AKADEMIN FÖR HÄLSA OCH ARBETSLIV
Avdelningen för arbetshälsovetenskap och psykologi
Unga kvinnors föreställningar om suicidalitet
Monika Boman
2020
Examensarbete, Grundnivå (kandidatexamen), 20 hp Psykologi
Psykologiska metoder och examensarbete C
Handledare: Niklas Halin Examinator: Mårten Eriksson
1 Sammanfattning
Syftet med denna uppsats var att undersöka unga, icke suicidala kvinnors
föreställningar om suicidalitet. Mer ingående var syftet att undersöka vad respondenterna hade för föreställningar om suicidala individer, varför vissa människor blir suicidala samt hur självmordsbenägna individer går till väga i en suicidal situation. Syftet var också att
undersöka om respondenterna uppfattade suicidalitet som accepterat i samhället, eller inte.
Metoden var kvalitativ i form av semi-strukturerade intervjuer med fem unga kvinnor i åldrarna 15–24 år. Studien hade genusperspektiv. Kritisk diskursanalys i form av Faircloughs tredimensionella modell förevisade ett antal tematiska diskurser. Analysen visade exempelvis att traditionella föreställningar om genus finns kvar och att en anledning till att individen blivit suicidal upplevdes bero på att personen varit utsatt för något traumatiskt.
Frågeställningen om acceptans visade att suicidalitet inte ses som accepterat i samhället på grund av stigman, och även att självmord inte är någon utväg. Respondenternas
föreställningar kan tolkas till stor del ha internaliserats av rådande samhällsnormer.
Nyckelord: suicidalitet, kritisk diskursanalys, genusperspektiv, föreställningar, unga kvinnor
2 Title:
Young women´s attitudes toward suicidal behavior Abstract
The aim with this paper was to examine young, not suicidal women´s attitudes toward suicidal behavior. More deeply, the purpose was to examine what the respondent’s attitudes toward suicidal individuals were, why some people become suicidal, and how suicidal persons act in suicidal situations. Another aim was to examine if the respondents perceived suicidal behavior as being accepted in society, or not. The method was qualitative in the shape of semi-structured interviews with five young women, in the age of 15-24. The study had gender perspective. Discourse analysis according to Fairclough´s three-dimensional model exposed a number of thematic discourses. The analysis showed for example that traditional attitudes toward gender still remain, and that one cause for becoming suicidal was that the individual had experienced traumatic situations. The question formation toward acceptance showed that suicidal behavior is not perceived as accepted in society, due to stigmas, and also that suicide is no way out. The respondent´s attitudes could in large part be read as interiorized by prescribed community standards.
Keywords: suicidal behavior, critical discourse analysis, gender perspectives, attitudes, young women
3 Förord
Ett stort tack vill jag rikta till de fem unga kvinnor som engagerat och mycket tillmötesgående ställde upp och lät sig intervjuas. Utan er hade det aldrig blivit någon uppsats.
Tack också till era föräldrar, som godkände er medverkan.
Ett lika stort tack till Niklas Halin, som lät mig hoppa in i kursen mitt i höstterminen och som fungerat som min handledare. Även han engagerad och mycket tillmötesgående.
Jag vill tillägna min framlidne far, Curt (1937–2019), denna uppsats. Han, journalisten, som fick mig intresserad av ord och text en gång i tiden, vilket gjorde att jag som
treåring läste och skrev med stort och nyfiket intresse. Din kraft – min styrka.
Gävle, maj 2020 Monika Bohman
4 Introduktion
Suicidalitet – självmordsbeteende – kan ses som ett stort samhällsproblem i Sverige (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, 2015). Suicid – självmord – är inte bara en tragedi för offren, deras familjer och andra i omgivningen, det medför också samhällsekonomiska konsekvenser så som bland annat resurser som förbrukas och
produktionsbortfall (MSB, 2015). Sett till antal i världen, begår omkring 800 000 personer självmord varje år (Världshälsoorganisationen, WHO, 2019). Suicid var den andra vanligaste dödsorsaken i världen år 2016 i åldersspannet 15–29 år (WHO, 2019). I Sverige är suicid den vanligaste dödsorsaken för män i åldersgruppen 15–44 år och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersspann (Jiang, Hadlaczky & Wasserman, 2016). I åldersgruppen 15 till 24 år är självmord den vanligaste dödsorsaken i landet bland båda könen (Jiang et al., 2016). År 2018 begick 1574 personer i Sverige självmord – 1082 män och 492 kvinnor, av dessa befann sig 104 killar och 56 tjejer i åldersgruppen 15–24 år (Nationellt centrum försuicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, NASP, 2019). 19% av dessa fall är osäkra, det vill säga att man inte med säkerhet kunnat fastslå att det verkligen rört sig om en medveten handling, och där det i stället kan ha handlat om en olyckshändelse. När det gäller totalt antal suicid hos män och kvinnor oavsett ålder, har självmordstalet – antal självmord per 100 000 invånare under ett år – minskat i alla åldersgrupper, utom bland barn och unga. Hos unga män i åldersspannet 15–24 år ser självmordstalet ut att ha legat relativt konstant de senaste dryga 35 åren, medan det däremot hos unga kvinnor i samma åldersgrupp har ökat. Den ökande trenden för de senare verkar ha börjat omkring år 1994, då självmordstalet låg på 4,5, medan det år 2018 hade ökat till 10,1 (NASP, 2019).
Vilka är då de barn och ungdomar som hamnar i en så svår situation, att suicid känns som den enda utvägen? Brodsky och Biggs (2012) ser ett starkt samband mellan misshandel i barndomen och risk att utveckla suicidalitet i vuxen ålder. I en kartläggning som Lindgren, Österberg och Salander Renberg (2006) har gjort, och som studerat om det förekommit en bakgrund av sexuella övergrepp bland människor som försökt att ta sina liv, framkom att ett stort antal kvinnor och män, vanligast i barndomen, hade blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Någonting annat som kan bidraga till suicidalitet är om en individ har svårt att nå det den önskar i livet, att personen misslyckas att leva upp till prestationskrav (Golding, 1988, ref. i Kaschak, 1992). Övergrepp och prestationskrav är ett par av de orsaker som kan leda till depression, något som är en vanligt bakomliggande anledning till suicidalitet (Beskow, Palm Beskow & Ehnvall, 2005; Cullberg, 1993). Depression är nästan dubbelt så vanligt hos
5 kvinnor i jämförelse med män (Beskow, et al., 2005; Johansson, Bengs, Danielsson, Lehti &
Hammarström, 2009). I Sverige uppger sig 24% av kvinnor sig ha blivit diagnostiserade med depression en eller flera gånger. Hos män ligger siffran på 13% (Folkhälsomyndigheten, 2019). Kvinnor är också överrepresenterade när det gäller självmordsförsök och allvarliga tankar på självmord (Lindberg, 1998). En undersökning av Ivarsson (1998, ref. i Lindberg, 2005) visar att var tjugonde tonårsflicka försökt att ta sitt liv och var tionde säger sig vara deprimerad.
Suicidalitet omgärdas av tabun, som tillsammans med myter bidrar till att ämnet traditionellt har ägnats liten uppmärksamhet. Många människor har fördomar och bristande kunskap om suicidalitet, vilket kan bero på religiösa och kulturella faktorer (Grollman, 2000).
En inte alltför ovanlig föreställning är att självmordsbeteende inte går att förebygga
(Wasserman, 1999) och att det därför inte heller uppmärksammas, då konsekvensen kan bli att självmordsfrekvensen ökar (Grollman, 2000; Wasserman, 1999). Sådana myter påverkar individers förhållanden till ämnet (Wasserman, 1999), skapar negativa attityder och fördomar, minskar förståelsen och acceptans för suicidalitet som fenomen samt för individer som försökt att begå självmord (Grollman, 2000). Tabun och rädslor minskar engagemanget så att
preventionsarbetet inte får genomslagskraft, vilket försvårar arbetet (Wasserman, 1999). För bättre förståelse för suicidnära individer – personer som under det senaste året gjort
suicidförsök och/eller har allvarliga suicidtankar (Socialstyrelsen, 2003) – samt hur dessa bemöts, behövs en medvetenhet, när det gäller attityder till suicidalitet. (Beskow, 2000).
Problematiken med suicidalitet har dock under de senaste åren aktualiserats i media och i övrigt i samhället. Ämnet tas i dag till exempel upp i dags- och kvällspress, men också i bloggar på nätet (se exempelvis Börjesson, 2019). År 2018 hölls ett seminarium under
Almedalsveckan, där aktuell forskning om barns och ungdomars psykiska hälsa togs upp. Där behandlades den psykiska ohälsan, vilken fördubblats på tio år bland barn och unga mellan tio och 17 år (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, Forte, 2018). Detta är ett par exempel på att problematiken med suicidalitet aktualiserats i media och samhället under de senaste åren.
Utifrån det faktum att självmordstalet bland unga kvinnor i åldrarna 15 till 24 år har ökat, tyckte jag att det vore intressant att undersöka vad tjejer i denna åldersgrupp hade för föreställningar om suicidnära individer och om suicidalitet uppfattades accepterat i samhället, eller inte. Deras föreställningar skulle eventuellt kunna ge en indikation om varför en ökning sker i just deras åldersgrupp. Var de till exempel speciellt accepterande till suicidalitet? Den
6 föreliggande uppsatsen kom därför att inrikta sig på denna grupp. Kritisk diskursanalys enligt Faircloughs (1992) tredimensionella analysmodell användes och perspektivet kom delvis att vara inspirerat av Kaschaks (1992) genusteoretiska tankar.
Genusperspektiv
Inom forskningen används genusbegreppet som ett analytiskt verktyg för att undersöka relationer mellan könen på individ-, social samspels- och strukturell nivå
(Magnusson, 2003). Genusforskning inom ämnet psykologi behandlar exempelvis frågor som rör hur uppfattningar om skillnader mellan könen läggs till grund för ojämlikt bemötande av kvinnor och män och hur könsbaserat nedvärderande internaliseras i individers egna
identitetsuppfattningar. Det kan också handla om hur kvinnor till skillnad från män bemöts av människor i sin omgivning eller hur kvinnor och män graderas sinsemellan i olika sociala sammanhang (Magnusson, 2003).
Kaschaks genusperspektiv. Enligt Kaschak (1992) lever vi alla i – och är del av – patriarkala samhällen som främjar strukturer som maktskillnader mellan könen, ojämlikhet och våld, strukturer som genomsyrar alla former av relationer i samhället. Hon anser att den manliga normen utgår ifrån ett ideal som karakteriseras av strävan efter oberoende (och kontroll) medan den kvinnliga normen och idealet präglas av relationsskapande och omtanke.
Parallellt utgör den manliga normen, som i praktiken motsvaras av idéer om västerländska, vita och heterosexuella män, också den mänskliga normen. Den kommer därigenom att definiera sanningar som anses giltiga för hela mänskligheten (Kaschak, 1992)
Kaschak har infört begreppen ”begränsningar” (eng. limits) och ”avgränsningar”
(eng. boundaries) i sin teori. Begreppet begränsningar kan sägas vara det utrymme en individ har att växa i och utforska. Med termen avgränsningar avser Kaschak en klar och konsekvent definition av en person, dess identitet. Hos en person med starka begränsningar uppstår det svaga psykologiska avgränsningar och hos individer med svaga begränsningar, uppstår mer omfattande och skarpa avgränsningar. (Kaschak, 1992).
Diskursanalys
Begreppet ”diskurs” kan förstås som ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 7). Fairclough definierar begreppet dels som ”språkbruk såsom social praktik”, men också som ”ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv” (Fairclough, 1995, s. 135, ref. i
7 Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 72). Diskursanalytiska angreppssätt baseras i
forskningssammanhang på socialkonstruktionistiskt perspektiv, som menar att vi får tillträde till verkligheten genom att vi skapar representationer av den genom språket. Den fysiska världen existerar, men den får bara betydelse och mänskligt sammanhang genom diskurser.
Grupper är inte givna på förhand. Det är först när någon talar om/till en grupp eller på en grupps vägnar, som grupper konstitueras (Winther Jørgensen & Phillips 2000).
Ett dilemma som kan uppstå när man tar ett socialkonstruktionistiskt perspektiv är att verkligheten relativiseras helt och hållet (Börjesson, 2003). Att kategorier, exempelvis
manlighet och kvinnlighet, i detta synsätt ses som sociala konstruktioner, behöver inte betyda att dessa kategorier inte existerar eller ger konkreta konsekvenser. De är nog så verkliga (Börjesson, 2003). Det ena behöver inte utesluta det andra. Ett exempel är begreppet
”marginalisering”, som även om det bygger på en konstruerad föreställning om människor, en social konstruktion, så kan individer som identifierar sig med denna konstruktion uppleva den som verklig.
Kritisk diskursanalys enligt Fairclough
Kritisk diskursanalys erbjuder teorier och metoder för att problematisera och undersöka relationer mellan diskursiv praktik samt social och kulturell utveckling i olika sociala sammanhang på ett empiriskt sätt (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Metoden fokuserar på människors användning av språket samt hur de brukar språket i sina sociala liv (Fairclough, 1995). Fairclough (1995) menar att den kritiska diskursanalysen bäst är lämpad som analysmetod vid forskning kring media och hur den konstruerar diskurser. Metoden passar även bra när man i forskning vill ta reda på sambandet mellan kommunikation och samhälle (Fairclough, 1992).
Fairclough (1992) betonar systematiska analyser av tal och skriftspråk. Genom att använda en detaljerad textanalys menar Fairclough att man får insikt i hur diskursiva processer kan avläsas lingvistiskt i texter. Textanalys kombineras med social analys. Han anser att förhållandet mellan diskursiv praktik och sociala strukturer är sammansatt och ändras över tid. Fairclough (1992) är en av forskarna som anser att relationer mellan diskurs och samhälle säkrar makt och hegemoni (dominansförhållande) genom att diskursiva
praktiker hjälper till att fixera och reproducera ojämlika maktförhållanden.
Hegemonibegreppet erbjuder en möjlighet att analysera hur diskursiv praktik återfinns i en större social praktik, där även maktrelationer ingår.
8 Ett begrepp som är centralt för Fairclough är ”intertextualitet”. Termen refererar till olika sätt som en särskild text relaterar till andra texter. Fairclough delar upp begreppet i två kategorier: ”manifest intertextualitet” och ”interdiskursivitet” och båda undersöks i den diskursiva praktiken (Fairclough, 1992). Med manifest intertextualitet avser Fairclough de delar i en text som går att spåra till en reell källa i en annan text. Exempel på detta kan vara parafrasering, kopiering, citat och ironi. Hur olika diskurser uttrycks inom och mellan olika diskursordningar – diskurser som återfinns inom ett visst område – är ett tecken på
interdiskursivitet. Det är, till skillnad från intertextualitet, inte möjligt att direkt spåra
påverkan från andra texter. Däremot går det att känna igen abstrakta texttyper och/eller olika konventioner, så som fastställda språkliga mönster, diskurser och hegemonier. Om
förekomsten av interdiskursivitet är hög, indikerar det förändring. Detta innebär att gränserna både inom och mellan diskursordningar förändras (Fairclough, 1992).
Generella föreställningar om suicidalitet
Forskning visar att människor har starka attityder till självmord och
självmordsförsök (Beskow, 2000). Men uppfattningarna om suicid kan variera från person till person, från grupp till grupp, och dessutom när det gäller vem eller vilka som har ”mer rätt”
än andra att begå självmord eller att försöka ta sitt liv (Beskow, 2000). Människors
föreställningar om självmord kan, menar vissa, ha sin utgångspunkt i deras grundläggande existentiella värderingar (Klagsburn, 1981). En individ kan se suicid som en mänsklig rättighet medan en annan person kan se det som en skyldighet och plikt för människan att finna sig i sitt öde och det liv som tilldelats henne (Klagsburn, 1981). Attityden till suicid kan vara avhängig den speciella situation inom vilken självmordet sker (Ingram & Ellis, 1992).
Vissa människor menar att rätten att dö är acceptabel om valet är rationellt och noggrant övervägt och i samband med att en person drabbats av en dödlig sjukdom eller ett svårt handikapp, också då en individ redan lider av en fysisk sjukdom (Ingram & Ellis, 1992;
Singh, Williams & Ryther, 1986). I Japan börjar en mer icke accepterande attityd till suicid ta form, men fortfarande finns det en tyst acceptans (Silvén Hagström, 2013). Ett par områden där självmord ännu kan upplevas som accepterat, är ekonomiska misslyckanden samt så kallade utvidgade självmord, där modern dödat sina barn och därefter sig själv. I de fallen kan de förstås som sätt att ta ansvar för olägenheter som uppkommit (Silvén Hagström, 2013).
Yngre individer tenderar att ha en mer accepterande attityd till suicid än äldre, som är mer fördömande (Neeleman, Halpern, Leon & Lewis, 1997; Singh, et al., 1986; Sorjonen, 2003). Detta gäller även människor med hög utbildning, ett icke religiöst perspektiv och en
9 liberal politisk inställning (Sorjonen, 2003) samt personer med högre socioekonomisk status och individer som lever i städer (Neeleman, 1998). En individ som är ogift och utan barn och/eller personer som lider av depression eller psykisk sjukdom har även de en mer accepterande attityd (Neeleman, 1998). Gifta personer, människor med barn samt individer hos vilka familjen tillskrivs stor vikt är, precis som äldre personer är, mer negativa
(Neeleman, et al., 1997).
När det gäller eventuella skillnader mellan könen så indikerar en undersökning med deltagare från 25 europeiska länder att någon sådan inte existerar (Mäkinen, 2006). Undantag finns dock. Studier som undersökt attityder bland israeliska ungdomar visar att kvinnor är mer accepterande än män (Stein, Brom, Elizur & Witztum, 1998). Forskning utförd i USA har däremot visat på ett motsatt resultat (Singh et al., 1986).
Attityden inom sjukvården varierar dels mellan olika personalgrupper, dels om patienten är ung eller gammal. Undersökningar av läkares respektive sjuksköterskors attityder visar att de förra är mer benägna att se sjukdom samt biologiska orsaker bakom
självmordsbeteende (Anderson & Standen, 2007). Valente och Saunders (2004) påvisade att sjuksköterskor såg depression, dödsönskan samt ensamhet som riskfaktorer för suidcidalitet.
En vanlig uppfattning bland sjukvårdspersonal är att se självmordsbeteende som ett rop på hjälp och ett sätt att söka uppmärksamhet (Anderson, Standen & Noon, 2005; Sun, Long, Boore & Tsao, 2006) samt ett sätt att söka få medlidande (Sun, Long & Boore, 2007).
Samuelsson och Åsberg (2002) menar att utbildning i kombination med handledning kan förbättra sjuksköterskornas attityder.
Attityder till suicidalitet beror således inte på en aspekt, utan på flera olika; bland annat ålder samt socioekonomiska, kulturella och religiösa synsätt.
Genus och suicidalitet
Forskning inom suicidalitet visar att suicidförsök är mer förekommande bland kvinnor medan fullbordade självmord är vanligare bland män (Hawton et. al., 1998). De metoder som används skiljer sig mellan könen. Män brukar oftare vapen och kvinnor använder sig mer frekvent av förgiftning (Hawton, et al., 1998). Detta faktum har ofta
förklarats genom traditionella könsteorier (Lindberg, 2005). Att män väljer en mer aggressiv, dödlig metod än kvinnor relateras, enligt Lindberg (2005), inte sällan till den nedärvda uppfattningen att män ses som mer prestationsinriktade och har svårt att se sig själva misslyckas. Det skulle därför, enligt den gängse normen, kunna anses som omanligt att
10 misslyckas i samhället och därför väljs en mer offensiv metod (Lindberg, 2005). Kvinnors mindre aggressiva tillvägagångssätt däremot har förklarats att mer handla om beroende, passivitet och utseende, det vill säga vara mer överensstämmande med den sociala
konstruktionen av att vara kvinna. En kvinna har inte samma förväntningar på sig att vara aggressiv i sitt agerande, utan snarare passiv. Det kan därmed ses som mer accepterat för en kvinna att misslyckas med att ta sitt liv (Lindberg, 2005).
När det gäller forskning specifikt rörande kvinnor och självmordsbeteende är den anmärkningsvärt liten, trots att kvinnor som grupp är överrepresenterade, både när det gäller suicidförsök samt seriösa självmordstankar (Lindberg, 2005). Det är, enligt Lindberg (2005), ett förbisett område inom suicidologin – inte minst när det handlar om forskning som rör de sociala kontexter i vilka kvinnors självmordstankar uppstår och omsätts i handling.
Anledningen är att forskningen om självmordsbeteende traditionellt har utgått från en könsneutral föreställning om forskningsobjektet. Kön har betraktats som en gemensam variabel och inte utifrån det sammanhang där det existerar. Canetto och Lester (1995, ref. i Lindberg, 2005) menar att även kulturella betydelser måste inkluderas i synen på kön och självmord. Lindbergs (2005) undersökning, som bygger på djupintervjuer med kvinnor som gjort ett eller flera försök att ta sina liv, visar bland annat att olika typer av ”hjälpsystem” – exempelvis inom primärvård eller vid sjukhus – har stor betydelse i kvinnors
självmordsprocesser. Om kvinnan bemöts med kunskap utifrån den situation hon befinner sig i, kan hjälpsystemet successivt hjälpa henne att bearbeta sina erfarenheter och omvandla självmordsprocessen till en överlevnadsprocess. Om hon däremot bemöts med okunskap kan hjälpsystemet fungera som en ”bekräftelse” på att hon är utom all räddning och därigenom bidraga till att självmordsprocessen fortsätter. Det kan då få ödesdigra konsekvenser (Lindberg, 2005).
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats var att undersöka unga, icke suicidala kvinnors
föreställningar om suicidalitet. Mer ingående var syftet att undersöka vad respondenterna hade för föreställningar om suicidala individer, varför vissa människor hamnar i suicidala situationer samt även om hur den suicidala individen går till väga när den försöker ta sitt liv.
Syftet var också att undersöka om respondenterna upplevde att suicidalitet är accepterat i samhället. Metoden var kvalitativ i form av semi-strukturerade intervjuer med fem unga kvinnor. Avsikten var att inledningsvis söka teman i de transkriberade intervjutexterna.
Därefter skulle kritisk diskursanalys i form av Faircloughs tredimensionella modell användas
11 för att i en fördjupad analys identifiera tematiska diskurser. Metoden valdes, då den kritiska diskursanalysens syfte bland annat är att förtydliga hur utformningen av texten medverkar till konstruktionen av diskurser. Avsikten var att de tematiska diskurserna skulle ge svaren på frågeställningarna om respondenternas föreställningar. Studien hade genusperspektiv, delvis utifrån Kaschaks tankar.
Syftet med studien kan sammanfattas i följande frågeställningar:
• Vilka föreställningar hade respondenterna om suicidala individer?
- Vem är den suicidala individen?
- Varför hamnar en person i en suicidal position?
- Hur går den suicidala individen till väga, när den ska ta sitt liv?
• Vilka var respondenternas föreställningar om suicidalitet är accepterat i samhället, eller inte?
Metod
I det här kapitlet beskrivs hur urvalet till studien gått till, datainsamling och proceduren runt detta. Faircloughs tredimensionella modell och vilka analysverktyg som ingår i den beskrivs. Avslutningsvis redovisas de etiska överväganden som utgåtts ifrån.
Urval,försöksdeltagare och procedur
Urvalet av intervjudeltagare till undersökningen var selektivt, det vill säga deltagarna valdes ut efter vissa kriterier för att passa studiens syfte; deltagarna skulle vara unga kvinnor i ålderspannet 15–24 år. De skulle inte ha eller ha haft märkbart självmordsbeteende. Detta kunde jag inte kontrollera, utan fick lita på deltagarnas ord. Respondenterna valdes ut genom bekantas bekanta; genom bekvämlighetsurval. Detta urval valdes för att det passade för denna mindre studie och var dessutom en för syftet enkel metod. Fem deltagare kan tyckas vara få.
Vad forskaren är ute efter vid diskursanalys är mer språkbruket än själva individen. Retoriska mönster kan skapas och upprätthållas av bara några få individer (Winther Jørgensen &
Phillips, 2000). Intentionen med studien var att koncentrera på att genomföra väl utförda intervjuer med de fem respondenterna, för att kunna gå djupare, ägna mer tid till varje respondent och därigenom förhoppningsvis nå hög kvalitet.
Respondenternas åldrar var 15, 16, 17, 18 samt 24 år. Samtliga fem deltagare bodde i en mellanstor stad. Två av deltagarna var syskon, två av de andra var vänner. Syskonparet samt två av de andra deltagarna – vännerna – intervjuades tillsammans två och två. Detta var
12 önskemål från respondenterna och detta godkändes utifrån respekt för dem. Den femte
deltagaren intervjuades separat. Respondenterna fick själva välja dag, tid och plats för intervjuerna. Alla fem var vid intervjutillfällena studerande; en vid högstadium, tre vid gymnasium och en vid högskola. Fyra av deltagarna hade svensk härkomst och en kom ursprungligen från ett utomeuropeiskt land.
När deltagarna meddelat sitt intresse att delta i studien, visade det sig att alla fem hade erfarenhet av ämnet. Samtliga respondenter hade personer i sin närhet, i familj eller vänkrets, som hade försökt att begå självmord. I dessa fall överlevde samtliga.
Intervju och transkription
Vid kvalitativa intervjuer vill man undvika allt för mycket styrning från
undersökarens sida (Holme & Krohn Solvang, 1997), men en intervjumall, som innehöll de fält- och stickord som ämnade tas upp vid intervjuerna, var lämplig. Den fanns således som stöd och minne, så att inget som relaterade till frågeställningarna skulle förbigås.
Intervjuerna med respondenterna spelades in med diktafon. Vid de två första intervjutillfällena intervjuades två personer samtidigt och vid den tredje intervjun en person.
De två dubbelintervjuerna tog drygt två timmar vardera att genomföra, medan den tredje varade omkring en och en halv timme. Intervjuerna genomfördes med ett par veckors mellanrum. Efter att intervjuerna genomförts transkriberades samtalen omgående, det vill säga direkt när intervjuerna avslutades. För transkriptionen valdes den enklare varianten av Gail Jeffersons system (se Norrby, 2004, för beskrivning av Conversation Analysis), vilken innebär att personen som intervjuar förutom frågor och svar även antecknar pauser, skratt, tysta perioder och särskilda tonlägen. Till transkriptionen valdes skriftspråk, då det ger läsaren en bättre läsförståelse.
Intervjuerna genomfördes år 2008 och visst arbete gjordes då. Uppsatsarbetet blev därefter av olika anledningar liggande och återupptogs inte förrän i oktober 2019.
Faircloughs tredimensionella modell
I Faircloughs modell för diskursanalys finns det två analytiska dimensioner:
språkbruk och diskursordning (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Språkbruk är den kommunikativa händelsen. Varje enskilt fall av språkbruk är en kommunikativ händelse, vilken bygger på tre dimensioner: text, diskursiv praktik och social praktik. Diskursordning är
13 summan av de diskurstyper – diskurser och genrer – som brukas inom en social institution eller domän.
De tre dimensionerna i den kommunikativa händelsen är:
● Textnivån. Här fokuseras på textens formella karaktär och hur dess struktur medverkar till att konstruera diskurser. Detta görs genom en detaljerad och systematisk textanalys. I denna uppsats är det intervjuer om föreställningar om suicidalitet, vilka transkriberats till texter, som undersökts.
● Den diskursiva praktiken. Fokus ligger här på hur diskursiva utsagor skapas, tolkas och kategoriseras i relation till existerande diskurser. Här fokuseras på hur texten (transkriptionen) produceras (respondenternas utsagor) och konsumeras (mottages, tolkas av läsaren). Textanalysen ligger till grund för den diskursiva praktiken.
● Den sociala praktiken. Här kopplas den diskursiva praktiken till den sociala praktiken. Relationerna mellan den diskursiva praktiken och den diskursordning den ingår i kartläggs. Vid förändring av diskursiva praktiker kan den rådande
diskursordningen generera kulturell och social förändring.
Då studiens frågeställningar inte innefattade undersökning av
omstrukturering/reproduktion, så användes enbart modellens två första dimensioner:
textanalys samt diskursiv praktik, och den sociala praktiken uteslöts. Ur de teman som skulle framkomma ur resultatet av intervjutexterna, avsågs att i en fördjupad analys därefter
identifiera tematiska diskurser. I de tematiska diskurser som framträdde vid analysen var avsikten att undersöka med vilket instämmande respondenterna uttryckte sina utsagor (modalitet) samt var deras föreställningar skulle kunna härröra från (intertextualitet).
Dessutom avsågs att undersöka hur subjekt och objekt sattes – eller inte sattes – i förbindelse med händelser och processer (transitivitet).
Etiska överväganden
I en undersökning som berör människor är det nödvändigt att visa god forskningsetik.
Vissa riktlinjer som berör forskning är även lagstadgad. I denna studie har forskningsetiska riktlinjer, som Vetenskapsrådets etiska regler (American Psychological Association, APA, 2019) rekommenderar, sökt eftersträvas. Eftersom ämnet suicidalitet kan upplevas som känsligt, så var det väldigt viktigt med noggrannhet kring sekretessen kring respondenterna.
Dessa fick själva välja ett valfritt förnamn att refereras till, och de blev innan intervjuerna
14 upplysta om att deras information skulle komma att behandlas med stor konfidentialitet. Ort eller orter där intervjuerna genomfördes namnges inte i studien.
Deltagarna fick ett informationsbrev tillskickade sig med uppgifter om vem jag var, vad syftet med min undersökning var samt vilken metod jag ämnade använda. De upplystes även allmänt om de etiska riktlinjer som gäller vid uppsatsarbete. Respondenterna delgavs senare i missivbrev samt innan intervjutillfällena mer ingående om vad de etiska riktlinjerna innebar; exempelvis att deras deltagande i studien var frivilligt samt att de kunde avbryta intervjun om de så skulle önska. De upplystes också om att de vid önskemål skulle ha möjlighet att läsa igenom sin del av intervjun, efter att denna transkriberats. Deltagarna informerades dessutom om att de kunde höra av sig till mig efter intervjutillfällena om de hade frågor, ville tillägga, ta bort eller utveckla något av det som de hade sagt under intervjuerna.
Innan intervjutillfällena med respondenterna funderade jag över hur mitt bemötande mot dem skulle vara. Att förhålla sig lugn, genuint intresserad, lyhörd och uppmärksam till en deltagare skapar den tillit och förtrolighet som man önskar eftersträva vid ett sådant här tillfälle. För deltagare som ännu inte fyllt 18 år begärde jag målsmans godkännande, vilket jag fick i samtliga fall. Informationsbrev samt missivbrev avsåg även att kunna informera
målsman om studien som deras barn skulle medverka i.
Resultat
I denna del redovisas det empiriska materialet från intervjuerna med respondenterna.
Resultatet presenteras under två huvudrubriker – den föreliggande uppsatsens två
frågeställningar. Under dessa redovisas resultatets teman samt tematiska diskurser, vilka identifierades under arbetets gång. Dessa teman redovisas i figur 1 och figur 2 (se nedan). Det empiriska materialet citerades noga så att läsaren skulle kunna följa med i redogörelsen.
Citaten valdes ut för att tydliggöra respondenternas resonemang, och de fick exemplifiera deltagarnas föreställningar. Exempel från alla fem respondenter redovisades inte under samtliga teman. Vid de tillfällen då deltagarnas svar sammanföll, presenteras citat som får exemplifiera deras åsikter. Detta gjordes på grund av att exempel från samtliga respondenter skulle ha gjort studien för omfattande för arbetets syfte.
Respondenterna fick själva välja varsitt namn att refereras till. Detta gjordes för att bibehålla respondenternas anonymitet. Tanken var också att detta skulle göra redogörelsen av
15 resultatet mer levande. Följande förkortningar användes: I (Intervjuare), M (Miriam), A (Anna), B (Britta), S (Sandra) och E (Elin). Systrarna Sandra och Elin intervjuades
tillsammans och det gjorde även vännerna Anna och Britta. Att intervjuas tillsammans var respondenternas önskemål. Miriam intervjuades separat. I de fall där respondenterna tydligt betonade ord i sina utsagor, så markerades dessa med kursiv stil i transkriptionen. Då respondenterna framställde ett yttrande som ett citat, så “ritade” de citationstecknen i luften.
Eftersom detta sätt användes ganska frekvent i vissa delar, avstods, både på grund av att det skulle ta upp plats i texten samt “störa” denna, från att skriva ut detta efter varje av
respondenterna beskrivet “citat”. Endast citationstecken infogades.
Figur 1. En översiktlig bild över teman (övre raden) och tematiska diskurser (undre raden) för studiens första frågeställning.
Figur 2. En översiktlig bild över teman (övre raden) och tematiska diskurser (undre raden) för studiens andra frågeställning.
16 Föreställningar om den suicidala individen – vem, varför och hur?
Vid arbetet med empirin utifrån denna frågeställning framträdde fyra teman: “dåligt mående”, “traumatiska erfarenheter”, “uppmärksamhetssökande” och “manligt och kvinnligt”
(se figur 1, bilaga 1). I det första avsnittet behandlas frågan om “vem”. I de följande två delarna redovisas svar på frågan “varför”. I det fjärde och sista avsnittet redogörs svar för
“hur”.
Dåligt mående. Resultatet när det gäller föreställningar om vem den suicidnära individen är, personlighet och egenskaper, visade att vissa mönster förekom genomgående.
Respondenterna upplevde att den självmordsnära personen har en låg bild av sig själv och sin betydelse, att de kan vara olyckliga och må dåligt. Miriams citat exemplifierar delar av detta:
M: Jag tror att personer som försöker begå självmord oftast har dåligt självförtroende eller dålig självkänsla eller självkännedom, att de inte trivs med sig själva på ett eller annat sätt eller, de kan ju utåt sett vara människor som… ser bra ut, de kan ha bra jobb och de kan ha, vara lyckliga utåt.
I: Mhm.
M: Men jag tror att de många gånger är väldigt olyckliga inåt.
Samtliga respondenter upplevde att det finns ett ideal som, om det inte uppfylls, kan leda till negativa konsekvenser för individer. Britta ansåg att en persons yttre kan ha betydelse för detta: ”Ja, det är väldigt mycket utseendefixering nu.”
Även Sandra menade att fokusering på exteriör kan påverka en individs mående på ett dåligt sätt.
S: Alltså, ja, det är ju det där idealet som… det kan ju också påverka mycket, och man får väldigt dålig självkänsla och…
I: Mhm.
S: Och… ja, det trycker väl också ner så att man inte mår något bra.
I: Mhm.
S: Att inte få vara som alla andra.
Att avvika från normen, att “inte få vara som alla andra”, menade Sandra kan bidra till att orsaka ett dåligt mående hos den suicidala individen. Det dåliga måendet på individnivå kunde, upplevde samtliga respondenter, förklaras med att personen är deprimerad. Samtliga
17 deltagare nämnde detta, men Sandra, som enda respondent, menade att denna depression kan härledas till att den suicidala individen kan ha drabbats av en speciell psykisk sjukdom och anser att problemen härrör från sjukdomen och inte från någon särskild händelse. Hon uttryckte sig så här:
S: Jag skulle nog säga att det var någon som var väldigt nedtryckt under längre tid eller så kan det lika bra vara någon som är manodepressiv, som… ja, som är helt deprimerad. Och då ligger det i sjukdomen och inte riktigt i vad som har hänt under personernas liv.
I resultatet framkom att samtliga respondenter upplevde att den suicidnära personen inte funnit sig tillrätta i livet och, som Britta yttrade, är: “Osäker på sig själv.”. Annas citat får exemplifiera: ”En som inte har hittat sin plats i livet. Ja, den känner sig inte hemma
någonstans och har provat det mesta, men får inte ro någonstans utan bara flackar runt och sedan: ´Åh, jag orkar inte längre! ´”
Miriams uppfattning var att om en person inte hittat sin plats i livet, så kan det påverka en individ på ett negativt sätt. ”Jag tror att om det är en person som är väldigt nära självmord, så är den väldigt negativ. Och har väl inte riktigt bra syn på livet och kanske också är negativ till positiva saker.”
Resultatet av denna del av frågeställningen visade att respondenternas upplevelser av vem den suicidala personen är, var en komplex individ med låg självkänsla, osäker, olycklig, negativ, med dåligt psykiskt mående och som inte hittat sin plats i livet.
Traumatiska erfarenheter. Två tydliga teman kunde utläsas i resultatet vid undersökningen om varför den självmordsnära individen hamnar i den situationen att suicid känns som den enda lösningen. Det första, “traumatiska erfarenheter”, redovisas i detta avsnitt. Det andra temat, “uppmärksamhetssökande” presenteras i nästa. Ett tydligt mönster i undersökningen visade en föreställning om att orsak till att en person är suicidal, är att individen har varit utsatt för någonting som har varit negativt och traumatiskt för denna.
Misshandel och våldtäkt nämndes genomgående hos respondenterna som negativa upplevelser som kan vara skäl till suicidalitet. Miriams citat får exemplifiera detta: ”Ja, det kan vara allt ifrån att man inte känner sig älskad till att man har varit med om någonting, det kan vara allt ifrån misshandel till våldtäkt.” Miriam nämnde dessutom, som ensam deltagare, att en orsak även kan vara att personen inte känner sig älskad. Begreppet ”våldtäkt” förekom även i intervjun med Sandra. Hon nämnde även idén om övergrepp: ”Ja, alltså tjejer är väl oftast så, utsatta för övergrepp och våldtäkter. De ses som svaga i samhället.”
18 Utsatthet var inte något som respondenterna enbart ansåg förekomma utanför
individens närmaste krets. I följande citat refererar Elin till familjen: ”Man kan må dåligt på grund av hur familjen är och man, vad heter det, om man har blivit utsatt av något, ja, vad som helst.” Resultatet visade att respondenternas föreställningar var att upplevelse av utsatthet och traumatiska upplevelser kan leda till suicidalitet. Känslan av detta kan leda till att
individen direkt eller indirekt riktar sig ut mot sin omgivning, som visas i nästa kapitel.
Uppmärksamhetssökande. Det andra temat som kunde uttydas i resultatet när det gällde orsak till självmordsnära beteende, var individens sökande efter uppmärksamhet. En formulering som förekom i samtliga intervjuer i undersökningen, var uttrycket ”ett rop på hjälp”.
Elin menar att de flesta i regel inte talar om för andra att de ska begå självmord.
E: De flesta säger ju inte om de gör [sic!] självmord.
I: Mhm. Ni tror inte man pratat om det innan till andra folk? Med andra människor, utan…
E: Och då, då tror jag det är ett rop på hjälp.
S: Ja.
E: Om man gör det.
Här instämde systern Sandra: ”Den kan väl säkert ha sagt någonting, för att, så det var den personens rop på hjälp, men inte fått hjälp…”
Även Britta var inne på deras linje.
B: Om de pratar om det innan, så tror jag nog att de söker efter hjälp… på något sätt. Det är som ett tyst skrik på hjälp.
… …
B: Säger man det till en, så är det mer ett rop på hjälp. Säger man det till alla, känns det som att det är för uppmärksamhet.
Britta använde dels det begrepp som samtliga respondenter tillämpade i intervjuerna,
“ett rop på hjälp”, men hon varierade det även, då hon använde metaforen “ett tyst skrik på hjälp”.
19 Det framgick i ett par av intervjutexterna att den suicidnära personen antogs ha sökt hjälp, men kanske inte fått någon. Miriams citat nedan får exemplifiera det “osynlighetstema”
som flera av respondenterna nämnde under intervjuerna.
M: Ja, som sagt, det kan ju bara vara ett rop på hjälp att man vill, så att man tar sitt liv och ändå inte gör det. Det kanske man kan se på folk som inte lyckas, att de i stället för att ta piller kan man ju faktiskt göra någonting som är hundraprocentigt. Så att, det kan ju också vara ett sätt att visa att man… finns.
… …
M: Och sen som sagt kan det också vara att man vill bli sedd…
Av Miriams citat framgick det explicit att suicidalitet med rop på hjälp har sin grund och önskan – i att “visa att man… finns” och att “man vill bli sedd”.
Manligt och kvinnligt. När det gäller hur den suicidnära individen utför sin handling framkom i det empiriska materialet mönster, både när det gällde val av metod samt hur
personen uppfattades utföra sin handling. I resultatet märktes en tydlig distinktion mellan killar och tjejer. Denna diskurs var gemensam hos samtliga respondenter.
Miriams föreställning var att killar dels väljer en mer drastisk metod än tjejer, dels att deras agerande präglas av dramatik och bestämdhet. Hennes uppfattning när det gäller tjejer var att de väljer en lättare väg och att de handlar på ett mer försiktigt och mindre dramatiskt sätt.
M: Jag tror att tjejer väljer en lättare väg och då kanske de många gånger tar ett piller eller flera, eller, ja… något, något lättare. Och killar kanske är litet mer dramatiska, kanske skjuter sig själva eller… hoppar framför en bil eller tåg eller något liknande.
I: Mhm. Vad tror du att det beror på?
M: Ja, jag tror väl att det ligger i människans natur också, att kvinnor är litet mer försiktiga trots, även när det gäller att ta sitt eget liv. Att försöka i alla fall, då. Och då kanske de inte vill vara lika dramatiska utan gör det gärna mer… tyst. Jag tror många gånger att killar, när de väl bestämt sig, så vill de dö.
Samma föreställning om dramatik och bestämdhet hos killar fanns även hos Britta:
”… eller hoppa framför ett tåg eller någonting. Något som går fort, ja, något som går fort och smärtfritt.”.
20 I samma intervju ställdes killars bestämdhet i relation till tjejers (försiktighet och) obestämdhet. I tillägg till den uppfattning om tjejers försiktiga, lugna och mer odramatiska sätt lades också en syn fram på dem som osäkra och tveksamma, att de kanske helst vill bli stoppade. Denna föreställning exemplifieras här av Anna och Britta:
B: Alltså, jag tror att en tjej vill höra att hon kan ångra sig.
A: Att hon helst vill att någon ska komma in… och stoppa. Krama och pussa och…
B: Jag tror den känner att: ”Jag kan fortfarande ångra mig.” Och att de vill ha den här försäkringen om: ”Gör jag rätt nu?”
A: När en kille har bestämt sig, så är det så! ”Nu!”, ungefär. När det är en tjej: ”Jag vill dö”
och sedan sitter de där och gör allting… sakta, för hon är så osäker.
B: Ja, att det är självklart nu: ”Jag vet att jag kommer att dö.” (Om killar, författarens anm.
Detta markerades av Britta genom användning av basröst och kroppsspråk.)
Resultatet i denna del av frågeställningen visade att respondenterna hade en klar uppdelning i kön. Killar väljer mer dramatiska metoder än tjejer och de har ett mer bestämt tillvägagångssätt än tjejer, som är mer lugna, försiktiga och tveksamma i suicidsituationen.
Föreställningar om acceptans i samhället
Resultaten i denna studie uppvisade ett framträdande mönster hos intervjudeltagarna om deras föreställningar om acceptans, när det gäller suicidalitet i samhället. Tre teman framträdde här: ”egoism”, ”skam” och “hjälp” (se figur 2, bilaga 2).
Egoism. Av intervjuerna framgick att samtliga respondenter uppfattade suicidalitet som själviskt och att det är en anledning till att självmordsbeteende inte är accepterat i
samhället. Elin menade att förståelse från omgivningen saknas. ”Nej, jag tror inte man förstår riktigt hur det är. ... Att man inte tänker liksom på hur de andra känner… man tycker att det är själviskt och så.”
Anna och Britta upplevde att det tisslas och tasslas bakom ryggen och att det folk då pratar om är egoistiskt beteende.
B: Nej, det är inte accepterat. Har man försökt ta livet av sig, blir det också att man pratar bakom ryggen.
21 A: Ja, man får blickar, liksom: ”Usch, har hon försökt ta livet av sig?” Och man tycker:
”Gud, vilken egoistisk en, vad är det för fel på henne?” Oftast tänker man så, även om man inte vill tänka så, så tror jag att man tänker så.
Samtidigt som människor pratar och dömer, så kanske de egentligen inte vill ha det beteendet, de kanske “inte vill tänka så”. Detta dömande ansåg Miriam kanske har börjat luckras upp i dag.
M: Accepterat kan jag väl inte säga att det är, men det kan ju vara mer vanligt nu att ha överseende om någon har försökt att ta sitt liv, att man kanske inte dömer ut personen lika
hårt som man gjorde för 50 år sedan.
Resultatet visade att respondenterna upplevde att en av anledningarna till att
suicidalitet inte är accepterat i samhället, är att människor lider brist på förståelse och anser att den suicidala individen präglas av egoism. Omgivningen pratar bakom ryggen, men kanske egentligen inte vill agera på det viset. Dock fanns en föreställning om att inställningen kan vara på väg mot en mer överseende attityd.
Skam. Resultatet i denna undersökning visade att självmordsbeteende kopplas till en känsla av skam. Detta var en annan orsak till att suicidalitet inte ses som accepterat. Denna föreställning kunde ses hos samtliga respondenter. Den exemplifieras först med ett utdrag ur intervjun med Anna och Britta, där det visades hur denna skam kan drabba den suicidala personens familj.
B: Det tror jag det är med att samhället inte accepterar självmord alltså, då vill man, liksom… Som att sätta in en dödsannons, det vill man liksom gömma undan, så här, det är inte OK.
A: Det är en skam.
B: Ja.
I: Det är skamligt?
A och B: Jaa.
A: Tror även för familjen, man ser ju vem den här personen tillhör, om man skriver liksom namn och personnummer och så här, så vet man ju vilken familj den tillhör.
I: Mhm.
22 A: Och då får man ju skämmas. ”Varför tog den livet av sig?” och ”Varför stoppade ni honom inte?”
Att människor inte pratar helt öppet om självmordsbeteende, framgår i samtalen med respondenterna. Resultatet visade att detta är någonting som individer pratar om inom
familjen och de närmaste vännerna, men inte så mycket mer. Ämnet är fortfarande tabu.
M: Det är väl som sagt… mindre tabu nu, men fortfarande… ändå rätt så pinsamt att prata om det.
... …
M: Neej, vanligt folk tror jag inte pratar, vare sig gemene man… Det är nog kopplat
fortfarande lite med… lite skämmigt och lite… man vill inte direkt inleda ett samtal där man vill diskutera självmord, för då kanske man tror att andra tror att, kanske man försökt själv eller någon nära till en har gjort det. Jag tror inte att det är ett vanligt ämne att diskutera.
I: Och anledningen till det?
M: Det tror jag är skam.
Även Sandra uttryckte att ämnet är tabu och inte är något människor pratar om. Görs det, så görs det inom familjen. Men då ska det ha hänt inom familjen.
S: Det är nog väldigt tabu, så länge det liksom inte händer någonting i omgivningen, annars så tror jag inte man pratar om det.
I: Nej, så du tror inte det?
S: Nej, och så är det väl väldigt… Om det skulle hända i familjen så skulle man väl prata om det inom familjen, liksom, inte med hela stora släkten och med kompisar och så. Det är nog väldigt så, att man tar det väldigt personligt, det är inte så att det är öppet alls.
Samtliga respondenter menade att suicidalitet är tabubelagt och inte något man gärna pratar om. Ämnet upplevdes som skambelagt och att detta är en anledning till att problemet inte ses som accepterat i samhället.
Hjälp. Ytterligare en anledning till att respondenterna i undersökningen inte uppfattade det som acceptabelt med självmordsbeteende, var att det inte sågs som någon utväg, för att individer kan ta sig ur sitt självdestruktiva tänkande. Miriams tankar
exemplifierar intervjudeltagarnas föreställningar om att suicidalitet inte är någonting bra och att livet är värt att leva.
23 M: ... försöker man ta sitt liv, då har man väl inte, är man ju, det leder ju inte till någonting bra.
I: Nej.
M: Det tror jag inte. Men sedan, ja, jag tror aldrig att det är vägen att ge upp, helt enkelt.
Utan… man måste försöka kämpa och försöka för sin egen skull.
I: Mhm.
M: Att skaffa sin hjälp. För jag tycker att man är värd mera än att dö.
Samtliga respondenter trodde att suicidala personer egentligen inte vill ta sina liv.
Deras föreställningar utifrån sina erfarenheter visade att individen som försökt att begå
självmord efteråt ångrat sig. En passus ur intervjun med Anna och Britta får först åskådliggöra detta:
I: Tror ni att alla som tar livet av sig verkligen vill göra det?
B: Nej.
A: Nej.
A: Oftast är (otydligt, överlappning)
B: Ja, det är som en tjej som jag känner. Hon ångrade sig. Och ringde. Och sa att hon behövde hjälp. Så fick min… en annan kompis till mig åka dit och hjälpa henne och få upp de där tabletterna som hon tagit.
I: Mhm. OK.
B: Så åkte de upp på sjukhuset.
I: Mhm.
B: Så… de… hon ångrade sig… tror jag.
Studiens resultat visade att skolan som institut skulle kunna fungera som en plattform att lyfta problemet med suicidalitet som finns i samhället. Sandra menade att detta ämne skulle kunna aktualiseras och belysas på lektionstid.
S: Jag tror att skolan skulle kunna ha, alltså, kunna ha lektioner, att man liksom visar att ”så här kan det vara” och att man ska ha, att man ska… om det är någon i ens omgivning så ska man, alltså, ja, försöka få hjälp till personen.
I: Mhm. Att lärarna tar upp det då eller att det diskuteras eller om det är utbildning eller…
24 S: Ja, att lärarna, alltså man kanske kan visa sådana filmer som att det faktiskt gick att… och så att man vet om att det är ett problem…
I: Mhm.
S: … samhällsproblem.
I: Mhm.
S: Ja.
Elin såg också skolan som ett verktyg för att uppmärksamma problematiken och hjälpa till att visa att det finns hopp.
I: Ja, vad tänker du om det? (Riktar mig till Elin)
E: Jag tror att man kan prata i grupper och i skolan och att någon kommer dit och pratar om det och…
I: Mhm.
E: … säger att det finns hjälp och att man kan komma tillbaka till livet.
I: Mhm.
E: Ja… mhm, för jag tycker man ska visa det, alltså, att det kan bli bättre.
Resultatet visade att respondenterna inte trodde att en självmordsnära individ egentligen vill ta sitt liv och att en anledning till att suicidalitet inte upplevs vara accepterat i samhället beror på att det finns hjälp att få. Skolan sågs som en väg att lyfta problematiken och upplysa om att det går att få tillbaka livsglädjen.
Analys
I det här avsnittet redovisas analysen som arbetats fram utifrån tolkningsramen, vilken bestod av tidigare forskning och teorier. De teman som framkom i den inledande analysen av de transkriberade texterna analyserades utifrån kritisk diskursanalys och de två första dimensionerna – textanalys samt diskursiv praktik – i Faircloughs (1992)
tredimensionella modell. I analysen undersöktes främst modalitet, det vill säga i vilken grad talaren instämmer i ett påstående (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Framställs ett
yttrande på ett säkert och oomtvistligt sätt, sägs utsagan ha hög affinitet. Exempel på detta är:
”jag är” och ”solen skiner”. Uttrycks däremot ”jag tror” och ”solen kanske skiner”, så framstår uttrycken som osäkra. Om sådana osäkerhetsmarkörer dominerar i en text eller ett tal, sägs affiniteten vara låg. Transitivitet, vilket avser hur subjekt och objekt förbinds – eller
25 inte förbinds – med händelser och processer (Winther Jørgensen & Phillips, 2000)
undersöktes också. För analys av den diskursiva praktiken så tittades på interdiskursivitet, där det undersöks vilken diskurs texter tillhör samt vilka diskurser och genrer som betonas
tillsammans i texterna (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Här studerades de olika
diskurser som framkom i det empiriska materialet. Intertextualitet, med vilket menas hur olika texter hänger ihop och i viss mån bygger på varandra, och hur dessa kan knytas ihop, samt manifest intertextualitet, där texter uppenbart bygger på andra texter (Winther Jørgensen &
Phillips, 2000), granskades också.
Vid analysarbetet med de teman som framkom och redovisades i resultatdelen, framträdde tydliga tematiska diskurser. Analysen delades upp i två huvudavsnitt; uppsatsens två frågeställningar. I varje avsnitt redovisas nedan de tematiska diskurser som framträdde vid analysarbetet (se figur 1 och figur 2, bilaga 1 samt bilaga 2). Vid önskan att förklara och tydliggöra ord i citat för att visa vad som åsyftades, gjordes detta med understrykningar.
Precis som i resultatdelen infogades citationstecken då respondenterna “ritade”
citationstecken i luften vid refererade citat, utan att detta kommenterades extra i texten. När respondenterna betonade ord i citaten, kursiverades dessa.
Föreställningar om den suicidala individen – vem, varför och hur?
I denna del presenteras de tematiska diskurser som framkom under analysarbetet och som skulle söka förklara och ge svar på frågeställningen om respondenternas föreställningar om vem den suicidala individen upplevdes vara. Fyra tematiska diskurser framträdde; en som behandlade “vem”, två som redogjorde för “varför” och en som berörde “hur” (se figur1, bilaga 1).
Den olyckliga individen. Som visades i resultatavsnittet fanns flera olika
upplevelser hos respondenterna om vad som karakteriserar en suicidal person. De flesta av föreställningarna sammanföll hos samtliga deltagare. Gemensamt för de beskrivningar som nämndes var att de kunde härröras till temat “olycklig”. Diskursen om den olyckliga individen skulle kunna ses som ett “paraply”, under vilket flera teman samsades om utrymmet.
Beskrivningen av den självmordsnära individen som deprimerad fördes fram av samtliga respondenter. Sandra specificerade sin tanke, att personen kunde vara “någon som är
manodepressiv, som… ja, som är helt deprimerad”. Psykisk sjukdom, dit depression hör, ser Cullberg (1993) som en bakomliggande orsak. Cullberg gör en klar distinktion mellan bakomliggande faktorer och utlösande händelser, där kris kan vara en av de senare. I Sandras föreställning lades ansvaret på sjukdomen ”och inte riktigt i vad som har hänt under
26 personernas liv”. Enligt Kaschak (1992) ligger den största anledningen till att människor drabbas av depression i den sociala kontexten. Hon utesluter dock inte biologiska eller neuroendokrinala faktorer, men menar att sådana variabler aldrig enbart har visat sig orsaka depression utan snarare samexistera med psykologiska faktorer.
Respondenterna talade också om låg självbild som anledning till känsla av olycklighet och dåligt mående. Miriam trodde att suicidnära personer ”oftast har dåligt självförtroende eller dålig självkänsla eller självkännedom, att de inte trivs med sig själva (…), de kan ju utåt sett vara människor som… ser bra ut, de kan ha bra jobb och de kan ha, vara lyckliga utåt.” Men trots att dessa individer utåt sett anses som lyckade, kan dessa vara
“väldigt olyckliga inåt”. Till denna bild av den lyckade individen som “ser bra ut” kan läggas betydelsen av utseende. Brittas upplevelse var att “det är väldigt mycket utseendefixering nu”.
Detta relaterade Sandra till som det “ideal” som genomsyrar samhället. “Alltså, ja, det är ju det där idealet som… det kan ju också påverka mycket, och man får väldigt dålig självkänsla och…” Om individen inte uppfyller detta ideal så kan det faktum att “inte få vara som alla andra” bidraga till en låg självbild. Golding (1988, ref. i Kaschak, 1992) har föreslagit att mått på anställning, utbildning, inkomst och liknande har betydelse för depression. Detta kan orsaka en låg självbild och negativ självuppfattning. Att inte nå det man önskar i livet och att ha svårt att åstadkomma förändring, kan leda till en känsla av hopplöshet och förtvivlan. Detta kan gälla både kvinnor och män (Golding, 1988, ref. i Kaschak, 1992). Tegern, Beskow och Eriksson (2003) menar att tankar på suicid kan komma då individen upplever misslyckande att leva upp till prestationskrav. Ses detta ur könsperspektiv menar Tegern et al. (2003) att det kan beskrivas som att män relaterar självmordstankar till prestationer och samhälle,
exempelvis situationer då deras prestationsförmåga varit ifrågasatt. Kvinnor kopplar däremot samman självmordstankar med relationer och utanförskap (Tegern et al., 2003) samt
beroende, passivitet och utseende (Lindberg, 2005).
Diskursen i denna del var gemensam, både inom en intervju samt mellan de olika intervjuerna. Det framgick att denna föreställning om olycklighet sammanföll mellan respondenterna och att resultatet visade på variationer. Här nämndes exempelvis depression och låg självkänsla. Det kunde även noteras att sättet uttalandena sades på varierade. Mest osäkerhet i sina yttranden märktes hos Sandra och Miriam, som till exempel: “Jag skulle nog säga att det var någon som var väldigt nedtryckt under längre tid eller så kan det lika bra vara någon som är manodepressiv” (Sandra) och “Det kan ju också påverka mycket” (Sandra) samt
“Jag tror att om det är en person som är väldigt nära självmord, så är den väldigt negativ”
27 (Miriam) och “kanske också ärnegativ till positiva saker” (Miriam). Ser man däremot på Annas och Brittas uttalanden så märktes däremot till större del en säkerhet. Exempel på säkerhet i yttrandena var “det är väldigt mycket utseendefixering nu” (Britta) samt “Ja, den känner sig inte hemma någonstans och har provat det mesta” (Anna). Annas och Brittas yttranden kan säga präglades av en högre affinitet. Modaliteten kan här sägas vara blandad.
Subjekt och objekt knyts i intervjuerna an till händelser och processer och här märktes att agenterna till stor del sågs nedtonade; de var inte handlingskraftiga och kunde tolkas vara drabbade, “offer”. Sandra menade att det är “det där idealet” som “trycker väl ner”. Uttalandet kan tolkas som att den suicidala individen är ett offer för idealen. Hon ansåg också att den självmordsnära personen varit nedtryckt eller deprimerad och “då ligger det i sjukdomen “. Här lades ansvaret på sjukdomen. Anna menade att den självmordsbenägna individen inte hittat sin plats i livet. Den hade visserligen “provat allt”, men får inte ro, flackar bara runt och sedan ger upp: ”Åh, jag orkar inte längre!” En anledning till att respondenterna gav de suicidnära individerna handlingssvaga subjektspositioner, kan förklaras av diskursens tema. En människa med dåligt mående förknippas inte i första hand med handlingskraft. I resultatet märktes ingen manifest intertextualitet.
“utsatt för något”. I analysen av resultatet avseende frågeställningen om varför en suicidnära individ uppvisar detta beteende, framträdde två tydliga diskurser. Analysen av den första diskursen redovisas i detta kapitel. I analysen framkom att respondenternas
föreställningar om orsak till att en person är suicidal, är att individen har varit utsatt för någonting som har varit negativt och traumatiskt för denna. Misshandel och våldtäkt nämndes genomgående hos respondenterna som negativa upplevelser, som kan vara skäl till
suicidalitet. Enligt Miriam kunde det vara“allt ifrån misshandel till våldtäkt”. Här framgick det inte vem som hade varit med om någonting, då Miriam använde “man” och inget konkret utpekande subjekt. Ett användande av “man” fungerar distanserande och gör att tonen blir mer allmän. Att använda “man” kan också förklaras med att respondenten generaliserar sin egen erfarenhet (Bergh Nestlog, 2009).
Att bli utsatt för psykisk och/eller fysisk misshandel som barn kan leda till suicidalitet senare i livet (Brodsky & Biggs, 2012). Neurobiologiska effekter av psykiskt och/eller fysiskt våld, som ses i hjärnan, ofta leder till personlighetsförändringar. Dessa effekter kan påverka barnets välbefinnande och dess interaktion med andra individer i det sociala samlivet (Brodsky & Biggs, 2012). Till skillnad från Miriam var Sandra tydlig med att det var tjejer hon refererade till: “Ja, alltså tjejer är väl oftast så, utsatta för övergrepp och
28 våldtäkter.”. Kvinnor är mer utsatta för sexuella övergrepp än vad män är
(Brottsförebyggande rådet, Brå, 2019). Antalet självrapporterad utsatthet för sexualbrott år 2018 för män i åldersspannet 16–84 år var 1,6% av samtliga män i befolkningen. Bland kvinnor i samma åldrar låg procenttalet på 9,9 (Brå, 2019). Lindgren et al. (2006) visar i sin kartläggning, som undersökt förekomst av sexuella övergrepp bland personer som gjort ett suicidförsök, att av de 122 personer som de genomförde intervjuer med, så redovisade 43% av kvinnorna och 17% av männen att de någon gång i livet blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Barndomen kan kopplas till föreställningen om familjen. Av respondenterna var det endast Elin som knöt an till detta speciella område där utsattheten uppfattades att finnas – familjen.
“Man kan må dåligt på grund av hur familjen är och man, vad heter det, om man har blivit utsatt av något, ja, vad som helst.” Det här yttrandet kan kopplas till Lindgren et al. (2006), som i sin studie visar att de flesta övergrepp under barndomen hade skett av någon
närstående. Att bli utsatt av något, som Elin uttryckte sig, och att detta skett i familjen, kan både antas syfta på incest, övergrepp och våld i nära relation.
Det är inte bara fysiska skador som leder till långsiktiga konsekvenser för de utsatta personerna, forskning under de senare åren har befäst bilden av att våldsutsatthet även är sammankopplat med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa, såsom depression, är en orsak till suicidalitet. När det gäller grovt fysiskt våld är kvinnor mer utsatta av sin partner i en relation än vad män är, och har större behov av hjälp och stöd, framför allt av sjukvård (Brå, 2014).
Bland de individer som utsattes av grov misshandel under år 2012 uppgav 29,1% av
kvinnorna och 2,4% av männen i en relation att de hade varit tvungna att uppsöka vård (Brå, 2014). Yngre individer är mest utsatta för våld i allmänhet och för våld i nära relationer (Tegern et al., 2003). Vid sexuellt och fysiskt våld samt sexuella trakasserier är förövarna oftast män, detta gäller för både kvinnliga och manliga offer. När det däremot gäller kränkande och kontrollerande beteende i en parrelation, är förövaren lika ofta kvinna som man. Barn utsätts både av vuxna, som då ofta är vårdnadshavare, och av jämnåriga kompisar (Tegern et al., 2003). I en studie av (Chang et al., 2005) framgick att våld i parrelationer påverkade kvinnor negativt. Dessa konstaterades bli deprimerade, självdestruktiva och till och med suicidala.
Analysen av resultatet i detta avsnitt visade att diskursen “utsatthet” var förenlig i samtliga intervjuer samt inom samma texter. Liknande uttryck noterades i olika intervjuer. Ett par exempel var Sandras “utsatta för övergrepp och våldtäkter” och Elins “blivit utsatt av något”. I intervjun med Miriam förekom en variation på yttrandet, vilket uttrycktes som:
29
“varit med om någonting”. Även sättet på vilket respondenterna yttrade sig sammanföll till stor del. I övervägande del i samtliga intervjuer präglades utsagorna av viss osäkerhet.
Miriams uttryck “det kan vara”, som hon använde sig av två gånger i samma mening, är ett exempel på något som förekom hos samtliga intervjudeltagare. Det “är” inte så, men “det kan vara” på det viset. Diskurspartikeln “väl” användes ofta. “Väl” i Sandras mening “Ja, alltså tjejer är väl oftast så” kan tolkas som lite frågande: “är väl oftast så [det är de väl?]” och därmed tveksamt. Diskurspartikeln fungerar som osäkerhetsmarkör. Gemensamt för alla fem respondenter var också användandet av “man”. Elin yttrade exempelvis “Man kan må dåligt”
om “man har blivit utsatt av något”. “Man” distanserar och gör subjektet anonymt, för vem är
“man”? Andra uttryck, som exempelvis Elins yttranden “vad heter det” och “vad som helst”
antyder vaghet och gjorde osäkerheten större. En av de få utsagor som yttrades med säkerhet var Sandras citat: “De ses som svaga i samhället.”, vilket refererade till tjejer. Sammantaget gav inte yttrandena någon högre säkerhetsgrad. Det som sades framstod inte som helt säkert och oomtvistligt, utan modaliteten kan mestadels sägas vara låg.
När man ser på transitiviteten så märktes även i denna del nedtonade agenter. De suicidala individerna framställdes som handlingssvaga och passiva. De upplevdes som drabbade, utsatta av något/någon och fråntogs därför ansvar. Då respondenterna till stor del använde sig av det vaga subjektet ”man”, så framgick det inte om de avsåg killar eller tjejer.
Den enda som var tydlig med vilka hon menade, var Sandra. Tjejerna som Sandra talade om
“ses som svaga i samhället”. Då respondenterna är av kvinnligt kön så kan man anta att det var tjejer som de avsåg i sina yttranden. Dessutom utsätts kvinnor för övergrepp oftare än män. Detta var dock ingenting som framgick explicit i deras uttalanden, så självmordsnära personer får här avse just detta – suicidala individer. Återigen, en förklaring till denna subjektsposition skulle kunna relateras till temat “utsatt för något”. Är en person utsatt för eller av något, så upplevs individen som passiv, om den inte agerar.
Vid analysen av intervjuerna framgick ingen tydlig manifest intertextualitet med direkta referenser till texter utanför intervjutillfällena. Respondenterna i denna studie har dock liknande bakgrund; alla är unga kvinnor i ungefär samma ålder och umgås med vänner som är eller just har befunnit sig i skolmiljö. De pratar med och skriver till andra och deras
kommunikation påverkas och påverkas av interaktionen. Dessutom används uttryck såsom
“utsatta områden” inte sällan i media, vilket kan ha influerat deras språkbruk. Detta kan vara en förklaring till enstämmig diskurs och att respondenterna använde sig av liknande språkbruk i de olika intervjuerna.
