Gal Pals
in print
Konstfack – University Collage of Arts, Crafts and Design
Julia Westerberg
Handledare: Pia Sandström
Texthandledare: Michelle Göransson Konstfack textil 2017
Examensarbete Kandidatnivå
Innehåll:
s.3 – Komma ut
s.4 – Bakgrund och inledning
s. 7 – Berättelser
– Sexuellt uppvaknande – Viska för att bli hörd – Igenkänning
– Täcket
s.12 – Influenser och referenser - Teckningar och bilder - Studio Ghibli
- Filmer och serier
s.16 – Material och metoder - Textilen
- Berättelsen - Trycket
s.18 – Reflektion
s.20 – Bilder
s.22 – Källhänvisning
Komma ut
Det var i mitten av augusti och vi hade haft kalas med hela släkten för att fira att min lillasyster fyllt 10 år. Det var mindre än en vecka kvar tills jag skulle flytta hemifrån och jag hade de senaste dagarna gått runt och tänkt att det nog var dags att berätta för mamma och pappa. Berätta det där jag kommit på för flera år sedan.
Någon dag tidigare när vi satt ute i trädgården och fikat tänkte jag plötsligt ”Nu säger jag det bara!”. Men det hade känts fel, det jag skulle avslöja hade ingenting med det pågående samtalet att göra. Jag ville ju inte att det skulle bli någon stor grej. Jag förblev tyst och hoppades att det snart skulle komma en konversation vars tema var närmre det jag ville få sagt, men nej.
Efter alla gäster hade gått igen hjälpte jag till mer än vanligt med att städa och diska efter kalaset.
Kanske kunde jag slinka in det i ett samtal. Snart. Nu? Sen! När vi var klara gick både mamma och pappa och satte sig i varsin fåtölj, mamma med en I-pad och pappa med en bok. Var tillfället borta, nej jag hade bestämt mig, det var dags! Jag satte mig på en stol vid det lilla sybordet som stod placerat snett framför fåtöljerna. Där satt jag sen, tyst och väntade. Hallå ska de inte säga något snart? Undrar de inte varför jag sitter här? Det hör knappast till det vanliga att jag självmant utan synlig anledning väljer att spendera min tid sittandes på en stol framför mina föräldrar! Undrar de inte vad jag vill?
Tiden gick, mamma lutade sig över till pappa och visade någonting på I-paden och några få ord utbyttes innan han vände uppmärksamheten tillbaka till sin bok. När jag tittade på vad för bok han läste såg jag plötsligt att det var bibeln. Självklart, av alla böcker i hela världen var han tvungen att just nu sitta med bibeln framför sig.
Efter ett tag började jag känna att jag blev kissnödig. Skulle jag hinna innan jag helt enkelt var tvungen att gå på toa? Nej bäst att gå nu! När jag kom tillbaka från toapausen satte jag mig på stolen igen. Efter ytterligare en stund stod jag inte ut längre så jag harklade mig och båda tittade upp.
- Jo alltså det var någonting… som jag skulle eller alltså det är en sak jag.. som jag… en sak jag skulle berätta.
Nu var bådas uppmärksamhet riktad mot mitt håll och allt kändes plötsligt som en mycket dum ide. De undrade nervöst om något hade hänt och jag ville snabbt lugna dem med att det inte var någonting farligt, det jag skulle berätta hade bara med mig att göra men det gjorde inte
situationen märkbart bättre.
- Du ska inte flytta? Du ska inte börja på skolan?
- Jo mamma jag ska flytta det har inget med det att göra!
Till min förskräckelse fortsatte de att gissa och kom med diverse både bisarra och realistiska förslag på vad jag kunde tänkas ha gjort. Nej, nej, nej blev mina svar det var ingenting sådant. Efter ett tag blev förslagen mindre seriösa och tillslut sa pappa:
- Du har förlovat dig en 34 årig man?
- Nej det är just det som är grejen, jag kommer aldrig göra det!
Bakgrund och Inledning
Tanken på att komma ut var något jag avskydde. Jag var sur över att det kändes som om jag dolde något för min omgivning och gick och väntade på att det skulle komma ett sammanhang eller samtal då jag kunde nämna min sexualitet på ett naturligt och okonstlat sätt. Med kompisar som jag var van att prata om kärlek och sex med var det inte något problem men när det kom till föräldrarna var det betydligt svårare. Det
”naturliga” tillfället kom inte och tillslut sa jag det bara. Sanningen är att jag aldrig nämnde ord som lesbisk eller homosexuell men budskapet gick fram och hela saken var egentligen mycket odramatisk. Jag var aldrig särskilt rädd för vad deras reaktion skulle bli då jag var priviligierad med vetskapen om att mina föräldrars kärlek inte kom med några villkor. Trots det var jag även i efterhand frustrerad över att jag av samhället känt mig tvingad till samtalet.
Om du lägger ihop homosexuell och berättelse så får du en ”Komma ut historia”. Det ingår liksom i en homosexuells ”starter packet” att komma ut. I en tid då det fanns ytterst få fristäder där du öppet kunde leva ut den du var uppmanades du till att komma ut av den egna gruppen. Om det gjordes tillsammans skulle effekterna bli mer
gynnsamma. Det är betydligt lättare att ignorera ord som aldrig sägs eller människor som aldrig syns. Kampanjer i stil med ”Vi finns överallt” gjordes för att öka den stora massans medvetenhet om att homosexualitet inte var något som endast existerat på ön Lesbos. I själva verket kunde din dotter, granne eller kollega tillhöra denna grupp med icke normativ sexualitet. Kanske kunde det få de inskränkta inse att det inte var något farligt eller onaturligt.
I boken Dubbelliv, reflektioner om döljande och öppenhet från 2003, intervjuar författaren Margareta Lindholm fyra lesbiska kvinnor. De talar bland annat om att komma ut och leva som lesbisk. Trots att boken snart är femton år gammal är mycket fortfarande relevant. Författaren skriver i slutet:
Att homolivet blir alltmer normaliserat innebär att man själv accepterar och upplever lesbiskheten/homosexualiteten som självklar (och fördomar och
nedvärderingar härrör från homofobi och heterosexism, inte från homosexualitet i sig). En förutsättning för den processen är en ökad samhällelig öppenhet.
I dubbellivssituationen blir dock detta problematiskt. Om man vill vara öppen tvingas man alltså yppa något som egentligen är självklart, som att man ”skriver på näsan”, blir övertydlig. Genom att yttra det självklara eller uppenbara, blir det tydligt att det inte är självklart eller uppenbart. Och om man väljer döljandet
målgruppen homosexuella. För mig får det gärna berättas mer om kämpandet för mänskliga rättigheter och upplevelsen av hur det varit att leva som homosexuell i olika tider och delar av världen. Människor vars agerande och åsikter varit kränkande gentemot homosexuella får gärna porträtteras och hängas ut som de dåliga exempel på medmänniskor de är och varit. Men vad händer om alla berättelser om homosexuella också innehåller en homofobisk person, hur verklighetstroget det än må vara? Det vill säga vad händer om vi bara visar det vi vill bort ifrån?
I ”Dubbelliv” diskuteras det vilken betydelse det haft att kända personer framträtt som homosexuella. Gunilla, som är en av de som intervjuas, är inte övertygad om att
kändisarna är de bästa förebilderna och tar även upp risken för att det lätt blir stereotyper. Hon vill mer understryka identitetsbekräftelsens betydelse:
Om jag när jag gick igenom mina jävligaste år åtminstone hade haft en bild på till exempel Eva och Efva eller nån annan […] så hade nog min uppväxt sett mycket mindre traumatisk ut än vad den gjorde. Kanske hade jag gjort andra val i livet än vad jag gjorde. Och det unnar jag mina yngre medsystrar. Att det är okey att upptäcka att man är lesbisk. Att det inte är farligt. Och om de bilder som finns är Eva och Efva eller någon på idrottsplanen, det spelar egentligen ingen roll.
(Lindblom 2003, 29)
Om det finns för få exempel blir de lätt stereotyper. Då var det Eva Dahlgren och Efva Attling som fick ta ett stort ansvar för ”det lesbiska ansiktet utåt”. Idag finns det fler kända ansikten att se upp till men jag upplever ändå att det är lite smalt och att personer som Karin ”Kakan” Hermansson får ta (om en självvalt) en stor roll. Även om jag tror ett större synliggörande av lesbiska skulle påverka den allmänna bilden av dem (t.ex.
minska homofobin) och därav gynna gruppen lesbiska är det inte den främsta
anledningen till att jag tycker det behövs. För att du ska kunna känna dig trygg med dig själv är det flesta beroende av att inte känna sig ensamma. Det är oftast inte förrän du ser eller hör om någon annan som känner, ser ut eller tycker om samma sak som du som du känner dig helt bekväm med det. T.ex. behöver du kanske få se en tjej som också gillar tjejer och spelar fotboll eller någon som gillar tjejer och smink för att du ska kunna känna igen dig. Alla förtjänar enligt mig att få se sig själva representerade i någon form så att det kan känna sig mindre ensamma.
Personligen har jag upplevt en längtan att se sådant jag själv kan relatera till. Vanliga saker som, om det handlat om heterosexuella, gått obemärkt förbi. Hur en homosexuell persons liv ser ut går knappast att svara på då vi precis som alla andra har helt olika visioner och mål med vår tillvaro. Men jag vågar påstå att det inte är en enda lång Prideparad, komma ut historia eller kamp mot homofober. Målet är väl att bli
normaliserad, eller? Alltså inte att rättas in i ännu en norm utan att ses som lika självklar som vem som helst. Att skapa berättelser som fler kan relatera till kan kanske hjälpa till i den processen.
Jag vill se mer vardag i berättande om lesbiska eftersom jag tror att det är där så mycket av våra liv finns. Dramat och problemen får enligt mig för stor plats.
Mitt arbete är mycket enkelt. Det går ut på att göra någonting jag själv vill se mer av med de verktyg och material jag gjort till mina. Längtan efter att få synas inte bara för andras skull utan till största del för dig själv. Saknaden av andra att spegla sig i. Det är dessa känslor som leder fram till detta projekt.
Min fråga under processen är inte ”Finns det för lite representation av lesbiska?”, ”Hur ser den lesbiska representationen vi har idag ut?” eller ”Vad för effekt skulle en bredare representation (med fler inslag av vardag) av lesbiska ha för påverkan på den egna gruppen och samhället i stort”. De frågorna är min bakgrund och det som lett fram till arbetet. Min fråga är istället ”Hur kan jag gestalta en vardag med lesbiska
huvudrollsinnehavare?”
Denna fråga är formulerad på ett sådant vis att mitt verk i sig blir svaret. För det är inte med ord och text jag vill ge mina svar utan med det språk jag valt själv det vill säga bilder. Jag ser det som att jag undersöker hur jag på bästa sätt använder min egen kunskap och erfarenhet (och samtidigt samlar in ny) för att göra den bild jag
visualiserat. I frågan finns flera andra frågor som ställs under processens gång, ”vad för material ska jag använda för mina linjer?”, ”vilken kvalitet ska tyget ha?”, ”vilken
färgskala ska bilderna vara i och hur påverkar färgen bildens stämning?” med mera.
Mitt arbete önskar jag ska ses mer som ett tillägg till ett samtal än en debatt. Mitt mål är inte att min bild ska vara den perfekta representationen utan bara EN representation.
De åsikter jag vill använda mig av är att något ofarligt inte nödvändigtvis är svagt utan välkomnande och att mjukt kan vara skyddande istället för mesigt. Valen av uttryck i mina bilder och känslan i materialen är gjorda utifrån de ståndpunkterna.
Detta arbete kom från att vilja ha en större möjlighet att spegla sig själv i sin omgivning.
Det fortsatte med lusten att skapa bilder och det slutar med hoppet om att ge den möjligheten jag själv vill ha till någon annan.
Berättelser
Sexuellt uppvaknande
- En av mina äldre kusiner startade i början av 00-talet ett internetcafé
tillsammans med några vänner. Det var främst för personer med stort intresse för krigsdatorspel men det hände att jag stack dit på väg hem från skolan.
Min kusin tog med mig upp på ett övre plan till för de som jobbade där och värmde en Billys Panpizza åt mig. Medan min kusin var tvungen att springa ner igen satt jag i en nedsutten soffa. I väntan på att min pizza skulle svalna såg jag mig runt i rummet som hade svårt att dölja det faktum att det var i ett gäng unga mäns vård/våld. Framför mig på väggen hade en av männen satt upp en stor affisch.
Affischen föreställde en ung kvinna iklädd en ”sexig” skoluniform. Hon stod framåtböjd och tittade tillbaka på betraktaren över axeln och hennes korta kjol gjorde ett dåligt jobb med att dölja hennes vita trosor.
Jag minns att jag tittade länge och noga.
Då jag var själv på platsen kunde jag studera bilden ostört men jag visste nog att den inte hade producerats, sålts eller sats upp för mina ögons skull. Om jag varit utav det
manliga könet misstänker jag att jag vetat grunden för mitt intresse i bilden. Vetskapen om att intresset för en erotisk bild av lägre klass inte var något att skryta om i vida kretsar hade kanske varit densamma. Men att det eventuellt rörde sig om en sexuell attraktion till det kvinnliga könet hade nog varit mer tydligt.
Viska för att bli hörd
Vi hade trä och metallslöjd och denna termins mål var att tillverka varsin låda av trä. Lektionerna i slöjdsalen blev ofta livliga och högljudda då det var en av få lektioner vi inte var tvungna att sitta vid varsin bänk framför en White board tavla och en lärare som hade konstant uppsikt över oss. Här var vi istället tvungna att röra oss runt i klassrummet, använda olika maskiner och hämta verktyg och material.
Jämt och ständigt försökte någon av eleverna påkalla slöjdlärarens
uppmärksamhet oftast flera på samma gång för att få hjälp med nästa steg i trälådans tillverkningsprocess. Regeln var att du själv först skulle fundera på vad som eventuellt var nästa steg innan du konsulterade läraren för den bästa metoden.
För att läraren sen inte bara skulle gå och upprepa sig fick vi ibland vänta in varandra så att en gemensam genomgång kunde hållas. När det var dags för en ny samling använde sig läraren av en enligt mig ovanlig teknik för att få tyst på klassen. Istället för att höja sin röst över oss andra sänkte han den och började viska. Efter ett tag hade hela klassen tystnat och stod stilla redo att lyssna.
Lärarens viskande var mjukt och ofarligt och vi började snabbt schyssa varandra för att det skulle bli tyst. Vi insåg snabbt att det var vi som var tvungna att ändra beteende om vår lärare skulle bli hörd. Även om metoden inte funkar i långt från alla sammanhang tycker jag det är något fint med den.
Ibland måste vi skrika för att bli hörda. Det finns många tillfället då alternativen till att höja sig över den andra är få. Den vars förälder sagt ”Jag är besviken på dig” när en utskällning var det väntade vet dock att de dämpade orden kan ha stor effekt.
I situationen när en förälder uttrycker en besvikelse i stället för att skälla eller som i exemplet med läraren spelar såklart hierarkin sin roll. Men jag vill tro på att utrycka andra känslor än vrede och att det kan finnas kraft utan våld.
Det är tröttsamt att behöva skrika för att bli hörd när det skulle räcka att någon annan blev tyst. Precis som att du också hade synts på fotografiet om personen framför dig hade klivit åt sidan. Så även om vi ibland måste putta undan den som står i vår väg behöver vi tjejer kanske inte alltid höja våra röster för att höras.
Igenkänning
I present av min farmor hade jag fått en ljudbok på cd-skiva. Om sanningen ska fram var det inte en hel bok utan bara första delen av ”Tzatziki, morsan och polisen” då farmor missat att boken var uppdelad på flera cd-skivor. Till skillnad från min storasyster som läste Mobergs in- och utvandrarna vid 11 års ålder hade jag aldrig varit mycket för att läsa. Det var det här med att koncentrera sig på orden som var mitt problem. Ett problem som snabbt försvann om någon annan läste orden för mig.
Boken jag fått av farmor blev min nya favorit (eller i alla fall första delen av den) och jag lyssnade på den varje kväll när jag skulle sova. I över ett års tid var det en lampa tänd, öppen dörr och ”Tzatziki, morsan och polisen” i cd-spelaren som gällde.
Det var inte bara jag som i över ett års tid fick somna till berättelsen om Tzatziki och de sånger som hade lagts till i ljudboks versionen. Då min ovan nämnda systers rum låg vägg i vägg med mitt och jag dessutom propsade på att ha en vidöppen dörr blev boken även min (om än mot hennes vilja) storasysters god natt saga.
Än i dag kan alla de familjemedlemmar som var med då det begav sig sjunga med i låtarna från boken trots att ingen hört den på över tio år.
Att känna sig trygg med det du känner igen är knappast ovanligt. Såvida det inte går över i en främlingsfientlighet eller en överdriven rädsla för allt du inte sett eller upplevt förut så är det kanske inte så farligt.
Som lätt trygghetsnarkoman är jag ganska extrem i mitt upprepande. Det är vanligt att barn vill läsa samma bok om och om igen eller titta om samma film. Ett beteende jag tagit med mig upp i vuxen ålder vilket gör att om jag hittat något jag tycker om kan det ta lång tid innan jag tröttnar på att uppleva det en gång till. När jag lyssnar på en deckare tycker jag den är som bäst andra gången jag hör den eftersom jag då redan vet vem mördaren är och kan lyssna mer avslappnat och koncentrera mig på andra delar av boken.
Vi är alla olika när det kommer till vilken nivå av spänning vi vill ha i våra liv. Men oavsett hur äventyrslysten du är vet nog de flesta hur det känns att komma hem efter en resa. Känslan av att kroppen får andas ut när den är tillbaka på platsen vars vinklar och vrår den känner. Där du inte behöver stå inne på den mörka toaletten och leta efter lampknappen då dess höjd sitter i ditt rörelsemönster.
Täcket
- Kommunen anordnade en teckningstävling för lågstadiebarn och min skola var med och tävlade. Alla elever fick skicka in varsitt bidrag där de med hjälp av en teckning illustrerat platsen de kände sig mest trygga på.
Personen som lyckades bäst på min skola kom på tredje plats och gick i min storasysters klass två år över mig. Hennes bidrag föreställde en säng med ett färgglatt lapptäcke som överkast. I förklaringen hade hon skrivit att hon kände sig som mest trygg när hon låg i sin egen säng. Jag förbannade mig över att inte jag hade tänkt på det! Inte för att det skulle ökat mina chanser i tävlingen (eller jo lite) utan för att när jag såg hennes bild insåg att jag höll med.
- Vi syskon turades om att på en relativt regelbunden basis sova över hos våra mor- och farföräldrar. Hemma hos mormor och morfar fick vi sova på en tältsäng
uppsatt i tv-rummet. På morgonen gick morfar upp, kokade kaffe och bredde smörgåsar, gick in till mormor med frukost och ena delen utav tidningen och gick sen tillbaka och drack sitt kaffe vid köksbordet i sällskap av tidningens andra del.
Det var deras tradition och det innebar att morfars plats i sängen plötsligt var ledig. Jag brukade smyga in (även om smygandet nog var onödigt) och lägga mig på hans plats bakom mormors rygg.
Deras sovrum var fyllt av saker, varenda liten väggyta var täckt med bilder, foton och hyllor fulla med böcker och andra ting. Sängen tog upp större delen av det in bonade rummet och morfars plats hade hunnit bli lite kall när jag la mig under täcket. Lakanen var så mjuka och kuddarna mycket större än vanliga huvudkuddar.
Jag la mig nära mormor och kände på hennes nattlinne vars material kändes skönt mot fingrarna. Sängen värmdes snabbt upp igen och jag kände mig skyddad emot det mesta.
- Jag skulle sjunga på ett bröllop klockan fyra en lördag. Prästen som skulle viga paret var en vän till familjen och erbjöd sig hämta mig vid klockan tre på väg till kyrkan. Med en sådan sen tid att passa kan en tycka det onödigt att ställa
väckarklockan men i mitt fall hade det varit till min fördel. Jag har alltid sovit mycket tungt och vaknar inte förens någon eller något gör en ordentlig
ansträngning för att väcka mig. Denna gång blev det prästens jobb. Efter att ha försökt ringa ett flertal gånger och misslyckats (resterande familjemedlemmar var
Vår vardag både börjar och slutar i sängen (så även helgerna). Någon som jag vet hur okonventionella sovvanor kan sätta en i klistret gällande det mesta. Hur det är att aldrig vilja gå och lägga sig så vida du inte har varit vaken i 30 timmar och hur du när du väl har somnat aldrig vill stiga upp igen. Ibland känns det som att allt cirkulerar kring sömnen. Hur många timmar borde jag sova, när ska jag sova, jag kan inte sova, jag kan inte vakna.
Sömnen är grunden till vårt vakna liv vilket någon med någon form av sömnsvårigheter (som barn, stress, oro) blir plågsamt medveten om.
Vi blir lugna av tryck mot kroppen. Om du sover oroligt, är rastlös eller stressad kan du t.ex. sova med ett bolltäcke som ökar trycket mot kroppen. På sommaren när det är varmt och det räcker med ett lakan över sig kan det vara värmen som gör att det är svårt att sova men också den förlorade tyngden av täcket.
När vi sover är vi försvarslösa och ofarliga och har textilen som vårt ända skydd.
Våra kuddar, täcken och lakan är lika mycket nattkläder till oss som vår pyjamas. De är mjuka och bekväma och är gjorda för att vara sköna och skyddande mot vår kropp. Våra täcken är inte tighta, för små eller obekväma som våra kläder kan vara för att ge
utrymme för andra kriterier.
Många vill sova med den dem älskar, som att försäkra sig om att de är i närheten även om man själv inte är vid medvetandet. Platser där det alltid finns en given plats för mig att sova på kallar jag för hem och tycker att sängen är just också grunden i hemmet.
Influenser och referenser
Teckningar och bilder
Jag influeras av andras verk och arbeten konstant. Medvetet brukar jag dock inte använda mig av så konkreta referenser eftersom jag har lätt för att börja jämföra och värdera mitt arbete i förhållande till min referens. Min misstanke är att då jag ägnat stor tid åt att öva upp min förmåga att avbilda objekt och personer sätter jag mitt eget verk i jämförelse till referensen och har svårt att avgöra min egen bilds kvalitet. Det vill säga jag är kluven mellan vanan att vilja komma så nära det jag avbildar som möjligt och samtidigt skapa min egen bild. Konstnären Eva Dahlin sa under ett föredrag jag
närvarade vid att hon nästan var för bra på att teckna av något. Hon valde därför att inte titta på objektet i fråga för länge för att ge teckningen möjlighet att få ett eget liv.
När jag tecknar brukar jag behöva referensbilder, bilder som kan komma från lite var som helst. Om jag inte finner någon annans bild lämplig får någon i min närhet agera modell så att jag kan se vilken position min karaktär ska ha (såvida jag inte kan göra det själv i en spegel eller med hjälp av datorns webbkamera). Om målet är att teckna ett visst ansiktsuttryck brukar jag upptäcka att jag under tiden jag tecknar formar mitt ansikte till den min jag är ute efter. Genom att testa ett visst kroppsspråk eller minspel tror jag du kommer närmre bilden. Mitt tecknade grundar sig i att tolka saker jag ser men också att få fram hur någonting känns.
En av alla teckningslärare jag haft frågade en gång vad poängen var med att teckna av en tvådimensionell bild med intentionen att få det så likt som möjligt. En klasskompis hade precis redovisat en blyertsteckning föreställande en stadsvy och förklarat att han hade avbildat ett fotografi. ”Är det likt fotot?” frågade läraren och eleven svarade nöjt att hans teckning var väldigt lik förlagan. Då frågade läraren varför han bara inte visat fotot istället vilket lämnade min klasskamrat lätt mållös. Visst brukar det finnas en skillnad i uttryck mellan ett foto och en teckning (även om teckningen är så kallat fotorealistisk) men jag tog fasta på det min lärare sa. Om jag har en referens måste jag se till att alltid göra något eget av min teckning. Ta de bitarna jag behöver för att t.ex. bygga bildens struktur och sen själv fylla på med resten. Oavsett vad du tittat på under tiden du gjort en bild måste den sedan kunna stå för sig själv.
Det textila fältet är min nuvarande plattform men det är sällan från den världen mina influenser kommer ifrån. När mitt intresse för konsten blommade upp i tonåren var det främst via fotografier och teckningar. Om du gavs möjligheten att blicka ut över alla de
bilderna den enda rollen och saknar därför helt någon text. Bilderna kommer först och skulle lika gärna kunna beskrivas som en triptyk. De skulle även kunna liknas vid ett kyrkfönster. Ett mycket gammalt sätt att beskriva eller berätta något med hjälp av bilder uppdelade i rutor. Det är något fint med att alla har tillåtelse att förstå en bild. Talesätt som ”En bild säger mer än tusen ord” vittnar om att det i bilder finns mer utrymme för tolkning. Jag föreställer mig att kyrkobesökarna som tvingades lyssna på prästens långa predikningar åtminstone hade kyrkfönstren som någon form av underhållning.
Studio Ghibli
Under julen 2016 då detta projekt började formuleras ägnade jag en del av mitt jullov åt att titta på filmer producerade av Studio Ghibli. Filmstudion grundad i Japan producerar animerade filmer och har oftast en yngre målgrupp. Det slog mig hur olika dessa filmer var de tecknade filmer jag själv hade vuxit upp med. (Studio Ghibli, 2017)
Den kärlek som beskrevs riktade sig ofta till ett syskon, annan familjemedlem eller vän vilket jag upplevde stod i stor kontrast till det prins- och prinsessakoncept jag var van vid och något jag fann mycket sympatiskt. I filmerna jag såg gavs det även plats åt scener som inte nödvändigtvis tog handlingen framåt men som ändå hjälpte till att skildra karaktärernas tillvaro. Det beskrivs nog lättast med att det hade skapats utrymme åt vardagen.
Det jag främst fastnade för var hur det var tecknade. Det känns svårt att hitta ett konkret svar på varför jag blev så förtjust i filmernas estetiska uttryck då ”Det var vackra och fina” inte är så beskrivande. Jag tror det var balansen mellan enkelt och detaljrikt. Hur en sak eller person kunde beskrivas med ytterst få medel och en annan med betydligt fler. Just det är en utav sakerna som fascinerar mig med teckning. Hur lite som
egentligen behövs för att vi ska förstå vad som beskrivs men att det sen är upp till tecknaren att bestämma hur många linjer som ska användas beroende på vilket uttryck det är som önskas.
Strax efter jag sett en handfull av Studio Ghiblis filmer gick jag in i den period av mitt arbete som bestod av att teckna vilket påverkade mina bilder.
Filmer och serier
Lusten att fly sin egen verklighet, eller bli underhållen av någon annans, om än
påhittade, liv kommer över de flesta då och då. Då koncentrationen ofta har svikit mig i mina försök att läsa böcker har filmer och serier blivit mina berättare. Jag älskar detta medium som rymmer så många konstarter och som kan fånga min uppmärksamhet som inget annat.
Filmhistoria är kanske inte mitt expertområde och jag har dålig koll på alla ”klassiker”.
Jag kan däremot skryta med att jag under en intensiv Meryl Streepperiod plöjde mig igenom i princip allt hon varit med i (vilket är filmer med mycket skiftande kvalitet). I
I mitt arbete är jag ute efter att visa en form av vardag. Något som du kan känna igen dig i oberoende av vilken sexuell läggning du kan tänkas ha. Min vision är att de som
identifierar sig som en lesbisk eller bisexuell kvinna ska kunna se sig själv normaliserad och representerad men att alla ska ha en möjlighet att relatera genom
vardagsbeskrivningen. Det är just den typen av bilder (rörliga och stilla) som jag önskar se mer av.
För att få se dig själv representerad kan du som lesbisk få gräva en del i filmhyllan. Att Netflix har en egen kategori för filmer med homosexuella karaktärer kan då självklart ses som hjälpsamt. Samtidigt som det kan kännas oerhört banalt att en film som handlar om en heterosexuell person bara är en film medan en film om en homosexuell person är en homosexuell film.
Filmen Fucking Åmål har en stor plats i den svenska lesbiska filmhistorien. Att den inte betytt så mycket för mig kan ha och göra med hur gammal jag vara när den kom men jag har förstått att den betytt mycket för andra lesbiska kvinnor. En av intervjupersonerna i Margareta Lindholms tidigare nämnda bok beskriver det så här:
Fucking Åmål tycker jag var helt underbar att se. Att sitta där i den publiken med killar och tjejer i 17-18-årsåldern som bara jublade när tjejerna i filmen fick varandra. Jag var nästan gråtfärdig när jag kom ut från biografen, av publikens reaktion. Jag hade liksom suttit och tänkt oj hur ska detta gå, ska dom tycka det är äckligt… Och så var det bara jubel. (Lindblom 2003, 28)
Denna kommentar tycker jag tyder på hur mycket en film kan betyda för någon. Det är inte du på duken men någon som representerar den grupp du tillhör och som genom filmen tar plats i det allmänna och bekräftar din existens. Det kan låta som stora ord och det är förhoppningsvis inte en lika stor grej idag nästan 20 år efter Fucking Åmål men fortfarande behöver lesbiska ges eller ta plats för att bekräftas.
Liksom många andra kärleksfilmer slutar Fucking Åmål när de fått varandra. Det är en klassisk ”Komma ut historia” och har som sagt betytt mycket för många. Det är också en typisk homosexuell film med homosexuella i huvudrollerna och dramat kring
homosexualiteten som tema.
Skådespelaren Sarah Lancashire spelar i den brittiska serien Last tango in Halifax den medelålderskvinnan Caroline Elliot som skiljer sig från sin man och träffar en annan
Den amerikanska filmen The kids are all right är också ett exempel där förutsättningarna för en normaliserad vardagsgestaltning av lesbiska ser mycket bra ut. En familj med två mammor och två tonårsbarn som har alla det vanliga bestyr och besvär en familj kan ha.
Filmens tvist kommer när barnen är intresserade av att söka upp den spermadonator deras mammor använt sig av. Att barn vill ta kontakt med den person vars gener man delar är kanske inte så ovanligt men när det slutar med att en av mammorna har en affär men mannen vars sperma det använt i skapandet av barnen kände jag personligen att det gick för långt. Inte för att det kändes aningens orealistiskt (då filmer sällan känns helt realistiska) utan för att det återigen var en man som fick stort utrymme i
berättandet om en kvinna som påstår sig vara lesbisk.
Det finns många exempel på serier och filmer som gestaltar homosexuellas liv under en annan tid. Serien Torka aldrig tårar utan handskar (baserad på böcker av Jonas Gardell) berättar om män vars liv under 80-talet förkortades drastiskt på grund av hiv-viruset och aidssjukdomen och de människor omkring dem som tvingades se sina älskade och vänner dö ifrån dem. Filmen Pride är en verklighetsbaserad historia utspelad i 80-talets Storbritannien där en grupp människor bestämmer sig för att under gruvstrejken (-84) starta ”Lesbians and Gays Support The Miners”. I filmen får vi se mötet mellan två grupper vars olikheter först är det som uppmärksammas men vars likheter sedan för dem ihop. Serien Call the midwife som handlar om barnmorskor i London (sent 50-tal, tidigt 60-tal) presenterar efter några säsonger nya karaktärer varav två är ett lesbiskt par. Kvinnorna tvingas dölja sin relation bl.a. för att inte riskera att bli av med sina arbeten.
De är alla gripande och viktiga historier med stort känslospektrum som talar om tider och platser då det var mycket problematiskt att leva som homosexuell. Det är fokus på de stora känslorna och även om det var det som fångade även mig var det inte det jag tog med mig efteråt. De som stannade kvar var scenerna som visade hur två personer av samma kön går och lägger sig bredvid varandra och får somna tillsammans. Något oerhört enkelt och vardagligt men ändå stort. Då jag aldrig upplevt den misär som delvis beskrivs i de filmer och serier jag just nämnde kan jag inte relatera till det. Men bitarna som för alltid blir relevanta, de som talar om längtan efter närhet och samhörighet som också besitter en enkelhet, slår an strängar i mig och det är de som jag vill ta fasta på i mitt eget arbete.
Material och metoder
Textilen
Om någon skulle fråga ”varför just textil?” (en fråga jag själv ställt till andra) skulle jag vilja ge det barnsliga svaret ”därför att!”. Om frågan omformulerades till ”vad tillför textilen ditt arbete?” är jag villig att ge ett mer moget svar. Då mitt arbete till stor del bygger på illustrationer upplever jag att flera undrar över textilens roll. Om jag haft ett mer abstrakt uttryck eller illustrerat mönster tror jag inte undrandet skulle vara lika stort.
Textilen har jag byggt en relation till under de senaste nio åren och den har blivit något självklart. Jag kan se mina bilder överförda på ett flertal olika material men har valt textilen delvis på grund av vår relation. När du byggt en relation till något spelar det inte alltid någon roll att det eventuellt finns andra bättre alternativ. Jag ser det som att det säkert finns andra språk med större ordförråd eller bättre synonymer men att det inte hjälper mig då jag inte talar det språket. Den kvinnliga historien som finns i materialet har också sin betydelse. Det vill jag jämföra med att gå fram och själv plocka upp
”kärringracket” för att visa att även det kan få iväg en brännboll ganska långt. En liten hommage till alla kvinnor som fått orden ”ta tjejträt” ropat efter sig.
En av textilens starka sidor är dess förmåga att förändras. Den går att styra och
manipulera i oändlighet samtidigt som den har en stor självständighet. I detta fall väljer jag att ta vara på den sidan av textilen som är mjuk och ofarlig då detta är egenskaper jag vill att min bild ska ha. De textila hantverksmetoderna är tidkrävande och även om tiden det tagit att producera ett konstverk egentligen inte är relevant kan tiden det tar att trycka och sy ladda objektet med en känsla av omsorg.
Berättelsen
I mitt arbete har jag från början haft som mål att med bilder berätta om en
vardagssituation med lesbiska huvudrollsinnehavare. Vad för historia och hur jag skulle komma i kontakt med den var mer oklart. Det fanns en idé om att intervjua ett lesbiskt par för att i intervjun hitta en händelse att ta vara på. Tidigare hade jag testat att teckna utifrån berättelser som andra skrivit och såg även det som en möjlig metod. En kvinna jag kommit i kontakt med via nätet och vars skrivna berättelser jag hade läst och tyckte om blev mitt första försök till att hitta min story. Hon var öppen för mitt förslag om att
de som skiljde oss åt. När jag åkte där ifrån reflekterade jag över det som sagts och kom fram till att även om jag ännu en gång inte hittat vad mina bilder skulle föreställa ändå fått ut mycket av kvällen.
Efter några veckors ältande vid mitt skrivbord insåg jag att mina bilder kanske fanns mycket närmre mig än jag först trott. Att det inte var tvunget att vara något specifikt med dem, det kanske snarare skulle vara det motsatta. Visst hade jag hela tiden tänkt dem som en spegling av en vardag men att det skulle vara en händelse av något slag. Att något skulle gå från a till b så att säga. Nu testade jag tanken att det räckte med ”två kvinnor äter frukost”, ”två kvinnor sover i samma säng” eller ”två kvinnor ligger i soffan och kollar på tv”. Knappast några händelserika scenarion men kanske precis vad jag var ute efter.
Trycket
Mitt tecknande kom igång och jag valde att gå vidare med en sida, innehållande tre bilder, som berättar om två kvinnor sovandes i en säng med ett litet barn emellan sig.
Min ambition om att göra ett verk som kändes ofarligt och mjukt stärktes av scenen jag skapat. Nu började nästa del som bestod av att överföra min tecknade bild som befann sig på papper till textila tryck.
Efter att valet av bild var gjord var resterande val i min process av mer konkret karaktär.
Beslut som vilken kvalitet det ska vara på tyget, vilka färger ska jag trycka med och vilken storlek hela bilden ska ha påverkar alla resultatet men de känns mer mekaniska.
När du tecknar är du fri att teckna just vad du vill men när du väljer tyg kan ditt val påverkas av tillgång och ekonomi. I tryckprocessen finns det dagar som uteslutande består av förberedelser och det är mycket som måste göras innan du faktiskt kan börja trycka. Trots att dagar utan några synbara resultat kan vara frustrerande är
skiftningarna mellan det perioder jag måste vara kreativ och nyskapande och de där jag kan luta mig tillbaka på framtagna regler och metoder en av sakerna jag uppskattar mest
med mitt arbete.
Reflektion
Mitt första högskoleförberedande år efter gymnasiet gick jag på en klassisk konstskola där vi utbildades i teckning, måleri och skulptur. Vi hade bland annat veckolånga modellmålningsperioder (till min förskräckelse) och en förmiddag i veckan tecknade vi kroki. Jag gissar att vi under det året tecknade kroki i upp emot 100 timmar och
producerade oändligt med skisser på diverse nakna kvinnor och män. Efter varje
krokilektion gicks alla skisser igenom och för att vi skulle få plats med allt slängdes mer än hälften direkt. Pappret vi tecknade på var av en tunnare kvalitet, oftast rivet i
varierande storlekar från en större pappersrulle, då det inte var realistiskt att teckna på ett papper av det dyrare slaget. Vår lärare uppmanade dock oss till att aldrig teckna på baksidan av en annan teckning, för tänk om nästa blev den bästa du gjort hitintills! Det kanske kan tyckas som en överdriven uppmaning i sammanhanget men jag tänker på det som att vi aldrig ska sluta tro på att det finns potential i nästan allt. Ingen vet när det
”plötsligt händer”.
Det är i det som ännu inte hänt som hoppet finns och i det som ännu inte avslutats huserar potential och kraft till förändring.
När tiden kom för att på riktigt visualisera examensarbetet, projektbeskrivningar skulle skrivas och processen skulle sättas igång, antar jag att jag inte var ensam om att känna en ganska hög nivå av prestationsångest. Insikten om att det nog vore för mitt eget bästa att se detta arbete som bara ännu ett projekt kom relativt fort. Ett sista tillfälle att suga åt sig allt det som skolans värld har att erbjuda innan jag efter 18 års studier skulle lämna skolkontexten (i alla fall för ett tag). Jag la upp en plan och beskrev mitt arbetes resultat som en uppförstorad seriesida tryckt på textil. Till min förvåning blev det ungefär som jag tänkt mig.
Oro och olust är mina största hinder. Oron gör att jag blir förhastad och olusten vandaliserar min utveckling.
Ett problem jag ofta har under en process är att jag vill att den ska vara fläckfri vilket den så klart aldrig är. Att det från start till mål ska gå lätt och smidigt annars har jag misslyckats till viss del. Det är självklart helt sjuka krav som jag borde släppa men de sitter djupt i mig. Detta projekt var inget undantag och efter att tidigt i projektet haft en period av total olust var det som jag halkade efter i min planering. I fortsättningen vill jag försöka tänka att det är bra att göra upp en plan och ha framförhållning men att det sen är okej att ändra på planen och att det inte behöver ses som något negativt. När
Det fanns en del frågor jag misstänkte skulle komma upp i relation till mitt arbete som jag egentligen inte ville diskutera. Under min opponering tog min opponent upp flera av dessa vinklar. Det var då skönt att känna att jag kunde ge relativt genomtänka svar då jag tänkt mycket på frågorna runt om de frågor jag själv ställt. Trots min totala ovilja att producera någon form av text till mitt arbete (jag upplevde textarbetet som absolut kämpigast under projektet) var den ett bra stöd under examinationen.
Jag tycker att jag har tagit tillvara på tiden gällande utnyttjande av skolans verkstäder och min vilja att bli mer tekniskt kunnig inom tryck. Om det jag gör borde klassa som konsthantverk eller konst bryr jag mig egentligen inte så mycket om. Konsthantverket är dock en kontext jag gärna tillhör och vill lära mig mer om. Det är oerhört
tillfredställande att uppleva tekniskt förbättring i sitt hantverksutövande och att min konstnärliga praktik till stor del är grundad i en hantverksteknik är något jag trivs med.
Efter en rundvandring i Konstfacks Vårutställning känner jag mig imponerad och förundrad över allt som skapats och att det har skapats just på den plats jag själv befunnit mig i snart tre år. Vid en studie av mitt eget arbete tänker jag att jag nog aldrig kunnat föreställa mig att detta skulle bli mitt slutarbete för ens ett år sedan och ännu mindre för tre år sedan. Nu känns det plötsligt helt självklart.
Vem vet om en vecka kanske jag aldrig mer vill jobba med denna tematik eller med detta uttryck men för tillfället känner jag stor lust inför att fortsätta med det jag börjat. Trots min ovissa framtid ska jag försöka se potential i det jag gör och vill göra. Tillåta mig själv att slappna av i prövandet, inte teckna på baksidan utan på nya papper men med
erfarenheterna från det jag tidigare ritat.
Förlagan till trycket
Källhänvisning
Böcker
Lindholm, Margareta. 2003. Dubbelliv, Reflektioner om döljande och öppenhet. Ystad:
Kabusa Böcker.
Webbsidor
Dailymotion. 2017.
http://www.dailymotion.com/video/x2ehspd_sarah-lancashire-sally-wainwright-on- bbc-breakfast-happy-valley-s1_fun (hämtad 2017-04-03)
Studio Ghibli. 2017.
http://www.studioghibli.com.au (hämtad 2017-04-03)
Filmer och Tv-serier
Call the midwife. 2012. BBC
Fucking Åmål. 1998. Memfis Film.
Last tango in halifax. 2012. BBC.
The kids are all right. 2010. Gilbert Films, Saint Aire Productions, Artist Internatinal, 10th Hole Productions, Antidote Films, Mandalay Vision.
Torka aldrig tårar utan handskar. 2012. Sveriges Television.
Pride. 2014. BBC Films, Calamity Films, British Film Institute, Canal+, Ciné+, Ingenious Media.
