De straffrättsliga bestämmelserna i praxis

10.2.1 Lundfallet – B 1903-16

Fallet gäller en ung kvinna som hade blivit tillsammans med en man som hennes familj inte accepterade. Det ledde till att fadern utsatte henne för både hot och våld i ca två års tid. Under en familjesemester i Afghanistan, där familjen hade sina rötter, tvingades hon att, mot sin vilja, gifta sig med en man som familjen hade valt ut. Utöver det våld som kvinnan utsatts för så hade hennes far och dennes vän dessutom hotat hennes pojkvän och utsatt denne för olaga frihetsberövande, misshandel, sexuellt ofredande samt rån och utpressning.

Efter att ha fastställt att äktenskapet, som hade ingåtts i Afghanistan, var giltigt, gick domstolen vidare till att bedöma om detta kommit till stånds genom tvång eller utnyttjande av kvinnans belägenhet. En första förutsättning var att äktenskapet måste ha ingåtts mot hennes vilja. Sådant som var av betydelse för bedömningen var att hon redan innan resan till Afghanistan hade varit i kontakt med ungdomsmottagningen och där berättat om hur dåligt hon mådde på grund av sin situation. Hon hade då bland annat uppgett att hennes telefon hade konfiskerats och att hon hade isolerats av sina föräldrar som dessutom läst hennes privata meddelanden. I nära anslutning till resan hade hon även pratat om sin oro över att bli tvingad att gifta sig mot sin vilja samt berättat att hon mådde så dåligt på grund av sin situation att hon övervägde att ta sitt liv. Även efter resan till Afghanistan ska hon ha tagit kontakt med Migrationsverket och meddelat att hon blivit tvångsgift.

Domstolen anförde att det framstod som orimligt att all denna kontakt och annan mejlkontakt med pojkvännen om hur dåligt hon mådde skulle vara en komplott för att sätta dit föräldrarna.

Omständigheterna som domstolen tog fasta på när den avgjorde att hon befunnit sig i en utsatt situation, var bland annat att hon länge försökt dra ut på att åka till Afghanistan. Att hon åkte berodde främst på att hon blivit försäkrad om att hon kunde tacka nej till olika friare om hon inte ville gifta sig med dem. Väl på plats hade hon dock talat om för sin faster och sin mor att hon inte ville gifta sig, utan att få någon hjälp av dessa. Hon var obekant med många i huset där hon bodde och hade ingen realistisk möjlighet att resa iväg och lämna landet eller att vända sig till lokala myndigheter.

Hennes enda alternativ var alltså att foga sig efter familjens vilja och att gifta sig.

10.2.2 Västeråsfallet – B 3440-17

Fallet handlar om en 19 årig kvinna som blivit tvångsgift i Kurdistan. Hennes familj ogillade att hon blev tillsammans med en kille när hon var 17 år. De förlovade sig för familjens skull men när förlovningen bröts så började hennes far angripa henne både fysiskt och psykiskt genom att bland annat kalla henne för glåpord, spotta på henne och slå henne. När familjen skulle resa till Kurdistan följde hon med efter en försäkran från hennes far om att han inte skulle göra något mot henne under resan. Det framkom dock snabbt att det var tänkt att hon skulle gifta sig med sin kusin i Kurdistan och väl där lyssnade ingen när hon sa att hon inte ville gifta sig. Efter mycket hot och våld lät hon sig tillslut bli bortgift för att undvika att bli utsatt för ännu mer fysiskt våld. Under tiden i Kurdistan lyckades hon och hennes bror komma i kontakt med en person i GAPF, riksorganisationen mot hedersvåld, som gav dem stöd och försökte hjälpa henne komma tillbaka till Sverige. Hennes föräldrar greps av polisen när de återvände till Sverige och i ett försök att få henne att hjälpa dem komma ut ur fängelse, ordnade fadern så att även hon kunde komma tillbaka till landet.

Både fadern och modern dömdes för äktenskapstvång då domstolen ansåg att kvinnans berättelse fick stöd av den skriftliga bevisningen i form av konversationerna mellan kvinnan och hennes bror, konversationerna mellan kvinnan och GAPF samt konversationerna mellan brodern och GAPF. Domstolen gick inte närmare in på vilka omständigheter som ansågs styrka att rekvisiten i 4 kap 4 c § BrB var uppfyllda. Det är heller inte uppenbart om domskälen innebär att föräldrarna tvingat henne till äktenskapet eller att de utnyttjat hennes utsatta belägenhet. Däremot är det tydligt att omständigheterna i fallet är sådana som enligt förarbetena ska medföra att bestämmelsen blir tillämplig. Exemplevis hade kvinnan blivit både psykiskt och fysiskt misshandlad, ingen lyssnade till hennes protester när hon förklarade att hon inte ville gifta sig och fadern hade tagit hennes pass när hon befann sig i ett nytt land där hon inte visste vilka regler som gällde.

I både Västeråsfallet och Lundfallet rörde det sig om mycket extrema situationer där det förekommit både hot och våld. I båda fallen fanns det skriftlig bevisning som styrkte omständigheterna. Båda kvinnorna hade aktivt försökt förhindra äktenskapen genom att

ta kontakt med myndigheter eller hjälporganisationer och de hade båda gifts bort i utlandet där de inte haft tillgång till sina pass och inte heller haft någon realistisk möjlighet att ta sig därifrån.

10.2.3 Karlstadsfallet – B 763-16

Karlstadsfallet gäller försök till äktenskapstvång. Föräldrarna till ett 14 årigt barn gick, efter påtryckningar från släkten, med på en förlovning mellan deras då 13 åriga dotter och hennes 23 åriga kusin. Senare hölls en fest där ett äktenskapskontrakt skrevs och hennes kusin började kort därefter hälsa på och sova över hos familjen.

Något som skiljde detta fall från de tidigare nämnda, utöver offrets låga ålder, var att det var oklart om festen och äktenskapskontraktet hade inneburit att flickan och kusinen ingått en äktenskapsliknande förbindelse eller om det rörde sig om en förlovning. För att någon ska kunna dömas för äktenskapstvång enligt 4 kap 4 c § BrB krävs det att ett äktenskap eller en liknande förbindelse har uppkommit, en förlovning skulle därför inte träffas av bestämmelsen. Efter att ha beaktat omständigheterna kom tingsrätten fram till att det inte var ställt utom rimligt tvivel att det rörde sig om en äktenskapsliknande förbindelse. Det stod dock klart att parterna varit på väg att ingå en sådan förbindelse, vilket innebar att det blev aktuellt att pröva om det gick att döma för försök till äktenskapstvång.

För att bestämmelsen skulle bli tillämplig krävdes det att förbindelsen hade ingåtts mot flickans vilja, och att hon tvingats ingå äktenskapet eller att någon hade förmått henne till det genom att utnyttja hennes utsatta belägenhet.

Tingsrätten ställde sig inledningsvis frågande till vilken betydelse ett så ungt barns vilja egentligen kunde ha, kunde ett barn verkligen samtycka till och förstå innebörden av ett äktenskap? Utan att fastna vid denna fråga avgjorde domstolen snabbt att det åtminstone måste ha varit klart för hennes föräldrar att hon inte ville ingå den äktenskapsliknande förbindelsen.

Det ansågs vara tydligt att flickan hade utnyttjats i en utsatt belägenhet eftersom hon vid tidpunkten för kontraktsskrivandet ännu inte hade fyllt 14 år och eftersom hon utsatts för så starka påtryckningar från sina närmaste.

10.2.4 Sundsvallsfallet – B 1382-17

Fallet handlar om en 15 årig flicka och ensamkommande flyktingbarn som ingått en äktenskapsliknande förbindelse. Åklagaren yrkade att flickans bror, hans fru och en kvinna på flyktingboenden skulle dömas för äktenskapstvång.

Hovrätten bedömde att flickan befunnit sig i en utsatt belägenhet eftersom hon hade kommit till landet som flykting tillsammans med sin bror och dennes hustru och var beroende av dem. Hon var endast 15 år gammal och tvingades stå ut med att det ständigt skvallrades om henne på boendet. Det fanns dessutom förväntningar eller krav på att hon skulle gifta sig. Domstolen ansåg det dock inte vara bevisat att de tilltalade hade utnyttjat hennes utsatta belägenhet för att förmå henne att ingå äktenskapet. I domen fokuserade Hovrätten mycket på att flickans berättelse inte var fullständigt begriplig för rätten. Domstolen ansåg det exempelvis inte vara självklart att flickans situation på boendet i kombination med ständiga synpunkter på hur hennes skulle uppträda och bete sig samt upprepade samtal om ett eventuellt äktenskap, utgjorde sådana omständigheter att det blev aktuellt att döma till äktenskapstvång. Det var inte heller självklart att det var broderns och dennes hustrus ageranden som varit de mest pådrivande faktorerna.

Skillnaderna mellan detta fall och Karlstadsfallet är inte särskilt framträdande. De mest uppenbara skillnaderna är att flickan i det aktuella fallet var två år äldre samt att det här var brodern och dennes fru som var åtalade för brott medan det var föräldrarna i det andra fallet. I Karlstadsfallet uttryckte sig domstolen mycket tydligt och förklarade nästan omedelbart att det var tydligt att flickan hade utnyttjats då hon befunnit sig i en utsatt belägenhet. Detta med hänvisning till hennes låga ålder samt att hon varit utsatt för påtryckningar från sina närmaste. Situationen tycks alltså inte skilja sig mycket mellan dessa två fall. Berodde då den fällande domen i Karlstadsfallet på flickans mycket låga ålder? Berodde den på att det var föräldrarna som ansågs utöva påtryckningarna? Kanske bedömdes denna kombination av mycket låg ålder och påtryckningar från föräldrar och släktingar särskilt motivera en fällande dom. Eller berodde Hovrättens skeptiska uttalanden i Sundsvallsfallet på bevisningen snarare än omständigheterna?

En jämförelse av domarna leder till fler frågor än svar. Varför skiljer sig utgångarna när omständigheterna är snarlika? Det är ju inte svårt att föreställa sig att flickan i Sundsvallsfallet, en flykting som endast hade sin bror och broderns fru att förlita sig på,

som bodde på ett boende där hon utsattes för skvaller och upplevde stora begränsningar i livsutrymmet, upplevde att hon inte hade några andra reella möjligheter än att gifta sig när förslaget ständigt presenterades för henne av dem hon litade mest på.

11 En sammanfattning av rättsutvecklingen och