This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Välkommen till Eden?
För drygt hundra år sedan fanns i Afrika vidsträckta betesmarker och en levande herdekultur med enorma boskapshjordar. Idag är dessa marker obrukad bush och på sina håll nationalparker.
Dessa är inte mer ursprungliga än vilken stadspark som helst.
Det började med rinderpest. Det är en sjukdom med mycket hög dödlighet som drabbar klövdjur. Sjukdomen var okänd i Afrika till den ödesdigra dag 1887 när italienska
invasionstrupper landsteg vid Afrikas Horn. Historien berättar att truppen hade tre sjuka kor i lasten. Tre kor som under de närmaste åren skulle smitta och utplåna kreatur över hela Afrika.
I Europa hade pesten gett upphov till nödår och lokal svält. I Afrika blev priset obegripligt stort eftersom boskapskulturen hade en så central roll. De stora hjordarna var på samma gång Afrikas centralbank, dess marknad, skattesystem, valutareserv och transportväsen. Mjölk, kött och blod var för många folkgrupper de helt dominerande livsmedlen. Arv skiftades med kor, giftermål reglerades med boskapsgåvor. En stor hjord var status, välstånd, potens och makt.
Det beräknas att 5,5 miljoner kor, 90-95 procent av det totala beståndet, dog i pesten. Herden lämnades utan sin hjord, bonden utan oxe till plog och vattenhjul, familjen utan sin hemgift.
Och alla utan mat. Vattkoppor, kolera och tyfus slog hårt i svältens skugga.
Ändrat ekosystem
De betande klövdjurens försvinnande gick givetvis inte resten av kontinentens ekosystem förbi. Tvärt om var förvandlingen snabb och brutal. Åkrar som inte längre kunde brukas och bevattnas växte snabbt igen och torkade sönder, marker som inte längre betades av boskap eller vilda klövdjur, förvandlades till bush. Det afrikanska kulturlandskapet förbuskades och där tamboskapen försvann drog vilddjuren in.
Ett av de djur som snabbast anpassade sig till det nya landskapet var tsetseflugan. Tidigare hade det nedbetade gräset hållit populationen nere. Men den nya buskrika terrängen var en optimal miljö för flugornas betingelser och de nu snabbt växande vilddjursstammarna var gott sällskap.
Till och med på de folkrika östafrikanska högländerna, där tsetseflugan aldrig tidigare funnits, spreds den nu snabbt. Och med flugan kom den dödliga sömnsjukan som orsakade ännu fler människors död.
Viltreservat för jakt
Landskapet som mötte det tidiga 1900-talets kolonisatörer var alltså avfolkat men fyllt av vilda djur. Okultiverat och oförmöget att bjuda något som helst motstånd. Ett landskap som man av okunnighet och ideologiskt färgade, romantiska föreställningar valde att betrakta som ursprungligt och oförstört. I Afrika fanns vild natur, vilda djur och ädla vildar. Och så skulle det förbli.
För att skydda den konstruerade arketypen avgränsade européerna stora landområden som viltreservat. I sin totala ignorans skapade man Serengeti, Maasai Mara, Okavango, Kruger och
de andra gigantiska naturreservaten där människor och boskap skulle hållas utanför till varje pris. Helt omedvetna om att detta bara några tiotal år tidigare varit betesmarker för
tamboskap.
De första motiven för de stora viltreservaten var nöjesjakt. Eftersom inga människor fanns som gjorde anspråk på marken var det lätt att förvandla den till en lekstuga för jägare och åren direkt efter rinderpesten var sannolikt några av de lekfullaste.
Den osannolikt hårda jakten i reservaten kunde givetvis inte pågå i all oändlighet. Djuren tog helt enkelt slut. Men föreställningen om att savannen måste skyddas från civilisation bestod.
Att det funnits ett så stort vilddjursbestånd togs som intäkt för att miljön i Afrika hade nått ett slags "ekologiskt klimax", och att det nu var den moderna människans uppgift att se till att den förblev orörd.
Föreställningen att människors och tamboskaps närvaro skulle vara dålig för den biologiska mångfalden är illa belagd. Däremot är människor givetvis störande element i en turistmiljö som ska motsvara bilden av en Edens lustgård.
I östra och södra Afrika kan man idag studera två parallella ekosystem. Det ena är ett
undanträngt jordbrukslandskap där agrikulturen härskar och buskvegetation och tsetseflugor hålls under kontroll. Och ett annat där de gamla betesmarkerna förvandlats till nationalparker för lungsjuka, inavlade lejon, spridda flockar av elefanter, miljarder flugor och en och annan grupp av ekoturistande västerlänningar i zebramålade Landrovers.
Vi har lärt oss att kalla det senare vildmarken. Sanningen är att Afrika före kolonisationen var mer likt det förra.
Bertil Björk
