala d e n , och att af säga sig hvad d e n i cke medhinner, måste den de r a f vinna den dubbla f ör d el , att först undvika allt det mi s s nöj e , som n at ur li ge n följer alla misslyckade f ör sök att tillfredsställa commu nernas fordringar, och att, för det andra, få egna en odel ad omsorg åt statens allmänna interessen. D e t ä r , om v å r t minne icke bedrager o ss, Biilau , som f r å g a r : om m a n väl tror, att E n g e ls ka Regeringen s ku l le , s å som den g ö r , k u n n a bevaka Engl ands ära oeh fördelar i alla verldsde- l a r , om don nödgades del a sin u p mä r ks a mh e t emel l an dessa föremål och communal-förvaltningens detaljer !? Kanske ligger till en del häri hemligheten af det väl kända förhållande, att E n g l a n d , der så mycket ä r öfver- lålet åt folkets egen omsor g, likväl öfverallt, der det for dras , rör sig såsom
en
man , med en kr af t och en skyndsamhet, som me r än en gå n g bragt dess fiender i för- tviflan.
Men om nu nämnda fördelar ri kl i gen ersätta vinsten a f den blinda l ydnadsvana, som statsstyrelsen genom com m u n a l - förvaltningens öfverlagande kan i ns kä r pa , återstå dock f r å go r n a ,
liva d
först ås ined coininunal-förvaltningfh vilka
r ät t ighet er bör staten l e mn a comntunen, ochhvilka
måst e den f örbehål l a sig sjelf? F r å ga n är nem-ligen n ume r a , i E u r o p a , icke om statens uplösning i s märre oberoende s t a t e r , hvilket namn verkligen rättast ut t rycker den s t ä l l n i n g, som många communer i medeltiden tillskansade s i g , flera eftersträfvade; en åtgärd, hvar- igcnom visserligen icke hel l er någon fosterlandskänsla, ut an en blott och b a r fost erbygdskänsl a, sådan som man ofta fann i medeltidens s t ä de r , skulle k u n na utbildas. D e n är endast om a t t i nrymma communerna det obero e n d e , som kan sama ns t å med statens enhet och med statsslyrelsens f örmåga att upfylla alla de skyldigheter, h vi l k a emot staten i allmänhet och emot dess serkilda i nbyggare åligga den. Statsstyrelsen måst e derföre öf- ve r c o mmu n e r na , ehvad de i nyss angifna mening äro o- ber oende eller i c k e , behålla alla de rät t i ghet er, hvilka tillhöra dess rättsspher.
Com m unerij
i st räng me n i n g, är blott en af stat en erkänd föreni ng mellan inbyggarne i ett mindre af flera fasta egendomar bestående o mr åd e , till besörjande a f de för dem såsom i nbyggare af detta område, icke s å s o m s t a t s b o r g a r e , samfälda angel ägenhet er '). Afven
] ) Beisler b e sk rifv e r, i sin» redan anförda Betrachtungen ü ber G e- m e in d e -V e ifa ssu n g u n d G ew erb w esen , m it b eso n d ere r Bezugnahm e auf B a y e rn I. V ol. 8 :0 A ugsburg i8 3i , s. 6 7 eu c o m m u n e , efter T ysk offent lig r iitt, såsom eu p rin cip alite r politisk in ed p riv aträltlig a riittigheter för s e d d k o rp o ra tio n ; en beskrifning, som i D an in aik blifvit såsom allmänt g iltig anlagen både af Stenfelt i lians arbete : M unicipalvæsenet i A lm iu- d e lig h e d og d e t D auske i S » rd e lcsh ed . K iöbeuhavu 1 8 5 6 . I Vol. 8:0
staten är grundad pä samanlefnad i r umme t , och inbyg- g a rn e af ett än sä litet o m r å d e , som icke vore del af en stat, vore antingen eller k u n de åt mi nst one, sä snart de höjt sig till medvetande af s i at si déen, constituera sig till, en verklig stat. IVär en stat der emot alltid står öfver coni- m u n e n , drager den förra omsorgen om alla för hela landet g e mens ama a nge l ä ge nhet er , rät t sskyddet , de al l mä nna vil- k or en för nationens physi ska och andliga odling, och dispositionen af de för dessa ändamål nödiga medlen; me d ett ord, alla sådana an g e l ä g e n h et e r , som comnuincns inbyggar e såsom statsborgare hafva satnfälda med andra. D e bland dessa, h vi l k a , enligt statens i d é , öfver hela stat sområdet böra underkastas en e n d a, ända i enski l d h e t e r n a lika r e g e l , måste staten s j el f , utan afseende p å n å go t a n n a t , än nämnda i d é , sådan den af lagstiftande m a k t e n blifvit upf a t ta d, omedel bart besörja. Den kan h v a rk e n öfverlemna åt communer na att efter deras behag, eller ålägga dem att efter den af staten gifna regeln, b es ö r ja dein, utan att i förra fallet upoflia statens e n h e t , i det senare communernas frihet.
Men dylika a n g e l ä g e n h et e r k u n n a ock vara af den n a t u r , att statens idé t illåter olikhet i deras u t f ör an d e , u nd e r förbehåll l i kväl , att vissa allmänna g r unds at s er dervid iakttagas.
Beisler y r k a r , i sitt redan förut anförda a r b e t e 2), att alla sådana a n g e l ägenhet er böra besörjas af staten : m e n att likväl communen må tillerkännas rätt att öfver sättet för deras utförande inom densamma gifva sitt ytr- r a n d e , hvar å sedan staten må göra det afseende den för godlt fi nner ; och B ä l a u 3) r ä kn ar bland r ena communal-ange>
s . 5, ocli af N cc k e lm a n n , O m Kommunvaesenel i D anm ark. K iöbtnlu. s. a. ( i 8 5 6 ) i V ol. tk o s. 7 5 . 2) 1. c. s. 7 1.
3) Die B ehörden in S taat u n d G em einde B eiträge z u r V erw al— tungspoliiik 1 V ol. 8 :0 Leip/.ig i8 3 6 s 3 4j .
lägenheter medverkan a f eoninninen för offentliga ända- inål, så vida ett serskildt coiumunal-interesse vid dem är fästadt.
F r åg a n är a f vigt , emedan ett misstag här lätt a n tingen beröfvar staten dess nödvändiga m a k t , eller ock genom besvärliga contrôler gifver afsmak för det fria communal-lifvet, och s å le de s, i stället att lifva, tvertom i fröt qväfver deltagandet för det allmänna.
A l l a de a n g e l ägenheter a f detta s l a g , vid hvilkas utförande insigterna och contrölen äro a f öfvervägande v i gt , bör staten utan tvifvel, på sätt Beisler f ör eslår , sjelf genom sina tjenstemän besörja. D e n k a n , utan att fela emot sig sjelf, icke öfverlemna dem åt comniu- n e n , utan att förbehålla sig en contrôle, som blefve för staten besvärl i g, för contmunens inbyggare i al lmänhet, och förvaltningspersonalen i synnerhet, förhatlig. Be- handlingen blefve derigenom också invecklad, k os tna den ö k a d ; och allt detta till ingen verklig nytta. Beis- lers an d r a f ordran, ncmligen att cominunens ytrande i sådana ämnen bör inhemtas, utan att dock på något sätt binda statens tjenstemän, ä r lika väl grundad. Om de högre statsvetenskapliga eller techniska insigterna icke i al lmänhet kunna väntas hos cominunens inbyggar e, fin nes s å mycket säkrare hos dem den kännedom af locala f ör hål l anden, som alltid är vigtig, ofta afgörande för dylika företag. Det måste också alltid vara önskvärdt för staten att på förhand känna tänkesättet hos dem, hvilka ett tillämnadt beslut a n g å r ; och på hvilkas medverkan dess f r a m g å ng nästan alltid till någon del beror. — Sådana a n s t a lt er bör a äfven af staten omedelbart bekostas. S å sn a r t staten förklarat dem för sådana Statsanstalter, att den sjelf bör öfvertaga deras l edni ng, måste vid denna ledni ng staten såsom ett helt hufvudsakligast komma att afses, icke den serskilda communen. Cominunens inbyggare och egendom tyckas o ck, i följe d er a f, till dessa anstalters
under hal l endast böra b e i k a t t a s efter a l l mä nn a , för hela l andet gällande gr undsat ser 4).
De deremot af de vid en för hel a landet allmän for m icke bundna a n g e l äg e n h et e r , der framgången mindre ber or på den högre insigten och c o n t r ol en , än på före n a d e ansträngningar och frivilligt nit inom c o mm u n e n, t orde staten öfverallt, der någon sjelfverksamhet inom eommu n e r n a redart finnes, k u n na öfverlemna åt dessa sj el fva, a t t , likväl med iakttagande af vissa al l männa, e n k l a och bestemda g r u n d s a t s e r , inom sig ordna. Men om staten väljer denna me t h o d , måste den icke stadna p ä halfva vägen. De n måste således alldeles upgifva ett strängt contrôle - s ys t e m, som för en afvikelse, hvi l ken i följe deraf blir uptäckt och af hu l p e n , hindrar tio gagne- liga företag. Såsom statsangelägenheter k u n n a dessa ä- r en d e n icke lemnas utan tillsyn af staten: men denna tillsyn måste icke sträckas s å l ån g t , att den ger staten l i k a mycken sysselsättning med rättelser och ändr i ngar a f conununernas besl ut , sont den skulle haft genom den omedel bara ledningen af s amma angelägenheter. F ö r att icke på detta sätt u r a r t a , t orde tillsynen icke b ö r a
4) C o m m u u a l-a fg ifte r hafva b lifrit tillräckligt m issbrukade. ” D e t ä r ” , säger Btilau I. c s. 5a5, ” eit högst b etänkligt sy ste m , 50111 b lo tt k a n m inska statens b u d g et d e rig e u o m , a tt d et pålägger eo m m u n ern a så m y c k e t som m öjligt. D erigeuom h in d ras icke blott insigten i b ö rjad e fö re ta g s u tfö ra n d e , utan också öfversigten öfver det v erk lig a b e lo p p e t af d e n folket ålagda tu n g a . F ra n k rik es B u d g e t ä r h ö g ; inen m an får a l d rig ö fv erse, att F ra n sk a förvaltningen g å r till väga m ed sällsynt ö p p e n h e t : aLt den u p tag er B ru tto -su m m o rn a och att staten sö rjer fö r m y c k e t, som annorstädes faller eom m unerna och individerna till la s t.” I an d ra län d er d erem o t h ar 'm an u p rä lth å llit en ganska kostsam fö rv a lt nin g utau öppen förhöjning af skatterna, d erig eu o m , a lt m an b e lä c k t b riste n m ed lån o c h rän to rn a på d e t s ä tt, att m au dfverilyttat d en en» statsutgiften efter den andra på m e n ig h e te rn a , och sålunda p ä e tt o b e - räkueligeu try ck an d e sä tt förhöjt väl icke statsutgifterna, m en v äl c o m m u n al - bördorna. D enna m eth o d b lir dock m ed publicitetens tillv ex t a llt betänkligare.
sträckas l ä n g r e , än till fullständig prcfning af de r egle m e n t e n , hvi l ka communen för dessa angelägenheters för valtning f ör esl år , samt afgör ande af de klagomål, hvilka öfver förvaltningen anföras; men den n är mar e tillsynen öfver de till dessa a ngelägenheters vård tillsatta med lemmar a f communen dereinot med fullt förtroende böra Öfverlemnas åt de n n a sjelf.
D e n andr a kl assen af de angelägenheter, om hvilkas förvaltning fråga, vid undersökningen af statens och com- munens inbördes förhållande, måste up s tå , består af d e m , hvi l ka rör a conununens inbyggare endast såsom s å d a n a , i cke såsom statsborgare. Så da na äro d e , hvilka a n g å dels den samfälda boningsortens beqvämlighet och treflighet; dels vården af communens samfälda förmögen het. Beisler ne k a r 5), att den sistnämndas vård i Tyskland är en egentlig communal-angelägenhet. St a t en, anmär k e r h a n , hvaraf communen ä r en integrerande, betin gande och betingad del , kan icke tillåta, att medlen för statens ä n da må l, i harmoni hvarmed communens e x sistens måste sät t as, få förslösas. Allt, som har afseende p å communens politiska b es t ånd, måste derföre stå un
der statens directa, beherrskande inverkan. C u r at el , säger han på ett an na t ställe l’) , är icke det rätta or det för denna beherrskande i nve rka n; ty Curatel — i sig sjelf a f privaträttlig natur — förutsätter rättigheter, hvil k a staten icke får ä n d r a , utan hvilkas br uk han endast ä r kal l ad att i curatens intéressé bevara. Upsigten öf v e r c o mm u n en , såsom politisk corporation, måste dere- mot var a en r e ge ra nde , befallande. I kategorien af de för hål l anden, hvilka staten med afgörande inflytelse m å ste l e d a , höra d e , hvilka vilkora communens politiska e x s i s t e n s: a l l a öfriga hemfalla pri vat rät t en; och slutligen hänför han besteiudt 7) förvaltningen af
communal-förmö-i) 1. c. s. 6 8 . 6) 1. e. s. 7 0 . 7 ) 1. c. ». 7 5 j jfr. t. 7 1.
g en h e t e n , nemligen den till communal-ändatnål anslagna, bland de pol i t i skt - pr i vat r ät t l i ga a ng e l ä g e n h et er na , hvilka efter hans t anka böra af stat sst yrel sen, väl med inhem- t a n d e , men ntan band, af c o m m u n a l - representationens r å d , vårdas. En kri t i k af de T y s k a communernas egent l i ga Väsende hör icke hit. Communen faller li kasöm St ånde t och C o r p o r at io n e n , äfven efter vår t a n k a , inotu den offentliga rättens o m r å d e , men är derföre icke m e r a till ' för statens ä n d a må l, än staten för dennas. D e n k a n ej betraktas endast såsotn ett verktyg för statspla n e n s utförande. Den är ett l i ka nödvändigt, med en l i k a verklig lifsprincip ut r ust adt , rättsinstitut som staten, eh u r u enkl ar e och lägre. Den h a r således full r ä t t a t t utveckla allt det lif, som den inom sig eger , att få ut bi l da sig till allt hvad den såsom sådan k ä n blifva. D e n eger blott icke a t t , der en slat står iVfver d e n , förvandla sig till något a n n a t, än commune, t. ex. a t t bi l da sig sjelf till s t at , eller att tillegna sig något af st at ens charakteristiska attributer. Et t sådant är likväl i cke eganderätt. Såsom j uridisk person är communen till sådan rätts förvärfning och oberoende utöfning full koml i ge n lika berättigad som s t at en, med hvilken den i d e t t a hänseende står aldeles i bredd. Om en i n sk r än k ni n g deraf kan vara nödig för tryggande af communens politiska b e s t å n d , så fordras det för communens s ku l l l i k a mycket och ännii mera än för statens. F r å g a n d e r o t n tillhör icke närvarande del af under sökni ngen. D e t finnes dock ett s k ä l , s om, helt och hållet g r unda dt p å statens intéressé, skulle kunna för en sådan i n s k r ä n k n i ng af communens eganderätt änföras; som B e i s le r , d å h a n ansåg livad han kal l ar communens politiska best ånd såsom afgörande g r u n d , icke serskildt gj or t g ä ll a nd e ; m e n som här i följe af den g j or da skilnaden emellan de olika synpunkt er , från hvilka betänkligheterna emot cominunal-styrelsens oberoende visa s i g, måste åt mi n s t one vidröras, om vi ock först l ä n g r e fram k u n n a der- o m bestemdare ytra oss.
Att coniniunen icke eger att bilda sig sjelf till stat* säger icke blott, att den är oberättigad alt ombilda sig till en fullständig s t a t , utan äfven att den icke far s ö k a sina ändamål på b ek o s tn a d af sina förbindelser mot staten; hvilket åtminstone vore ett sfeg till en så d a n ombildning, så vida cotnmunen derigenom sätter sig sj el f i statens ställe. Oin staten således updragit communen vården om sådana s t at s a nge l ä ge nhet e r , hvilkas framgång mera bero på conuminernas nitiska me d ve rk a n, än på högre insigter och st r ängar e contrôle öfver ut förandet , har den visserligen rätt alt for dr a, alt communen i c k e , för sina egna an g e l ä g e n h et e r , f örsummar, eller sätter sig sjelf ut ur stånd alt utföra, denna vård. E n garanti mo t sist nämnda möj lighet kan communal-förmögenheten er bjuda. Statsstyrelsen h a r derföre nog allmänt fallit p å den method a t t , till sä ke r he t om de åt comtnunernas egen förvaltning öfverlemnade st atsangelägenheternas ve derbörliga v å rd , bland annat äfven inskr änka communer- na i ulöfningen af deras eganderätt. Både öfverlåtelsen och inskr änkni ngen h a ofta skett på ett s ät t , som för vandlat c o m m u n a l - styrelsen nära till ett statens ansva riga förvaltningsverk. Bättre vore då visserligen att s t a ten t oge dessa statsanstalter under sin egen ome d e l ba r a f örvaltning o ch , såsom redan är a n m ä r k t , j emväl sjelf bestrede de derföre nödiga kostnader. Enligt det före g å en d e kunna vi dock i cke, utom i vissa f ör hå l l a nde n, anse staten böra öfvertaga alla dessa anstalter. D e r cnmmunal-lifvet eger friskhet och st yr ka sörj er s t a te n, såsom redan är n ä mn d t , bäst för dessa an g e l ä g e n h et er , om d e n , endast med utst akande af al l männa, bestemda r e g l o r , och förbehåll af rättighet att rätta öfverklagade m i s s br uk , med fullt förtroende öfverlåter communen s j e l f vården om sådana inom den nödiga st at sanst al t er , till hvilkas förvaltning högre insigt och sträng contrôle äro mindre af nöden än allmänt nit. I sådant fall in- förlifvas dessa anstalter med communen, som deri genom
erhåller en utvidgad betydelse — ett utvidgadt ä n d a m å l , och staten inå betrakta denna del af communal-behofven på samma sätt, som den be t r a kt a r de öfriga. Om den för deras skull i n s k r än k e r communal -egendoi nens dispo sition, så må den ock vid denna i n s kr än k n i n g taga des s a
behof i beräkning.
I anstalter dercmot för communens beqvämlighet och treflighet ega dess inbyggare ensame omedelbart i n t é r e s s é ; och derföre kan staten i c ke , utan att alldeles uphäfva idéen af comtnunen, såsom ett rät t si nst i t ut , ti l l ägga sig n å g o n del i dessa anstalters förvaltning. Li kvä l , och då h v a r j e communens inbyggare jemväl är s t a ts b o r ga re , kan c o m mun ens rätt, att beherrska hvarje dess i nbyggare s ås om sådan, icke innebära någon statens pl ikt att tillåta mi ss bruk af det lägre institutets ma k t till förtryck emot n å gon enskild medlem. Afven af statens makt ä r ett s å dant missbruk otillåtligt. D å staten einedlertid s ä l l a n öfver sig på j or den h a r n å got mak t eg a n d e rättsinstitut;, eger den af dess ma k t för t r yc kt e, s å vida han i c k e kan söka ett annat F o s t er l an d , vanligen blott en tilll- flykt — till den D o m a r e n , som äfven på jor den i V e r l d s - historien förkunnar sina domar. E m o t det förtryck d e r - einot, som i coinmunen ut öfvas, k a n och bör omedelbasr bjelp erhållas af det högre rättsinstitutet — staten. Fö>r detta ändamål måste staten ega r ät t , först att pröfva ocih fastställa communens författning, s å , att den måtte s.å litet som möjligt kun n a mi ssbrukas till förtryck; och föir det andra, att afdöma alla tvister emellan d e m , hvilka , enligt författningen, utöfva communens m a k t , och dem , hvilka anse sig deraf förtryckta. D e n n a fordran är s å mycket strängare, som intet förtryck är l ät t a r e , va nl i ga r e och tyngre än d e t , s o m , underst ödt af den råa mäng den, äggadt af personliga f ö r hå l l a n de n, med låg s kade glädje utöfvadt och inträngande i det dagliga l ifvet, åt minstone i stadscommunerna ej sällan förbittrar lifvet« Men förhatligheten i förtrycket berättigar icke staten att;
ion
utsträcka sin Stgärd ulöfver frågan om den kla ga nde s lätt. Så l änge de maktegande inom communen hålla sig inom det för dem utstakade området , eger staten icke opåkallad i nt rä nga deri.
D e vigtigasle betänkligheter emot en sjelfständig communal-styrelse, äro dock icke de hittills n ä m nd a , hvilka grunda sig på
Statens r ä tt s
utan d e, hvilka ega sin verkl i ga eller föregifna grund iomsorgen fö r
com m unernas eget vä /.
’’Commune n”, yt rar Tocqueville ,<;) ”finnes hos alla f o l k , hvi l ka der as br uk och lagar än äro: det ä r men- n i s k a n , som stiftar konungariken och republ iker ; com- munen synes omedelbart utgå utur Guds händer. Men om communen är till, allt sedan mcnniskor finnas, så är communal-friheten deremot ett sällsynt och bräckligt ting. E t t folk kan alltid inrätta stora politiska försam l i n ga r , emedan inoin detsamma vanligen finnes ett visst antal m ä n, hos hvilka insigterna till en viss grad ersätta vanan vid ärendens handläggning. Communen ä r s a ma n satt af grofva ä m n e n , hvilka ofta icke lempa sig till La g s t i f t a r e n s behandling. Svårigheten att grundl ägga co mmuner nas oberoende ö k a s , i stället för att mi ns ka s, med nationens stigande uplysning. E t t till hög grad af civilisation hunnet samhälle fördrager icke utan svårig het coinmunal-frihetens försök: det upröres af dess tal rika mi sst ag, och förtviflar om framgången, innan det af bidat erf ar enhet ans slutliga utslag. Bland alla friheter, ä r communa l -f r i het en, hviiken med så mycken svårighet g r u n d a s , äfven den för maktens i nk rä kt ni ng a r mest ut sat t a. ” — ”O c k s å ”, tillägger h a n , ” händer d e t sällan, att den stiftas: den tillkommer på visst sätt a f sig sjelf. Den utvecklar sig nästan i hemlighet i skötet af ett h a l f ba r ba r is k t samhälle. Det är l agarnas och sedernas
oafbrutna v e r k a n , omständigheterna och framför allt ti den , som komma till rätta med dess stadgande.”
Vill man i våra dagar finna b e vi s, ut om det redan anförda F r a n s k a , på riktigheten a f dessa Tocquevilles a n m ä r k n i n g a r , så vida de a n g å svåri ghet en att stadga en fri cominunal-styrelse ; s å må man h ö r a , hvad T y - s k a r n e hafva att berät t a om ut s l a ge t af de i T y s k l a n d i våra dagar gjorda försöken. ” Ingenstädes”, ytrade Beisler 1 8 3 1 9) , ” n e k a s , att de T y s k a cominunal-författ- ningar na icke åstadkommit hvad man af dem v ä n t a t, och d e r , hvarest en frisinnad styrelse tillåter ett fritt om d ö me , bekänner i n a n , att de infört ett vida sämre till s t ån d, än d e t , i hvars ställe de trädt. Af alla de gl än sande f ör hoppningar, hvi l ka inan om d e m hyste, har i cke e n gått i fullbordan. I stället för allmän a n d a , ha r emot staten en för förvaltningens enhet st ör ande cor por a l i on s - an d a , emot comnmnal-väsendet en syftning at t begagna förvaltningen till enskilda ända må l ut veckl at sig. P o li t i en , mycket dyrare än f ör r, ä r i s amma m å n s ä m r e ; communal-förmögenheten förvaltas, ined få u n d a n t a g , sämre än för r ; det som fanns af goda i nr ä t t ni ng a r och gammal ordning, har till st ör r e delen gått u n d e r ; nya goda inrättningar äro blefna omöj l i ga ; osedlighet och fattigdom taga f rukt ansvärdt öfverhand; hopen h a r blifvit likgiltig för en i nrät t ni ng, som blott försvaras af d e m , hvilka trifvas i dess m i s s b r u k ; undersåt arnes f ör troende både för communal- och för stats-förvallningen ä r förloradt; och med synbara steg gå st äder na sitt full koml i ga förfall till mötes.” F e m å r de r e f t er , e l l e r 1 8 3 0 , sade Biilau 10) om satnma försök: ”At t f r a m g å n g e n i de s ta te r, som först nyligen hafva bö r j at de n n a ref or m, ä n n u icke varit synlig — det vill j a g icke a ns e förvånande. J a g s k a l l , un d e r fort gången a f dessa u n
