Ägaridentitet

Stora aktieägare har större intresse i bolagets verksamhet och kan, som Olson (1965) förklarar, påverka företaget utan större motstånd. En stor ägares förmögenhet påverkas också i högre grad av företagets prestation och det borde betyda att ägaren vill förändra en styrelse som innebär en risk för minskad förmögenhet. Det faktum att stora ägare med enkelhet kan påverka företagets strategier och ledningens sammansättning innebär också att samhället har förväntningar på att storägaren handlar. Företag med skandalassocierade ledamöter och ett koncentrerat ägande borde därför omsätta styrelseledamöter i högre grad än de bolag med skandalassocierade ledamöter som har en mer utspridd ägarkrets.

Hypotes 6: Koncentrerat ägande är positivt relaterat till omsättning av styrelseledamot som

associeras med företagsskandal

4.4.5 Ägaridentitet

Aktieägarnas handlande gentemot företaget skiljer sig åt beroende på vilken kategori en ägare tillhör enligt Hedlund, Hägg, Hörnell och Rydén (1985). De förklarar att ägare använder sig av olika beteenden för att försöka påverka företaget och visa sitt missnöje. De benämner agerandet med voice- och exitbeteende. Voice använder sig de ägare av som vill influera bolagets agerande medan exit används av de som är missnöjda och som inte vill lägga tid på att påverka företaget. Exit innebär helt enkelt att ägaren säljer sitt innehav i företaget. (Hedlund et al, 1985) Thomsen och Pedersen (2000) skriver att beroende på vilken typ av ägare som kontrollerar företaget så har företaget olika strategier och ägarna utövar sin makt över företaget på olika sätt. Agentteorin stödjer argumenten för att ägaren vid företagsskandal bör ingripa (Fama, 1980) och beroende på vilken ägare som kontrollerar företaget så bör utfallet för en styrelse bli olika efter en skandal.

Tidigare undersökningar som undersökt olika ägartyper har kategoriserat ägande efter beteende och mål med ägandet. La Porta et al (1999) tittar på fem kategorier av kontrollägare i sin forskning: privat, statligt, institutionellt, företagsägande och en övrig kategori om det exempelvis inte existerar någon kontrollägare. Hedlund et al (1985) tittar på institutioner, privatpersoner, anställda i företaget och utländska placerare. De argumenterar för att dessa olika ägartyper använder sig av exit- och voicebeteende i olika grad, vid olika tillfällen. Dessa skilda ägartyper har också väsentliga skillnader i målet med sitt ägande. (Hedlund et al, 1985) Thomsen och Pedersen (2000) kategoriserar ägare efter institutioner, familj, bank, företag samt staten och argumenterar likt Hedlund et al (1985) att dessa olika ägarkategorier skiljer sig i strategiska mål och prestationsmål.

I denna studie så kategoriseras företagens kontrollägare in efter fem olika identiteter: institutionell kontrollägare, familj/sfär som kontrollägare, företag som kontrollägare, statligt kontrollägande samt utländskt kontrollägande. Vanligast förekommande kontrollägare i Sverige är familjer/sfärer (Jonnergård & Larsson-Olaison, 2010; Högfeldt, 2005). Jonnergård och Larsson-Olaison (2010) visar med sin forskning att även institutioner, utländska ägare, staten och företag är stora ägare i svenska noterade företag. Thomsen och Pedersens (2000) beskrivning av dessa olika ägartyper i kombination med Hedlund et al (1985) ägarbeteende leder oss fram till följande hypoteser om kontrollägarens agerande vid en företagsskandal.

4.4.5.1 Familj/sfär:

I Sverige domineras kontrollägarna av familjer eller ägarsfärer (Jonnergård & Larsson-Olaison, 2010). Detta beror på den svenska modellen med röstdifferentierade aktier, pyramidägande och korsvist ägande som tillåtit ägare att behålla kontrollen över företag med litet kapital (Högfeldt, 2005). Kontrollerande familjer har stora förmögenheter som gör de mer benägna att investera långsiktigt. Thomsen och Pedersen (2000) förklarar att det ligger mycket prestige i att fortsätta kontrollera och utveckla företagen som funnits i familjen genom generationer. Det är även av betydelse att framstå som viktiga medborgare som bidragit till samhällets välfärdsutveckling (Agnblad et al, 2001). De svenska familj/sfärägarna använder sig på grund av ovan nämnda anledningar av voicebeteendet för att se till att makten stannar kvar i familjen och att säkra bolagets fortlevnad (Hedlund et al, 1985). Den starka lojaliteten mot företaget och det långsiktiga ägandet gör att familj/sfärägare sällan säljer sina innehav i företag och de antas därför i större utsträckning avskeda skandalassocierade styrelseledamöter och ersätta dem med nya i jämförelse med andra

Hypotes 7a: Familj/sfär som kontrollägare är positivt relaterat till omsättning av styrelseledamot som associeras med företagsskandal

4.4.5.2 Företag som kontrollägare

Att företag är kontrollägare förklarar Collin, Gustafsson, Petersson och Smith (2010) genom syftet att stärka de affärsmässiga relationerna mellan det ägande och det ägda företaget och kan förklaras ytterligare som antingen en symbolisk handling eller behovet av att kontrollera ett annat företag. Thomsen och Pedersen (2000) argumenterar för att företagsägande bidrar till informationsspridning mellan företaget och det ger stordriftsfördelar. Collin et al (2010) förklarar att kontrollägande företag av dessa anledningar tenderar att agera mer som familj/sfär-ägare än institutionella ägare. Syftet med ägandet är inte kortsiktig avkastning utan ett kontrollbehov och långsiktigt samarbete som intresse (Collin et al, 2010). Av dessa anledningar bör ett voicebeteende förekomma i större utsträckning än exit, likt familj/sfärägare (Hedlund et al, 1985). Styrelseledamöter som varit med om en skandal i ett företag vars kontrollägare är ett annat företag kan därför antas omsättas i hög grad.

Hypotes 7b: Företag som kontrollägare är positivt relaterat till omsättning av styrelseledamot

som associeras med företagsskandal

4.4.5.3 Statligt kontrollägande

Statens ägande förknippas sällan med maximal avkastning och staten antas fokusera på andra, politiska, mål som till exempel anställningsvillkor. Företag som ägs av staten presterar ofta sämre än andra företag, samtidigt som de har en säkerhet i att staten har god likviditet. (Thomsen & Pedersen, 2000) Shleifer och Vishny (1994) argumenterar för att staten är en egen kategori av ägare eftersom de kan använda företagen för att sprida och nå sina politiska mål, samtidigt som samhället står för risken. Eftersom staten har ett långsiktigt mål med sitt ägande så säljer de sällan aktier och antas därför utöva sin kontroll genom ett voicebeteende (Hedlund et al, 1985). Styrelseledamöter som deltagit i en företagsskandal antas därför omsättas i högre grad om staten är kontrollägare jämfört med andra ägartyper.

Hypotes 7c: Statligt kontrollägande är positivt relaterat till omsättning av styrelseledamot som

4.4.5.4 Institutionell kontrollägare

Institutioner som försäkringsbolag, pensions- och aktiefonder, som arbetar på uppdrag av privatpersoner, strävar efter hög avkastning och låga risker med sitt innehav (Agnblad et al, 2001; Hedlund et al, 1985; Thomsen & Pedersen, 2000). Thomsen och Pedersen (2000) beskriver institutionella investerare som portföljägare: specialiserade på att just äga och vars mål endast är hög avkastning. Av de rättigheter som Alchian och Demsetz (1972) menar att en aktieägare har så använder sig institutioner av rättigheterna till residualen när företaget presterar bra och vid en negativ händelse så använder de rättigheten att sälja innehavet. Det finns inget intresse att lägga energi på hur bolaget bedrivs och rätten att förändra ledningens sammansättning är inte aktuellt. De tenderar därför att använda sig av exitbeteende och sälja sitt innehav när det finns risk för att avkastningen avtar efter exempelvis en företagsskandal. (Alchian & Demsetz, 1972; Hedlund et al, 1985) Institutionella kontrollägare antas på grund av deras låga risktagande och höga säljbenägenhet ha litet intresse i att byta ut styrelseledamöter som associeras med en företagsskandal.

Hypotes 7d: Institutionella kontrollägare är negativt relaterat till omsättning av styrelseledamot

som associeras med företagsskandal

4.4.5.5 Utländskt kontrollägande

Hedlund et al (1985) förklarar att utländska ägare nästan enbart använder sig av exit. Eftersom de utländska investerarna ofta är institutioner med fokus att få hög avkastning på sitt kapital och ser många avkastningsalternativ så tenderar de att sälja sitt innehav och hitta andra lämpliga företag att investera i (Collin et al, 2010; Hedlund et al, 1985). En skandalassocierad ledamot som befinner sig i ett företag som kontrolleras av utländska ägare antas i mindre grad avskeda styrelser i jämförelse med ägare av andra identiteter.

Hypotes 7e: Utländskt kontrollägande är negativt relaterat till omsättning av styrelseledamot som

associeras med företagsskandal