Inger Edelfeldt
Av Lena Kjersén Edman
Litterär kameleont. Så har hon kallats, allåldersförfattaren Inger Edelfeldt. Kameleont-epitetet var och är beröm.
För denna drivna stilist uttrycker sig på så många olika sätt och i så många olika genrer:
Romaner. Noveller. Dikter. Bilderböcker. Barnböcker. Ungdomsromaner. Radio- och
tevemanus. Teaterpjäser. Översättningar. Tecknade serier. Målningar. (Som t ex akvarellerna till den engelskspråkiga Sagan om ringen-kalendern.) Illustrationer. Bokomslag. (Inger Edelfeldt gjorde tidigare egna och andra författares bokomslag.)
Litteraturdocenten Göran Hägg avsåg nog att ge författaren Inger Edelfeldt en komplimang när han en gång beskrev henne som en korsning mellan Astrid Lindgren och Franz Kafka.
Kan stämma.
Journalisten Lena Hultén Sonne hamnade helt rätt när hon i ett porträtt av Inger Edelfeldt som författare och konstnär korsade ett monsterjag med ett sötjag.
I Inger Edelfeldts stora konstnärliga produktion i text och bild finns:
Mörker och ljus.
Eld och is.
Skräck och idyll.
Gråt och skratt.
Det oförståeliga och kaffekoppsvardag.
Inte antingen/eller utan både/och.
Samtidigt.
Inger Edelfeldts läsare är i alla åldrar. Duktig pojke, Breven till nattens drottning och Kamalas bok klassificeras ibland som ungdomsromaner, ibland som vuxenromaner. Många vuxna läser hennes barnböcker och många ungdomar läser hennes vuxenromaner. Alla åldrar läser
serieböckerna Den kvinnliga mystiken och Hondjuret.
En kameleont och en korsning – Inger Edelfeldts konstnärskap låter sig inte fångas i fack.
Men en gestalt är återkommande i texterna. En känslig och kanske också destruktiv
gränsmänniska. Denna människa på gränsen försöker omvandla, förvandla, förtrolla en smärtsam tillvaro.
I en intervju i Ordfront Magasin 1992:3 svarar Inger Edelfeldt så här på Lars Åke Augustssons fråga om hur hon får sina idéer:
Ska man hitta någon urkälla till mitt författarskap, så är det en undran över varför människor i vissa situationen fungerar som de gör.
I andra intervjuer har hon sagt att en av konstnärens uppgifter är kanske att gestalta något som många känner: nämligen att både människan och tillvaron är fulla av motsägelser. Och att livet blir lättare om man lever med klarsyn och närvaro och inte enligt ideologier.
Barndom. Böcker för barn och ungdomar
Den fantasifulla lilla flickan Inger Edelfeldt, som helst ville bli hårfrisörska, var duktig att skriva, rita och måla. Hon var blyg och osäker men också medveten om sin förmåga. I en radiointervju från 1999 berättar hon:
Det jag mest kommer ihåg från min barndom var just den där känslan av att i mig
någonstans fanns en hemlig skatt som jag måste skydda och bevara och bära vidare i livet tills jag kunde ta fram den och visa den.
Den gotiskt inspirerade ungdomsboken Juliane och jag från 1982 (som kallades ”Nattens barn” när den omarbetades till TV-teater) handlar om fjortonåriga Kim och hennes bästa vän Juliane.
Liksom Kim i boken fick Inger i tidiga tonåren en bästa vän, ”en syster i fördömelsen”, en betydelsefull och kreativ vänkontakt.
Kim och Juliane i Juliane och jag bor i Hässelby utanför Stockholm, precis som Inger gjorde i verkligheten. Kim har en mamma som är hemmafru, en pappa som är ingenjör på HSB och en äldre storebror – och just så såg Inger Edelfeldts familj ut.
Verklighetens Inger var i tidiga tonåren, liksom ungdomsbokens Kim, skräckfascinerad av häxor, vampyrer och svart magi. Hon trollbands av litterära verk som Dracula och Macbeth
och skrev själv följetonger som dröp av blod.
De två tonårsväninnorna väsviskade till varandra egendomliga latinska citat då de strosade kring på stan, klädda i fotsida klänningar. De spisade David Bowie-skivor, hängav sig åt seanser och ylade under månen.
Juliane och jag är inte en självbiografi, men berättelsen är inspirerad av verkligheten.
Författaren Inger Edelfeldt använder ofta symboler från sagan för att diskutera existentiella spörsmål. Till det gotiska litteraturarvet har hon då och då återvänt – senast i fantasyboken Skuggorna i spegeln från 2003.
I denna ungdomsroman lockas tonårsflickan Arri med ”pojkvänsbrist” av den förtrollande parallellvärlden Eidolon, befolkad av höviska vampyrer. Skuggriket Eidolon finns bakom IKEA-spegeln. Arri bestämmer sig dock till slut för att stanna hos människorna i
verkligheten.
Redan som sextonåring skrev och ritade Inger Edelfeldt sagan ”Missne”. Till fantasifiguren Missne hade hon lånat många drag av sin idol Marc Bolan i bandet T.Rex. Hon omarbetade sedemera berättelsen och åtta år senare, 1980, gavs den ut som Missne och Robin. Berättelse om skogen.
Missne är en androgyn, ungefär som Puck i En midsommarnattsdröm. Han deltar
tillsammans med den elvaåriga Robin Hood-klädda flickan Torun i kampen mellan de onda gråandarna och de goda odödliga. Missnes och Toruns äventyr utspelas utanför tiden bland vilseförare, hungrare, andar och älvor i en magisk skog.
Inger Edelfeldt har berättat att hon som barn var ”en inställsam liten jävel”. En mycket söt välanpassad flicka som i sitt inre rymde svärta. Hennes mångtydiga, vackra (och kusliga) bilderböcker handlar om svärta. Om vuxnas svek och om barns utsatthet och om barns starka och, för dem själva, skrämmande känslor.
I bilderböckerna Den förskräckliga lilla mamsellens stol, Genom den röda dörren eller Sagan om den lilla flickan, gråtkungen och Lejonpojken, Nattbarn, Stackars lilla Bubben och Ja-trollet och Nej-trollet kontrasterar konstnären Inger Erdelfeldt bjärt de feberröda färgerna mot de vardagsvemodigt gråa och mot fantasivärldens gyllengula. Eller drömskt dimblågröna färger mot isigt gråblåa. Bildernas sceniska landskap förmedlar till ett bilderbokstittande barn upplevelsen av att kliva rakt in i en verklighet. Barnets egen inre kaotiska verklighet.
Dubbelnaturen, spegelbilden, människan och hennes mörka skugga är vanliga motiv hos Inger Edelfeldt. Särskilt ofta förekommer de motiven i de böcker som getts ut som
barnböcker.
Kanske är pinnstolen i Den förskräckliga lilla mamsellens stol i själva verket ett barn som inte blir sett, inte får uppmärksamhet. Kanske handlar berättelsen om ett uppror. (Den
sockersöta mamsellen märker inte alls att den alldeles vanliga stolen i boudoiren, på vilken hon placerat sin trinda ända, har väckts till liv av ett blixtnedslag och rymt till skogen. I skogen slår stolen rot bland träden och börjar grönska.)
Eller kanske är stolen (den som blir förtryckt) och mamsellen (den som förtrycker) två manifestationer av samma människa?
Bilderboken Nattbarn handlar om den instängda prinsessan av Bonaventura som antar sin mörksinta tvilling Nattbarns utmaning att komma ut i hennes skog. I den skogen finns det slott som Nattbarn byggt åt sig själv och sina dockor PipLisa, Lilla Lessen och Allena.
Den oälskade Nattbarn är moderslös, eftersom drottningen – prinsessans mor – inte ser sin mörka tvillingdotter. Men Bonaventura ser sin syster och Nattbarn finner sitt rätta namn och flyttar in i prinsessans spegelbild.
1995 erhöll Inger Edelfeldt Nils Holgerssonplaketten för novellen ”Gravitation” som inleder Gravitation, en novellsamling för ungdomar. I juryns motivering står bl a:
Liksom i bilderboken Nattbarn och andra tidigare verk använder författaren/konstnären romantikens suggestiva bildspråk och en jungianskt inspirerad syn på livsvandringen i den här förtätade novellen som utmynnar i en glädje över att finnas till.
Debut
Inger Edelfeldt har sagt att hon skriver de böcker som hon själv skulle behövt läsa som tonåring.
Den brännande romanen Duktig pojke, som gavs ut när författaren nyss hade fyllt tjugoett år, är en sådan bok. Den har, sedan den kom ut 1977, tryckts i omarbetade och nya utgåvor, senast år 2000, och har också blivit radiopjäs.
Duktig pojke handlar om Jim som har en pappa som är stolt över sonens fina betyg och en mamma som oroar sig för att sonen inte har kompisar. Jim vet att omgivningen väntar att han ska ”fixa brudar”, men han kan inte fast han försöker. Han visar sällan några känslor, inte ens när han blir mobbad. Längst inne i sig anar dock Jim att han har ett ”hemligt hjärta”.
När han tar studenten möter han kärleken i Mats och får då äntligen kraft att bryta sig ur
sin känslostumhet. För att inte förlora sig själv igen samlar Jim efterhand mod och berättar om sin kärlek för de chockerade föräldrarna.
Sköra människor på gränsen. Prosaverk
I sin andra roman, Hustru från 1978, skriver Inger Edelfeldt om en kvinnas uppbrott från ett förtryckande konstnärsäktenskap och om hennes längtan efter eget och genuint konstnärligt skapande.
Flera tidiga prosaböcker, Duktig pojke, Breven till nattens drottning, Kärlekens kirurgi, samt också romanen från 1997 Betraktandet av hundar, har en manlig berättare. Författaren har i intervjuer sagt att hon i många år, i skrivarrollen och delvis också i verkligheten, identifierat sig med mannen.
I de senare romanerna och novellerna är det dock oftast kvinnliga centralgestalter.
Gemensamt för alla prosaverken är författarens stilkonst. Inger Edelfeldt förenar ett vardagligt tonfall med magisk poesi och i berättelsernas svärta ryms ljusa humoristiska stråk.
Hon har en ovanlig förmåga att – ofta förstärkt genom att hon skriver i första person – imitera livsattityder samt leva sig in i olika gestalters tankevärld och språk.
Kärlekens kirurgi är inte en utvecklingsroman, utan ”en invecklingsroman”. Den
framgångsrike men självironiske och frustrerade poeten Fredrik Runälv måste finna ett nytt språk för att kunna skriva om sina känslor som de är, inte som de borde vara. Om sin ömhet för och åtrå till den unga Isa. Om svartsjuka, om destruktiv kontrollförlust, om kärlekens kannibalism.
Betraktandet av hundar är författad i brevform. Centralgestalt är den förtidspensionerade, ängslige och rätt frånstötande språkläraren Ragnar. Ragnar skriver ”bekännelser” till sin psykolog efter att ha råkat ut för en pinsam och oförklarlig händelse.
En fundering från Ragnar liknar tanken om den hemliga skatten som en gång fanns inuti den lilla flickan Inger Edelfeldt. I romanen skriver Ragnar:
Har alla människor någon hemlighet som de inte ens själva känner betydelsen av? En längtan utan namn?
Med inlevelse ger Inger Edelfeldt i tolv noveller i samlingen I fiskens mage läsaren oroande
inblickar i flickors och unga kvinnors världar. Världar av grymhet, lidelser, längtan och isande ensamhet fastän allt till det yttre ter sig ser rätt normalt. I samlingens gripande slutnovell ”Bollo Sé” föreställer sig den rädda och deprimerade lilla flickan Heidi, som snaggat sin docka och haft sönder ett piano, att hon gömmer sig i en sörjig och mörk brunn, någonannanstans: Djupt under de djupaste vatten; låt mig överleva. Låt mig krypa upp ur mörkret och bli vad jag inte får vara.
Den sakliga berättaren i den mycket uppmärksammade romanen från 1986, Kamalas bok, är en omedveten hetsätande tjugotvåårig kvinna som står bakom disken i presentaffären ”Små Skära Saker”. Presentshopsexpediten bor i en stökig liten lägenhet och har en dominerande pojkvän. Hennes stora skräck är att en åtråvärd man ska dyka upp när hon är osminkad och inte har tvättat håret.
Hon går på fester som andra ”normala” ungdomar. Men inuti henne, i detta Barbiedocksliv, bor den vilda Kamala, en flicka som växt upp hos en varghona i Indien.
Vargflickan Kamala är inte liten, inte nuttig. Hon kan förtvivla, hata och älska. Och hennes kärleksbrunn är bottenlös. Ingen vågar falla ner i den.
Inger Edelfeldt har sagt att hon ger utlopp för ett problemkomplex i varje bok och att hon, sedan hon skrev Kamalas bok, tappat lusten att slå sönder söta porslinsfigurer.
Den täta elden kom ut 1987, alltså innan den mycket omdiskuterade sexsekten kring den skäggige karismatiske ”profeten” Hans Scheike hade avslöjats i olika TV-program. Det är märkvärdigt. Likheterna mellan det som skildras i Inger Edelfeldts roman och händelserna som rapporterades från Scheikes sektkollektiv är slående.
Idén till Den täta elden fick Inger Edelfeldt när hon hörde talas om Jonestown-tragedin i Guyana. En massa människor tog sina liv genom att dricka gift, därför att sektledaren sagt åt dem att göra så. En av frågorna som ställs i boken är: Kan alla människor drivas till sådana handlingar?
Och en annan är: Varför?
De unga kvinnor som är centralgestalter i Kamalas bok och Den täta elden går att uppfatta som två sidor av samma psyke. Inger Edelfeldt har berättat att de två böckerna från början var ett och samma projekt.
Novellsamlingarna Rit och Den förunderliga kameleonten rymmer mystiska och galna element. Detta samtidigt som människorna i novellerna ter sig alldeles verkliga, normala och igenkännbara.
Den förunderliga kameleonten består av små poetiskt vardagsnära och vemodiga berättelser om vitt skilda flick- och kvinnoöden. Ännu en gång handlar det om sköra
människor. Människor i mentala träskmarker som är rädda för andras blickar och för sina egna känslor, samtidigt som de utför rituella handlingar och lockas och attraheras av mörkret:
Skit samma, hon vill bara kasta sig handlöst, flyga.
När en osäker skräckslagen människa närmar sig ångestens avgrund, då kan allting förvandlas. Kanske.
I romanerna Det hemliga namnet och Svarta lådan skildrar Inger Edelfeldt kvinnor som inte längre är unga. Grubblande, depressiva, motsägelsefulla, inte särskilt sympatiska men intressanta kvinnor.
Sense and Sensibility. Förnuft och känsla. Så kunde den augustprisnominerade romanen från 1999 ha hetat om inte en annan författarinna med sinne för underströmmarna i känslolivet, Jane Austen nämligen, lagt beslag på den titeln för snart två sekler sedan.
Nu heter Inger Edelfelts roman istället Det hemliga namnet.
Konstnären Helena Gudmundsson, som en gång i Ungern döptes till Ilona, är bokens huvudperson. Denna Helena har en hemlighet lagd i mörker.
Helena vill vara en Upplyst Vuxen Människa. Inte en 46-årig tonåring med
kärleksfantasier. Hon vill vara en klarsynt kvinna som rejält förtjänar sitt uppehälle på städjobb och akvarellkurslärarvikariat, samtidigt som hon är en förnuftig mor till sin vuxne son.
Men Helena vill också förenas med Passionen, med Urkällan. Både i sitt konstnärliga skapande (som kräver lika delar ödmjukhet och storhetsvansinne) och i kärleken.
Helena förnedras av livet. Initiativlös ”får hon följa med”. Hon förälskar sig ohanterligt och förnedrande i en ung man som inte ringer som han lovat. Olycklig får hon veta att hennes arbetslöse son misshandlat sin sambo.
Hon söker tröst. Den tröst som erbjuds en lidande Helena vid det nittonde seklets slut är det moderna terapeutiska och astrologiska hopkoket: Tarotkort, stenar, energikanalisering, meditation, positivt tänkande och uppmuntrande posters. Författaren går nära Helena i sin vemodiga berättelse om denna splittrade kvinnas (alla kvinnors? alla människors?) längtan efter kärlek och gudomlig lust.
Inger Edelfeldt har sagt att hon föresatt sig att skriva ”den osäkra människans credo”. En sådan osäker person är Helena.
Osäker och olycklig är också den medelålders gestaltterapeuten och nyblivna änkan RoseMarie, centalgestalt i romanen Svarta lådan. Den förtvivlade RoseMarie har en lång väg tillbaka till livsglädjen. Alla hennes tidigare självklara referenspunkter har i sorgens kaos
blivit obrukbara.
Helt svarta är aldrig Inger Edelfeldts berättelser. Inte heller Svarta lådan, en roman som Inger Edelfeldt fick de första idéerna till femton år innan den kom ut.
Feminism? Serier
Inger Edelfeldts drastiskt humoristiska seriefigur Hondjuret i samlingarna Hondjuret och Hondjurets samlade värk är ett snabbtungat och bittert kvinnodjur med stort risigt hår och en cigg i mungipan. Hondjuret prövar en mängd olika roller och hon slits komiskt (och tragiskt) mellan yttre krav och egna känslor.
I det Edelfeldtska seriealbumet Den kvinnliga mystiken delar en professor vid namn August Dryyg in litteraturen i tre kategorier:
• Den universella människoskildringen, som skrivs av män
• Kvinnolitteratur, som bara kan intressera kvinnor
• Böcker där t ex hundar har huvudrollen – som därför bör läsas av hundar.
Inger Edelfeldt har ett ambivalent förhållande till att kallas ”kvinnlig författare” och hon säger i en intervju från 1989 att hon känt kraven att vara ”soldat i feminismens armé”. Samtidigt är hon medveten om att många kvinnor, liksom hon själv, inom sig bär en självdestruktiv skugga, en lydnadsroll, som hotar att bryta ner dem. Romanen Den täta elden var ett försök att skildra den farliga lockelsen i att lyda och bli befriad från ansvaret för sitt jag. Inger Edelfeldt har berättat att den boken ”ytterst handlar om en längtan att bli förintad, få sitt jag förintat – något som kan likna en dödslängtan men som också kan tolkas som en längtan efter en total symbios; att bli fullständigt mottagen.”
Andlighet
Inger Edelfeldt tror att en människa kan bli friare. Hon tror på psykologisk och andlig
utveckling. I ett samtal om andlighet, publicerat år 2005 i tidskriften Fönstret, funderar Inger Edelfeldt över mystiska upplevelser:
Att förklara en ”mystisk helhetsupplevelse” är extremt svårt. Kanske finns det något sådant antytt i det jag skriver och det är ju inte alltid något man kan sätta fingret på: ”Nu är hon andlig”.
Och i en artikel ”Varför är de så rädda för andlighet?” i Aftonbladet 2004-12-29 tar författaren risken att bli ”döskalle-stämplad som flummare” när hon skriver:
Ett intellekt helt utan kontakt med undermedvetna nivåer riskerar att göra människan kroniskt frustrerad, föraktfull och cynisk.
Lyrik
Inger Edelfeldts första diktsamling Salt från 1999 mottogs med entusiasm. I Aftonbladet skrev Gunder Andersson att de sparsmakade och sensuella dikterna med motiv från olika religiösa och mytiska rum ”för tanken till en Karin Boye som gått i kurs hos Gunnar Björling”.
Fem år senare, år 2004, kom den andra diktsamlingen Efter angelus. Mot en fond av egyptisk mytologi och all världens sagor klingar här i tretton sviter en skör mässa om förlusten, gråten, svindeln och kärleken. Avslutningsdikten heter ”Ormprinsessans sång 2”:
Åter i parkens gömslen
ännu i lag med ormar när jag mig själv.
Till min älskade viskar jag:
Stå där du står
Jag växer långsamt mot dig
sticklingsvis dig
till mötes.
Ur mina lövverk regnar espingar, frasande skinn.
Stipendier och pris
Inger Edelfeldt har mottagit ett stort antal stipendier och pris, bl a Svenska Dagbladets litteraturpris 1991
ABF:s litteraturpris 1993
Göteborgs-Postens litteraturpris 1995 Nils Holgersson-plaketten 1995
Ivar Lo-Johanssons personliga pris 1997 Frödingstipendiet 2000
