Titel: Fysikens Filosofi. Diskussioner om Einstein, Relativitetsteorin och Kvantfysiken i Sverige 1910 - 1970. (Akad. avhandling vid Stockholms universitet.)
Förf.: Thord Silverbark.
Förlag: Symposium, 1999.
464 sidor.
Utan överdrift kan man säga att fysiken och den sk vetenskapliga världsbilden revolutionerats under 1900-talet. En av de absoluta huvudfigurerna i dessa omvälvningar var Albert Einstein (1879-1955). Einstein och hans teorier blev självfallet förmål för månghanda debatter bland kreti och pleti. I ett inledande kapitel tecknar Silverbark den internationella (närmast tysk-österrikiska)
filosofiska bakgrunden till det efterföljande dramat. Filosofiskolan som allmer blev på modet var den logiska positivismen med Ernst Mach (1838 - 1916) som fadersgestalten. Tillexempel Einstein tog djupa intryck från Machs skrifter och betraktade sig i viss mening som hans elev. Kärnan i denna filosofi var en empristisk och antimetafysisk inriktning. Vetenskapens
huvuduppgift ansågs vara att studera sinnesdata (fenomen) och eftersträva en matematisk beskrivning av dessa. Tillexempel begrepp som "atomer" vara bara en bekväm omskrivning av vissa erfarenheter och huruvida det faktiskt existerar atomer som "små odelbara partiklar" var en sekundär fråga. Detta kan låta märkligt och Einstein tog också avstånd från denna sida av
machismen men värderade dess kritiska metoder för att analysera fysikaliska begrepp såsom tröghet (inertia).
På svensk mark torde relativitetsteorin ha bekantgjorts första gången av industrifysikern Ragnar Holm (1879-1970) våren 1909 i ett föredrag vid Fysiska Sällskapet i Stockholm. (Einstein hade publicerat den speciella relativitetsteorin 1905.) Vid denna tid hade den svenska fysiktraditionen huvudsakligen en experimentell inriktning och teorier som sådana väckte ingen större upphetsning. Silverbarks avhandling koncentrerar sig dock inte på receptionen bland fysikerna utan i centrum står den sk uppsalaskolans einsteinkritik under 20- och 30-talet. Detta är speciellt intressant eftersom denna sida hos uppsalaskolan varit mer eller mindre mörklagd sedan 40-talet.
Uppsalaskolans einsteinkritiska undersökningar gömdes undan "som lik i garderoben när de nya vindarna drog fram in i den akademiska filosofin", anmärker Silverbark. Det är lätt att förstå att uppsalaskolans efterträdare
såsom Konrad Marc-Wogau inte var särskilt road av att påminnas om
lärofädernas einsteinkritik i en tid då relativitesteorin sedan länge var etablerad teori.
Men på 20- och 30-talet var läget annorlunda. I Uppsala hade Adolf Phalén (1884-1931) och Axel Hägerström (1868-1939) lagt grunden till den sk uppsalaskolan med stort inflytande inom svensk filosofi. Man gick emot
"metafysik" och "subjektivism". Med metafysik avsåg man en uppfattning som identifierade verkligheten med en del av denna, såsom materien
("materialism"), idéer ("idealism"), osv. Subjektivism ansågs bestå i uppfattningen att kunskap alltid var kunskap om subjektet självt, medan uppsalaskolan påstod, med påverkan från Husserl, att kunskap alltid var kunskap om någonting annat, och detta andra kallade man verklighet. Deras filosofiska metod bestod av "begreppsanalys"; en analys av begrepp som används för att beskriva verkligheten. Det verkliga i sin tur karaktäriseras av
"entydighet och motsägelsefrihet", enligt en typisk slogan för denna riktning.
Dessutom hävdades att det verkliga endast finns i det rums-tidsliga sammanhanget.
Phaléns bok "Über die Relativität der Raum- und Zeitbestimmungen" (1922) blev för uppsalakretsen ett modellexempel på lyckad begreppsanalys. I denna bok betecknas Minkowski-rummets fjärde dimension som "ord utan
betydelse", icke-euklidisk geometri är "fantasiskapelser" utan förbindelse med klar rumsföreställning, relativitetsteorins grundläggande Lorentz-
transformationer är "meningslösa" eftersom de blandar rum- och
tidskoordinater, osv. Med uppsalaskolans utgångspunkter är det klart att relativitetsteorin ställde till med problem för dem. Om verkligheten
kännetecknas av "entydighet och motsägelsefrihet" och detta krav uppfylls av en teori om rummet som en fix behållare och en absolut tid så kan ju ingen annan teori, däribland relativitetsteorin, ha rätt. Man trodde sig därför hitta grundläggande fel i Einsteins analys av samtidighet och rum-
tidstransformationer. Hägerström gick också till angrepp i uppsatsen "Über die Gleichungen der Speziellen Relativitätstheorie" (1937) mot Einsteins analys. Lorentz-transformationerna är meningslösa, att tala om en händelse som inträffar vid två olika tidpunkter (t, t') är meningslöst. "Den är
meningslös, emedan verkligheten som sådan blott kan vara bestämd på ett sätt". Numera kan det vara svårt att se svårigheterna i att acceptera
koordinattransformationer; dvs, det att en och samma punkt ("händelse") kan ha olika koordinater i olika koordinatsystem. Dessutom "blandades" rum och
tid redan i den klassiska fysiken i transformationen mellan referenssystem i rörelse visavi varandra. Uppsalaskolans kritik erinrar kanske en aning om den aristoteliska traditionen där man inte kunde acceptera hastighetsbegreppet (längd/tid) eftersom det innebar en sammanblandning av två olika kvaliteter, rum och tid. Fysikern Oskar Klein (1894-1977) fick höra om Hägerströms uppsats och frågade närmare detaljer om denna i ett brev till Hägerström.
Som svar fick Klein ett brev på 51 sidor men trots en kortvarig och omfattande korrespondens blev det inget närmande mellan fysikern och filosofen.
Den originellaste av einsteinkritikerna var troligen Harald Nordenson (1886- 1980), kemist och medlem i ett antal företagsstyrelser. Nordenson anlitades av uppsalafilosoferna bl a som en expert på naturvetenskaperna. Under ett nordiskt fysikermöte 1922 i Uppsala dåmderade Nordenson:
"Relativitetsteorin är och förblir från fysikalisk synvinkel en död bokstaf, ett förhållande, som icke den djärfvaste av matematisk formelakrobatik, de mest lysande s.k. 'bekräftelser' eller den mest dundrande filmreklam på något vis kan rubba." Ännu in i 80-års åldern, då Phaléns och Hägerströms förvirrelser sedan länge var glömda, är Nordenson fortfarande i farten, något lik den sista mohikanen, och får ut "Relativity, Time and Reality" på det ansedda förlaget George Allen & Unwind (1969) där han än en gång nagelfar tidsbegreppet i relativitetsteorin med hänvisning till den enastående Phaléns djuplodande kritik av relativitetsteorin.
Silverbark betonar att det i uppsalaskolans einsteinkritik inte fanns någon antisemitisk ingrediens. Det fanns i övrigt några ensamma virrpannor inom den gengren varav Stig Lothigius (1877-1959) torde vara den märkligaste.
Trots jurist till professionen var han med och bildade det Svenska
Fysikersamfundet 1920. Silverbark har hittat en liten broschyr "som förefaller ha tryckts i någon källare i Danderyd 1952" där Lothigius samlat sig till ett sista angrepp mot den "andliga farsoten" som "utgjort den kontrafysikaliska ockultismens fanatiska anlopp och skamlösa hot mot den västerländska kulturens dyrbara arv från Parténons Aten." Dylika angrepp hörde dock till undantag i den svenska debatten. På finländskt håll hade vi akademikern Hj Mellin som ägnade de sista tio åren av sitt liv åt att skriva bannbullor mot Einstein och hans teori.
En höjdpunkt i relativitetsdebatten återgiven i Silverbarks avhandling är kanske uppgörelsen mellan uppsalaskolan och den logiska positivismens
företrädare Philipp Frank (1884-1966) i tidskriften Theoria 1937, som mer eller mindre blev ett snopet nederlag och början till slutet för Uppsalaskolan.
(P Frank var fö bror till den kände designern Josef Frank.) Redaktören Åke Petzäll vid Theoria agerade som spindeln i nätet och bussade ihop
kontrahenter från olika läger i hopp om att få intressant stoff för tidskriften.
En annan av dramats huvudfigurer var ASEA-ingenjören Ragnar Liljeblad (1885-1967) som förde en outtröttlig agitpropkampanj för relativitetsteorin och gjorde livet surt för uppsalakretsen.
I sin uppsats nyttjar Silverbark ingen teoretisk apparatur utan hänvisar löst till en Ludwik Fleks begrepp "Denkstil" och "Denkkollektiv"; dvs, personers ställningstagande skall förstås mot bakgrunden av att de tillhör grupperingar med vissa förhärskande tanketraditioner, såsom klicken i Uppsala i detta fall.
Uppsalaskolan visar på riskerna med intellektuell inavel, men också på mod (eller dumdristighet) att vara en sorts kärringen mot strömmen. Efter den analytiska omvändelsen kanske filosofin blev "korrektare" men samtidigt också tämligen trivial. En lärdom som man kan dra av allt detta är att filosofisk analys av naturvetenskaperna fodrar en ingående kännedom om själva fackvetenskaperna för att inte bli amatörmässigt dilettanteri. Således, på senare år har det framträtt flera framstående vetenskapsfilosofer där inte minst intresset för kvantmekanikens tolkningsproblem har varit en viktig drivkraft.
Frank Borg
