Matematisk eller kulturhistorisk analys?
Orsenmark, Stina
Fornvännen 1997(92), s. 193-194
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1997_193
Ingår i: samla.raa.se
Debatt 193
Matematisk eller kulturhistorisk analys ?
Mats G. Larssons avhandling Runstenar och ut- landsfärder - aspekter på det senvikingatida sam- hället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna recenserades av o p p o n e n t e n Per H. Ramqvist i Fornvännen 1991. Ramqvist u p p m ä r k s a m m a d e då inte en del brister som föreligger i n ä m n d a avhandling.
För sin korrelationsstudie väljer Larsson ut dels de 161 utlandsfararstenar som finns i Mä- l a r r e g i o n e n , dels en lika stor referensgrupp.
Syftet är att testa o m utlandsfarargruppen är exklusiv jämfört m e d vanliga runstenar, i rela- tion till ett antal variabler som fasta fornläm- ningar (Larsson 1990 s. 34 f f ) . Det måste t.ex.
invändas att utlandsfararstenarna faktiskt en- dast utgör 10 p r o c e n t av det totala antalet run- stenar i o m r å d e t varför det är tveksamt o m re- f e r e n s g r u p p e n tillräckligt speglar de förhål- landen som råder för vanliga runstenar.
Runstensfrekvensen varierar i Mälarregio- nen. Larsson använder därför ett sUatifierat ur- val av referensgruppens stenar för att undvika att särskilt runstensrika o m r å d e n blir överre- p r e s e n t e r a d e . Det i n n e b ä r att han delar u p p regionen i ett antal d e l o m r å d e n ur vilka han väljer ett lika stort antal referensstenar som det finns utlandsfararstenar i o m r å d e t (ibid.). Även i d e n n a operation får antalet utlandsfararste- n a r styra valet av antal referensstenar. Båda o p e r a t i o n e r n a får som konsekvens att vanliga r u n s t e n a r r e p r e s e n t e r a s i otillräcklig grad, både lokalt och regionalt.
Spridningskartor över det totala antalet run- stenar samt över utlandsfararstenarna i områ- det visar att utlandsfararstenarna fördelar sig förhållandevis j ä m n t i r u n s t e n s o m r å d e t (ibid.
s. 39 och 60). Framför allt kan man dra slutsat- sen att det förekommer runstensområden utan utlandsfararstenar m e n inga o m r å d e n m e d en- bart udandsfararstenar. Detta torde indikera att det varit runstensresande i allmänhet som med- fört att utlandsfarande o m n ä m n s överhuvud- t a g e t Detta talar mot både d e n statistiska me- tod och d e n hypotes o m utlandsfararstenarnas exklusivitet som föreligger i Larssons ansats.
O m man utgår från runstenstexterna måste det i dag, så långt det är möjligt, anses vara bevisat
att runstensresande först och främst h ö r i h o p m e d markering av arv och e g e n d o m och en- dast i a n d r a h a n d m e d utlandsfarande. Sam- m a n k o p p l i n g e n m e d arv och e g e n d o m gäller alla runstenar (B. Sawyer 1989, s. 185-89; 1991, s. 97-111).
Ett likartat problem som det m e d referens- g r u p p e n uppstår för de fasta f o r n l ä m n i n g a r Larsson väljer ut för sin korrelationsstudie.
Larssons u n d e r s ö k n i n g utgår från d e bebyg- gelseenheter på vilka de utvalda r u n s t e n a r n a ur båda g r u p p e r n a anses vara belägna. Han vill undersöka frågan om det föreligger eller sak- nas samband mellan dessa bebyggelseenheter och d e utvalda variablerna (Larsson 1990, s.
15-18). D ä r m e d u n d e r s ö k s endast de forn- lämningar som är belägna på dessa bebyggel- seenheter. Larssons u n d e r s ö k n i n g bortser så- ledes från h u r d e n totala spridningsbilden ser ut för de utvalda fornlämningstyperna.
Med sin statistiska m e t o d fastställer Larsson bl.a. ett samband mellan utlandsfararstenarna och skeppssättningarna i Mälarregionen. H a n u p p g e r att 16%±7% av bebyggelseenheterna i utlandsfarargruppen innehar skeppssättningar.
Larsson m e n a r att d e n n a siffra skall jämföras m e d andelen skeppssättningar i referensgrup- pen, som är 6%±5% (ibid. s. 74). D e n n a siffra stämmer säkert, m e n en jämförelse m e d sprid- n i n g s k a r t o r n a över utlandsfararstenarna och skeppssättningarna (ibid. s. 76) visar dock att skeppssättningar till största delen förekommer i o m r å d e n m e d ringa eller ingen förekomst av utlandsfararstenar (Norra Roden, Östra Tiun- daland och S ö d e r t ö r n ) .
Ett a n n a t märkligt resultat av d e n statistiska u n d e r s ö k n i n g e n är att Larsson inte kan se nå- got s a m b a n d mellan t r e u d d a r och utlandsfa- rarstenar. Detta är en förvånande slutsats då andelen t r e u d d a r på utlandsfarargruppens be- byggelseenheter u p p g e s till 16%±7%, alltså nästan exakt samma andel som uppgetts för skeppssättningarna!
Att utlandsfarargruppen inte b ö r anknytas till t r e u d d a r n a g r u n d a r Larsson på att diffe- rensen mellan utlandsfarargruppens och refe- r e n s g r u p p e n s andelar u e u d d a r inte skiljer sig
Fornvännen 92 (1997)
194 Debatt
lika kraftigt åt som för skeppssättningarna (ibid. s. 79 ff.). Vid ett betraktande av respek- tive spridningskartor framgår att treuddarnas rumsliga utbredning så gott som helt följer den för r u n s t e n a r n a (ibid. s. 60 och 82). O c h ut- landsfararstenarna finns j u där runstenar i all- m ä n h e t finns. J a g ser därför ingen anledning till att t r e u d d a r inte skulle k u n n a ha ett sam- b a n d m e d r u n s t e n a r av båda kategorierna.
Att Larsson begränsar sin studie till de be- byggelseenheter där utlandsfararstenarna och referensgruppens runstenar återfinns får kon- sekvenser också på a n n a t sätt. Larsson konsta- terar nämligen att utlandsfarargruppen uppvi- sar en rikare fyndbild än r e f e r e n s g r u p p e n också m e d avseende på fynd av mynt och ädel- metall. T. Zachrissons studier över U p p l a n d och S ö d e r m a n l a n d , där de flesta av Mälarre- gionens r u n s t e n a r finns, visar tvärtom att före- komsten av m e t a l l d e p å e r inte sammanfaller m e d utlandsfararstenarnas utbredningsområ- den (Zachrisson 1989, s. 235 f f ) .
F o r n l ä m n i n g a r s spridning i landskapet är en följd av ekonomiska, sociala och politiska förhållanden i de förhistoriska samhällena samt av de bevaringsförhållanden som inver- kat. Att använda sig av statistik vid arkeologisk b e a r b e t n i n g i n n e b ä r att m a n söker förstå fe- n o m e n , som formats u n d e r inverkan av svåråt- komliga faktorer, m e d matematiska principer.
Jag förnekar inte att statistik kan tillföra arkeo- login en ökad förståelse, m e n den bör inte till- lämpas så att m a n betraktar fornlämningarna ur ett matematiskt perspektiv i högre grad än ur ett socialt och politiskt.
U n d e r förhållandevis lång tid har d e n his- toriska och arkeologiska forskningen tolkat l ä m n i n g a r n a i Mälarregionen så att det u n d e r vikingatid anses ha förelegat splituade sociala, ekonomiska, politiska och religiösa g r u p p e - ringar i Mälarområdet. Listan över forskare som u p p m ä r k s a m m a t detta kan göras lång.
Som exempel kan n ä m n a s H e n r y Simonssons licentiatavhandling från 1969. I d e n n a påvisas strängt åtskiljda spridningsområden för vapen- och ryttargravar respektive r u n s t e n a r och ti- diga kyrkor. Studien gällde U p p l a n d och Väst- manland, där de flesta av Mälarregionens run- stenar finns (Simonsson 1969, s. 42). Förutom att detta mönster påvisar social splittring påvi- sar Simonssons rön också att man undvikit att resa r u n s t e n a r i ett o m r å d e där a n d r a typer av exklusiva f o r n l ä m n i n g a r förkommer. Run- stensresandet kan således inte entydigt kopp- las till social och ekonomisk exklusivitet
O m man istället väljer att betrakta de typer av fasta f o r n l ä m n i n g a r Larsson u n d e r s ö k e r i sin korrelationsstudie utifrån ovan anförda pre- misser ligger det nära till hands att betrakta re- spektive fornlämningstyper som h e l h e t e r ut- tryckande en social, politisk och religiös e n h e t Betraktade ur detta perspektiv framstår d e t som ett olyckligt val att begränsa undersök- ningen till de bebyggelseenheter som h ö r till de av Larsson utvalda r u n s t e n s g r u p p e r n a .
Referenser
Larsson, M. G. 1990. Runstenar och utlandsfärder.
Lund.
Sawyer, B. 1988. Property and inheritance in Viking Seandinavia; lhe runic evidence. Alingsås.
— 1989. Det vikingatida runstensresandet i Skandi- navien, Scandia 55, s. 185-89. Lund.
— 1991. Viking-Age runestones as a crisis symptom, NAR vol. 24, s. 97-111. Oslo.
Simonsson, H. 1969. Studier rörande vikingatida va- pen- och ryttargravar med utgångspunkt från del väst- manländska maleriakl.. Uppsala.
Zachrisson, T. 1989. ... tog Knuts gäld i England ...
- förekomst och frånvaro av vikingatida ädelme- talldepåer i Uppland och Södermanland. Mänsk- lighet genom milknnier. En vänbok till Åke Hyen- strand, s. 235 ff. Stockholm.
Stina Orsenmark Kungsladugårdsg. 113, 414 76 Göteborg
Fornvännen 92 (1997)
