Arbetarbostaden som reformistiskt projekt i Sverige under 1870- talet
Alicia Skog
C-uppsats vårterminen 2019
Institutionen för idé- och lärdomshistoria Uppsala universitet
Handledare: Frans Lundgren
Abstract
Alicia Skog: Detn fostrande bostaden: Arbetarbostaden som reformistiskt projekt i Sverige under 1870-talet. Uppsala Universitet: Institutionen för idé- och lärdomshistoria, C-uppsats, vårterminen 2019.
Den här uppsatsen handlar om borgerliga reformistiska projekt under 1870-talet som syftade till att uppföra bostäder åt den arbetande befolkningen. Med utgångspunkt i artiklar ur Teknisk Tidskrift samt olika tongivande föredrag och skrifter undersöks vad som ville åstadkommas med de reformistiska bostadsprojekten. Det står klart att bostäderna inte bara skulle vara av hög sanitär standard utan också forma arbetares beteende, egenskaper och självbild. Med andra ord skulle bostäderna fostra arbetare enligt särskilda principer.
Skötsamhet, sparsamhet, nykterhet och idoghet betonas särskilt i materialet som åtråvärda egenskaper och som bostäderna skulle uppmuntra till. Ständigt är det också det ordnade och stabila som lyfts fram. Detta ställs i kontrast till något omoraliskt och kaosartat– något som behöver övervakas, kontrolleras eller tämjas. Viktigt för stabiliteten och en oerhört central komponent i den fostrande bostaden var isolerandet av familjen. I hus med flera lägenheter skulle de olika hushållen hållas isär så mycket som möjligt genom att gemensamma ytor minimerades. Kontakten med
grannar och andra arbetare skulle vara så liten som möjligt och bostadsreformerna blev alltså ett sätt att kontrollera arbetarens relationer. Genom att konstruera en privat sfär kunde farligt inflytande från andra arbetare minimeras och det kollektiva tänkandet kuvas. Ett genomgående motiv med bostadsreformerna var nämligen att förta arbetarklassens politiska stridslystnad och ersätta en känsla av klasstillhörighet med familjelivets gemenskap. Det skötsamma och ordnade ställs i kontrast till socialismens idéer och utgör tillsammans med andra utpekade laster ett hot mot hela samhällets ordning. I de olika texterna råder en enad övertygelse om bostädernas makt att undkomma dessa faror.
I den här uppsatsen analyserar jag olika bostadsreformatorers argument och undersöker patriarkala förhållanden, vad som ville uppnås med bostäderna samt hur det gick till när en samhällsklass normer och värderingar skulle implementeras på en annan.
Keywords: arbetarebostäder, arkitektur, 1870-tal, kärnfamiljen, ideologi, makt, moral.
Inledning
. . . .1
Det reformistiska projektet . . . .1
Syfte och frågeställning . . . 2
Avgränsning . . . .2
Material och metod . . . 3
Forskningsläge . . . .4
Ordning och kontroll
. . .7
Den skötsamme hyresgästen . . . 7
Patriarkal insyn . . . 10
Familjebostaden
. . .14
Isolering och oberoende . . . .14
Ett eget hem . . . .18
Bostaden som ideologiskt verktyg
. . . .21
Sammanfattning och avslutande reflektioner
. . .26
Käll- och litteraturförteckning
. . . .30
Bilagor
. . .32
Inledning
Det reformistiska projektet
Den här uppsatsen handlar om arbetarbostäder under 1870-talet. Bostäderna förstås här som en del av ett reformistiskt projekt som innebar försök att påverka den arbetande befolkningens livsval, sociala relationer, självförståelse och egenskaper.
Under slutet av 1800-talet hade industrialiseringen kommit igång i Sverige vilket medförde en stor inflyttning till städerna från landsbygden. Att ordna bostad var en privat angelägenhet och inte någonting stat eller kommun befattade sig med, trots att bostadsbristen blev ett allt större problem i svenska städer. Andra aktörer började dock uppmärksamma och bekymra sig för 1 arbetarklassens bostadssituation mer och mer, och förutom på spekulation byggdes bostäder bland annat på filantropiska initiativ eller av fabriksägare till förmån för sina anställda. Trots några 2 undantag fördes diskussionen om och produktionen av bostäderna främst av andra än arbetare själva. Endast de välbärgade i samhället hade möjlighet till politiskt inflytande och för en 3
reforminriktad borgarklass kom bostadsfrågan att hamna i skärningspunkten mellan tidens många och svårlösta sociala problem. I den här uppsatsen tar jag reda på vilka dessa problem kunde vara 4 och vad som ville uppnås med ordnandet av nya arbetarbostäder.
Arbetarbostäder som reformistiskt projekt och debatten kring det är intressant att undersöka bland annat eftersom det belyser dåvarande uppfattningar kring omgivningens potentiella påverkan på människan. Vilken effekt ansågs bostaden och dess omgivning kunna ha på arbetare, och varför var det viktigt att kontrollera? Det reformistiska projektet kommer också undersökas som
maktmedel – det vill säga hur patriarkala tendenser i frågan kunde ta sig uttryck. Hur artikulerades de borgerliga reformatorernas önskemål om hur arbetare skulle bete sig? Hur skulle dessa
beteenden och egenskaper uppmuntras utifrån ordnandet av bostäder? Vad den här uppsatsen ska bidra med är ny kunskap om bostadens funktion i borgerliga försök att fostra arbetarklassen. Detta kommer oundvikligen att knyta an till en större fråga om tidens ideologiska konflikt.
Klasskonflikter har minst sagt spelat en viktig roll i historien och betytt mycket för
samhällsutvecklingen på olika plan. Med den här uppsatsen vill jag ta reda på vilken betydelse utformandet av bostäder har haft i frågan och vad det har fått för konsekvenser för arbetares tillvaro
Ola Nylander, Svensk bostad 1850–2000 (Lund, 2013), 19.
1
Rut Liedgren, Så bodde vi: Arbetarbostaden som typ- och tidsföreteelse (1961; Stockholm, 1981), 75–77.
2
Sten Gromark, Fängslande arkitektur: Om den disciplinära boplatsens födelse i franskt 1800-tal, reflexioner kring
3
arkitekturens betydelse och den europeiska modernismens förhistoria (Göteborg, 1987), 28.
Kerstin Thörn, En bostad för hemmet: Idéhistoriska studier i bostadsfrågan 1889–1921 (Umeå, 1997), 35.
4
i städerna. Hur livsrummen i städer har utformas rör sig nämligen inte bara om estetik. Rumsliga dimensioner av vardagen undersöks i den här uppsatsen som en viktig komponent i konstruerandet av den sociala verkligheten. Av Sten Gromark, professor i arkitektur, beskrivs arbetarklassens vardagliga bostadsförhållanden ha varit minst lika viktiga för den socialhistoriska utvecklingen som livet på fabriksgolvet. Arbetarbostäder har dessutom länge varit en självklar del av den svenska 5 stadsbilden och med den här uppsatsen vill jag undersöka relativt outforskade, men viktiga, omständigheter under vilka de kom till.
Syfte och frågeställning
Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur arbetarbostäder på 1870-talet ansågs kunna fylla en fostrande funktion. Bostäderna och diskussionen kring dem ska undersökas som en del av ett reformistiskt projekt som innebar försök att påverka den arbetande befolkningens livsval, självförståelse och beteende. I diskussioner och planer kring arbetarbostäder framträder åsikter, värderingar och ambitioner vilket gör att följande frågor kan besvaras:
-
Hur var det tänkt att arbetare skulle uppfatta sig själva och vilka dygder uppmuntrades utifrån utformningen av bostaden och dess omgivning?-
Vilken funktion hade kärnfamiljen som social instans i förhållande till arbetarbostaden? Hur skulle arbetaren se sig själv som en självständig individ och på samma gång som en del av en familj?-
Hur fungerade de reformistiska bostadsprojekten som ett borgerligt maktmedel?Avgränsning
En generell ”arbetarfråga” utgjorde ett centralt ämne i den liberala diskussionen i Europa på 1840- talet. Intresset för arbetarklassens miljö och villkor var gemensamt för flera länder vid denna tid.
Den franska revolutionen 1789, utgivningen av Kommunistiska manifestet 1848 och
Februarirevolutionen i Frankrike samma år var händelser som var mäktiga nog att inom vida kretsar väcka insikt om arbetarklassens betydelse som växande samhällskollektiv. Det kan dessutom 6 konstateras att bostadsfrågan fick tydlig koppling till olika upproriska strömningar.
Bostadssituationen var tillexempel viktig för kommunardernas uppror under Pariskommunen och upploppet i Stockholm 1848 hade delvis sitt ursprung i att gesäller inte längre fick bo hos sina mästare utan tvingades skaffa dyr inkvartering i staden. 7
Gromark, Fängslande arkitektur, 28.
5
Liedgren, Så bodde vi, 11.
6
Gromark, Fängslande arkitektur, 111.
7
1851 visades så kallade mönsterbostäder ut på världsutställningen i London på initiativ av prins Albert. Bostäderna var avsedda för arbetare och deras familjer. Utställningen kan ses som 8 starten på de reformistiska arbetarbostadsprojekten i Europa. I Mulhouse, Frankrike, uppfördes liknande bostäder men till skillnad från i England anlades där stora arbetarkolonier. Målet med dem var att åstadkomma ett idealsamhälle genom hänsyn till byggnadsteknik, moral, hygien och
ekonomi. Frågan om arbetarbostäder etableras långsamt i Sverige för att på allvar ta fart på 1870-9 talet. Gör man en sökning bland samtliga svenska digitaliserade dagstidningar mellan 1830 och 10 1900 på ordet ”arbetarebostäder” (dåtida stavning) framgår det att frekvensen är som störst 1872–
1880. Innan 1850 förekommer det inte alls och fram till 1871 är frekvensen ganska låg. Under hela 1880-talet är frekvensen något lägre än föregående decennium. Det här ger en fingervisning om 11 bostadsfrågans aktualitet, och trots att dagstidningar inte används i den här uppsatsen motiverar det min avgränsning i tid. Kanske kan den varierande frekvensen bero på att bostadsbristen, som också gick i vågor, i svenska städer var som störst under 1870-talet, och trots att inflyttningen ökade under 80-talet rådde det ett överskott på bostäder just det årtiondet. Att både bostadsbristen var som 12 störst och att diskussionen pågick som mest under 1870-talet gör att undersökningsperioden för den här uppsatsen begränsas dit.
Diskussionerna i Sverige fördes i stor utsträckning i olika tidskrifter. Där framgår det att arbetares boendemiljöer ansågs vara oerhört viktiga i frågan om att åstadkomma moralisk och social höjning av arbetarklassens status. Dåliga bostäder kopplades samman med brott, superi och allmänt elände. Min studie berör därför diskussionerna under hela 1870-talet med utgångspunkt i artiklar 13 ur Teknisk Tidskrift och andra föredrag och skrifter. Den internationella kontexten var ständigt närvarande i svensk debatt och därför blir artiklar om utländska projekt relevanta för den här uppsatsen. De utländska exemplen kan sägas ha fungerat som modeller, och att de tas upp i olika artiklar visar att de var viktiga.
Material och metod
Materialet i den här uppsatsen består bland annat av artiklar från Teknisk Tidskrift publicerade under 1870-talet samt två transkriberade föredrag och ett publicerat brev. Tidskriften, som vände sig till ingenjörer och teknologer och skrevs av desamma, var en viktig arena för förslag och diskussioner
Liedgren, Så bodde vi, 11–13.
8
Ibid., 17–18.
9
Gregor Paulsson, Svensk Stad: Del 1, liv och stil i svenska städer under 1800-talet (1950; Lund 1972), 556.
10
Kungliga Biblioteket, Svenska Dagstidningar, https://tidningar.kb.se/?
11
q=arbetarebostäder&from=1830-01-01&to=1900-12-31 , hämtad 11 april 2019.
Thörn, En bostad för hemmet, 33.
12
Liedgren, Så bodde vi, 12.
13
kring bostäder. Därför är det säkert att anta att artikelförfattarna hade viss kompetens och 14 auktoritet i frågan. Det var alltså personer som förhöll sig väldigt praktiskt och handgripligt till bostadsplanering, tekniska detaljer och byggande. När de uttrycker sig om arbetares moral och livsstil sker de alltså ständigt med hänsyn till bostadens utformande vilket i sin tur utgick från ett praktiskt kunnande. Detsamma kan sägas om de övriga texterna, för liksom i dem är
upphovsmännen utförliga och kunnande. I boken Så bodde vi benämner Rut Liedgren både läkaren Truls Johan Hartelius skrift och fabriksägaren Johan Ohlssons föredrag som betydande i debatten. 15 Den tredje skriften är ett brev från lagmannen Tage Ludvig Sylvan som publicerades tillsammans med Hartelius skrift. Sylvan beskriver där den bostadsstiftelse han ämnade grunda i Ystad. Det ger tillsammans med föredragen och artiklarna ur Teknisk Tidskrift en bred bild av diskussionen. I fallet med alla de olika texterna har läsningen riktat in sig på värderande beskrivningar av den arbetande befolkningen och vilka syften nya bostäder skulle ha. Vilken förändring i egenskaper och beteenden hoppades de olika författarna att bostäderna skulle åstadkomma? Hur skulle bostäderna påverka samhället i stort? Formuleringar som berör arbetarfamiljens funktion är också oerhört centrala. På vilka sätt tyckte de olika debattörerna att familjen var viktig och varför? Hur yttrade sig detta i olika förslag (eller genomföranden) på hur bostäder skulle utformas? Stor uppmärksamhet ägnas åt texternas problembeskrivningar: vad var det de reformistiska bostadsprojekten skulle lösa, och hur?
Jämte de explicita uttalandena i debatten kommer mer implicita argument och värderingar som yttrar sig genom tillexempel ordval att uppmärksammas i analysen.
Upphovsmännen till de aktuella texterna kan sägas tillhöra en borgerlig samhällsklass. Detta gör att det går att undersöka fostrande tendenser som ett borgerligt maktmedel, snarare än hur bostadsbristen löstes i allmänhet eller hur arbetare själva såg på saken i den mån de faktiskt var involverade i frågan. Det är alltså ett slags utanför-perspektiv jag är intresserad av. Diskussionen ska dessutom beröra en samhällelig ideologisk konflikt. I kapitlet som berör just politiska motiv i bostadsfrågan kommer utöver det tidigare nämnda materialet även Friedrich Engels I bostadsfrågan att användas. Texten skrevs 1872, det vill säga omkring samma tid som resten av källmaterialet, och är ett bra exempel på hur kritik i samtiden kunde formuleras. Engels analyserade den borgerligt styrda bostadsdebatten och fungerar därför som en intressant motpart till diskussionerna förda i det övriga källmaterialet.
Forskningsläge
Tidigare forskning som ägnat sig åt arbetarbostäders fostrande funktion är Sten Gromark i
Birgit Gejvall, 1800-talets Stockholmsbostad: En studie över den borgerliga bostadens planlösning i hyreshusen
14
(1954) andra omarbetade upplagan (Stockholm, 1987), 32.
Liedgren, Så bodde vi, 37.
15
Fängslande arkitektur. Gromark undersöker där utförligt hur borgarklassen utnyttjade bostadsfrågan som ett medel för att uppnå och skydda sin kulturella hegemoni liksom sitt inflytande över den politiska och ekonomiska makten. Politiska motiv i bostadsfrågan är något jag också undersöker 16 eftersom maktaspekten och klasskonflikten ständigt gör sig påmind i mitt källmaterial. Det blir tydligt att det reformistiska bostadsprojekten knyter an till en större samhällsfråga.
Gromark beskriver hur det före 1850 inte fanns någon dikotomi mellan det privata och offentliga. Med en ny idé om intimitet och föreställningen av en privat sfär blev rummen i
borgerliga hem en mur mot samhällets inträngande blick. För arbetare, däremot, innebar det något Gromark kallar en disciplinerande rumslighet – bostäder präglade av kontroll. Reformatorerna ville reducera grannskapets inflytande och undertrycka all lokal gemenskap. Relationer mellan arbetare från olika familjer skulle minimeras och kontrolleras så mycket som möjligt, samtidigt som
familjerna i sig slöts till en nära förbunden och privat enhet. Konstruktionen av en privat sfär och 17 vilka konsekvenser detta fick för arbetarbostaden är något som kommer beröras även i min uppsats, liksom kontrollen av arbetarens sociala relationer. Gromarks studie gör sig således högst relevant för min egen eftersom han identifierar principer för de reformistiska bostadsprojekten som även gör sig gällande i min analys. Dock skiljer sig min undersökning från Gromarks på flera punkter. Bland annat undersöker inte Gromark de patriarkala förhållandena så noggrant som jag gör, även om erkännandet av dem är viktigt i hans studie. Jag undersöker vilka specifika egenskaper och beteenden som uppmuntrades, vilket ger en fördjupad förståelse för den fostrande bostadens principer och betydelse. Dessutom utgår Gromark genomgående från Frankrike och specifika bostadsprojekt där. Det min undersökning kan bidra med är ny kunskap om hur de fostrande bostäderna utformades i just Sverige.
Någon som uppehållit sig vid svensk bostadshistoria är idéhistorikern Kerstin Thörn. I avhandlingen En bostad för hemmet: Idéhistoriska studier i bostadsfrågan 1889–1921 (1997) konstateras det hur en liberal ideologi öppnade för en uppmärksamhet av individen vilket innebar att denne ofta ensam gjordes ansvarig för sin situation. Det ansågs vara de fattigas dåliga
levnadssätt, synd och sedeslöshet, som orsakade de höga dödstalen. För att misären skulle lindras behövde de övervakas och kontrolleras. Thörns forskning gör sig också relevant beträffande 18 frågan om kärnfamiljen som ny samhällelig instans i relation till arbetarebostäderna. Thörn
beskriver hur familjen kom att ses som den minsta planerings- och byggenheten för samhället: den minsta cellen i samhällskroppen, och hur bostadsreformatorer fann familjen central i skapandet av ett stabilt hem. I bostäderna skulle familjen avskiljas från utomstående. Det äkta paret och deras
Gromark, Fängslande arkitektur, 22, 28.
16
Ibid., 94, 104.
17
Thörn, En bostad för hemmet, 35.
18
barn skulle isoleras och hållas isär från andra familjer. Med en uppslutning kring familjen som ideal var det lättare att verka för generella lösningar på bostadsproblemet. Genom att förse arbetarklassen med bra bostäder där familjen kunde leva ett gott liv skulle det garanteras att denna minsta
byggenhet förblev stabil och kapabel att bidra till en utveckling av hela samhället. I familjen ansågs medlemmarna nämligen kunna fostras till ansvarstagande samhällsmedborgare. Dessutom
fungerade familjen som garant för en önskvärd hållning beträffande medmänskliga relationer. 19 Thörns forskning kommer att användas i analysen av källmaterialet som en viktig
kunskapsbakgrund. Eftersom Thörn binder ihop frågan om kärnfamiljen med andra viktiga idéer om det reformerande bostadsbyggandet och vilka dygder som detta skulle uppmuntra till blir
avhandlingen mycket användbar. Dock är en stor del av avhandlingen fokuserad på en senare tidsperiod jämfört med min studie. Min uppsats kommer därmed kunna komplettera bilden av 1800- talets reformistiska bostadsprojekt och vidareutveckla de frågor rörande bostadsprojekten som Thörn inte undersöker lika utförligt.
I Den skötsamme arbetaren (1988) undersöker Ronny Ambjörnsson ideal för arbetare, vilket gör forskningen relevant i det här sammanhanget. Där beskrivs en patriarkal relation med
arbetsgivare, skola och kyrka å enda sidan och arbetare å den andra. Bostadsfrågan är inte central 20 för Ambjörnsson, som den är i denna uppsats. Jag vill genom att undersöka bostadens funktion och betydelse bidra till kunskapen om det patriarkala förhållandet mellan en reform-initierande
borgerlighet och den arbetande klassen. Ambjörnsson fokuserar en del på hur nykterhetslogen och arbetarrörelsen införlivade och omformulerade ideal om skötsamhet och nykterhet. Jag undersöker 21 istället hur dessa formulerades utifrån, vilket gör att min undersökning kan påvisa eventuella
skillnader eller likheter i arbetarrörelsens respektive reformatorernas definitioner.
Annan forskning som behandlar mitt studieobjekt är Arbetarfamiljen och det nya hemmet:
Om bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens Göteborg (1993) av Sten O. Karlsson.
Som titeln antyder är Karlsson inriktad på en annan tidsperiod än vad jag är, men boken gör sig relevant eftersom andra halvan av 1800-talet trots det beskrivs. Karlsson diskuterar borgerlighetens patriarkala bostadsprojekt och undersöker precis som Gromark bostadsfrågan i relation till makt.
Det placerar mitt studieobjekt i ett vidare forskningsfält genom att bostadsfrågan tydliggörs som del av ett större samhälleligt projekt där staden har gjorts till modell för styrning av hela samhällslivet.
Karlsson konstaterar att abnormitet ansågs frodas på samhällets botten, och att det ansågs utgöra ett hot mot ett idealiserat borgerligt samhället. Massans moraliska och fysiska sundhet sågs som en
Thörn, En bostad för hemmet, 52–54.
19
Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle
20
1880–1930 (1988; Stockholm, 2017), 58.
Ibid., 66 ff.
21
ödesfråga för det borgerliga samhället. Den rumsliga organisationen av samhället skulle få en avgörande betydelse för frågans lösning och hängde nära samman med den dominerande social- hygieniska diskursen. I arbetarkvarteren hade sundhetspoliser och bostadsinspektörer alltmer 22 nitiskt börjat kartlägga socialhygieniska ”sjukdomshärdar” vilka kunde hota den sociala ordningen och i förlängningen samhällets ekonomiska livskraft. Arbetarklassens hem- och familjeliv behövde rekonstrueras efter borgerlighetens normer, beskriver Karlsson. Bostäderna blev verktyg för
moralisk uppmuntran och ett sätt att skydda det sunda och ordnade från kaosets patologiska spridning. I uppsatsen knyter jag an till Karlssons analys genom att undersöka vilka företeelser 23 som identifierades som hot mot samhällets ordning och hur bostadsreformerna fungerade som medel för att undkomma dessa hot.
Ordning och kontroll
Den skötsamme hyresgästen
Det här avsnittet handlar om de egenskaper som uttrycktes vara önskvärda för arbetare. På vilka sätt skulle egenskaperna uppnås utifrån bostadsreformer, och varför var det just dessa egenskaper som ansågs åtråvärda? I samtliga texter uttrycks en enorm tilltro till bostadens påverkan på den
individuelle arbetaren, dennes familj och i förlängningen på hela samhället. Ett sunt och angenämt hem beskrevs som ett verksamt medel att hålla tillbaka sjukdom, fattigdom och ”moraliskt elände.”
Det ansågs viktigt för både individen och staten att arbetaren hade ett trivsamt hem. 24
I en artikel i Teknisk Tidskrift från 1872 uttrycktes det att sunda och väl ordnade bostäder hade ett starkt inflytande på arbetarens ”lekamliga välbefinnande och till följd däraf på hans förmåga att uträtta arbete”. Artikelförfattaren fortsatte: ”men, hvad mera är, detta utgör äfven, […]
ett nödvändigt medel för hans och familjens moraliska utveckling.” Just arbetarens produktivitet 25 är något återkommande. I samma artikel uttrycktes det att arbetsgivare borde engagera sig i bostadsfrågan eftersom lönsamheten ökar när arbetarna är sedliga, duktiga och flitiga. Liknande 26 resonemang formulerade läkaren Truls Johan Hartelius i sitt föredrag 1874inför Stockholms arbetarförening. Han förklarade hur osund luft i arbetares lägenheter hänger ihop med nedsatt hälsa
Sten O. Karlsson, Arbetarfamiljen och det nya hemmet: Om bostadshygienism och klasskultur i mellankrigstidens
22
Göteborg (Stockholm, 1993) 20.
Ibid., 71.
23
Ibid., 48.
24
”Arbetarkoloni vid Görz”, Teknisk Tidskrift, vol. 4, nr. 2, 1872, 179.
25
Ibid., 180.
26
och i förlängningen därmed blir dåligt för arbetsamheten och den ekonomiska tillväxten, vilket i sin tur undergräver fattigdomen. Bostadsfrågan tillskrevs härmed oerhörd tyngd eftersom både 27
samhällsekonomin, den allmänna moralen och befolkningens hälsa blev avhängig bostadens utformande. Arbetares produktivitet behövde garanteras och genom en bra bostad kunde det bli möjligt.
I nära anslutning till arbetsamhet och idoghet nämndes också ordentlighet i de olika texterna.
En bostad och dess omgivning skulle vara ”anordnad för att befordra arbetarnes smak för snygghet och ordentlighet” (se figur 1 under Bilagor för ritning av bostaden som åsyftas här). Fabriksägaren 28 och husbyggaren Johan Ohlsson nämnde idoghet ett antal gånger i sitt föredrag från 1877. Han 29 hade också en utläggning om hur exemplariska arbetare behåller sin självförtröstan i alla situationer och trots prövningar tack vare sin gudsfruktan. De exemplariska arbetarna ansåg han vara de som var dugliga och ordentliga. Hartelius menade att det var idoga och omtänksamma arbetare som 30 skulle ges möjlighet att skydda sig från fattigdom och sociala missförhållanden. De duktiga 31 arbetarna var alltså de som bäst förtjänade progressiva reformer enligt läkaren.
Det fanns explicita ekonomiska motiv till att uppmuntra arbetsamhet, men samtidigt doldes en maktaspekt i frågan. Gudsfruktan, idoghet och ordentlighet är egenskaper som i sammanhanget kan tolkas som eufemismer för disciplin, lydnad och underkastelse, det vill säga egenskaper som innebär att arbetare vet sin plats. Mot bakgrund av att det vid denna tid fanns en oro för
arbetarklassens politiska organisering framstår dessa ideal som en uppmaning till arbetare att hålla 32 sig på mattan. Arbetarklassens moraliska utveckling behövde kontrolleras och ske på utomståendes premisser eftersom den ansågs nödvändig för resten av samhällets framåtskridande. Oordning var ett hot mot hela samhället. Dygder som skötsamhet och flitighet behövde uppmuntras för att
undvika kaos och moraliskt såväl som ekonomiskt förfall. Bostäderna ansågs kunna fungera som ett medel för att undvika denna katastrof.
Något som också upptog mycket plats i reformatorernas diskussion var arbetares
alkoholkonsumtion, som Hartelius kallade för samhällets främsta last. I sitt föredrag förklarade 33 Ohlsson att ett otrevligt hem gör arbetaren olycklig och att han därför söker sig bort från sin familj
Truls Johan Hartelius, Om arbetarebostäder: Föredrag hållna inför Stockholms Arbetareförening (Stockholm, 1874),
27
48.
Arbetarebostäder vid Ankarsrums bruk: af arkitekten E. Jacobsson”, Teknisk Tidskrift, vol. 3, nr. 3 1873, 57.
28
Johan Ohlsson, En fråga med anledning af bostadsbristen i Stocholm: Efter föredrag i föreningen T, I:s
29
[Teknologiska Institutionen] tredje section 7 november 1877 (Stockholm, 1877) 26, 68.
Ibid., 24.
30
Hartelius, Om arbetarebostäder, 29.
31
Liedgren, Så bodde vi, 8.
32
Hartelius, Om arbetarebostäder, 50.
33
för att gå ut på krogen tillsammans med vänner. Detta resonemang återfinns hos Hartelius, som 34 menade att det är kvinnans ansvar att göra hemmet till en trevlig plats, eftersom mannen då skyndar sig hem efter jobbet istället för att gå till krogen. Hemmet ska vara lugnt och ordnat med omsorg och kärlek. Vantrivsel i hemmen framkallar håglöshet och ökar ”en frestelse att dränka 35
vedermödan i ruset”, menade han. Bostaden fyllde här en viktig funktion när det gällde att 36 motverka lasten och höja arbetares moral och sedlighet. Det berör också frågan om arbetares relationer – vänner var hot och familjen var räddning, något som nästa kapitel handlar mer om. I ett publicerat brev till Hartelius beskrev lagmannen Tage Ludvig Sylvan, precis som Hartelius och Ohlsson, att orsaken till drickandet ligger i de dåliga bostäderna och att det driver arbetare ut på krogen. Det som tidigare gjorts för att lösa problemet, nämligen nykterhetsrörelser och spridning av religiösa skrifter, har inte hjälpt nog eftersom dessa rörelser inte förändrat bostadssituationen.
Sylvan uttryckte att superi leder till både fattigdom och ”råhet i lefnadsvanor”. Att drickandet blir 37 dyrt konstaterade även Ohlsson, den olycklige och supande arbetaren blir en ”dålig valuta för lönen”. Drickandet stod alltså för både omoral, dåliga levnadsvanor, skadliga umgängen och 38 fattigdom. Allt detta kunde lösas genom rätt bostäder, där både reformatorer och arbetarfamiljerna själva, inte minst kvinnan, fick stort ansvar. Sylvans förringande av nykterhetsrörelser vittnar om en stor tilltro till bostadens nästan frälsande funktion.
I Den skötsamme arbetaren beskriver Ambjörnsson hur 1800-talets krav på nykterhet
aktualiserade en rad andra krav som alla hade med självkontroll att göra, inte minst allmän disciplin och sedlighet. Jag ansluter mig här till den slutsatsen: nykterheten, disciplinen och sedligheten var 39 nära förbundna. Något som jag till skillnad från Ambjörnsson däremot visar är hur viktig
bostadsfrågan var i borgerlighetens försök att påverka arbetarklassens dygd. Egentligen är det inte främst de borgerligt definierade dygderna Ambjörnsson ägnar störst uppmärksamhet. Han beskriver en skötsamheten definierad på arbetares egna villkor och hur den tog form i loge- och
fackföreningsprotokoll. Där handlade idéerna om skötsamhet och nykterhet om självkontroll och uttryck för medvetande, vilja och val. I mitt material innebar skötsamheten snarare foglighet och 40 större möjlighet till patriarkal kontroll. Ambjörnsson beskriver hur arbetarrörelsens eget
Ohlsson, En fråga med anledning af bostadsbristen i Stocholm, 24.
34
Hartelius, Om arbetarebostäder, 42–43.
35
Ibid., 48.
36
T.L Sylvan, [Bifogat brev] Om arbetarebostäder: Föredrag hållna inför Stockholms Arbetareförening, Truls Johan
37
Hartelius (red.) (Stockholm, 1874), 51.
Ohlsson, En fråga med anledning af bostadsbristen i Stocholm, 24.
38
Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren, 83.
39
Ibid., 84.
40
formulerade dygder var en reaktion på det; att skötsamheten blev ett sätt att göra sig oberoende av de patriarkala imperativen. Skötsamheten verkar alltså ha varit verktyg på varsin sida om kampen 41 om kontroll. I olika läger kunde skötsamheten stå för sin diametrala motsats.
I Gromarks Fängslande arkitektur beskrivs hur moral och dygder var centrala motiv för de borgerliga reformatorerna när arbetarbostäder skulle utformas. Dock går han inte närmre in på just 42 vilka egenskaper som ansågs åtråvärda, så som jag gjort i det här kapitlet vilket ökar förståelsen för de reformistiska projekten som helhet och för de patriarkala förhållandena. Jag har visat hur
arbetsamhet, idoghet, ordentlighet och nykterhet var några av de egenskaper som bostäderna ansågs kunna uppmuntra. Ständigt var det också en omsorg för hemmet som förespråkades i de olika texterna: bostaden behövde vara trevlig, annars blev dygden omöjlig. Reformatorerna uttryckte stark tilltro till bostadens fostrande funktion, men för att projektet skulle lyckas behövde arbetarens uppmärksamhet riktas mot hemmet. I hemmet kunde dygderna utvecklas, och dessa kontrasterades mot laster som riskerade att hota hela samhällets och människans framåtskridande. Uppmuntran till egenskaper som idoghet och ordentlighet skvallrar om reformatorernas syn på arbetares plats och funktion i samhället. Foglighet och produktivitet ansågs nödvändiga för att ordningen i samhället skulle kunna bevaras.
Patriarkal insyn
Den patriarkala relationen mellan arbetare och bostadsreformatorer tar sig allra tydligast uttryck gällande frågor om insyn, inspektion och övervakning. Dessa utgör väldigt uppenbara medel i den fostrande processen. Dicksonska Stiftelsen i Göteborg är ett tydligt exempel och kan här nämnas trots att det inte berörs i någon vidare utsträckning i mitt källmaterial. Den filantropiska stiftelsen som uppförde en mängd arbetarbostäder i Göteborg hade en inspektorstjänst. Inspektorn bodde i föreningens hus i nära anslutning till de övriga bostäderna och hade i uppgift att tillsammans med styrelsens medlemmar kontrollera hyresgästerna. Kontrollen gick, enligt 1860 års protokoll, ut på att se till de boendes sedliga levnadssätt, att de iakttog ordning och snygghet och att det inte inhystes någon inneboende, vilket var emot föreningens regler. Anmärkningar och varningar
dokumenterades i inspektorns anteckningar. Att arbetare behövde övervakas var en åsikt som även 43 går att återfinna i mitt källmaterial. I Teknisk Tidskrift 1872 beskrevs en arbetarkoloni i nuvarande Italien där det bland annat uppförts hus för ”främmande arbetskor” där ”dessa skola genom sunda
Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren, 68.
41
Gromark, Fängslande arkitektur, 74–75.
42
Robert Dicksons Stiftelse: Dess byggnadshistoria 1856–1998, om bostadsstiftelsens tillkomst och utveckling, Robert
43
Dicksons Stiftelse (Göteborg, 1998), 55.
sofplatser, god och billig föda samt sträng uppsigt väl tillgodoses samt skyddas för moralisk undergång”. Antagligen rörde det sig här om ogifta kvinnor, som alltså utgjorde en grupp i extra 44 behov av tillsyn enligt artikelförfattaren. Utan patriarkal omsorg riskerade de att hänfalla åt moralisk undergång.
Förutom inspektion kunde den uppfostrande kontrollen också handla om stränga regler för de boende och att arbetarna hyrde bostäder på särskilda villkor. I nyss nämnda artikel beskrivs det att de boende i kolonin var skyldiga att hålla huset och trädgården i bra skick och att upprätthålla ordning och renlighet. Dessutom var det viktigt att ”hålla goda seder och troget grannskap”.
Bostäderna i kolonin var uppförda av arbetsgivare i den närliggande fabriken, och det var även fabriksägarna, tillsammans med en kommitté bestående av fem av de boende, som kontrollerade att kraven efterlevdes. Deras uppgift var: ”Bevakning öfver stillhet, ordning, sundhet och renlighet.”
Vid upprepade förseelser mot goda seder och grannar kunde den felande tvingas flytta och sälja sitt hus. De som däremot skötte sig på ett framstående sätt kunde belönas ekonomiskt varje år genom premier. Insyn, straff och belöning utgjorde här komponenter i den fostrande bostaden. Arbetare 45 som inte rättade sig efter de uppställda kraven hade inte rätt till någon bostad längre. Den
patriarkala relationen mellan reformatorer och arbetare cementerades. Vikten av att kontrollera och forma arbetares beteenden framgår också, eftersom förmyndarskapet ansågs viktigt för att inte riskera att omoralen skulle stegra och ta över.
I Teknisk Tidskrift 1875 beskrivs ett stort bostadskomplex för arbetare i London. Avdelningen avsedd för pensionärer beskrevs vara uppdelad i separata delar för män och kvinnor. Deras enda gemensamma ytor var matsalen och kapellet, men det var strängt förbjudet för dem att prata med varandra. Tillsyningsmän fanns på området för att se till att regler efterföljdes. Förutom för pensionärer beskrevs ytterligare indelningar vara: ”afdelningar för gubbar, för kraftfulla personer med goda seder samt tvenne underafdelningar för sådana kraftfulla personer, som behöfva övervakas.” Någon definition på kraftfulla personer gavs inte, men det gjordes en åtskillnad 46 mellan de som hade goda seder och de som behövde övervakas. Därmed får man anta att de sistnämnda inte uppvisade goda seder eller andra önskvärda egenskaper. I det här fallet, liksom i artikeln om arbetarkolonin och i beskrivningen av Dicksonska stiftelsen, ansågs det finnas personer som behövde övervakas. På något vis utgjorde dessa personer ett potentiellt hot; mot ordning, moral eller normer. Precis som Karlsson menar i Arbetarfamiljen och det nya hemmet blir det här tydligt
”Arbetarkoloni vid Görz” Teknisk Tidskrift, vol.2, nr. 4, 1872, 180.
44
Ibid., 181.
45
”Arbetshus i London” Teknisk Tidskrift, vol. 5, nr. 2 1875, 30.
46
att det är en avvikande grupp som behöver kontrolleras. Karlsson tar hjälp av Foucaults analys av relationen mellan makten och individen, vilket också kopplas till Jeremy Benthams princip om panoptism. Han förklarar: ”Denna princip innebar att det abnorma och odisciplinerade inte skulle stängas in i slutna anstalter utan göras till föremål för insyn och ständig observation. […] Buret av idén om normalitet skulle det avvikande identifieras och isoleras.” Kraftfulla personer utan seder 47 framstår som det avvikande i det här fallet, och som sagt också som ett hot. Övervakningen blev således en försiktighetsåtgärd, och något som vidtogs under övertygelsen om att det var för allas bästa.
Att den patriarkala ordningen var för allas bästa yttrar sig tillexempel hos Sylvan, som beklagade sig över att det goda och patriarkaliska förhållandet mellan husbönder och tjänare samt arbetsgivare och arbetare inte längre var lika rådande. Detta, förklarade han, får negativa
konsekvenser för båda parter. I Ystad där han var borgmästare grundade han en bostadsstiftelse med syfte att uppföra bostäder åt arbetare och där åtgärdades problemet. Den arbetare som beviljades bostad där skulle ”vara välfrejdad och hafva gjort sig känd för ett nyktert, fridsamt och i alla hänseenden aktningsvärdt uppförande”. Särskilt nykterheten betonas vara ett centralt villkor, eftersom det, enligt Sylvan, uppmuntrar till ett sedligt liv. Det fanns även andra villkor för att få 48 hyra, och Sylvan deklarerade att om dessa bröts skulle familjen lämna bostaden redan följande vardag:
Om bostadsinnehafvare gör sig skyldig till brott, som vanfreid medför, eller beträdes med fylleri,
förargelseväckande osämja i äktenskapet eller med sina grannar eller med vanvård om sina barn eller på annat sätt uppför sig illa, eller hos sig inrymmer andra personer, utan styrelsens tillåtelse, vare en sådan nästföljande fardag från inrättningen skild och vare påföljden äfven densamma om han icke håller hus och trädgård i godt skick.49
I dessa bostäder, precis som de andra där boendet var villkorat, fanns inget utrymme för sådana personer som inte uppvisade ett önskvärt beteende. Idealen om en fridsam arbetare, som inte hamnar i konflikter med familj eller grannar vittnar om en dröm om ordning, följsamhet och lugn.
Den berusade arbetaren sågs troligen på samma sätt som oregerlig och oberäknelig. Arbetarens fritid behövde fyllas med något som uppmuntrade de goda egenskaperna. Sylvan föreslog därför att stiftelsen skulle uppföra en samlingssal och ett bibliotek där arbetaren kunde erbjudas ”förströelse utan våda för sedlighet och ordning.” I biblioteket skulle det nämligen finnas litteratur som han ansåg vara passande för arbetarklassen. 50
Karlsson, Arbetarfamiljen och det nya hemmet, 18.
47
Sylvan, [Bifogat brev] Om arbetarebostäder, 52–56.
48
Ibid., 56.
49
Sylvan, [Bifogat brev] Om arbetarebostäder, 52.
50
Insyn, bevakning eller särskilda hyresvillkor nämns inte i allt källmaterial och det kan förmodas att det inte rådde konsensus i frågan. Två av de ovan nämnda texterna berör inte heller exempel i Sverige. Men eftersom de beskrevs i Teknisk Tidskrift var de en del av den svenska
diskussionen, och som både fallet i Göteborg och i Ystad visar var ett sådant system inte främmande för svenska bostadsreformatorer. För en del verkar dock snarare självständighet och självdisciplin betonas starkare än regleringar och uttalade villkor, tydligt tillexempel hos Hartelius. 51
Signaturen E. Dittmar gjorde i sin artikel i Teknisk Tidskrift en poäng som kan vara värd att ha i åtanke. Han tyckte att det verkade konstigt att arbetare accepterade arbetsgivares ansvar inför bostadssituationen när de i andra fall motsade sig all patriarkalisk omsorg. Han landade i slutsatsen att det nog helt enkelt berodde på att det var för svårt för arbetare att hitta bostad på egen hand. 52 Detta var troligen sant, bostadsnöden och fattigdomen var stor. I en sådan situation blir en bostad präglad av stränga patriarkala omständigheterna inget man kunde unna sig att neka. På samma sätt blev följsamhet nödvändig för de arbetare som ville bo kvar.
I tidigare forskning har inte den patriarkala övervakningen ägnats speciellt stor
uppmärksamhet. Gromark nämner insyn, övervakning och disciplin som viktiga komponenter i de reformistiska bostadsprojekten. Men det förklaras inte hur insynen gick till eller hur styrningen 53 mot särskilda egenskaper kontrollerades. Det patriarkala förhållandet mellan reformatorer och arbetare förblir något abstrakt. Gromark beskriver arkitektoniska metoder för isolering av familjer (som nästa kapitel i den här uppsatsen behandlar) men inte uppställda villkor för hyra eller system med tillsyningsmän och övervakning. Thörn diskuterar inte heller insyn eller villkor speciellt
mycket, mest som i förbigående några gånger. Störst fokus får smakfostran och estetiska regler för 54 bostaden, snarare än moral och dygder. Som mest utförligt beträffande beteenden och egenskaper 55 skriver hon:
De [filantroper] ansåg att det måste finnas regler som alla skulle följa för att samhället skulle fungera. Samhället innefattade även bostadshusens små minisamhällen. Men grundidén var densamma. Det går inte att bete sig hur som helst. Och de regler som filantroperna förmedlade gällde hygien, ekonomi och sedlighet. Det är omöjligt att säga hur denna regelförmedling, eller fostran om man så vill, i verkligheten gick till. 56
Det här kapitlet i min uppsats har visat att det i själva verket inte alls var speciellt svårt att utröna hur regelförmedlingen gick till: det handlade om regler, villkor, systematiserad tillsyn och
Hartelius, Om arbetarebostäder, 10.
51
E. Dittmar, ”Om arbetarbostäder, deras industriella, nationalekonomiska och sociala betydelse”, Teknisk Tidskrift, vol.
52
4, nr. 4 1874, 79.
Gromark, Fängslande arkitektur, 104.
53
Thörn, En bostad för hemmet, 97, 121–122.
54
Ibid., kap. 8.
55
Ibid., 132.
56
hyresvärdarnas rättighet att kasta ut de boende som bröt mot de uppställda reglerna. I fall där insyn eller regleringar inte var en del av bostadsprojektet fanns andra förhoppningar om hur arbetaren skulle förändras och påverkas av sin omgivning, kanske diskreta i sitt utformande, men tydligt artikulerade i debatten.
Sammanfattningsvis kan det sägas att det i de övervakade bostäderna framgår allra tydligast vilka egenskaper som ansågs önskvärda och vilka beteenden som ansågs skadliga eller hotfulla.
Genomgående var betoningen av lugn, ordning, nykterhet och fredlighet. I den övervakade eller villkorade bostaden ställdes arbetaren under strikt social kontroll och underordnas reformatorernas normer och värderingar. Borgerlighetens hegemoniska makt kunde etableras. Samtidigt kunde det hot som en kaosartad och omoralisk arbetarklass stod för avvärjas. Insynen innebar kännedom om arbetarklassen, vilket ökade möjligheten till att kontrollera, disciplinera och fostra dem. Överskådlig blev lika med kontrollerbar.
F
amiljebostaden
Isolering och oberoende
”För utvecklingen af ett angenämt familjeliv är en, så vidt möjligt är, strängt genomförd
begränsning af bostaden det första villkoret. Oaktadt det djupt i menniskosinnet boende behofvet af sällskap förblir dock det särskilda huset idealet för bostäder.” Detta menade Dittmar i Teknisk Tidskrift 1874. Enligt honom var det oerhört viktigt att arbetarbostäder innebar möjlighet till ostörd utveckling av ett så kallat ”sedligt familjeliv”. I samtliga artiklar ur Teknisk Tidskrift liksom de tre 57 övriga texterna min uppsats baseras på läggs enorm tonvikt på isoleringen av den enskilda
arbetarfamiljen och hur detta skulle uppnås genom speciell utformning av bostäder.
I en kort artikel från 1874 beskrevs arbetarbostäder ritade av den svenska arkitekten Axel Kumlien. Av bifogade ritningar framgår att varje kvadratiskt hus bestod av fyra lägenheter, och de hyllades i artikeln eftersom varje lägenhet hade egen ingång. Hushållens isolering ansågs vara en viktig förutsättning för hälsa, trevnad och snygghet. Bostäderna fanns vid den här tidpunkten uppställda i Fagersta och vid Norbergs gruvor (se figur 2). På liknande sätt hyllades andra 58
arbetarbostäder i Teknisk Tidskrift 1876 (se figur 3): att två familjer per hus endast behövde dela på
Dittmar, ”Om arbetarbostäder” 80.
57
”Arbetarebostäder: af A. Kumlien”, Teknisk Tidskrift, vol. 4, nr. 9 1874, 197–198.
58
förstuga ansågs väldigt positivt. I tidigare nämnda brev från Sylvan beskrevs de arbetarebostäder 59 han donerat pengar för att uppföra i Ystad. Husen skulle bara ha en våning, för att inte påminna om kaserner, och varje familj skulle ha en egen trädgård. 60
Skilda ingångar, få familjer per våning och att minimera gemensamma ytor i byggnaden var alltså exempel på arkitektoniska lösningar som skulle hålla familjer isär så långt det var möjligt.
Enligt Dittmar vore det bäst om ett hushåll reserverades för en familj, eftersom, uttryckte han, blandningen av flera familjer i samma hus tvingar individen att inskränka sin frihet. Skilda bostäder i lantlig miljö ansågs vara idealet, men Dittmar medgav svårigheten för en arbetarfamilj att ha råd med ett sådant boende. Det isolerade dubbelhuset beskrivs därför vara det näst bästa alternativet.
Om inte heller det vore möjligt var det fyrdelade huset att föredra, och därefter arbetarkaserner med vertikal delning utan gemensamma rum för de olika hushållen. Dittmar menade att risken med stora flervåningshus var att konflikter kunde uppstå mellan familjerna eftersom de bodde så tätt inpå varandra, och att de gemensamma förstugorna och trapporna utgjorde ett hot mot det avskilda familjelivet. Det framgår att familjerna skulle fungera som ostörda enheter och att bostäderna 61 därmed behövde konstrueras så att de olika hushållen i princip inte ens skulle behöva märka av varandras närvaro.
Dittmars och Sylvans negativa åsikter kring kasernbostaden är inte direkt någon överraskning i sammanhanget. Det är något som även återfinns hos Hartelius. Där konstateras det att: ”Renhet i seder och förnöjsamt sinne är otänkbart i boningar, der menniskor sammanpackas. Smuts och fysisk sjuklighet följas åt och drager med sig likgiltighet och osedlighet.”62Hartelius uttryckte även att hus i sammanhängande långa rader, till skillnad från åtskilda och isolerade hus, inte har lika stora anspråk på snygghet, ordning och smak. För många människor i samma bostad ansågs alltså höra 63 samman med en rad olika problem, medan det isolerade huset stod för en mängd fördelar.Hos Dittmar blev argument kring isolerade bostäder en del av vurmen för individen och dennes frihet.
Det framgår att den största gemenskapen arbetaren skulle vara del av var familjen. Ett sådant ideal ansågs svårt att efterleva i kasernen – en stor bikupeliknande byggnad med många lägenheter. Där blev arbetaren snarare än en individ en arbetare i mängden, en utbytbar del i den stora massan.
Dittmar beklagade sig över att en stor del av arbetarklassen utgjordes av ogifta män och att dessa ofta bodde i kaserner, där det var svårt att känna gemenskap med de övriga. Det förklaras att många
”Arbetarebostäder: af verkmästare C.J. Jansson”, Teknisk tidskrift, vol. 6, nr 12, 1876, 268.
59
Sylvan, [Bifogat brev] Om arbetarebostäder, 54–56.
60
Dittmar, ”Om arbetarbostäder”, 80.
61
Hartelius, Om arbetarebostäder, 7.
62
Ibid., 16.
63
arbetare känner avsky inför kasernlivet och att detta ”har sin grund i ett för nordbon karaktäristiskt drag, nämligen smaken för familjelivets behag”. Att bo tillsammans, eller att till och med sova i samma säng med människor som man bara av slumpen råkar hamna med, blir otillfredsställande.
Den ensamme arbetaren bör därför istället för i kaserner bo i privatkvarter eller vara inackorderad hos familjer, där han kan känna en samhörighet och länk till familjelivet. Familjelivet, förklaras det, utgör nämligen ett välgörande och förädlande inflytande på arbetarens själ och sinne. Dessutom hör det till människans natur att trivas i familjekonstellationen. Så länge det finns utrymme och så länge varje sängkammare har en egen ingång kan det vara okej med inneboende, trots att det sker på bekostnad av det ostörda familjelivet. För den gifte arbetaren begränsas känslor av gemenskap till 64 familjen, några andra band verkar överflödiga eller till och med skadliga. Men för den ogifte arbetaren kan det under särskilda omständigheter vara okej att vara inneboende, eftersom det tydligen är bättre än att trängas med andra familjelösa arbetare.
Dittmars betoning av familjekonstellationens naturlighet är också intressant.
Arbetarbostäderna skulle uppmuntra familjens isolering och därmed också en tänkt naturlig ordning och känsla. Detta så kallade naturliga tillstånd behövde ändå noggrant konstrueras, eftersom
bostadens utformande krävde reformatorernas kontroll.
I en artikel från Teknisk Tidskrift två år tidigare uttrycktes också vikten av isolerade hem, där den namnlöse debattören beskrev det som särskilt viktigt att ensamma arbetare och i synnerhet ogifta kvinnliga sådana kan få sunda och skilda rum ”der de icke, snart sagdt utan räddning, falla offer för immoraliteten.” Beblandning mellan ogifta och ensamma arbetare utmålas här som ett 65 hot mot moralen, något som också yttrar sig i Dittmars krav på att det i varje bostad skulle finnas åtskilda rum för de olika könen och i Sylvans önskan om förbud mot inneboende. 66 67
På andra sidan hotet fanns fördelarna med den isolerade familjen: nyttan och moralen. I tidskriftsartikeln från 1872 beskrevs det hur isolerade lägenheter, till skillnad från kaserner, gynnade den husliga friden både inom och utom familjen och var bra för uppfostran och sedlighet. 68
Artikelförfattaren citerade också en tysk debattör (på tal om arbetarkolonier, det vill säga bostadsområden specifikt ordnade för arbetarklassen): ”Kolonien skall alltid blifva en stor
välgerning för arbetarne såsom ett verksamt medel att hos dem inprägla kärleken till familjen, till ett eget hem, till välstånd och arbete, samt att med ett ord höja dem till medvetande af att de böra vara
Dittmar, ”Om arbetarbostäder”, 81.
64
”Arbetarkoloni vid Görz” Teknisk Tidskrift, vol.2, nr. 4, 1872, 179.
65
Dittmar, ”Om arbetarbostäder”, 81.
66
Sylvan, Om arbetarebostäder, 56.
67
”Arbetarkoloni vid Görz” Teknisk Tidskrift, vol. 4, nr. 2, 1872, 180.
68
ärliga och nyttiga medborgare i samhället.” Familjens betydelse för samhällets utveckling är något 69 Hartelius också nämnde i sitt föredrag. Hemmet, menade han, ska vara en trevlig och fridsam plats som skapar ett ”sundt familjelif, denna grundval, hvarpå så väl den enskildes som hela samhällets utveckling bör vara bygd”. I trevliga hem, fortsatte han, drivs inte arbetaren till omoral eller laster 70 som dryckenskap. Han nämnde också bostäder i både London, Köpenhamn och Kungsholmen i Stockholm och hyllar dem för att de uppmuntrar familjens isolering genom att varje lägenhet i de olika bostäderna har skilda uppgångar och att husen är så skilda från varandra som möjligt. 71 Intressant är också formuleringen ”sundt familjeliv”. Sundhet får i sammanhanget en innebörd utöver fysisk hälsa eftersom det också inbegriper en värdering beträffande relationer och moral.
Den sunda familjen blir den isolerade familjen, och följaktligen något den ideala bostaden måste kunna förutsätta. Vad Hartelius menade med ett trevligt hem innebär alltså ett hem där den sunda familjen realiseras, då kommer den också att trivas och verka som en välfungerande samhällsenhet.
Familjen framstår här också som en viktig del av hela samhällets utveckling, familjen görs till en nyttig instans och del av en större framstegsprocess. Liknande slutsats gör Thörn i sin avhandling.
Hon konstaterar att arbetaren ansågs kunna fostras till ansvarstagande samhällsmedborgare i den goda familjen och att familjen och hemmet behövde beredas möjlighet till lycka för att nationen i sin helhet skulle kunna utvecklas i önskvärd riktning. 72
Gromark menar i sin forskning hur isolering av familjen var ett av reformatorernas största credon. Förutom det egna hemmet för varje familj var också det egna rummet för varje person och den egna bädden för alla utom äkta gifta par viktiga principer. Eget rum för varje individ är inte en 73 princip som varit framträdande i mitt källmaterial, kanske ansågs för många rum kunna uppmuntra inhysningen av inneboende. Dock kan jag liksom Gromark dra slutsatsen att relationer mellan arbetare från olika familjer enligt reformatorerna behövde minimeras och kontrolleras så mycket som möjligt, samtidigt som familjerna i sig slöts till en nära förbunden och privat enhet. Den 74 fostrande bostaden framstår i min studie i hög utsträckning vara präglad av principer om nyttig och nödvändig åtskillnad. Hushåll behövde renodlas från de som inte tillhörde familjen och familjen behövde i sin tur särskiljas från andra familjer. Arbetarens sociala relationer befann sig här under strikt kontroll. Genom olika planlösningar kunde vardagliga relationer och spontana möten arbetare
”Arbetarkoloni vid Görz” Teknisk Tidskrift, vol. 4, nr. 2, 1872, 179.
69
Hartelius, Om arbetarebostäder, 5.
70
Ibid., om London: 6, om Köpenhamn: 22, om Kungsholmen: 40.
71
Thörn, En bostad för hemmet, 54, 59.
72
Gromark, Fängslande arkitektur, 108.
73
Ibid., 21.
74
emellan minimeras – ännu en slutsats jag delar med Gromark . Familjens isolering fungerade som 75 ett sätt att motarbeta gemenskap med grannar, och dessutom skulle renodlandet av familjehushållen avvärja moraliskt förfall. En sorts moralisk hegemoni kunde etableras genom styrningen av
bostädernas utformande eftersom arbetare underordnades de borgerliga normerna och idealen beträffande familjens värde och funktion. Det är också tydligt att det var genom familjen som den individuelle arbetaren skulle uppfostras: i familjen blev arbetaren den han borde vara eftersom en rad eftersträvansvärda egenskaper kunde uppnås genom att arbetaren höll sig till sin familj. Där blev den individuelle arbetaren till skillnad från i kasernerna inte en i mängden, utan en del av en samhällsnyttig instans.
Ett eget hem
Något som ofta nämndes i anslutning till diskussionen om familjen var frågan om ägande.
Återkommande i de olika materialen är argument för att arbetare själva skulle äga sina egna bostäder. Hur dessa argument kunde se ut ska undersökas i följande avsnitt.
Hartelius argumenterade för hur arbetare borde kunna bli ägare av sina egna bostäder och hur detta påverkade individen. För det första, konstateras det, måste arbetare kunna ta lån, och lånet kan bara betalas av om arbetaren odlar sin ”sparsamhetsdygd”. För det andra innebär ett eget hem självständighet och trygghet, en stor förutsättning för arbetarens sedlighet och nykterhet. Det egna 76 hemmet beskrivs vara det bästa medlet för att lyfta arbetarklassen i ”socialt och sedligt
hänseende”. Det moraliska höjandet förklarades med att eget ägande krävde goda egenskaper som 77 ansvarstagande, sparsamhet och eftertanke. Bostadsföreningen skulle fungera som en sparbank där arbetaren kunde samla kapital. Varje idog och omtänksam arbetare kan genom små inbetalningar varje dag bli ägare av ett kapital, konstaterade Hartelius. Han exemplifierade med England och Skottland där ett sådant system fanns, och där det tydligen hade iakttagits stora moraliska, sociala och ekonomiska fördelar: arbetarens ”moraliska och intellektuella kraft” har höjts. Ständigt 78 betonade Hartelius arbetarens förmåga att hantera sin egna situation, vilket den förespråkade
bostadsformen både ansågs bygga på och uppmuntra. Det egna ägandet innebar enligt Hartelius att 79 individen får en viktig roll att spela i det egna ”höjandet” av moral och sedlighet, det blir alltså ett självdisciplinerande projekt. I den egna bostaden skulle arbetaren på egen hand få lära sig det rätta
Gromark, Fängslande arkitektur, 97.
75
Hartelius, Om arbetarebostäder, 9–10.
76
Ibid., 6.
77
Ibid., 34–35.
78
Ibid., 18.
79
sättet att leva, med bara diskreta pekpinnar utifrån. Tillexempel var troligen förhoppningen att om arbetarens lön investerades i bostaden skulle det inte finnas pengar över till krogbesök.
Även Johan Ohlsson förespråkade det egna ägandet. Han beskrev hur det bästa vore om arbetare i Stockholm bodde utanför staden i nära anslutning till bofasta bönder, där arbetaren själv också kunde odla i sin egna trädgård. För Ohlsson var det en så kallad ”lös arbetarbefolkning” 80 som utgjorde det största sociala hotet mot arbetarens sedlighet. Dessa arbetare hade inga fasta anställningar utan hade flyttat till städerna för tillfälliga jobb. Deras hem var ”blott en bostad” och en plats som slukade hela lönen. ”Jag ber Eder,[…] lägga märke till, att jag här ej talar om dessa arbetare, hvilka på grund af en sann gudsfruktan, äfven under bekymrens hårdaste pröfningar bibehålla sjelfförtröstan.” Ohlsson menade att det främst var den lösa befolkningen som
bostadskrisen drabbade och målar upp en bild av dem som både olyckliga och osedliga. De dugliga arbetarna skötte sina hem och uppfostrade sina barn exemplariskt, medan de andra drabbades av omoral och andlig nöd. Dessutom var de en belastning för allmänheten och hade ett skadligt inflytande på övriga arbetares sedlighet. Att de ordentliga arbetarna umgicks med de andra lockade dem till en osedlig livsstil – ”vänners frestelser” behövde följaktligen undvikas. Detta skulle ske 81 genom att arbetarebostäder byggs i Stockholms ytterområden:
”Han ser visserligen, på sina turer fram och åter, ingen speglande sjö, med sina lustfarande; inga pittoreska berg, med sina beundrare af utsigten; men omkring sig ser han idoga och förnöjsamma grannar. På de bördiga fälten, på sin egen lilla teg, läser han Guds välsignelse genom arbetet. Han ser för sig och makan en betryggad
ålderdom, en ljus framtid för barnen. Han är lycklig. — Den lycklige arbetaren ger i sitt dagsverke en god valuta mot en billig lön. […] En sådan stad […] har mindre att frukta af de nutidens onaturliga rörelser, som äro en följd af onaturliga orsaker, och hvilkas kraftigaste motor är städernas lösa befolkning.” 82
En bofast lantbefolkning var alltså inte ett hot på samma sätt, för där finns idoghet och naturlig produktivitet – de var goda förebilder för arbetarna. De onaturliga rörelserna som var representerade i städerna och av den lösa befolkningen hamnade på betryggande avstånd genom att arbetarbostäder byggdes på landsbygden. Trångboddheten gick att undkomma och möjligheten att styra arbetares sociala relationer ökade. De egna hemmen fyllde alltså en tydligt fostrande funktion: oönskade sociala relationer kunde undvikas genom att de byggdes på rätt plats samtidigt som den egna härden uppmuntrade ”naturliga” känslor och egenskaper. I Ohlssons argumentation blev detta något som hela samhället tjänade på.
Kerstin Thörn beskrev i sin avhandling hur det under under 1800-talet utvecklades en särskillnad mellan bostad och hem. Hemmet laddades med känsla och betecknade framför allt det
Ohlsson, En fråga med anledning af bostadsbristen i Stocholm, 68.
80
Ibid., 24–25.
81
Ohlsson, En fråga med anledning af bostadsbristen i Stocholm, 26–27.
82
liv som levdes i bostaden. Ramarna för detta liv utgjordes av bostaden och de ting med vars hjälp man inredde den. Ohlsson uppehöll sig vid skillnaden mellan en bostad och ett hem: ett hem 83 ansågs till skillnad från bara en bostad vara en plats ”der familjens idoghet i förening med mannens sträfvan och omtanke kan skapa välstånd och trefnad”. Ohlsson nämnde inte specifikt inredning, 84 men det är tydligt att ett hem var något som krävde ansträngning och uppmärksamhet till skillnad från en bostad. Jag tror också att ägandet och därmed också bofastheten spelade en stor roll: den så kallade lösa arbetarbefolkningen hade inte samma möjlighet till den ansträngning som hemmet krävde. Som det konstaterades ovan ansåg ju Ohlsson att den lösa arbetarbefolkningen bodde i bostäder, inte hem, och dessutom att de var både olyckliga och osedliga. Det verkar som att det 85 var först i ett hem som arbetaren kunde bli både lycklig och dygdig.
Vikten som läggs vid eget ägande och uppdelningen mellan bostad och hem hör också samman med konstruerandet av det privata och offentliga. Tidigare har beskrivits hur det genom avskärmade trädgårdar och skilda ingångar skett en åtskillnad mellan olika hushåll. Detta kan också ses som en åtskillnad mellan det privata och det offentliga, något som förstärktes ännu mer av den eget ägda bostaden. Där kunde det privata ordnas och bevaras genom skyddande murar mot det offentliga. Hos Ohlsson och Hartelius märktes det hur det egna tillskrevs högt emotionellt värde och något som behövde ägnas stor uppmärksamhet. Stadslivet, det offentliga, framstod som skadligt och något som behövde hållas på avstånd. Den kringflyttande och obundna befolkningen stod för
upplösningen mellan det offentliga och privata livet.
Förutom Ohlsson och Hartelius uttryckte även Sylvan den positiva betydelsen av eget ägande.
I tidigare nämnda brev beskrev han hyresfria bostäder som arbetare successivt kunde bli ägare av.
Han beklagade sig där också över att varken arbetsgivare eller arbetare längre uppmuntras till långvariga tjänster på samma ställe. Arbetaren förmår därför sällan bygga sig ett eget hem vilket skapar bostadsbrist och fattigdom, konstaterades det. För att få bo i de bostäder som uppfördes på Sylvans direktiv krävdes det att arbetaren var minst 30 år gammal och hade jobbat i samma tjänst minst tio år. Detta eftersom bostäderna skulle fungera som belöning ”efter lång och trogen tjänst”. 86 Samma vurm för en bofast arbetarbefolkningen fanns alltså hos både Ohlsson och Sylvan.
Underliggande i dessa argument var en rädsla för den oordning som en kringflyttande befolkning med tillfälliga anställningar stod för. Det var i en önskan om ordning och stabilitet som systemtet
Thörn, En bostad för hemmet, 136.
83
Ohlsson, En fråga med anledning af bostadsbristen i Stocholm, 68.
84
Ibid., 24.
85
Sylvan, [Bifogat brev] Om arbetarebostäder, 54–56.
86
med eget ägande förespråkades.
Sammanfattningsvis går det att konstatera att bostäderna skulle vara isolerade, slutna och privata. Det egna ägandet ansågs kunna uppmuntra till en rad positiva egenskaper och dessutom försvåra känslor av offentlig gemenskap. En privat sfär skulle konstrueras genom eget ägande.
Sfären skulle inte bara skyddas genom att hushållen, som visades i förra avsnittet, isolerades från varandra i bostaden, utan också genom att de hölls isär i större skala och flyttade ut på landet, ifrån de trånga städerna. Det privata utgjordes av arbetarfamiljen och den skulle så långt det var möjligt skiljas från det offentliga. I hela det här kapitlet har jag visat hur det skedde en diskret styrning av arbetares känsla av tillhörighet eftersom det snarare än en klassidentitet var en familjeidentitet som uppmuntrades. Familjen skulle hållas på avstånd från det övriga arbetarkollektivet och skadliga relationer arbetare emellan skulle undvikas. Mina slutsatser liknar de som Gromark gör i sin studie.
Han förklarar där att vikten som lades vid eget ägande handlade om att isolera familjen, motarbeta kollektivt tänkande och avskilja arbetaren från gatans farliga inflytande. Jag har också visat hur de 87 flesta reformatorer idealiserade landsbygden, förespråkade trädgårdar i anslutning till bostaden och framför allt argumenterade för det egna ägandets positiva effekter på sedligheten. Slutligen kan det även konstateras att uppdelningen mellan en bostad och ett hem vittnar om något viktigt, nämligen att ett hus inte bara var en vara, utan något oerhört centralt i både människans och samhällets utveckling och välmående. Det var något som berörde människan på djupet. Ett viktigt
grundantagande var också arbetarens mottaglighet för inflytande utifrån. Moralen ansågs ytterst formbar och därmed känslig för omgivningen, därför var det viktigt att hemmen uppfördes på rätt plats och att de sociala relationerna kontrollerades.
Bostaden som ideologiskt verktyg
Ideologiska och politiska faktorer i bostadsfrågan gör sig ständigt gällande i reformatorernas resonemang, vilket ska utforskas i detta kapitel. Det märks nämligen att det i bostadsdiskussionen fanns inslag rörande en generell arbetarfråga och en större samhällelig klasskonflikt. I Teknisk Tidskrift 1872 uttrycks tillexempel följande:
kolonien skall alltid blifva en stor välgerning för arbetarne såsom ett verksamt medel att hos dem inprägla kärleken till familjen, till ett eget hem, till välstånd och arbete, samt att med ett ord höja dem till medvetande af att de böra vara ärliga och nyttiga medborgare i samhället. Här finnes ett praktiskt medel att förekomma agitationerna bland arbetarklassen äfvensom att undanröja dem. Om allestädes fabrikanterna, allmänheten och Gromark, Fängslande arkitektur, 104, 122–123.
87
