7.1 Allmänt
Det finns ingen internationell reglering av minimiåldern för att ingå äktenskap, endast rekommendationer. Europarådets parlamentariska församling förespråkar en åldersgräns på 18 år för att ingå äktenskap,67 och i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) rekommenderas att ingen under 18 år ska få ingå äktenskap såvida myndighetsåldern inte infaller tidigare enligt nationell lag.68 Som tidigare nämnts är äktenskapsåldern i Sverige idag 18 år för både män och kvinnor, 2 kap 1 § ÄktB. Det har ofta motiverats med att personer under 18 år inte kan antas vara mogna nog att självständigt ta ställning i de personliga och ekonomiska frågor som uppkommer i ett äktenskap.69 Det fanns tidigare en möjlighet för barn att ingå äktenskap genom att ansöka om tillstånd av länsstyrelsen i det län där den sökande var folkbokförd. Lagtexten löd då ”den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av myndighet som anger i 15 kap. 1 §. Tillstånd får meddelas endast om det finns särskilda skäl”. Rekvisitet särskilda skäl infördes år 2004 för att tydliggöra att det inte är önskvärt att barn gifter sig, och för att det inte ska vara lätt att genomföra en vigsel när ena eller båda parterna är barn.
7.2 1900-talet – 1970-talet
Äktenskapsåldern blev 18 år för både kvinnor och män år 1969.70 Fram till denna tidpunkt hade den kvinnliga åldersgränsen alltid varit lägre än den för män. Åldersgränsen för män sammanföll under en lång period med myndighetsåldern, som fram till år 1969 var 21 år. Det var möjligt för både flickor och pojkar att få dispens från åldersgränsen men det krävdes samtycke av giftoman för att överhuvudtaget få gifta sig innan 20 års ålder.
Motiveringen i 1915 års lag till att höja äktenskapsåldern för kvinnor från 17 till 18 år, var att ett stort antal kvinnor inte kunde anses ha uppnått full fysisk eller psykisk mognad för att välja make, bli mödrar och ansvara för ett hem så som det förväntades av
67 Resolution 1468 (2005) Forced marriage and child marriages.
68 FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), SÖ 1990:20. 69 Prop 1973:32 s 95.
en gift kvinna.71 Det faktum att utbildningen avslutades senare än den gjort tidigare och att unga kvinnor i allmänhet inte hade tillräckligt med livserfarenhet eller karaktärsmognad att välja en make i alltför ung ålder, medförde att en 18 års gräns ansågs befogad. Lagstiftaren var alltså redan år 1915 medveten om de fysiska riskerna och de sociala konsekvenserna av att flickor och unga kvinnor gifter sig för tidigt. Lagstiftaren visste dessutom att personer under 18 år sällan uppnått den mognad som krävs för att ingå i äktenskap. Trots detta fanns det ändå förslag på att sänka äktenskapsåldern till 17 år igen för kvinnor i samband med att äktenskapsreglerna reviderades under mitten på 1960-talet.72
Den främsta anledningen till att se över äktenskapsreglerna på 1960-talet var det pågående nordiska samarbetet som startats och den önskan om mer enhälliga regler som samarbetet medförde. Exempelvis skiljde sig äktenskapsåldrarna och reglerna om äktenskapshinder åt mellan de olika länderna. Ännu ett skäl att särskilt se över reglerna om äktenskapsåldern var det faktum att antalet dispensansökningar ökat markant under mitten av 1900-talet. En sänkning av åldersgränserna skulle därför minska dispensmyndigheternas arbetsbörda.
Äktenskapsreglerna och debatten om lämplig äktenskapsålder reviderades i två vändor på 1960-talet, först år 1964 och därefter år 1968. År 1964 var den kvinnliga åldersgränsen 18 år och det som var på agendan var huruvida den borde sänkas till 17 år, för att bättre motsvara hur dispensärendena såg ut. Huvudargumentet för en sänkning var därför att lätta på myndigheternas börda. Ett annat argument var att ungas ekonomiska förhållanden hade förbättrats på senare tid samt att allt fler unga inledde sexuella relationer i ung ålder.73 Som nämndes tidigare var den ekonomisk självständigheten en förutsättning för äktenskap i Sverige. Att ungas ekonomiska förhållanden förbättrats gjorde att lagstiftaren ansåg att det framstod som rimligt att äktenskapsåldern kunde sänkas, detta särskild eftersom det reflekterade den mer liberala synen på sexualitet och samlevnad utanför äktenskapets ramar.
Majoriteten av remissinstanserna var dock emot en sänkning av den kvinnliga äktenskapsåldern. Samtliga barnavårdskonsulenter samt en övervägande majoritet av barnavårdsnämnderna ställde sig avvisande till en sänkning. Som skäl mot sänkningen anfördes bland annat det faktum att skilsmässofrekvensen var mycket högre för unga
71 SOU 1964:35 s 49 f. 72 A SOU s 49 ff.
73 Se a SOU s 51 där det anges att det vanligaste skälet till dispens var graviditet eller att den unga flickan redan fött barn. I dessa fall godtogs graviditeten som särskilt skäl för att medge dispens.
kvinnor som gift sig innan 18 års ålder än för de kvinnor som gift sig efter 18 års ålder.74
Något annat som särskilt framhölls var bristen på andlig mognad och livserfarenhet hos unga samt det faktum att den förlängda obligatoriska skolgången innebar att kvinnor inte skulle få möjlighet att förvärva önskvärd yrkesutbildning innan giftermål.75
När det kommer till den manliga åldersgränsen var den högre än den kvinnliga på grund av att män ansågs utvecklas och mogna senare.76 Det ansågs därför rimligt att äktenskapsåldern för män sammanföll med myndighetsåldern, som var 21 år fram till slutet på 60-talet. Äktenskapsåldern för män har sällan varit föremål för debatt och remissinstanserna har ofta ansett det vara självklart att åldersgränsen är högre för män än för kvinnor. När en sänkning diskuterades i mitten på 1960-talet accepterades det av de flesta instanserna. Ett flertal instanser, däribland ett antal socialvårdskonsulenter, barnavårdskonsulenter och barnavårdsnämnder, var dock tveksamma till en sänkning, och då främst med motiveringen att det saknas skäl till att sänka åldersgränsen.77
Argumentationen vid den första tillsynen av reglerna visar att de främsta skälen till att sänka äktenskapsåldern var att göra de nordiska reglerna mer enhälliga samt att lätta arbetsbördan för dispensmyndigheter. Efter att ha vägt för och mot argumenten bedömde komitten att det inte var lämpligt att ändra äktenskapsåldrarna för varken män eller kvinnor. De övervägande skälen till beslutet tycks ha varit att den obligatoriska skolgången blivit längre och de allt högre kraven på yrkesutbildning. Varken unga kvinnor under 18 års ålder eller män under 20 års ålder ansågs därför vara erfarna eller mogna nog att ingå äktenskap. För att närma sig de övriga nordiska länderna i fråga om äktenskapsålder kunde kommittén däremot tänka sig att kompromissa genom att sänka äktenskapsåldern för män till 20 år.
När åldersgränsen återigen skulle ses över i slutet på 1960-talet var bland annat Hovrätten för övre Norrland emot en sänkning av den manliga åldersgränsen. Det främsta argumentet var bisten på allmän erfarenhet och mognad hos unga män.78
Återigen hänvisades det till att skolgången varade längre och att den allmänna livserfarenheten därför var mindre hos unga i 20 årsåldern. Hovrätten, tillsammans med andra remissinstanser, ansåg dessutom att det vore olämpligt att sanktionera äktenskap där båda makarna var omyndiga. De som argumenterade för en sänkning av den manliga åldersgränsen var bland annat de socialdemokratiska och folkpartistiska kvinno- och
74 A SOU s 52 f. 75 A SOU s 53 f. 76 A SOU s 49. 77 A SOU s 53. 78 Prop 1968:136 s 24.
ungdomsförbunden. De tryckte starkt på att samhällsutvecklingen präglades av en allt större jämställdhet mellan könen och att det därför varken fanns några sociala eller biologiska skäl till att motivera olika äktenskapsåldrar för män och kvinnor.79 I slutändan var det även den linjen som vann och förslaget röstades igenom att sänka äktenskapsåldern för män till 18 år och år 1974 sänktes även myndighetsåldern till 18 år för både män och kvinnor.
Återigen befästs det att normen har varit att män skulle gifta sig efter 21 års ålder, då de uppnått tillräcklig mognad, medan kvinnor skulle gifta sig vid 18 års ålder eller yngre eftersom de då ansågs vara fysiskt mogna nog för barnafödande. Inställningen till att flickor eller unga kvinnor gifter sig har därför aldrig varit särskilt negativ i varken samhällets eller lagstiftarens ögon. Det har snarare varit något som nästan tycks ha varit självklart. Även i förarbetena från 1960-talet, då det fanns en medvetenhet kring de fysiska riskerna av en tidig graviditet, var det inte något som lade någon vikt vid som ett motargument mot att sänka äktenskapsåldern. Tvärtom diskuterades det huruvida en sänkning av åldersgränsen med ett år verkligen skulle ha en så negativ inverkan på flickor och unga kvinnor att det gjorde det obefogat att sänka åldersgränsen. Även när unga kvinnors personliga mognad diskuterades var det främst i den bemärkelsen att de skulle vara mogna att sköta barnuppfostran och att sköta ett hem. Diskussionen kring den manliga åldersgränsen fokuserade istället främst på livserfarenhet, personlig mognad och huruvida de var mogna nog att ha ett jobb och att försörja en familj. Under 1960-talet argumenterade flera remissinstanser, motstridigt nog, emot en sänkning av den manliga äktenskapsåldern med hänvisning till brist på livserfarenhet och personlig mognad. Detta trots att den kvinnliga äktenskapsåldern då var flera år lägre och trots att det bara några år tidigare funnits funderingar på att sänka den ännu mer. Dessa argument fördes under en tidsperiod då ungefär 78 procent av alla pojkar och män över 15 år hade en inkomst och kunde försörja sig själva och dessutom kunde befinna sig i den politiska sfären och därigenom påverka lagen och samhället. Det tyder på att den manliga omognaden syftade på något annat än den kvinnliga omognaden.
Med den manliga omognaden åsyftades en personlig omognad som skulle påverka mannens liv, studier och jobbmöjligheter. Den kvinnliga omognaden tycks däremot främst ha syftat på tillräcklig mognad att föda barn och ta hand om en familj. Kvinnoidealet som fanns i samhället präglade alltså även lagstiftningen och det som samhället ansåg vara kvinnans naturliga roll, ansågs även av lagstiftaren vara en
självklarhet. Det uttrycktes visserligen en oro över att flickor och kvinnor inte skulle hinna förvärva önskvärd yrkesutbildning innan giftermål om åldersgränsen sänktes. Redan hur denna oro kommer till uttryck tyder dock på att det ansågs vara en självklarhet att en sänkt åldersgräns skulle resultera i ett ökat antal 17 åriga kvinnor som gifte sig. Oron tyder även på att tidiga äktenskap skulle leda till att många flickor skulle avsluta sina studier för att istället ägna sig åt det som samhället ansåg att kvinnor skulle ägna sig åt, nämligen att sköta familjen och hemmet.