Införandet av bestämmelserna

Många av handlingarna genom vilka en person kan tvinga någon annan att ingå äktenskap mot dennes vilja, har under en relativt längre tid varit otillåtna enligt olika straffrättsliga bestämmelser. Det har därför inte ansetts ha funnits ett behov av straffrättsliga specialbestämmelser för tvångsäktenskap eller barnäktenskap. Det skulle ju ha inneburit införande av regler som i praktiken inte skulle komma att användas eftersom situationerna redan täcks av andra rättsregler. År 2012 ändrades dock denna uppfattning och det ansågs befogat att införa särskilda regler för åtminstone tvångsäktenskap. Speciallagstiftning skulle då kunna verka normgivande samt markera allvaret i att någon tvingas ingå äktenskap mot den egna viljan. I fall rörande tvångsäktenskap är det inte ovanligt att eventuellt våld och påtryckningar utövas av personer som står offret nära, exempelvis familj eller annan nära släkt. Offret kan därför ibland tvingas välja mellan att acceptera familjen och släktens önskan eller att bryta all kontakt med dem och leva gömd. Det skyddsnät som många andra offer har, finns alltså inte nödvändigtvis när det rör sig om tvångsäktenskap, vilket gör det till ett mycket allvarligt brott. En normgivande lagstiftning skulle därför i bästa fall kunna minska trycket på dem som annars skulle riskera att bli utsatta för påtryckningar och liknande.

Specialbestämmelserna som reglerar tvångsäktenskap trädde ikraft år 2014. Det är två bestämmelser varav den ena straffbelägger äktenskapstvång och den andra vilseledande till tvångsäktenskapsresa, 4 kap 4 c-d §§ BrB. För äktenskapstvång krävs det att någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap, eller en äktenskapsliknande förbindelse, 4 kap 4 c § BrB. Redan utformningen av bestämmelsen tyder på att det krävs en hel del för att paragrafen ska bli tillämplig och att varje tänkbar påverkan utifrån inte är tänkt att träffas av bestämmelsen. Mildare former av känslomässig utpressning såsom exempelvis att sätta press på en person genom att tjata, skapa dåligt samvete eller liknande ska alltså inte anses utgöra sådant agerande som medför straffansvar. I förarbetena nämns som exempel på situationer där regeln inte är tillämplig, bland annat när en person får höra att han eller hon kommer att stötas ut ur familjegemenskapen om de inte gör som

familjen vill, att familjen blir utskämd eller att någon hotar med att ta livet av sig.144

Utöver sådana handlingar som utgör olaga tvång enligt 4 kap 4 § BrB, krävs det i praktiken att det rör sig om allvarligare påtryckningar där en person inte vågar ge uttryck för sin motvilja eller där det framstår som omöjligt att protestera.145 Till exempel kan det röra sig om situationer där en person har sådana inskränkningar i sitt livsutrymme att den egna viljan är så nedbruten att det inte är aktuellt att göra motstånd, eller där en närstående befunnit sig i en liknande situation och utsatts för allvarliga repressalier vid protest.146

Den andra bestämmelsen gäller vilseledande till tvångsäktenskapsresa. För att den ska bli tillämplig krävs det att någon genom vilseledande förmått en annan person att resa till en annan stat än den han eller hon bor, i syfte att denne genom olaga tvång eller utnyttjande av hans eller hennes utsatta belägenhet ska förmås att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. 4 kap 4 d § BrB. Något som gör bestämmelsen svårtillämpad och tillämpningsområdet snävt är att det krävs orsakssamband mellan vilseledandet, själva resan och syftet med resan; vilket ska vara att genom olaga tvång eller utnyttjande av någons utsatta belägenhet förmå dem att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande förbindelse. I förarbetena påpekades det att det kan bli svårt att visa att det är vilseledandet som har medfört att resan företagits, om en person exempelvis redan innan, regelbundet brukar besöka släktingar i utlandet.147 Med vilseledande menas att gärningsmannen lockar eller lurar offret till utlandet genom att till exempel ge sken av att det rör sig om en resa för att hälsa på en sjuk familjemedlem eller på annat vis förmedlar en felaktig uppfattning av vad som ska ske på resan. Det räcker däremot att en oriktig föreställning vidmakthålls eller förstärks, för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Situationer som är avsedda att träffas är till exempel när någon har lurats till utlandet i tron om att det var fråga om en familjeresa eller liknande, och gärningspersonen väl på plats låser in offret eller ständigt övervakar denne.148 Många gånger kan det röra sig om mycket unga personer eller barn som inte är vana vid att ta hand om sig själva eller att vara i kontakt med myndigheter och som heller inte har tillgång till sitt eget pass, id-handlingar eller egna pengar. De kan befinna sig långt ifrån en svensk ambassad och vara på en plats där det kan vara farligt att röra sig fritt utan sällskap. Det är även möjligt att lokala myndigheter såsom polis och

144 A SOU s 294 f. 145 A SOU s 295. 146 A SOU s 295 f. 147 Prop 2013/14:208 s 65.

liknande väljer att ställa sig på familjens sida, vilket innebär att offret befinner sig i en särskilt utsatt situation där det inte finns någon egentlig hjälp att få.

Inga remissinstanser var emot införandet av dessa bestämmelser. Tvärtom var det många instanser, särskilt organisationer som värnar om kvinnors och barns rättigheter, såsom Rädda Barnen, Kvinnors Nätverk, Tjejers Rätt i Samhället med flera, som tyckte att bestämmelserna borde täcka fler situationer än de föreslagna reglerna faktiskt täcker.149 Ett flertal remissinstanser påpekade dock att tillämpningen av bestämmelserna kan vara förenad med bevissvårigheter.150

Stockholms tingsrätt och Helsingsborgs tingsrätt ansåg att reglerna inte bör kriminalisera tvång eller vilseledande till äktenskapsliknande förbindelser utan endast faktiska äktenskap.151 I samband med denna kritik påpekades det att definitionen av äktenskapsliknande förbindelser är vag och att detta skulle kunna leda till tillämpningssvårigheter och bevissvårigheter. Bland andra Kvinnors Nätverk, Sveriges advokatsamfund och Åklagarmyndigheten ansåg däremot att kriminaliseringen skulle förlora i effektivitet om inte även äktenskapsliknande förbindelser omfattas.152 Eftersom många barn och unga gifts bort genom äktenskapsliknande ceremonier och inte faktiska civilrättsliga äktenskap, skulle alltför många situationer falla utanför bestämmelsens område om endast civilrättsligt giltiga äktenskap omfattades.

Specialbestämmelser infördes på grund av att fördelarna bedömdes överväga de eventuella nackdelar som påpekats under lagstiftningsarbetet. Utöver att reglerna markerar allvaret i att någon tvingas till att ingå äktenskap mot sin vilja så ansågs de även kunna bidra till att det blir lättare för familjer att kunna stå emot påtryckningar utifrån om att gifta bort familjemedlemmar.153

Reglerna trädde i kraft först år 2014 men redan år 2008 övervägdes det om det fanns ett behov för denna typ av straffrättslig reglering för tvångsäktenskap. Då ansågs det inte finns tillräckligt starka skäl för att införa sådana bestämmelser. Det lyftes bland annat fram att bestämmelserna skulle medföra att rättsordningen skulle motarbeta sig själv då lagen å ena sidan skulle godta tvångsäktenskap och å andra sidan kriminaliserade de handlingar som lett till att äktenskapet ingås.154

När bestämmelserna om tvångsäktenskap infördes ansågs det inte finnas något

149 Prop 2013/14:208 s 49. 150 A prop s 47. 151 A prop s 48. 152 A prop s 47. 153 SOU 2012:35 s 289 f. 154 SOU 2008:41 s 158.

behov av särskilda regler för barnäktenskapsbrott. Utredningen som kom fram till detta förklarade att det var svårt att utforma en praktiskt användbar regel. Det förslag som fanns år 2012 ansågs till exempel kunna tillämpas i många situationer där motivet till handlingarna i princip var irrelevant för skuldfrågan och där vem som helst kunde vara gärningsperson, däribland även barn. Vidare förklarades det att ett barnäktenskapsbrott skulle vara subsidiärt äktenskapstvång, vilket skulle innebära att tillämpningsområdet ändå vara mycket litet. Det skulle alltså i praktiken röra sig om situationer som inte nödvändigtvis bör kriminaliseras eller där straffvärdet är tveksamt.155 Det framstår därför som att ett barnäktenskapsbrott inte infördes eftersom det ansågs vara svårt att utforma en användbar bestämmelse. Argumentationen tyder dock även på att barnäktenskapsbrott inte anses vara lika allvarliga som tvångsäktenskap. Brottet skulle ju, enligt förarbetsuttalandena, bli subsidiärt äktenskapstvång.

Liksom tidigare nämnda bestämmelser om tvångsäktenskap och barnäktenskap, märks det tydligt vid en läsning av förarbetena att de straffbelagda gärningarna relaterar till invandring och utländska kulturer. Det märks i motiveringarna och argumenten i förarbetena, men även på utformningen av bestämmelserna. Det är exempelvis naturligt att en bestämmelse om vilseledande till tvångsäktenskapsresa nämner resor till utlandet samt utländska kulturer och traditioner där tvångsäktenskap och barnäktenskap förekommer. Det kanske däremot inte framstår som lika naturligt att samtliga straffrättsliga bestämmelser i Sverige som rör barnäktenskap och tvångsäktenskap, helt tar sikte på gärningar som ska ha företagits i eller förutsätter en koppling till andra stater. Äktenskapstvång enligt 4 kap 4 c § BrB kan ju enligt paragrafens lydelse endast förekomma om äktenskapet är giltigt i den stat där det ingås, den stat enligt vars lag det ingås eller den stat där minst en av makarna är medborgare eller har hemvist. Vilseledande till tvångsäktenskapsresa enligt 4 kap 4 d § BrB kan endast bli aktuellt om äktenskapet ingås i ett annat land. Trots att det finns ett visst, tämligen begränsat, utrymme att använda bestämmelserna för handlingar som företagits i Sverige, är det tydligt att lagstiftningen inte syftar till att straffbelägga svenska tvångsäktenskap. Det är de utländska äktenskapen, de utländska kulturerna och de utländska traditionerna som är problematiska.