Infattningen av juvelsmycket
Tintomaras bokhistoriska förvandling
av
lars burman
Den 20 november 1834 annonserades Drottningens Juvelsmycke till försäljning i Aftonbladet. Verket tillkom huvudsakligen under febru- ari, mars och april samma år, men själva publiceringen tycks ha för- dröjts av tryckningsprocess och korrekturläsning, utbyte av fyra blad där författaren ville ändra texten, och produktionen av ett musik- blad.1 Noter krävde särskilda resurser.
Drottningens Juvelsmycke, den svenska romantikens finaste verk, publicerades i två häften. Häftena ingick i Törnrosens bok, det ram- verk där Almqvist så småningom skulle infoga det mesta av sina lit- terära arbeten. Kanske kan man tala om tre Törnrosböcker: två fy- siska och en abstrakt. Almqvist utgav två serier Törnrosens bok, en i det mindre duodesformatet och en i det större imperialoktavforma- tet. Dessutom är Törnrosens bok författarens drömda livsverk, en sam- manfattning av hans estetiska principer och ambitioner.2
Almqvists berättelse om mordet på Gustaf III och de destruktiva kärleksförvecklingarna kring androgynen Tintomara har diskuterats, nypublicerats och kanoniserats. Inte minst nya editioner, emissioner och impressioner är betydelsefulla för ett verks litterära överlevnad.3 Johan Svedjedal har i en vägröjande bokhistorisk studie undersökt de förändringar som Almqvists Det går an undergått genom Almqvists egna ändringar och utgåvor under de följande 150 åren.4 Han beskri- ver hur texten har förkortats, moderniserats och bearbetats för nya läsargrupper. Utgångspunkten är textsociologisk. Inspirerad av den
Artikeln hämtad ur:
I vitterhetens tjänst. Textkritiska uppsatser.
En vänbok till Barbro Ståhle Sjönell, red. Lars Burman, Hedemora 2003.
Kapitlet hämtat ur:
Lars Burman, Tre fruar och en mamsell, Hedemora 1998.
anglosachsiska traditionen, främst representerad av Jerome McGann och Don McKenzie, betraktar han verket som tillkommet och om- skapat i samspel med marknad och läsare.
Följande undersökning har inspirerats av Svedjedals, även om Drottningens Juvelsmycke visar färre förändringar över tid; transmis- sionen har varit förhållandevis stabil. Detta förklaras av att verket inte i samma utsträckning blivit skol- och introduktionstext, och där- med underkastad didaktiska ingrepp. Istället förefaller Drottningens Juvelsmycke ha betraktats som det litterära och poetiska mästerverket, den centrala Almqvisttexten för omdömesgilla läsare. Därför har – i konsekvens med den litteraturideologiska tradition som gällt sedan romantiken – troheten mot den geniala diktarens intentioner varit stor. En av målsättningarna med denna uppsats är att demonstrera hur bokhistoriska omständigheter kan sprida ljus över kanoniserings- processen.
Stabiliteten gäller nämligen inte ”paketeringen”. Typografi, for- mat, bindning överlagrar de förhållandevis stabila bokstavsföljderna med nya meningar. Därför är det viktigt att illustrera hur bokteknis- ka förhållanden spelar in i ett verks tradering. Varje edition lever sitt liv och samspelar med sin tids förhållanden, såväl ekonomiska, ve- tenskapliga och litterära. Kanske kan transmissionen liknas vid ädel- stenens väg från brytning till juvelskrin. Författaren står för fyndet och första slipningen. Med hjälp av tryckare, förläggare och bokbin- dare infattas stenen i ett första smycke. Nya generationer klyver, po- lerar och väljer nya infattningar. En estet skulle kanhända betrakta själva ädelstenen som konstnärlig essens, en textsociolog betonar att stenen måste förberedas för mötet med publiken – bara så uppnår den sitt fulla värde och marknadspotential.
Hur såg Almqvist på saken? Vi vet inte. Hans intresse för bok- marknadens villkor pekar på öppenhet för det sociala samspelet, hans konsnärliga exklusivitet på en estetisk självständighet. Motsättningen tematiseras i Tintomaras gestalt, och Tintomara symboliseras själv av det drottningdiadem hon stjäl. Den stora rubinen är infattad i guld tillsammans med safirer, smaragder och diamanter. (SV 6, s.
101, 103) Tintomara är juvelsmycket, men kan tolkas först utifrån
de maskeringar hon väljer eller tvingas välja. När kung Gustaf jagar Tintomara i Operahusets gångar ser han rubinens eldglans – men bara genom ett grönt flor. (SV 6, s. 60) Ungefär så är jakten på det litterära verkets ”essens”. Flor och infattningar fördunklar, föränd- rar eller förhöjer skönhet och betydelse. Också de måste undersökas.
I själva verket är de integrerade delar i en transmissionsprocess som allteftersom fyller verket med nya betydelser.
”Text” är ett omdiskuterat begrepp, och gränserna för vad betydel- sebärande ”text” kan vara har flyttats ut. Problematiseringen av be- greppet intention har också tvingat utgivare till nya ställningstagan- den. Går det numera överhuvudtaget att tänka sig att målet med en (vetenskaplig) utgåva är att presentera en ”absolut” och riktig text?
Är inte varje utgivare en medskapare av mening, och är inte var- je läsare låst i en historisk situation där mening blir till i samspel med de egna kulturmönstren och modellerna för förståelse? Frågor som dessa gjorde att en rad forskare på 1980-talet började tala för en bredare syn på ”text” och textkritik; polemiskt mest vältaliga var McKenzie och McGann.5 McKenzie breddade ”bibliografi”-begrep- pet till att gälla såväl tekniska som sociala transmissionsprocesser och la vikt vid betydelsen av texters fysiska gestaltning.6 Den äldre tradi- tionens bibliografer, med W. W. Greg som främsta namn, hade lagt grunden för det vetenskapliga studiet av böckers fysiska form, men överlät frågor om ”litterär mening” åt litteraturkritiken. Som vid en litteraturforskningens Jalta-konferens skilde New Bibliography och New Criticism sina intressesfärer från varandra. Under det postmo- derna tövädret har kraven ökat på en integrerad syn där man accep- terar att det litterära verket också får mening från såväl ”textens”
fysiska gestalning som samspelet med läsare och samhälle. Varje me- ningsskapande bottnar i den egna läsarpositionen. Detta kräver ock- så att läsaren inser att varje läsning är begränsad av yttre faktorer och måste förbli relativ.7 Omöjligheten av uttömmande läsningar, och omöjligheten av definitiva editioner av litterära verk, gör det ännu viktigare att uppmärksamma de meningsförskjutningar som uppstår under ett verks tradering.
Det finns ett par dussin svenska editioner av Drottningens Juvelsmycke och ett tiotal översättningar. Utrymmet ger inte tillfäl- le till en större genomgång; jag begränsar mig till vad jag uppfattar som några viktiga steg i transmissionen.8 Nedslagen sker med unge- fär 40 års mellanrum. Först kommenteras originaleditionen 1834, sedan återutgivningen på 1870-talet. Följande anhalter är 1920- talet, då Samlade skrifter började utges, och 1960-talet, då både Norstedts och Bonniers utgav publikvänliga editioner. År 2002 ut- gavs Drottningens Juvelsmycke i en ny vetenskaplig utgåva. Det skall understrykas att jag bara gör några nedslag i verkets bibliografiska historia och inte ger en fullständig bild.
Undersökningen leder till tre huvudsakliga iakttagelser. För det första har Drottningens Juvelsmycke tenderat att stelna i en histori- serande typografisk form. För det andra har med tiden verket, även bokhistoriskt sett, allt mindre kommit att betraktas som en del i Törnrosens bok. Istället har det fått en autonomi som det inte hade för författaren. För det tredje kan man i formgivningen spåra samspel med olika typer av tänkt publik; verket ges betydelse genom det sätt varpå det inlemmas i socialt bestämda läs- och bokkulturer.
När Almqvist lät trycka Drottningens Juvelsmycke gjorde han det på eget förlag. Detta gav honom kontroll över texten, och den goda korrekturläsningen visar att han utnyttjade kontrollen. Men de bib- liografiska omständigheterna antyder att det inte rörde sig om att förmedla ett genomarbetat manus till tryckpressarna. Det finns indi- cier som tyder på att verket lämnades i delar. Vi vet att något existe- rat som hetat ”Amandas skärp”, och det är inte otroligt att breven i första boken bygger på ett äldre manuskript. Instabilitet i processen antyds också av det faktum att de första åtta böckerna (= första häf- tet) är så mycket kortare än de sista fyra (=andra häftet). Sista boken är lika lång som de första fyra böckerna tillsammans.9 Jag förestäl- ler mig en utdragen process där författandet och tryckandet delvis skedde parallellt. Almqvist skriver 20/11 1834 till Atterbom att ver- ket skrivits på våren och tryckts vid sommarens slut ”ehuru hinder fördröjt utgifvandet.”10 Kanske skall bilden göras mindre prydlig. En version av boken skrevs säkert färdig vid valborgstiden 1834, men
min hypotes är att åtskilliga ändringar och tillskott gjordes under sommarens tryckning.
Ett exempel på ingrepp under produktionen är de fyra kancelle- ringar som gjorts.11 Blad har bytts ut efter tryckning och falsning för att tona ner bilden av Reuterholm som drivande i mordkomplotten.
Rimligen har detta skett av hänsyn till historiska fakta. Men roma- nen förlorar i dramatisk nerv – Reuterholm är inte längre ondskan personifierad utan blir själv en marionett. Senare utgåvor har följt texten i den reviderade staten. Lysander menar att denna måste vara sist och ”bäst” eftersom den är vald i 1841 års nya edition. Utgivarna av Samlade skrifter följde sannolikt en ”Ausgabe letzter Hand”-prin- cip och i Samlade Verk väljs i textsociologisk tradition den version som noggrannast förberetts för mötet med den läsande publiken.
Detta är det rimligaste hållningen, men en utgåva med Almqvists oförsiktigare formuleringar vore fullt möjlig att producera om syftet med editionen vore att komma så nära konceptionen som möjligt.
Originaleditionens fysiska utformning speglar alltså dess tillkomst.
Men även Almqvists intentioner speglas. De två häftena av OE be- står av böckerna 1–8 respektive 9–12. Men för att andra häftet pryd- ligt skall börja med nionde boken har elfte arket fått delas. En hel del merarbete har därvid uppstått, både vid häftningen och senare för bokbindaren när boken skulle bindas in. Är delningen av elfte arket meningsskapande? Förmodligen. Första häftet skildrar händelserna i Stockholm och förberedelserna för flykten därifrån. I andra häftet är spelplatsen Kolmården och så småningom åter Stockholm. Genom att romanen fördelats på det sätt som skett i två häften understryks motsättningen stad/land, men framförallt den kiastiska strukturen i roman. Det finns en – aldrig tillräckligt beskriven – korsstruktur i Drottningens Juvelsmycke. Svängtappen är övergången mellan åtton- de och nionde boken – första och andra häftet av originaleditionen.
Verket bestäms av fysisk utformning och av textuellt innehåll men också av sin inplacering i ramverket Törnrosens bok. Inte bara titelsi- dor utan också typografi, format och omslag ansluter till tidigare och senare häften i ramverket. Drottningens Juvelsmycke är ett fragment av ett större verk, och behandlades så av både kritiker och författa-
ren. I sjätte bandet av Törnrosens bok fortsätter ramverksfiktionens Richard Furumo och Herr Hugo att diskutera romanen. Kan inte denna ”Dialog om Sättet att sluta Stycken” i Törnrosens bok betraktas som en del av jaktslottsramen till Drottningens Juvelsmycke?
Richard och Hugo talar för övrigt inte om Drottningens Juvelsmycke utan om Tintomara. (SV 7, s. 180) Vad heter boken egentligen? Med bibliografisk insiktsfullhet påpekade redan O.P. Sturzen-Becker i Aftonbladet 8/12 1834 att om bokbindaren river bort häftesomsla- get försvinner titeln Azouras Lazuli Tintomara och kvar står bara Drottningens Juvelsmycke. Saken är till och med krångligare än så.
På de brungrå dekorerade häftesomslagen anges fem titlar/rubriker [1] TÖRNROSENS BOK. [2] Band. IV.2. [3] DROTTNINGENS JUVELSMYCKE eller [4] Azouras Lazuli Tintomara, [5]
Romantiserad Berättelse om händelser näst före, under och efter Konung Gustaf III:s mord.12
Öppnar vi häftet och betraktar titelsideuppslaget finner vi att väns- tersidan dessutom ger ett antal serietitlar som syftar på Törnrosens bok (”Fria Fantasier”, ”En irrande Hind”), medan högersidan ang- er DROTTNINGENS JUVELSMYCKE som titel, ett motto:
”Tintomara! två ting äro hvita Oskuld – Arsenik”, en genrebeteck- ning: ”Romaunt i Tolf Böcker” samt tryckort och tryckarhänvisning.
I de senare utgåvor jag undersökt återkommer de olika momen- ten i kaleidoskopisk ordning. Ibland saknas infogningen i Törnrosens bok, ibland titeln Azouras Lazuli Tintomara. Placeringen av de olika textmomenten har lösts på olika sätt, och varje utgivare/sättare har valt sitt arrangemang. Orsakerna tycks ibland ha varit kommersiella och estetiska, men kan också spegla olika sätt att vara trogen tidigare editioner. För läsaren skiftar upplevelsen av inkapsling i Törnrosens bok och betoningen av Tintomaragestalten utifrån använd edition. I den edition jag själv utgivit återfinns på titelsidorna varken ”Azouras Lazuli Tintomara” eller texten ”Romantiserad berättelse […]”, ef- tersom dessa hör till originaleditionens omslag. Genom att häftes- omslagen inte betraktats som en integrerad del av verket uppstår ett nytt och förvisso inte självklart textläge.13
1873 förbereddes två nya utgåvor av Drottningens Juvelsmycke. På F. C. Askerbergs förlag började man sätta upp texten, men editionen inhiberades, förmodligen på grund av den anspråksfulla edition som Lysander förberedde på Bonniers förlag. Jag skall återkomma till Askerberg-editionen. Lysanders utgåva hade uppenbarligen syftet att placera Almqvist på parnassen efter de många åren av kylig indig- nation över hans omoral och brottslighet. Bokhistoriska aspekter kan bidra till att sprida ljus över hur detta skedde. Häftesomslagen utgör en nyckel. Här kan man läsa att det inte saknats Almqvistläsare, men väl utgåvor. Han beskrivs som en författare som inte står de stora författarna efter: ”Vid sidan af Tegnérs, Geijers och Runebergs skrif- ter hörde C. J. L. Almqvists vittra arbeten […] till favoritlektyren.
Hans namn åtnjöt i Sverige och Finland ett anseende, som blott var jemförligt med de ofvannämnde, store författarnes.” Det är därför som Lysander ger ut ett större Almqvisturval, så småningom fem vo- lymer. Layouten bidrar till att skapa en klassiker – på häftesomslaget anges uttryckligen att: ”Format och tryck bli närmast i likhet med de senast utkomna upplagorna af Tegnérs och Runebergs Skrifter”.
1870-talspubliken skulle alltså av böckernas fysiska utformning över- tygas om deras litterära värde. Almqvist skulle bokstavligen jämstäl- las med Tegnér och Runeberg på bokhyllorna. Inplaceringen i bib- liografiska värdesystem förstärks av att baksidorna av 3:e och 4:e häftenas omslag upptas av Runebergs omdömen om Almqvists verk.
Marknadsföringsgrepp kombineras med litterär kanonbildning.
Olle Holmberg har talat om duodesserien som exoterisk och im- perialoktaven som esoterisk (SS V, s. viii). Den äldre serien skiljer sig inte bara innehållsmässigt utan också fysiskt från den senare, betydligt anspråksfullare typografiska formen.14 Lysanders radikala grepp är att slå ihop de två serierna i ett format och en följd. Grovt följer den originaleditionernas publiceringsföljd, men de nya sam- manhangen förändrar verkens betydelse. Det går an, som utgavs så- väl separat 1839 som i imperialen 1850, har hos Lysander infogats mellan ett (kort) urval ur Songes från imperialen (1849) och Målaren som kom i duodesserien i oktober 1840. Ännu kraftigare föränd- ras Törnrosens bok av att ungdomsverken Skönhetens Tårar, Guldfogel
i Paradis och Rosaura (från imperialen 1849) har infogats mel- lan Jagtslottet och Hermitaget. På detta sätt ges också Drottningens Juvelsmycke ett helt nytt sammanhang.
De bibliografiska omständigheterna visar att Tintomara-roma- nen spelade en särskilt roll vid tillkomsten av Lysanders utgåva.
Den var nämligen det första som utgavs i Valda skrifter. Drottningens Juvelsmycke utgör första och andra häftet, men skall bindas in som första hälft i andra volymen. Omslagen bär dessutom tryckåret 1873 medan inlagan har tryckår 1874. Två förklaringar till den snabba publiceringen av Juvelsmycket kan finnas – förmodligen var Asker- bergs planerade utgåva ett försäljningsmässigt hot mot Bonniers, men det kan också ha funnits en vilja att låta Drottningens Juvelsmycke stå som portal till Almqvistutgivningen.
Lysander har gjort få ändringar i texten, men rubrikerna i första boken har ändrats. Almqvists arkaiserande ”Brefvet I.” har ändrats till ”Första brefvet” etc. Här tycks Lysander tagit intryck av det edition som planerades på F. C. Askerbergs förlag. Fyra ark kor- rektur (64 sidor) finns bevarade på KB. Av alla utgåvor som gjorts efter Almqvists exil bör denna, den allra första, ha uppfattats som mest ”samtida” av sin publik – ifall den någonsin hade kommit ut.
Följande typer av ingrepp hittar man: anpassning av franska lånords stavning (”jalousier” blir ”jalusier”), versal efter stort skiljetecken, återhållsamhet med kursiver och versal initial i ord som Almqvist gi- vit sådan typografisk emfas, modernisering av skiljetecken, särskriv- ningar (”gårafse” blir ”går afse”), modernisering av ellipsmarkerande skiljetecken (”—” blir t.ex. ”…”).15 Mest framträdande är att cita- tionstecknen kring repliker tagits bort och ersatts med långt tank- streck som anföringstecken. Därmed uppstår ofta en intressant osä- kerhet om var anföringarna slutar. Förfarandet har också krävt att skiljetecken ändrats.
Ingreppen i Askerbergs inhiberade edition är stora, men gav Alm- qvists roman en modern utformning. Om Lysanders edition typogra- fiskt skall påminna om Tegnér och Runeberg påminner Askerbergs om Strindberg.
Ruben G:son Berg utgav vid 1900-talets början ett stort urval Alm- qvist-texter. Drottningens Juvelsmycke kom 1904. Ortografin var tra- ditionell. Trots att Berg vid denna tid var radikal nystavare, hade han förstås inte möjlighet att producera en radikalstavad bokhandelsupp- laga av Almqvist. Det hade varit en bokhistorisk händelse om det funnits en Drottningens Juvelsmycke som handlat om oskuld och ”ar- sjenik”. Hos Berg sker omdefinieringen av verket genom att den in- går bland ”Valda romaner” och genom att 1841 års slarviga edition följts som sättningsförlaga, dock med rättelser av fel och i anslut- ning till 1834 års originaledition i några fall. Det rör sig alltså om ett textkritiskt ställningstagande som medför att utgivaren tvingats till många val.
När Fredriks Bööks edition av Samlade skrifter började utges 1920 låg den stora svenska stavningsreformen 14 år tillbaka i tiden.
Drottningens Juvelsmycke, redigerad av Olle Holmberg 1921, är mo- derniserad. På så sätt kunde den nå en bred läsande publik och ligga till grund för senare editioner. Publikinriktningen är tydlig i de olika bandutföranden som verket fick. Det finns skinninbundna lyxband, därtill enklare gröna och röda förlagsband. Även de häftade voly- mernas omslag varierar. Det finns omslag där Törnrosens bok anges istället för Samlade skrifter. På så sätt hoppades man förmodligen kunna sälja olika delar av utgåvan till olika publikkategorier. Medan
”texten” stabiliserades för återstoden av 1900-talet förbereddes Drottningens Juvelsmycke som fysisk företeelse för olika läsargrupper.
Den skulle fungera i grosshandlarbiblioteket lika väl som i studen- tens bruksbokhylla. En bok får mening också i sin relation till andra böcker. Den vackra skinninbindningen av Samlade skrifter represen- terar kanhända en höjdpunkt för Drottningens Juvelsmycke förstådd som monument i en boklig kultur.
1921 års edition har direkt eller indirekt använts som sättningsför- laga för de utgåvor jag undersökt före min egen 2002-edition. Även om stavningen är moderniserad har stor trohet visats mot kursiver i viktiga ord. Bertil Romberg och Johan Svedjedal har dock kunnat påpeka att försvenskningen av franska lånord har medfört att den franska tonen beslöjats – 1921 års edition talar så att säga renare och
med mindre hövisk läspning. De påpekar också att val av typsnitt i scenanvisningar etc. skapar förskjutningar i upplevelsen av bety- delsen av blandning mellan dramatiskt och episkt.16 Till detta kan läggas att många ord med versal har förlorat denna (”Riddarvisan”,
”Sopranens”, ”Dieu” etc.) Därmed försvinner ett av Almqvists sätt att markera eftertryck i sina texter. Att det sedan finns rena fel i SS är mänskligt. Det är dock oturligt att kungen påstår att Tintomara är ”sans affection [=utan kärlek]” (SS VI, s. 80) när hon egentligen är ”sans affectation [=utan tillgjordhet]” (SV 6, s. 61). Felet har följt med in i senare editioner och träffar i hjärtat på frågan om Tinto- maras väsen.
I verkets texthistoria skedde med 1921 års edition en omdistribu- tion av tyngdpunkter. Moderniseringen av stavningen – som speglar ett betydligt konsekventare stavningsklimat än Almqvists – kompli- cerar läsarens förståelse av romanens ortografiskt avvikande parti- er. Almqvist har nämligen citerat dokument från mordrättegången – Magnus Lehnbergs vittnesmål och Anckarströms bekännelse. Och han har varit noggrann i återgivandet. Almqvist låter en av de fikti- va gestalterna säga: ”Jag har varit ganska [=mycket] angelägen att få afskriften trogen i det yttersta, äfven i stafsätt och interpunktion. Ej blott skrifart och stil, men också dessa småsaker äro för menniskans karakteristik af betydenhet.” (SV 6, s. 144) Med 1921 års moderni- sering ökar avståndet till såväl Anckarströms kraftfulla men råbar- kade ortografi som akademiledamoten Lehnbergs prydliga stavning.
Båda speglar en ortografisk värld från tiden före Leopolds försök att bringa ordning (1801). Förhållandet är inte oviktigt; Almqvist är ju i kraft av sin Svensk Rättstafnings-Lära (1829) en viktig genomförare av Leopolds reform.
Medan den moderniserade texten speglar att verket inträtt i en annorlunda språklig och historisk situation är en liten, men avgö- rande förändring värd att uppmärksamma. Jag har ovan påpekat att OE på häftesomslaget har texten ”Romantiserad Berättelse om händelser näst före, under och efter Konung Gustaf III:s mord”.
I Samlade skrifter återfinns texten (vilket i sig är diskutabelt) men den är oförklarligt förändrad. Ordet ”Romantiserad” är borttaget.
De flesta senare utgåvor har följt Samlade skrifter. Följden har bli- vit att Drottningens Juvelsmycke förvandlats från en ”Romantiserad Berättelse […]” till bara en ”Berättelse […]”. Orsakerna skulle man kunna spekulera över. Här räcker det att påpeka att en tolkning av romanen som realistisk och dokumentarisk får bättre stöd i dessa editioner än en tolkning som betonar det romantiska.
Redan när Samlade skrifter utkom bör den moderna ortografin ha stått i kontrast till de typografiska konventioner som behållits från originaleditionen. Jag skulle vilja tala om ett slags historisering av den levande Almqvisttexten.
Nästa fas är 1960-talet. Almqvist radikaliserades, till exempel ge- nom Karin Westman-Bergs avhandling om Almqvists kvinnoupp- fattning (1962) och Kurt Aspelins marxistiskt inriktade forskning.17 Henry Olssons eleganta biografi Törnrosens diktare. Den rike och den fattige (1966) understödde det allmänna intresset för författaren.
Men detta var också en tid när de nya etermedierna slagit igenom. I mars-april 1967 sändes en TV-version i sex delar regisserad av Bengt Lagerkvist. På vilka sätt speglas dessa händelser bokhistoriskt?
De två editionerna från 1966 och 1967 följer båda Samlade skrif- ter. Respekten för ”textinnehåll” är stor; de nya meningar som till- förs verket sker genom utförandet. Editionen från Aldus/Bonniers 1966 ingick som pocketvolym i den så kallade Delfinserien. Det var förhållandevis billiga bruksböcker – kanske man kan säga att detta är Drottningens Juvelsmycke som folkskrift. Ett slags didaktisk vilja, som samverkar med viljan att ge mervärde åt editionen, finns i kringtexter- na. Olle Holmbergs ordförklaringar från 1921 års edition är här åter- använda (men utan pluralformer på verben och med språklig justering av föråldrade formuleringar). De nästan halvsekelgamla ordförkla- ringarna balanseras av ett presenterande förord av den mest framträ- dande i den yngre generationen Almqvistforskare – Bertil Romberg.
Det inbjudande pocketformatet och kringtexterna skapar en ny aktu- alitet hos verket, men också ett nytt meningssammanhang.
Ännu tydligare märks viljan till aktualitet i den konkurrerande ut- gåvan från Norstedts 1967. Den såldes inbunden och med skydds-
omslag och kostade tre gånger så mycket som delfinutgåvan – den förmedlades bl.a. genom bokklubben Vår bok. Texten sägs uttryck- ligen följa Samlade skrifter, men sättet att fysiskt gestalta det litterä- ra verket är nytt, främst genom illustrationerna av Svenolof Ehrén.
Redan på de Almqvistgröna pärmarna ansluter illustratören till häf- tesomslagstexterna – händelserna kring kungamordet. En svart skuggfigur till vänster har skjutit Gustaf III som faller bakåt åt höger.
Det är för övrigt exakt samma motiv och bildlösning som i det kop- parstick som pryder delfinutgåvans framsida. Bildvalet bidrar till att bestämma verkets tyngdpunkter.
Ehréns bilder är skarpa, kontrastrika och dramatiska – svartvita som 60-talets TV. Ibland upptar bilderna hela sidor, ibland läggs de över ett uppslag med romantexten i underkant. Ehréns tolkning av Drottningens Juvelsmycke bidrar naturligtvis till att styra läsningen.
Det gör också Gudmund Nyströms typografi, som starkt tenderar att vänsterställa alla textsegment. Därigenom blir textbilden utma- nande och starkt tidsanknuten. Nyström lyfter också fram alla mot- ton genom att sätta dem i samma grad som brödtexten, men i kursiv.
Romanens allra första mening är som bekant ”Tider av dueller och dubbel-jalousier, vilka tider likväl av intressanta äventyr, vilka tider av storm kring lockarna och eld i hjärtat?” Meningen har typograferats som ett slags inledningsmotto i halvfet stil, i fyra rader med ojämn högermarginal och i betydligt större grad. På så sätt har Nyström tagit fasta på meningens funktion av innehållsdeklaration, men utan att ha stöd för framhävandet hos Almqvist eller i äldre editioner.
De två viktiga tendenserna i Norstedt-editionen är anslutning- en till Almqvists biografi och till de sceniska gestaltningarna av Drottningens Juvelsmycke, i synnerhet TV-versionen. Till höger på försättspapperet, det första som möter läsarens blick, finns ett Alm- qvistporträtt av Ehrén. Detta anknyter förstås till en äldre klassiker- utgivningstradition där författaren ofta avporträtteras i anslutning till titelsidorna. Men här sker det i helfigur och utan kommentarer och texter. Den tolkning som ligger nära till hands är att den teck- nade Almqvist skall öka knytningen till personen Almqvist, till exem- pel genom att representera berättarrösten. Så gjordes i flera scenver-
sioner, en berättare införs i mer eller mindre tydlig Almqvistmask;
i TV-versionen Per Oscarsson. Almqvist som person träder fram i skarp relief på 60-talet – han är berättaren och diktaren, revoltören och brottslingen.
Ehréns teckningar av bokens gestalter tycks också anknyta till skå- despelare som tolkat rollerna på scen och skärm. På detta sätt har Drottningens Juvelsmycke blivit visualiserad. Mediehistoriska om- ständigheter, i samspel med de typografiska förhållandena, föränd- rar tyngdpunkterna i vår uppfattning av det litterära verket. Den Tintomara som kan tecknas och spelas på scen har fysiska kvalite- ter som inte kan gestaltas på samma sätt i bildlös 1830-talslitteratur.
En parallell till konkretiseringen av Tintomara finns i sekundärlit- teraturen. Filosofiska och religiösa sätt att förstå Tintomara har un- der 1900-talet alltmer kommit att ersättas av tolkningar som beto- nar hennes fysiska mänsklighet.18 Det är som kyrkans förvandling av Kristus/guden till Jesus/människan.
På detta sätt kan alltså bokhistoriska förhållanden illustrera ett verks inlemmande i en ny kulturell situation, där nya samman- hang bidrar till att skapa mening. Viktigt är att uppmärksamma hur Drottningens Juvelsmycke lösgörs från Törnrosens bok – rubinen rycks loss ur diademet. I Norstedt-utgåvan, som saknar inledning och ef- terskrift, saknas hänvisningar till Törnrosverket.19 Detta frigörande av verket från sitt sammanhang i ett författarskap till ett samman- hang, som bestäms av författarens eftermäle och samspelet med nya medier, betyder åtskilligt för läsarens förståelse av verket.
2000-talets bild av Drottningens Juvelsmycke bidrar jag till själv. Tre versioner har växt fram ur arbetet med Samlade Verk-utgåvan 2002.
Basen är Svenska Vitterhetssamfundets gröna vetenskapliga utgåva med originalstavning och mer omfattande kommentarer än i nå- gon tidigare utgåva. Nästan 30 procent av innehållet mellan pär- marna står jag för. Editionen lägger sig inte vinn om popularitet och kan nog betraktas som ytterligare ett steg i en vetenskapligt nöd- vändig historisering av Almqvist. Aldrig tidigare har en edition av Drottningens Juvelsmycke vänt sig bort från det populära så mycket
som denna. Å andra sidan har utgåvan också resulterat i en ny, mo- dernstavad version på Gidlunds förlag, där till exempel den fransk- klingande ortografin tillvaratagits bättre än i Samlade skrifter. Men huvuddelen av kommentarer och ordförklaringar har lyfts över från Samlade Verk-editionen. Kanske utsätts 2000-talets läsare därige- nom för en kontrollerande påverkan från utgivarens sida. ”Texten”
blir mindre öppen.
Slutligen läggs också den vetenskapliga editionen ut på Internet som digital hypertext – arbetet pågår medan jag skriver detta. Den versionerade utgivningen kommer, paradoxalt nog, att innebära att den noggrannaste edition av Drottningens Juvelsmycke som gjorts också ger upphov till den friaste, minst styrda av alla editioner som någonsin tillkommit.20
noter
1 C. J. L. Almqvist, Törnrosens bok. Duodesupplagan. Band IV. Drottningens Juvelsmycke (1834), Samlade Verk [=SV] 6, red. Lars Burman, Stockholm 2002, s. xvi f.
2 Lars Burman, Tre fruar och en mamsell. Om C. J. L. Almqvists tidiga 1840-talsromaner, Almqviststudier 2, Hedemora 1998, s. 21, 35 ff. och där anförd litteratur.
3 Om editioners roll i den litterära kanoniseringsprocessen se konfe- rensvolymen Text och tradition. Om textedering och kanonbildning, NNE Skrifter 4. red. Lars Burman och Barbro Ståhle Sjönell, Stockholm 2002. I denna uppsats kommer jag bara undantagsvis att utnyttja den analytiska bibliografins förfinade möjligheter att beskriva tryck. För en djuplodande genomgång se Rolf E. Du Rietz, Den tryckta skriften.
Termer och begrepp, Uppsala 1999.
4 Johan Svedjedal, Almqvists Det går an och konsten att överleva. En text- historik, Litteratur och samhälle 1988–1989:1/2 (Uppsala: Avdelningen för litteratursociologi, 1989). Omtryckt i Böcker och bibliotek. Bokhisto- riska texter, red. Margareta Björkman, Lund 1998.
5 Banbrytande är Jerome J. McGanns A Critique of Modern Textual Criticism, Chicago 1983 [rpt. 1992] och D. F. McKenzie, Bibliography
and the Sociology of Texts, Cambridge 1999 [1986]. Men jfr Thomas Tanselle, ”Textual Criticism and Literary Sociology”, Studies in Bibliography (44) 1991, s. 83–143. En viktig genomgång av teoriutveck- lingen på området ges i D. C. Greetham, Theories of the Text, Oxford 1999. Intressanta exempel på bokhistorisk forskning ges i Ma(r)king the Text. The presentation of meaning on the literary page, ed. Joe Bray et.al., Aldershot etc. 2000.
6 McKenzie talar om ”bibliografi” som ”the discipline that studies texts as recorded forms, and the processes of their transmission, including their production and reception.” McKenzie 1999, s. 12.
7 Att textforskning är socialt determinerad och aldrig oberoende betonas t.ex. hos Greetham, 1999, s. 374 & passim.
8 Jag har begränsat mig till följande editioner: OE 1834, 1841 (Laseron), 1873 (Askerberg; inhiberad ed.), 1874 (Albert Bonniers förlag [AB];
ex. med omslag i Univ. Library Cambridge), 1904 (AB), 1921 (AB), 1966 (Aldus/Bonnier), 1967 (Norstedt), 1983 (AB), 2002 (SVS), 2002 (Gidlund).
9 Att boken delvis växte fram under tryckeriets uppsättning av texten stöds också av det faktum att replikangivelserna i de första sju böcker- na står på egen rad i kapitäler. I resten av boken är de kursiverade och placerade omedelbart före repliken: ”Friherrinnan. Hvad, min bror?”
Om sättaren konsekvent skulle ha fortsatt sin layout (som ansluter till föregående del i Törnrosens bok) skulle de senare fem böckerna göra ver- ket nästan 60 sidor längre och därmed betydligt dyrare att producera.
Jag har svårt att föreställa mig att Almqvist och hans tryckare Johan Hörberg upptäckte detta mitt under en koncentrerad uppsättning och tryckning av ett färdigt manuskript. Det kan påpekas att Drottningens Juvelsmycke är duodesseriens längsta verk.
10 C. J. L. Almqvist, Brev 1803–1866. Ett urval med inledning och kom- mentarer av Bertil Romberg, Stockholm 1968, s. 94. Jfr SV 6, s. xvi.
11 Se SV 6, s. xvi och 300–303.
12 Faksimiler i SV 6, s. 314 ff.
13 Jag redogör naturligtvis för omständigheterna kring verkets titlar i in- ledningen, SV 6, s. viii.
14 Se Burman 1998, s. 22 ff.
15 Almqvists bruk av ellipsmarkeringar vore värd en egen undersökning.
Jfr om detta område Anne C. Henry, ”The re-mark-able rise of ’…’:
reading ellipsis marks in literary texts” i Ma(r)king the text, s. 120–142.
16 Bertil Romberg och Johan Svedjedal, ”Carl Jonas Love Almqvists Samlade Verk. Planer och principer”, Samlaren (114) 1993 (tr. 1994), s.
20 f.
17 Aspelin utgav Carl Jonas Love Almqvist. Ett urval på förlaget Arbetar- kultur redan 1954.
18 Jfr forskningsöversikten i SV 6, s. xxii–xxix.
19 Dock anges på titelsidans baksida att texten hämtats från Törnrosens bok IV i Samlade skrifter.
20 En digital edition av Drottningens Juvelsmycke har emellertid påbörjats inom det ideella Projekt Runeberg (http://www.lysator.liu.se/runeberg/
drottnju/). Endast första boken är utlagd men ger intressanta exempel på frihetsgraderna inom nätpublicering. Texten är hämtad från någon moderniserad version som följer SS, men kursiverna, som är så viktiga i betoningen, är borta. Att verket försetts med en ny undertitel, ”Izouras lasuli tadtomara” får betraktas som en olycksfall i arbetet. Alla de tre första posterna vid en Google-sökning på ”Drottningens Juvelsmycke”
i mars 2003 ledde till denna edition.
