En sammanfattning av rättsutvecklingen och analysen av rättsläget

Som undersökningen i uppsatsen visar, har barnäktenskap inte varit något ovanligt i det svenska samhället. Tvärtom fanns det länge en bild av att kvinnor skulle gifta sig mycket ungt och att de därefter skulle leva upp till bilden av idealkvinnan, en kvinna som ägnade sig åt kvinnosysslor. Även om det inte alltid uttalades uttryckligen så tycks kvinnans främsta uppgift länge ha varit barnafödande och att ta hand om familjen och hemmet. Det sättet att betrakta kvinnor lyser ofta igenom i äldre förarbeten och äldre lagstiftning.

När det fanns funderingar på att sänka den kvinnliga äktenskapsåldern på 1960-talet var huvudmålet att minska myndigheters arbetsbörda. Dispensärendena hade ökat i antal och lagstiftaren ville underlätta myndigheternas arbete samt göra processen mindre krånglig för flickor som ville ingå äktenskap innan de uppnått äktenskapsåldern. Trots att både myndighetsåldern och den manliga äktenskapsåldern vid den tidpunkten var 21 år, var lagstiftaren inte ens lite obekväm med att diskutera en sänkning av den kvinnliga åldersgränsen till endast 17 år. Eftersom majoriteten av remissinstanserna var emot ålderssänkningen genomfördes lagändringen inte. Myndigheterna som hade ansvar för barnomsorg var särskilt negativa till sänkningen. Det hänvisades bland annat till brist på mognad och livserfarenhet hos unga och till att flickor inte skulle hinna förvärva önskvärd yrkesutbildning innan giftermål om åldersgränsen sänktes. Även om remissinstanserna var negativa till sänkningen av åldersgränsen, tyder den framförda oron på att de flesta remissinstanserna utgick från att en sänkt äktenskapsålder skulle resultera i att fler flickor skulle välja att gifta sig tidigare. Det tycks dessutom ha varit någorlunda självklart för både remissinstanserna och lagstiftaren att flickor som gifter sig, inte fortsätter sina studier utan istället ägnar sig åt det kvinnan i familjen ska ägna sig åt, nämligen kvinnosysslor. Att förarbetsuttalandena kan tolkas på detta vis får både stöd av samhällets bild av idealkvinnan och av det faktum att endast 26 procent av den kvinnliga befolkningen över 15 års ålder faktiskt kunde försörja sig själva på 1960-talet. När äktenskapsåldern blev gemensam för både män och kvinnor berodde det till stor del på bland annat de socialdemokratiska och folkpartistiska kvinno- och ungdomsförbunden. Organisationerna som kämpade för rättvisa och ett mer jämställt

samhälle ansåg att det varken av sociala eller biologiska skäl var motiverat med olika äktenskapsåldrar för män och kvinnor. Det fanns dock fortfarande en allmän motvilja att sänka den manliga åldersgränsen. Den motviljan fanns hos allt från domstolar och andra juridiska organisationer, till socialvården och barnvården. När förarbetena studeras närmare framstår det som att det ansågs saknas skäl att sänka den manliga åldersgränsen. Männen sågs nämligen som omogna, och den omognaden skulle påverka familjens status i samhället och familjens försörjningsförmåga. Det var då befogat att vara emot en sänkning av den manliga åldersgränsen. Den kvinnliga omognaden, den påverkade däremot endast familjens interna förhållande, och det var ju inte lika viktigt för samhället och lagstiftaren, vilket kanske kanske kan förklara varför det inte var lika otänkbart att sänka den kvinnliga äktenskapsåldern.

Från 2000-talet och framåt skiftades fokus från svenska barnäktenskap till utländska barnäktenskap. I en studie av förarbetena framstår det som en plötslig förändring då 1960-talets förarbeten ofta utgick ifrån att barn som ingår äktenskap gör det av fri vilja, medan 2000-talets förarbeten helt plötsligt utgick ifrån att barnen på något vis hade utsatts för tvång från antingen föräldrarna eller släkten. En annan plötslig skillnad var att barnäktenskap och tvångsäktenskap nästan enbart diskuterades som problem som hade sin grund i utländska kulturer och religioner. De svenska barnäktenskapen hade aldrig tidigare benämnts som barnäktenskap, de utländska förklarades däremot uttryckligen vara barnäktenskap och ansågs dessutom vara ytterst problematiska.

I viss mån är det möjligt att argumentera för att den svenska rätten, innan 2000-talet, strävade efter att hindra barn från att ingå äktenskap. Giftomannasamtycket skulle kunna utgöra ett exempel på det. Enligt förarbetsuttalandena gjorde ju giftomannasamtycket det möjligt för föräldrar att hindra barn från att gifta sig allt för tidigt. En överblick över hur samhället såg ut vid denna tidpunkt antyder dock att svenska flickor och kvinnor kunde tvingas gifta sig för att rädda sitt och familjens anseende vid en eventuell graviditet. Detta nämndes däremot aldrig i förarbetena och det ansågs helt enkelt inte vara ett problem innan de utländska barnäktenskapen ökade i antal.

När barnäktenskap och tvångsäktenskap diskuterades i senare förarbeten framstår det därför ibland som att barnäktenskap och tvångsäktenskap aldrig har förekommit i Sverige och att heder och ära är fullständigt främmande för vårt rättssystem och samhälle. Möjligtvis kan det stämma att det är främmande för rättssystemet. Barnäktenskap och tvångsäktenskap diskuterades ju inte på samma sätt som de diskuteras i dag och de definierades inte heller på samma sätt som de definieras i dag.

Däremot var det bevisligen så att flickor och kvinnor kunde gifta sig i Sverige från 17 års ålder på 1960-talet, trots att de ännu var långt ifrån myndighetsåldern. Ingenstans i varken rättens eller samhällets ögon ansågs dessa äktenskap utgöra barnäktenskap. Den press att gifta sig som vissa flickor och kvinnor upplevde när de blev gravida utanför äktenskapets ramar, utgjorde inte tvångsäktenskap, det var ju bara en del av den svenska kulturen och det svenska samhället.

Samtidigt som det svenska samhället och den svenska rätten har sett ut som den har sett ut, så går det inte att förneka att både samhället och rätten har utvecklats mycket de senaste 20-30 åren. I takt med att det internationella skyddet för barns rättigheter och de mänskliga fri- och rättigheterna har ökat, har även synen på barnäktenskap och tvångsäktenskap förändrats i Sverige. Det har ständigt införts fler bestämmelser för att motverka eller åtminstone försvåra uppkomsten av barnäktenskap och tvångsäktenskap. Trots att det var möjligt att ingå barnäktenskap fram till år 2014, krävdes det efter år 2004 att parterna hade särskilda skäl. Graviditet eller närhet till äktenskapsåldern utgjorde inte längre en garanti för beviljad dispens. Det infördes dessutom en bestämmelse som möjliggjorde omedelbar äktenskapsskillnad för det fall att det skulle framkomma att det rörde sig om barnäktenskap eller tvångsäktenskap. För att täcka upp där annan lagstiftning inte räckte till infördes även straffrättsliga bestämmelser mot tvångsäktenskap.

Bilden som senare förarbeten förmedlar av barnäktenskap och tvångsäktenskap som förkastliga företeelser, återspeglas även i samhället. När dispensmöjligheten begränsades och därefter togs bort var det få remissinstanser som motsatte sig dessa förändringar. Samhället och lagstiftaren var överens om att barnäktenskap är förkastligt och att det måste motverkas. Utöver de få kristna organisationer som faktiskt ansåg att möjligheten till dispens bör finnas kvar i lagtext, var det endast Fredrika Bremer Förbundet som var skeptisk till förslaget, och då endast av den anledningen att det kunde leda till att allt fler barn skulle föras till utlandet och bli bortgifta. I lagstiftningsarbetet på senare tid har lagstiftaren ständigt tvingats väga denna risk för ökad utsatthet mot konsekvenserna av att fortsätta tillåta barnäktenskap och tvångsäktenskap. Argumenten för förändring har ständigt varit att öka skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap och att markera att sådana äktenskap är förbjudna. Argumenten mot ny lagstiftning har oftast rört eventuella tillämpningsproblem på grund av bestämmelsernas utformning. Det har även funnits en oro över huruvida olika förbud mot barnäktenskap och tvångsäktenskap faktiskt skulle skydda de som skulle skyddas

eller om det skulle försvåra deras livssituation ännu mer. Frågan som lagstiftaren ställt sig har ständigt varit om den nya regleringen kommer att skydda de utsatta utländska flickorna från fortsatta påtryckningar och utsatthet, eller om det kommer att leda till att de riskerar att befinna sig i en ännu svårare situation?

Endast i ett avseende har en senare lagändring mötts av visst motstånd från remissinstanser. Lagregeln som gör det möjligt att vägra erkännande av utländska äktenskap fick kritik från många lagkunniga, däribland Lagrådet och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Bestämmelsen har gjort det möjligt att ogiltigförklara vissa utländska äktenskap som inte hade kunnat ogiltigförklaras om de hade varit svenska äktenskap, en ordning som många ansåg vara inkonsekvent. Trots detta infördes den nya bestämmelsen. Att utländska och svenska äktenskap behandlas olika försvarades med att barnäktenskap och tvångsäktenskap svårligen ansågs kunna ingås enligt svensk rätt, det fanns därför inte samma behov av regler om ogiltigförklarande av sådana äktenskap. Visserligen är det svårare att ingå barnäktenskap i Sverige än i utlandet, men sådana äktenskap kan ändå uppkomma. Det är dessutom inte lika svårt att ingå tvångsäktenskap eftersom det inte finns något egentligt förbud mot att ingå sådana äktenskap i Sverige. Om parterna till vigselförrättaren säger att samtycke finns till giftermålet, finns det få övriga spärrar som hindrar uppkomsten av ett äktenskap. De straffrättsliga reglerna kan döma den som tvingat någon annan att ingå äktenskap. Det resulterar däremot inte i att äktenskapet som sådant blir ogiltigt. För att upplösa äktenskapet krävs det äktenskapsskillnad, vilket innebär att äktenskapet bedöms vara giltigt trots att det varit ett tvångsäktenskap. På samma sätt måste barnäktenskap upplösas genom äktenskapsskillnad om ett giltigt barnäktenskap kommer till stånd i Sverige.

Även svensk praxis kan förmedla en något tudelad bild av barnäktenskap och tvångsäktenskap. När situationerna är extrema och nästintill snarlika de situationer som förarbetena ansett ska träffas av bestämmelser, tycks domstolen gå på förarbetenas linje och förkasta barnäktenskap och tvångsäktenskap. I andra situationer framstår det dock som att andra intressen kan ha vägt tyngre än att skydda barn och unga vuxna mot barnäktenskap och tvångsäktenskap. Bilden av att dessa företeelser är fullständigt förkastliga för det svenska samhället, en bild som ofta framhävs i förarbetena, är därför kanske inte direkt överensstämmande med verkligheten. Särskilt tydligt blid detta vid en mycket övergripande jämförelser med våldtäktsdomar och utvecklingen av våldtäktsbrottet i Sverige. Vid en sådan jämförelse märks det att kvinnlig ärbarhet och

heder väldigt ofta, om än aldrig uttryckligen, har dykt upp i både lagstiftning, förarbetena och praxis, och att det än i dag kan dyka upp på diskreta sätt.

Med tiden har barnäktenskap och tvångsäktenskap övergått till att anses vara utländska fenomen och utländska problem. Det beror däremot som märkts inte på att barnäktenskap eller tvångsäktenskap inte har förekommit i Sverige utan på att de inte ansågs vara problematiska och på att de har definierats och diskuterats på ett annat sätt än det görs i dag. Förr användes inte begreppen barnäktenskap och tvångsäktenskap i samma utsträckning eller på samma sätt som det används idag. Heder diskuterades inte som tillhörande den svenska kulturen eller traditionen. Det hedersrelaterade våld och förtryck som ofta diskuteras i dag är en mer långtgående och extrem version av den heder och ärbarhet som tidigare framkommit i svensk rätt. Våldet och förtrycket kan utövas av flera närstående och resultera i utfrysning, våld och död. Det är därför fullt befogat att problematisera och diskutera hedersrelaterat våld och förtryck som relativt nya fenomen. Dessa har ju till största del inte tidigare utretts i den svenska rätten, trots att de kan ha förekommit i samhället.