Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
k '
P ., '
/“'■ „I ' ■£$
<r \
„■
<> *
<4 ■’■’’r..4i1
*>
ÄJ'? '
">., >--Xii :
¡
Tidskrift för Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka nr 10 1980 årgång 43
Ansvarig utgivare: Tord Axelsson Redaktör: Lars-Erik Hult Förbundskansli:
David Bagares Gata 3, Stockholm Postadress: Box 3196
103 63 Stockholm Telefon 08-23 15 30 Postgiro: 90 00 11 - 8 Prenumerationspris:
Helår 45:—. Medlemspren. 25:—.
INNEHÅLL Julbocken —
en traditionsrik figur 3 Det som göms i snö, novell 6 Jul i min barndom 8 Om resebibliotek 10 Liljeholmens stearinljus 12 Ur Nils Ferlins
"En döddansares visor" 16 Julspel för hela familjen 18 Julbyket, en annorlunda jakthistoria 20 Julbak i gamla tider 24 Landet bortom flottbron 26 Ett underbart djur 30 Julbildkryss 34
Kontrollmarke lagligen skyddat
Tryck Axlings Tryckeri AB Södertälje
God Jul alla läsare!
Julen och julglädjen är något som finns djupt rotad hos alla. Och det märkligt nog även om förutsättningarna runt omkring oss särskilt i år inte är de allra bästa.
Trots allt sviker inte optimismen och förväntningarna inför vår stör
sta högtid. Inte ens den ekonomiska åtstramningen, som drabbar de våra och förresten alla handikappade särskilt hårt.
Men skam den som låter sig slås ned av motståndet mot det vi hop
pades skulle bli ett Samhälle för Alla. Ånnu går det många tåg och vi inom värt förbund kommer att oförtrutet kämpa för en rättvisa, som gäller alla grupper i samhället.
Den tänkvärda devisen som börjar: i dag mig, i morgon dig, har en underton som är värd större uppmärksamhet än vad som hittills be
skärts den.
Det är alltså i den okuvliga optimismens tecken jag vill önska er alla, kära läsare av Status, en riktig god jul och ett gott nytt år i de goda förhoppningarnas tecknen.
Tord Axelsson
UR INNEHÅLLET
Julbocken har utan tvekan en säkrad plats i det svenska julfirandet. Han förekommer i otaliga modeller och i alla möjliga slags material, berättar Sture Wahlström.
Det som göms i snö ... är en novell av vår uppskattade medarbetare Sven O. Bergkvist.
Den handlar om Erik Larsson, en helt vanlig man. Ingen skulle komma på idén att bjuda honom på några kändisfester, han har inget behov av det heller. Men så träffar han Astrid och börjar planera för framtiden. Hur det till sist gick skall inte avslöjas här.
Jul i min barndom. Det handlar om hennes barndoms jular i Skåne. Henne? Ja, det är förstås Nancy Eriksson, 73. Hon kan liknas vid en virvelvind, som får dammtussarna att yra i Stockholms landstings stillastående korridorluft.
Liljeholmens stearinljus, har väl blivit något av ett begrepp för oss alla. Tore Attelid, väl känd för våra läsare, har plockat fram några anteckningar från 1800-talet.
Om resebiblioteket. Olle Hammarlund — en av våra främsta berättare — skrev mycket om resor. Om resor i fantasin och om resor på riktigt. Frans G. Bengtsson tyckte att man skulle vara lat. Sven Hedin läste alltid ett bibelspråk innan han på kvällen la sig under Asiens stjärnor. Strindberg reste runt i Europa med tolv lådor böcker.
”En döddansares visor” var Nils Ferlins debut, en diktsamling som svenska folket omgå
ende fascinerades av. Sorgset gyckel och galghumor, präglar hans poesi som, ofta i epi
grammet eller kuplettens form, uttrycker frän ironi och medkänsla med de olyckliga. Sta
tus har glädjen att förmedla några av dikterna ur den första samlingen.
Julspel för hela familjen. Erik Ransemar har som vanligt konstruerat ett spel som hela familjen kan samlas kring, om juldagarna skulle te sig långa.
Julbyket. Jan-Eric Wahlén berättar om Petter Mård i Bästhult. Petter var under 20-talet i föregångsman i mångt och mycket. Han och prosten Josef ger sig ut på lodjursjakt, men som vanligt är det hustru Malena som tar hem spelet. En inte ovanlig situation.
Julbak i gamla tider. Julbaket för 100 år sedan var en omständlig och tidsödande proce
dur. Ett tungt arbete där även karlarna måste rycka in trots att de tyckte det var genant att göra kvinnoarbete. Men vägrade de röt mor strängt "men vill I äta limpa så slå degen, an
nars hugg käften i bordskanten”.
Landet bortom flottbron. Här återkommer en av våra främsta konstnärer i ord och bild om hur det kunde vara att plötsligt börja skolan i förorterna söder om Stockholm. Det är ett rikt galleri av hågkomster, som många av oss känner igen.
Ett underbart djur. Visserligen är väl en stor grissugga eller en galt inte precis någon snarfager upplevelse. Men vilket underbart djur! Allt utom svinskriket kan användas på julbordet påstås det.
Konstnären Sven Björnson är den som liksom åtskilliga år tillbaka svarar för omslag och huvuddelen av illustrationerna. Det är något som både läsarna och redaktionen uppskat
tar.
Jul bocken
— en traditionsrik figur
Julbocken har utan tvekan en säkrad plats i det svenska julfirandet. Han fö
rekommer i otaliga modeller och i alla möjliga slags material. Det finns jul
bockar av trä, porslin, plast, peppar- kaksdeg, halm osv. För att inte tala om alla de bockar som avbildas på julkort, i jultidningar och sagoböcker, på jul
bonader, juldukar, julgransmattor och åtskilligt annat som hör midvinterfes
ten till.
Äldst och traditionsrikast är halm
bocken, som förekommer i skiftande storlekar och utföranden. Helst skall han vara gjord av höggul halm, ha flä
tade halmhorn och vara lindad med röda sidenband.
Men varför är julbocken gjord av halm, och varför är han just en bock?
Ursprungligen var han inte gjord av vilken halm som helst; han skulle för
färdigas av den sista kärven som skör
dades på åkern. Den kärven togs av de gamle till vara och bands till en bock, som sedan förvarades på säker plats tills vintermörkret bröt in.
Men varför en bock, som sagt?
När vi ser mognande sädesfält, där tunga stänglar böjs för vinden, säger vi kanske att det ”går gäss” i åkern, lik
som på sjön. Eller vi tycker måhända att axen liknar fåglar, guldkläppar eller jätteinsekter. Förr i tiden sade bön
derna: "Nu jagar bockarna varann.”
Ja, man kan faktist, om man låter fantasin spela en smula, tycka sig se bockar med krumma horn löpa efter varann i vinden. Gångna tiders all
moge trodde att sädens växtkraft per
sonifierades i bockgestalten. Bocken var så att säga sädens själ, och därför anställde man en formlig klappjakt på vederbörande. Det gällde för det mer eller mindre tröttkörda skördefolket att tävla om vem som skulle få äran att binda fältets sista kärve, i vilken åkerns hela växtkraft förmodades ha gömt sig. Kärven formades till en halmbock och bars hem.
Moderna forskare som gärna vill se psykologiskt på saker och ting, tänker
sig ofta den här gamla seden som ett erotiskt skämt. Ordet bock har ju en
skilt och i sammansättningar åtskilliga frivola och obscena betydelser, och självfallet förekom det på sina håll att man drev åtskilligt med den som rå
kade bli bockens ”gripare”. Särskilt ro
ligt var det naturligtvis om vederbö
rande råkade vara en ung och vacker flicka eller en blyg och tafatt ung man .
Under hela vintern var det halm
bockens uppgift att skydda vinterförrå
den hemma på gården. Eventuellt kunde han också tänkas hjälpa till med att mata hästarna i stallet, ta säd från elaka grannar och lägga i de egna la
dorna osv.
Till jul skulle halmbocken först pla
ceras i bastun, om sådan fanns, och se
dan på själva julafton, vid den öppna spisen. En tallrik gröt och ett stop julöl skulle han ovillkorligen ha framför sig, enär det annars kunde tänkas att han ilsknade till och drog tappen ur öltun
nan eller trollade bort något ur matför
råden.
I en del trakter var det populärt att framställa julbocken ”livslevande".
Med en fäll runt kroppen och stora horn monterade i pannan kröp till ex
empel en pojke omkring på stuggolvet
och försökte att på alla tänkbara sätt utnyttja de teatraliska, burleska osv möjligheter som maskeringen erbjöd.
Många sade sig i vintermörkret ha skådat jättestora bockar med överna
turligt stora horn, dräglande käftar och eldsprutande ögon. Ibland hade så
dana bockar särskilda fösare med sig, som ”drev på” med väldiga påkar eller risruskor.
Sådana framställningar var förres
ten mycket vanliga under folkvand- ringstiden. På gamla teckningar och träsnitt kan man se de mest fantastiska bockmonster och deras fösare. De se
nare var på nordiska avbildningar ut
rustade med stora hammare, och här
med ville man upplysa om att det rörde sig om en Tors-bock (asaguden Tors båda symboler är ju hammaren och bocken).
• Tor var som bekant en rödskäggig gud som dundrade fram i en vagn dra
gen av bockar, och där han drämde till med sin hammare Mjölner sades det att blixten hade slagit ned. Ännu i början av 1800-talet lär det ha funnits vid
skepligt folk som, så snart de hittade en gammal sten- eller bronsyxa i en åker, trodde att de funnit ett gammalt åsknedslag, en s k Torsvigg.
-, * X . -, / C - r A'
Bockarna var, trodde man sig veta, de tidigaste dragdjuren i nordliga länder, och följaktligen skulle sagan om Tors bockar och den förfärliga hammaren ha diktats redan under stenåldern. Någon gång under denna tid är det också tänkbart att de första halmbockarna kom till.
• I de gamla folkens mytologi spelar bocken en betydande roll, men man måste tyvärr konstatera, att han mera var en symbol för det dåliga än för det goda. Bocken var Bacchus' älskling och offrades därför åt denna gudom
lighet. Romare och greker kallade en vällustig vivör för bock.
Även åt Pan offrades bockar, och Faun, romarnas motsvarighet till Pan, har som bekant bockfötter och är klädd i bockfäll. Vid den fest, som her
darna firade till Fauns ära, sprang
prästerna genom Roms gator och slog alla kvinnor de mötte med blodiga remmar, som de skurit ur huden på nyslaktade offerbockar. Man trodde att den äktenskapliga barnalstringen härigenom skulle främjas.
Med kristendomen överflyttades i folkmedvetandet guden Fauns känne
tecken på mörkrets furste, som man alltid tänkt sig med horn i pannan och en bockfot, som han visserligen för
sökte dölja men som likväl stack fram då och då.
• I julkorts-, jultidnings- och julbo- nadssammanhang förekommer bocken, som redan nämnts, ymnigt.
Oftast tjänstgör han som dragare fram
för tomtarnas julklappsslädar, men han fungerar också som riddjur, med
lem av romantiska julstall, som ”länk
figur” i girlanger och liknande dekora-
tionsattiraljer etc.
Många konstnärer har blivit mer el
ler mindre namnkunniga för sagoteck- ningar, julkort m m, där bocken spelat en framträdande roll. Vi behöver bara erinra oss namn sådana som Jenny Nyström, Helge Artelius, Einar Nore- lius och Ernst Küsel. Den sistnämnde tilldelades förresten hedersnamnet
”Bockmålaren". Mest känd blev han för sina konstnärligt fullödiga omslag till tidningen Julbocken samt som illu
stratör i Sveriges genom tiderna för
nämsta julpublikation. Julstämning.
• Jultomten har man åtskilliga gånger försökt avliva. Däremot är det veterli
gen ingen som önskat julbockens hä- danfärd. Han tycks bli allt populärare år från år, och i synnerhet är det den gamla hederliga halmbocken som fa
voriseras. A
Det som gömsi snö...
Novell av SVEN O. BERGKVIST
Det var väl inget märkligt eller speciellt med Erik Larsson: ingen skulle komma på idén att bjuda honom på kändisfester och han var helt ointres
sant för kändistidningarna. Reservar
betskraft — det var vad man kallade honom i papperen när han tvångsför- flyttades från Nordåkra i och med att pappersmassefabriken lades ned och den där planerade ersättningsindustrin All Plast inte blev av, eftersom det blåste så kallt i Norrland och därför att det också fanns andra skäl att placera pengarna i utlandet och starta verk
samhet i varmare och lönsammare re
gioner. Så var det med solidariteten så
tillvida, men det är nu en annan histo
ria .. .
Erik Larsson blev reservarbetskraft, men dessvärre kom han bort i byrå
kratin i Kungl. Huvudstaden eller rät
tare sagt landets huvudkommun. Men med ett påhugg här och ett tillfällig- hetsknog där hankade han sej fram.
Och så träffade han ju Astrid på en dans för Mogen Ungdom och efter nå
gon månad lämnade han ungkarlsba
racken och flyttade in i hennes etta i Förberga . . .
Det var väl inget ovanligt med henne. Hon tillhörde de s k vanliga och knappast någon tittade sej om efter henne på förortsgatan när hon gick till och från T-banan. Hon hade lämnat västgötastaden sedan man lagt ned sy
fabriken. Hon var skild sedan en tid när hon for för att börja om och söka lyckan i Storsveriges regioner.
Det var inget märkvärdigt med Erik och Astrid om man ser det så där i största allmänhet. De var som folk är mest, som det brukar heta. Det var vardagslunk och penningsbekymmer, lite smågräl och irritationer när den första förälskelseyran lagt sej, och de hade knappast några vänner eller ens bekanta i denna utåt sett så framgångs
rika ort med höghus och villaområden och köpcentra och gånggator och det ena med det andra. Man nickade åt nå
gon i hissen, i portgången eller vid Pressbyrån — det var nästan allt. Det fanns en smygande kontaktlöshet i det mesta, bland lysande reklam och lock
ande fasader, och de kände sej meren
dels som främlingar mellan de i och för sej praktfulla betongblocken.
Det blev inte bättre när det blev höst.
Men Erik bar på en hemlighet. . . Han kom med vissa antydningar vid köksbordet en novemberkväll när det ena ljuset efter det andra släcktes i hög
huslägenheterna, eftersom det inte längre fanns något på TV.
— Vi far hem till jul, sa han.
Hon liksom alldeles tappade fatt
ningen och bara såg på honom med sina blå, resignerade ögon — dessa ögon som han så mycket gillat från första stund och som han fortfarande tyckte så mycket om. Och hon plutade med munnen på det där alldeles sär
skilda viset — som han också älskat och älskade, fastän det inte längre blev så ofta sagt. Och hon strök undan hårslingan från pannan och ner över axeln som hon alltid brukade när hon kände sej oviss och förvirrad.
— Hem till jul?
— Precis, sa han och log på sitt fi
nurliga sätt och smalnade med ögonen och sköt fram huvudet mellan axlarna som var så karaktäristiskt för honom när något oväntat kom på tal. Jag tror vi behöver det, sa han. Det skadar inte med avkoppling.
— Hem till jul? upprepade hon och visste inte om hon skulle skratta eller gråta.
Det var ju så tokigt. Hem till henne?
Dit fanns ju inga vägar längre. Hem till honom? Men brodern hade ju överta
git gården däruppe i norr i och med föräldrarnas bortgång? Men hon kunde inte undgå att vara nyfiken.
Vad menade han egentligen?
Han vinklade det hela lite prövande och saktmodigt. Det fanns en plats — och den låg mycket riktigt norröver.
Två berg låg som sköna punkter mel
lan en skogrik, böljande dal. En sjö ungefär i mitten, blåast och vackrast i världen — det kunde han garantera.
Björkdungar och gläntor. En och an
nan kåk här och där — men inte så att det störde. Det var där . . .
— Jag tror att du kommer att trivas, sa han.
Nu blev hon ivrig på allvar.
— Men prata ut, människa! sa hon.
— Det ligger bara ett par hundra meter från sjön, sa han. Man kan gå direkt ut i vattnet. Bär finns det i mas
sor.
Men hur hon nu frågade och frå
gade fick hon inte något närmare svar.
Det fick bli en julklapp till henne, me
nade han och sedan gick de och la sej.
Det blev inte så mycket tal om det här förrän fram i julveckan — då kom han faktiskt med biljetterna och talade samtidigt om att han hade ringt till sin bror och att de skulle få vistas där över helgdagarna medan de bestämde hur de ville ha det — och ingenting skulle sedan hindra att de återvände frampå vårkanten och så att säja satte pla
nerna i verket.
Hon begrep fortfarande ingenting.
Nej, inte ens när de kom fram till Nordåkra på självaste julafton, Det var full vinter: granarna stod där vitt hög- tidsklädda, drivorna var ganska höga
-c
•>*
/A .-%
/ ài —
mellan de spridda, snöhöljda kåkarna som ännu var kvar och de människor som fortfarande envisades med att
vita, ostörda punkter mellan den snö
täckta dalgången. Och sjön fanns där den skulle finnas, även om det var
han det bekräftat av sin broder som hade avancerat till tillsyningsman över distriktet och som såtillvida hade fått vara bosatta i byn hukade i den virv
lande blåsten medan de bar hem sina paket från den sista busshållplatsen och släpade hem sina julgranar längs uppskottade stigar.
Riktigt julkortslikt, i och för sej, tyckte Astrid: så här skulle det väl vara här långt upp i norr.
— Men va menar du? frågade hon.
— Det är det du ska få se, sa Erik.
svårt att avgöra var gränserna började och slutade i det soldisiga vinterland
skapet. Men det var inte det — det måste vara något fel någonstans och Erik blev mer och mer förbryllad. Det var inte bara att dungar och gläntor hade flutit samman i ett och att man därmed liksom var vilse i eget land
skap. Det var framförallt det här med skogen— den fanns ju helt enkelt inte.
sitt och familjens vidare tillvaro på det torra: Det var inte lätt att hålla reda på småskiften i dagens rationella stordrift.
För övrigt var det byggnadsförbud på den avstyckade marken och ifrågava
rande sjö var svartlistad . . .
Tåget tillbaka söderut gick via an- knytningsbuss klockan 9 56 fjärdedag- jul.
Erik sa inte ett ord. Men Astrid för
sökte trösta honom. Vad som göms i snö, menade hon. Det är ju sådant som går upp i tö . . . Men det verkade inte som om någon av dem var riktigt övertygad . . .
Det hela var ett kalhygge efter de väl
diga skogsmaskinernas genomfart för något år sedan.
Erik och Astrid gick med väldig möda och i djup snö vilse i ett helt öp
pet landskap.
Blev mer och mer andfådda, svettiga och eländiga och inte ens Erik visste var han var inom sitt eget landskap.
— Nu måste du berätta! sa Astrid.
Och Erik tvingades tala om hur det egentligen var: hans farfar hade av
styckat ett litet skifte som var hans ar
vedel. Det var där de skulle bygga — först och främst en sommarstuga. Men nu hade allt flutit samman: det fanns inte längre några gränser och om de fanns var de omöjliga att avgränsa — han var borta, fastan hemma. Och så småningom fick han ju klart för sej hur allt låg till — allt det där han hade drömt om, inte minst för Astrids skull och vidare för deras liv tillsammans, helt enkelt bara var, ja, just en dröm.
Innan de lämnade Nordåkra fick Själva julafton och juldagen ville väl
både Erik och Astrid efteråt tala mer eller mindre tyst om — de kände att de var främlingar båda två. Allting fanns naturligtvis — gran och risgrynsgröt och skinka och grisfötter och till och med små hastigt inslagna paket. Men det här var framförallt något för brors- familjen och deras barn.
Erik såg fram emot annandagen — det var då det skulle hända.
— Va då.’ frågade Astrid efter all mat och konventionellt vuxet prat som var till intet förpliktigande.
Så var det alltså klart— stunden var inne och Erik skulle avslöja sin hem
lighet för Astrid.
— Nu går vi, sa Erik och påpälsade med både egna och lånade kläder gav de sej således i väg.
Därmed skulle väl historien både kunna börja och sluta . . .
Men det finns en del som hör till bil
den och som måste med för helhetens skull.
Bergen låg
4*5*^,
där de skulle — som
^7
Hon kan liknas vid en virvelvind, som får dammtussarna att yra i Stockholms
landstings stillastående korridorluft. Det är NANCY ERIKSSON, 73, en kämpaglad socialdemokratisk politiker som efter lite mer än ett år i Stockholms läns landsting gjort sig känd som något av gumman Ruda i positiv bemärkelse. Här berättar hon om sin barndoms jular i Skåne.
Jul i min barndom
Inte liknade den barnens på Frostmo- fjället. Vi bodde i Skåne. Där var snö på vintrarna men ingen norrlandskyla.
Och vi var aldrig utsatta för välgören
het vare sig från söndagsskolan eller jultomtarna. För mor var sömmerska och far var kusk hos en manufaktur
firma. Därför var vi bra klädda. Det gav viss trygghet för barn i proletaria
tet.
i Storstrejken drev far liksom så många andra från Malmö ut på landet för att söka arbete. Det blev en yllefab
rik i Marieholm. Vi bodde vägg i vägg med fabrikörens. Det var så lågt till tak att man nådde upp med handen. Köket var en skrubb utan fönster och rum
met gick rakt ut på gården utan farstu.
Där lärde jag mej läsa på mors syma
skin. SINGER var mitt första ord.
Ibland fick jag komma in till herrska
pet och visa, att jag kunde läsa, jag var fyra år. ”Hon blir nog professor” sa den fina fröken hos fabrikören. Ord som mor aldrig glömde. Vi bodde 5 personer med en släkting i maten. Nå
gon jul minns jag inte, förrän vi flyttat
till Malmö igen 1913. Vi hade gran till
sammans med en annan familj i trap
pan. I granen satt underbara glaskulor, som var grannens. Vi hade genom en släkting, som jobbade på Mazetti fått köpa en låda choklad för 1 krona. Jag glömmer den aldrig. Jag låg under gra
nen och läste. Vi hade ätit, och gub
barna hade delat sin liter. Där var tända ljus i granen. När jag reste mej, fastnade håret i granen, och allt vältes, glaskulorna gick i tusen bitar. Jag har aldrig varit så förtvivlad, hur skulle vi kunna betala igen glaskulorna. Men mor och far var snälla och glada, att det inte blev någon riktig eldsvåda.
Vi flyttade snart till Limhamn. Far skulle bli gårdskarl, och vi fick bo i en oreparerad lägenhet, som stod out
hyrd. Finrummet eldades bara någon gång, där hade vi julgranen. Karamel
lerna i granen smälte i värmen, och vi smög oss in och slickade upp det, som runnit ner.
Under krigsåren började mor och far att dela en gris med en faster, som bodde i Skrävlinge, där man då fick ha gris. När jag genom undrens under kom i fin skola i stan och läste Rune
bergs Älgskyttarna, kände jag samma stämning, som när vi slaktade julgri
sen. Någon dag före jul gick vi ut till faster Hanna. Knivarna slipades på slipstenen. Grisen skrek, när han togs ur grishuset, ett rep slogs om trynet och han hängdes upp på en uthusdörr.
Fars svåger skar, blodet forsade ut i en stor balja. Fruntimren vispade. Grisen skållades, tarmarna vändes, det kokte på spisen. I det primitiva köket blev det blodkorv, leverkorv, torkad spegekorv och syltor, ett oförglömligt skådespel.
Barnen fick bläran. Det var urinblåsan som blåstes upp till en ballong. Så blev det snart blodplättar och köttbullar, och natten sänkte sig. Gubbarna drack många kaffegökar. Barnen somnade skafötters, mor och faster Hanna smälte isterflott med timjan och skra
pade grisatassarna, den verkliga julma
ten.
Julafton var festlig. Kyrka och gud förekom aldrig. Vi hade två stora dockor, som mormor och farmor hade fått ha på söndagarna och till julen.
Före jul försvann dom alltid från det kalla finrummet. Men på julafton satt dom på soffan igen bland julklapparna
och hade fått nya klänningar av mor.
Någon bok hade jag vare sig haft eller läst, förrän jag som 13-åring kom i fin skola, utom skolböckerna förstås. Men vi hade daglig tidning, och en gång hade jag fått en missionstidning i pris i skolan av lärarinnan. När vi börjat skolan fick vi köpa jultidningar, en stor Julbocken eller Julkärven och en liten Trisse eller Flickornas julbok.
Dom låg också på livstycken eller kap
por, som mor låtsades sy till någon an
nan. Som en extra piff på det hela kom där ibland en liten porslinsfigur eller en marsipangris från en arbetskamrat till far. Så fick vi sitta och sjunga jul
sånger och annat vi lärt i skolan.
På Limhamn fick man både höns och kaniner, och vi hade en liten träd
gård. Det hände, att man kunde plocka in en liten rosenknopp till själva julen.
Och kanske det kom ett ”kyllingaägg", ett ägg från sommarens nya hönor.
Det var så litet, och vi kallade det ju- laägget.
Sedan flyttade vi in till stan igen.
Morfar, som de sista åren var nattvakt på gödningsfabriken hade dött. Mor
mor var parkarbetare och städade de
offentliga dassen. Ett föraktat jobb, som man aldrig skulle våga berätta om för sina kamrater. När hon blev sjuk flyttade hon in till oss i en trång lägen
het. Farfar hade också dött. När han gick hem från sin sista dag på kolfir
man stupade han på Davidshallsbron.
Han tyckte inte han hade råd att ta spårvagn, nu när han aldrig skulle tjäna mer. Han hade haft 12 barn. På julen var nu både mormor och farmor hos oss. Jag har en minnesbild från kö
ket på julafton. Mormor och farmor stod vid spisen och rörde i risgröten, på den tiden koktes gröten i timmar.
Vi dansade kring granen och lekte le
kar. Jag minns en som kallades ”prega skomagaren i ögat”. Två personer stod med ryggarna mot varandra och hade ett kvastskaft mellan benen. Det gällde att välta en flaska med kvasten, och den person som stod vid flaskan skulle styra kvasten vid sidan om.
Vi hade nu egen julgran och egna glaskulor. Skinka och doppa fanns inte i Skåne, men vi hade lutfisk och kan
ske en stekt höna, sylta och rödbetor och grisatassar och alltid klenor.
Någon religionsinblandning före
kom aldrig. Men mycken hjälpsamhet mot andra. Så långt tillbaka som under första världskriget kommer jag ihåg far, när han stod uppkliven på spisen för att se vid den svaga gaslampan och läste högt ur tidningen om tyska barn i nöd. Tårarna trillade. ”Tilda kan du inte sy ihop litet till pysarna.” Mor sydde och far bar stora paket till Röda korset. I en tidning nyligen berättade jag, att min far brukade säja "man skall vara snäll mot glyttar, gamla och djur”. Detta gjorde sig någon löjlig över i ett tal och påstod, att jag under
värderade äldre människors förstånd, när jag citerade far. Med all sin kristna uppfostran och storhet fattade han inte kusken Johan Bengtssons livsfilosofi.
Den höll emellertid i verkligheten. Han gav ett riktigt hem åt tre barn, han var ömsint om de gamla och han skötte ar
betsgivarens häst och skaffade mat till honom, hur svårt det än var. Han gav oss barndomsjular, som aldrig glöms.
Naturligtvis ljusast i minnet. Välfär
den smög sig över armodet så små
ningom och döljer ärren för minnet.
Nancy Eriksson
1.
På resor skall man vara lat, sa Frans G.
Bengtsson, den flitige: inte lat med då
ligt samvete som man är i vardagslag hemma, inte lat som ett snäckdjur utan lat som en gud.
Han tänker sig som ett idealtillstånd att ligga och dra sig på någon liten lämplig ö i Egeiska havet, ner åt Cyk- laderna till. Där. säger han, händer det aldrig nånting, där har allting av vikt hänt för mycket länge sedan, och där
för är stillheten nu stor.
Frans G. Bengtsson reste mest i fan
tasin och med hjälp av böcker, han är kanske inget sanningsvittne. Men reser man verkligen ut för att söka stillhe
ten, kan man, om man har lyckan med sig, uppleva stillheten så överväldi
gande att den kräver en medicin: må
hända en bok.
Böcker på en resa kan också vara medicin mot stillhetens motsats: surret ikring en, oron i själen. Man kan be
höva ha böcker att hålla sig i då man reser, att ta tag i då verkligheten blir för påträngande eller den trötta själen behöver stöd.
Sven Hedin bar alltid med sig i Asien den lilla årsboken "Dagens lö
sen”. Där läste han, innan han på kväl
len gick och la sig under Asiens stjär
nor, ett bibelspråk för var dag; sen somnade han som ett barn.
Strindberg reste runt i Europa med tolv lådor böcker, bland annat Nordisk Familjebok i trettiosju delar. Men han var yrkesskrivare, han menade sig dessutom aldrig ha rest, bara flyttat.
Carl August Ehrensvärd vandrade bland antikviteter i Rom och, skrev han hem 1780, läste flitigt "Histoire Romain" av Charles Rollin, den om
fattade sexton volymer; dessutom La Rochefoucaulds Maximer, den var tunnare.
När Kon-Tiki-expeditionens fem be
slutsamma norrmän strax före starten från Peru träffade på etnologen Bengt Danielsson från Uppsala universitet och beslöt att, fast han var svensk, ta honom med på balsaflotten och förde
lade utrymmet för personliga effekter till en låda per man, lät Danielsson bära ombord en låda som innehöll vad han ägde: sjuttiotre sociologiska och etnologiska volymer.
Den brittiske poeten och akademi
kern Wilfred Noyce som följde med på John Hunts stora Everest-expedition och ingick i tredje toppgruppen (Hunt ingick i den första, Hillary och Tensing i den andra; hade de inte lyckats hade den tredje fått ta toppen) medförde i ryggsäcken han bar uppför Himalayas
° RESE
BIBLIOTEK
OLLE HAMMARLUND — en av våra främsta berättare — skrev mycket om resor. Om resor i fantasin och om resor pä riktigt. Frans G. Bengtsson tyckte att man skulle vara lat. Sven Hedin läste alltid ett bibelspråk, innan han på kvällen la sig under Asiens stjärnor.
Strindberg reste runt i Europa med tolv lådor böcker och Joshua Slocum seglade ensam jorden runt på nittiotalet utan hjälp av radio och reklam. Hans jakt var 9,70 lång, 4,29 bred, 1,02 djup och nådde åtta knop och hette Spray.
Jag vet inte hur många resor jag gick med urklipp av växtgeografen Skottsberg i plånboken.
Harry Martinson.- Resor utan mål
branter nio böcker. Där fanns Skärsel
den ur Dantes Divina Commedia, Dos- tojevskijs Bröderna Karamazov och Victor Hugos Samhällets olycksbarn, delarna II och III, en antologi engelsk lyrik och flera Dickens. Han kopplade verkligen av med sina böcker och läste en solig morgon ur Pelican Book of English Poetry Wordsworths "Ode”
medan en snölavin dånade förbi. På South Col strax under toppen orkade han bara några sidor i Nicholas Nick
leby innan han trött av syrebrist och klättring somnade, och dan därpå kom Hillary och Tensing nerklättrande; de hade nått toppen.
Majoren S.A. som på sin tid skrev mycket lästa ocn ociviliserade detektivromaner, var med på Otto Nordenskiölds sydpolarexpedition 1901 -03. Han blev där, jämte blivande professorn J. Gunnar Andersson och den norske matrosen Grunden, akter- seglad på en slädexpedition och fick övervintra i en primitiv hydda vid vad de kallade Hoppets vik.
De var där från mars till september 1903, de hade inget att läsa och för öv
rigt inget läsljus, hemgjorda tranlam- por bara; de förströdde sig med att be
rätta handlingar ur böcker de kunde.
En dag i september mötte de på sin skidjaktfärd på isvidderna en herre i svart slokhatt och mörkblå kavajkos
tym med det ena byxbenet vårdslöst instoppat i det långa kängskaftet och med vad de tyckte var en promenad
käpp i handen: det var expeditionens ledare docenten Nordenskiöld, han kände inte igen dem i deras svarta smuts. När Duse vid basen fått håret och skägget ansat och tranlampsotet avtvättat längtade han efter nånting att läsa och fick tag i en årgång av Strix:
han måste då stava sig fram, han hade vant sig av med konsten.
Shackleton. Englands store polar
hjälte förutom Scott, kunde sin poesi utantill: Shakespeare, Milton, Brow
ning, Kipling, Masefield och Robert W. Service. Han kunde när man strä
vade mot Sydpolen 1909 och efter många mödor placerade imperiets flagga 97 miles från målet, i timmar läsa manande poesi för kamraterna ur minnet, särskilt Robert Service: "The trails of the world be countless ...”
2.
Uppe i klipplandet mellan Kap Scott och Kap Agassis i andra änden av värl
den, på Nordgrönland och 79° nordlig bredd, lade sig den 29 augusti 1917 den svenske botanisten Thorild Wulff ner att dö, trött och uthungrad, efter svåra strapatser, han bad kamraterna (danskarna Knud Rasmussen och La
uge Koch och två eskimåer) ta med
hans dagböcker och vetenskapliga an
teckningar. Han skriver i dagboken nån vecka tidigare att han nu läst hela Salomos Predikare samt fortsatte med Job. Isvandringen var svår, provianten nästan slut, krafterna uttömda.
7 augusti 1917: "Läser lite i bibeln i dag, Jeremias klagovisor, ty vi ligga i den mest gudsförgätna, öde klyfta mitt inne i inlandsisen." Den 12 läser han Moseböckerna och noterar att man slaktat två hundar; Kock äter hjär
norna varma.
21 augusti: sista havrevällingen, sista käxen, sista pemmikan, fem hun
dar kvar av expeditionens sextiofem;
regn.
22 augusti: en hund kvar samt nå
got tuggtobak.
24 augusti: sista hunden, botaniska anteckningar.
25 augusti: fem harar skjutna, Ras
mussen och en eskimå i förväg efter hjälp.
26 augusti: "Jag är nu bara ett ske
lett och fryser i skakande frossbryt
ningar.”
27 augusti: "Detta är värre än dö
den." Ingen bibelläsning längre, inte ens Jeremia och Job. Men alltjämt bo
taniska noteringar.
29 augusti: "Jag halvdöd men fann Woodsia ilvensis. Lade mig i ro kloc
kan 7 e m. ty vill ej verka hämmande
på mina kamraters rörelsefrihet, varpå deras räddning hänger.” Han ber om varmt vatten som han dricker, tänder en pipa, dikterar ett brev och en bota
nisk rapport, skriver till föräldrarna och dottern, ber kamraterna gå vidare och säger: "Om det dröjer flera dar tills ni träffar människor kan nog bara havresoppa och portvin rädda mig.”
De går.
3.
Joshua Slocum seglade ensam runt jorden på nittiotalet, utan hjälp av ra
dio och reklam. Han kom från Nova Scotia på Kanadas ostkust, hans jakt var 9,70 lång, 4,29 bred, 1,02 djup och nådde åtta knop och hette Spray. ”Jag surrade ratten och mitt fartyg höll kur
sen, och medan hon seglade sov jag.”
Själv var han femtio år. Han hade varit sjöman i trettio och varit åtskilligt runt, oftast med familjen ombord, bland annat som skeppare på Ameri
kas finaste fullriggare. Northern Light.
Nu var hustrun död, han gav sig en
sam ut med Spray: först från Boston till Gibraltar och sen tillbaks över At
lanten till Pernambuco och La Plata och i svåra stormar ("I förtroende sagt var jag sjösjuk”) genom Magellans sund och ut på Stilla havet och så via Marquesas och Samoa till Australien och över Indien och Sydafrika hem.
Han klarade ensamheten, säger han,
genom att prata högt och kommendera obefintliga gastar, han sjöng, han lap
pade kläder, han lagade mat, han läste.
Han hastade inte. Han tog tre år på sig.
Han skryter i boken han skrev (”En
sam seglare jorden runt”) att hans skeppskronometer var en gammal väckarklocka han köpt begagnad för en dollar för att glaset var sönder, men han tog solhöjden noga med Sextanten och fick tiden genom omsorgsfulla månobservationer: han vet vad han kan.
Han får hjälp en gång, när han lig
ger magsjuk ett dygn i en storm efter för mycket plommon, av en storvuxen främling vid ratten med en röd mössa nerdragen över ena örat. Det är lotsen från Columbus' fartyg Pinta.
För övrigt tror han på sin skapare och på sitt fartygs förmåga att hålla kursen. Han hinner läsa.
Av sitt bibliotek på femhundra voly
mer från Northern Light hade han ett urval med på Spray: sjöfararberättelser främst men han var också förtrogen med essäister som Lamb, Addison, Ir
ving och Hume, historiker som Gib
bon och Macaulay och poeter som Tennyson och Coleridge, vars ”Rime of the Ancient mariner" han deklame
rade högt mot molnen och albatrosser
na; han hade läst Darwin och Huxley och Spencer; han tyckte om Don Qui
jote och Pickwick och han älskade Ste
venson.
Han sökte upp Stevensons änka i Söderhavet och trivdes bra med henne, ty hon var, säger han, av samma sort som sin man. Han läste "An Inland Voyage”, som handlar om en kanot
färd på franska floder, när han med tumlare och flygfisk omkring sig run
dade Goda Hoppsudden. "Hon seglade stadigt fram med god fart och jag för
djupade mig i nya böcker jag fått och läste dag och natt.”
Så flanerar denne enkle skeppare och filosof över världshaven med ett avundsvärt lugn i sin själ.
På hemväg, tidigt en morgon, när han legat och läst länge på natten, väcks han av den sällsynta havssulan som snattrar hest, det finns land i sikte.
Han går upp på däck och i den grå gry
ningen ligger S:t Helena.
Han tar en butelj portvin ur skåpet och dricker en skål för sin osynlige rorsman — lotsen på Pinta.
Han ger ut sin bok, köper en gård och håller sig hemma en tid men ger sig ut igen 1909 med gamla Spray, ny- trimmad och fin, och försvinner nåns
tans på haven, överseglad antagligen,
fördjupad i en bok. £
o
■ Ä
1 J
LARS JOHAN HIERTA (1801—1872)
Litografi från år 1870
TORE ATTELID:
Några anteckningar från 1800-talet
Initiativtagare till denna vårt lands för
sta stearinljusfabrik — Liljeholmens
— var Lars Johan Hierta, som tidigare bl a grundat Aftonbladet. Uppslaget till tillverkningen fick Hierta vid ett be
sök i London 1837 då han för första gången fick skåda denna nyhet och ge
nast anade att stearinljus hade framti
den för sig. Tog reda på och satte sig in i fabrikationens olika skeden så att han efter hemkomsten till Sverige började syssla med denna sak som i så hög grad väckt hans intresse. Även för vår tid är stearinljusen något av ett måste, inte minst nu till julen.
I äldre tider var den öppna härden länge den viktigaste ljuskällan inom
hus. När dagsljuset tröt, samlades man kring den till måltiderna, och vid den flammande brasan utfördes särskilt under den mörka årstiden alla de hus
liga sysslor, som kunde förläggas inom stugans väggar. Detta gällde den tid, då eldstaden ännu, som i lapparnas kå
tor, bestod av en öppen härd mitt på golvet, men det gällde också långt se
nare, då hela eldstadskomplexet flyt
tats till ett hörn av boningsrummet.
Inte sällan fanns i spismuren inbyggd en särskild lysspis, en nisch, där man eldade med torwed uteslutande för att skaffa ljus åt rummet.
Närhelst man behövde en rörligare ljuskälla har blosset, tillverkat av några hopbuntade torrvedsstickor, varit det vanliga inom hela det område av vårt land, som har tillgång till lämp
ligt virke. Man nyttjade blosset — ofta med förvånande djärvhet — när man gick mellan husen hemma på gården, man hade det med sig under jakt och fiske, och man lyste sig med det, när man i den tidiga juldagsmorgonen for till kyrkan. Vanligen höll man blosset i handen, men man kunde också i se
nare tid under arbetet hålla ett tunt bloss, ofta bestående av en enda torr- vedssticka, i munnen.
Det var i Frankrike som stearinlju
set ”såg dagens ljus". Kemisterna Chevreul och Gay-Lussac uttog år 1825 patent för tillverkning av ljus med stearin som råmaterial. De båda uppfinnarna hade dock ej räknat med en ekonomiskt lönande tillverkning utan de nya ljusen blev nästan lika dyrbara i framställning som talg- och vaxljus. Två av det praktiska livets män, ljusfabrikörerna de Milly och Motard genomförde år 1833 en hel del förbättringar för att fabrikationskostna- derna skulle nedbringas och tillverk
ningen drivas med vinst.
Svårigheterna för Hierta att i vårt land införa en ny produkt som skulle
- ’i
”Med blosset som belysning på väg till julottan i sockenkyrkan”. — Oljemålning från 1700-talet.
bli föremål för industriell tillverkning var många. Arbetarna måste grundligt läras upp och den köpande allmänhe
ten var i allmänhet skeptiskt inställd mot allt som var nytt. Talg- och vax
ljus hade sedan urminnes tider använts i vårt land. Att få folk i en handvänd
ning att begagna de nya ljusen var allt annat än lätt. Men ljus av talg var mycket besvärliga, dröpo beständigt, osade och luktade illa. Vaxljusen var vida bättre, men var däremot alldeles för dyrbara för den stora allmänheten och kom huvudsakligen till använd
ning för kyrkligt bruk.
Fabrikationen av stearinljus kom dock i gång år 1839 i ett numera rivet hus på Liljeholmen, men tillverk
ningen kunde i början betraktas som
hantverksmässig då endast 20 paket om dagen fabricerades. Efter två år flyttades fabriken till Danviken men det gamla firmanamnet bibehölls. Re
dan från starten hade Hierta förmånen att till fabriksledare eller disponent få en mycket skicklig kemist, f d läraren vid Kungl. Teknologiska Institutet, John Michaelson.
Men orosmoln hopade sig för den 1 nyetablerade fabriken. Utländska ljus
fabrikanter hade redan från början kastat begärliga blickar på Sverige som avsättningsland för sina varor och det var med oblida ögon man såg tillkom
sten av en ny ljusfabrik. Konkurrensen blev mycket besvärlig för Hierta, men han var en envis natur och ville ej ge i tappt i första taget. Han reste därför ut
omlands och trädde i förbindelse med den förut omtalade Motard, numera välbeställd ljusfabrikör i Berlin och fick här ta del av de senaste fabrika
tionsmetoderna och lyckades dess
utom utverka att Michaelson fick resa över och grundligt sätta sig in i fabri
kationen.
Återkommen till Sverige omsattes de vunna lärdomarna i praktiken, kon
kurrensen kunde framgångsrikt tas upp och den ekonomiska situationen var räddad för denna gång. Tillverk
ningen fortgick i stort sett obehindrat och allmänhetens förtroende för stea-
; rinljusen ökades i alltmer hög grad.
Värdet av tillverkade ljus uppgick år 1845 till 57 000 riksdaler, femton år senare hade denna siffra nära tiodubb-
Exteriör av Liljeholmsfabriken på 1870-talet. Samtida akvarell.
■a
lats. Av en dåtida priskurant framgår att förutom ljus tillverkades även sva
velsyra, saltpetersyra, tvål och såpa.
Stearintillverkningen är en av de första industrier, för vilka en rent ve
tenskaplig undersökning ligger till grund, och denna undersökning var så väl gjord, att tillverkningens grund
principer föga förändrats under årens lopp. Fabrikationen grundar sig på fet- ternas uppspaltning i sina beståndsde
lar glycerin och fettsyror. De i naturen förekommande fetterna består nämli
gen av en kemisk förening av glyce
rin och fettsyror. Fettsyrorna i sin tur består av en blandning av fasta och flytande fettsyror. Genom att skilja dessa åt erhåller man å ena sidan fasta fettsyror, å andra sidan flytande fettsy
ror. De fasta fettsyrorna benämns stea
rin, de flytande olein eller elain. Det är Stearinen som utgör råvaran för ljus
tillverkningen, medan oleinen har sin användning inom såp- och tvåltillverk
ningen samt textilindustrin.
En av huvudorsakerna till att stea
rinljuset så snabbt lyckades tillvinna sig en betydande marknad var emeller
tid att ungefär samtidigt som stearinfa- brikationen började, uppfann frans
mannen Cambacérès den treflätade ve
ken. Han erhöll patent på denna veke år 1825 och senare samma år på dess impregnering med svavelsyra. Genom flätningen böjer sig veken ut mot kan
ten av ljuslågan, där den fortares alltef
tersom ljuset brinner. Impregneringen med svavelsyra underlättar vekens för
kolnande. Ljuset kan alltså brinna till
■
i]
»
fe
»
Interiör av Liljeholmsfabriken med arbeterskor från Dalarna, iklädda sockendräkter (Rättvik). —Träsnitt av Carl Svante Hallbeck 1870.
slut utan tillsyn och skötsel, och man undviker den besvärliga snoppningen, som var nödvändig vid de snodda talg
ljusvekarna. Man kan med skäl säga att denna uppfinning är en av de mest betydande som gjorts inom ljusindus
trin.
Man fordrar mera av en god ljus
veke. Den får ej ryka, dvs fortsätta att glöda, då man släcker ljuset. Dels är detta obehagligt, dels måste en väl ut
bildad ljusveke finnas kvar, då man åter tänder ljuset. I annat fall brinner detta med liten låga och rinner kraftigt, tills den uppstickande delen av ljusve
ken återfått sin normala längd. Det är sålunda stearinens införande som ljus
material och användandet av flätade och impregnerade vekar, som gjort lju
set till ett så fulländat belysningsmedel, att det även i modern tid kunnat hävda sin ställning.
I
Julljusen av största format hängas upp då de skola poleras.
På de flesta in- och utländska utställ
ningar av betydenhet har Liljeholmens deltagit och erövrat massor av medal
jer och andra utmärkelser. På den stora industriutställningen i Stockholm år 1897 deltog företaget med ett jätte
likt stearinljus, tillverkat av tegel, vil
ket inrymde en utställning belysande dess tillverkningar. Man förstår detta ljus enorma dimensioner av följande:
staken var 11 meter i fyrkant och mätte 14 i höjd, därtill kom själva lju
set som var 23 meter högt och 2 1/2 meter i diameter. Man kan livligt för
stå den utställningsbesökare som vid sin återkomst från Stockholm tillfråga
des vad han kunde erinra sig från ut
ställningen, lär ha yttrat "ett förfaseligt stort och grannt ljus”.
Givetvis förstod Hierta som publi
cist att utnyttja tidningsannonseringen och firmans första annons inflöt i Af
tonbladet redan i mars 1840, varav framgår att försäljning av ljus ägde rum i samma lokal som Aftonbladets kontor vid Stadssmedjegatan i Stock
holm. I en annons för påföljande år heter det bl a om Liljeholmens ljus
"Hvar och en äger tillfälle pröfva, att de oaktadt sitt billigare pris, äro lika goda äfven med de bästa vaxljus, der- jemte hvitare, hårdare och mera glän
sande samt icke behöfva putsas”.
4rt- •
VI
XilsRriin.
EN DÖDDANSARES VISOR
Nils Ferlin (1898—1961) var klarabohemen som svenska folket efter debuten med diktsamlingen ”En döddansares visor” omgående slöt till sitt bröst. Sorgset gyckel och galghumor präglar hans poesi som, ofta i epigrammets eller kuplettens form, uttrycker frän ironi och medkänsla med de olyckliga. Efter debuten skrev pressen bland an
nat: ”Så säker på att vi fått en ny och riktig poet, som man blir av Nils Ferlins debut, är man mycket sällan . . . Ingen debutant under de sista åren har svängt diktens trollstav som Nils Ferlin.” Status har glädjen att förmedla några av dikterna ur den första samlingen.
I livets villervalla
I livets villervalla gä vi pä skilda håll.
Vi mötas och vi spela vår roll—
Vi dölja vära tankar, vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar och slår —
Vi haka våra skyltar var morgon på vår grind och prata om väder och vind —
/ livets villervalla så nära vi gå —
men så fjärran från varandra ändå.
Jag kunde ju vara
En luffare är jag — vad mera, jag kunde ju vara en präst, jag kunde ju vara en brukspatron
en bonde eller en häst. . . Jag kunde ju vara en svala, en kråka eller en snok,
en snok — eller kanske en blomma ett sommarstänk i en bok . . . Nä — öster börjar i väster och söder slutar i norr, virrig är jag av frågor och halsen är fan så torr. . . ... en luffare är jag, som halkar förbi i vägarnas grus.
Mitt hjärta är hett som en masugn och kallt som ett fattighus.
j-..
Från folkets parker
Hej, tomtegubbar slå en ring, . . . se våra drömmars tärna!
Det fattas henne ingenting, hjärta blott och hjärna . . . Hur kom din moders ende son på dessa glatta bräder.
Gläder
med sin konst och sina kläder folk och fä så vitt ifrån
i detta vackra väder . . .
Visst är det bara lögn och lump och dumhet så det skriker, när halte Harmans mågastump sej fyradubbel viker . . .
Fått ont i magen, stackars as, det kan man ej förtänka.
Spänka!
Runtom pjäsens rika änka läsarprästens lovar dras
tills länsmans knappar blänka . . .
Ridån går ned — med skrap och skräll. . . en tia kan man klara!
Thy resom vi till Stadshotell där är oss gott att vara.
För konsten är så lång, så lång, och ringa är profiten,
sliten
blir du, trött och väderbiten — Konsten är så lång, så lång, du Lasse, Lasse liten.
