Möjligheten för barn att ingå äktenskap fanns kvar till år 2014 då dispensmöjligheten togs bort ur lagtexten. Att dispensmöjligheten togs bort berodde på samhällsutveckling som skett under de senaste 50 åren. Det var nämligen inte lika många som ansökte om dispens och ännu färre som faktiskt beviljades det. Dessutom hade skyddet för barns rättigheter, kvinnors rättigheter samt de mänskliga friheterna och rättigheterna ökat. Samhällsutvecklingen skedde gradvis tills det inte längre framstod som vettigt att hävda att barnäktenskap är förbjudet och samtidigt låta det finnas undantag för just detta i lagstiftningen.
Det som uppgavs vara det främsta motivet till att ta bort möjligheten till dispens var viljan att skydda barn mot allt vad ett äktenskap innebär, både de personliga och rättsliga verkningarna.113 Det upprepades att det var viktigt att markera att intresset av att skydda barn ska väga tyngre än kulturella och religiösa hänsyn.114 Det poängterades att även om en person som är under 18 år uttryckt en vilja att ingå äktenskap, behövde det inte nödvändigtvis betyda att det varit ett självständigt beslut. Tvärtom kunde det vara resultatet av direkta eller indirekta påtryckningar från familj eller omgivning.115
Med hänsyn till risken för påtryckningar att ansöka om dispens ansågs det vara särskilt viktigt att, även i lagtext, förtydliga att det inte är tillåtet eller önskvärt att personer under 18 år ingår äktenskap. Att antalet sökta och beviljade dispenser sjunkit rejält de senaste 50 åren gjorde det än mer omotiverat att behålla möjligheten till dispens.116
Ett argument för att behålla dispensmöjligheten var att äktenskapsreglerna annars
112 Se SOU 1964:35 s 50 och Prop 1973:32 s 96 jfr SOU 2012:35 s 202 ff som visar att betydligt fler ansökte och beviljades dispens under 1960- och 1970-talen än under tidiga 2000-talet. Tidigare beviljade dispens i sådan hög grad att lagstiftaren övervägde att sänka den kvinnliga äktenskapsåldern, något som definitivt inte på kartan från 2000-talet och framåt.
113 Prop 2013/14:208 s 23. 114 A prop s 24.
115 A prop s 24.
116 A prop s 23 jfr Prop 1964:35 s 49 ff där en sänkning av äktenskapsåldern diskuterades på grund av det ökade antalet dispensäktenskap som beviljats.
skulle kunna uppfattas som exkluderande för olika minoritetsgrupper där andra normer råder. Där nämndes etniska och religiösa minoriteter särskilt. Det lyftes även fram att särskilt unga flickor kunde komma att riskera att utsättas för hot, våld och utstötning om de blev gravida eller hade en sexuell relation utan att vara gifta. Utan möjlighet till dispens från åldersgränsen kunde det finnas en ökad risk för att dessa flickor frivilligt eller under tvång skulle åka utomlands för att där gifta sig.117
De övervägningar som gjordes var huruvida det var viktigare att lagstiftningen var tolerant mot minoritetsgrupper med andra normer och traditioner eller om det var viktigare att samtliga barn, även de i minoritetsgrupper, skulle omfattas av lagens skydd mot barnäktenskap. Att lagändringen bedömdes vara motiverad berodde till stor del på att det ansågs vara viktigt att det skydd som äktenskapsåldern utgör, även skyddar dem som faktiskt riskerar att utsättas för påtryckningar att gifta sig mot sin vilja.118
När förslaget var under utredning, accepterades det av majoriteten av remissinstanserna. De som var negativa till förslaget var bland andra Fredrika Bremer Förbundet, Romersk-katolska kyrkan samt Sveriges kristna råd. Fredrika Bremer Förbundet var emot förslaget eftersom det oroade sig över att förslaget skulle kunna leda till att allt fler unga istället frivilligt eller under tvång skulle resa utomlands för att gifta sig.119 Eftersom antalet dispensansökningar redan hade gått ned under 2000-talet, bedömdes den risken däremot inte vara påtaglig. Då så få sökte och beviljades dispens kunde det antas att de som frivilligt eller under tvång åkte utomlands för att gifta sig, gjorde detta redan innan dispensbestämmelsen tagits bort. Situationen utan bestämmelsen skulle därför i stort sett bli densamma, förutom att lagstiftaren i och med ändringen ännu tydligare skulle markera att svensk rätt inte accepterar barnäktenskap.
Även Romersk-katolska kyrkan och Sveriges kristna råd var emot förslaget men av den anledningen att synen på lämplig ålder för äktenskap varierar och att en fast åldersgräns utan möjlighet till dispens inte tog hänsyn till kulturella eller religiösa hänsyn.120 Däremot framgick det redan av tidigare förarbeten att kulturella och religiösa skäl inte längre skulle utgöra skäl att bevilja äktenskapsdispens. Det var ju just detta som lagstiftaren strävade efter att undvika i och med lagändringen.
Återigen märks det hur argumentationen skiljer sig från den på 1960-talet när lagstiftaren övervägde att sänka äktenskapsåldern för flickor till 17 år. Då övervägdes
117 Se SOU 2012:35 s 206 ff. 118 A SOU s 210.
119 Prop 2013/14:208 s 24. 120 A prop s 23 f.
det om barnäktenskap skulle tillåtas på grund av att myndigheterna var överarbetade. Lagstiftaren ville dessutom forma sig efter hur samhället såg ut på den tiden. Antalet barnäktenskap hade ökat och därför ansågs det nödvändigt att även sänka äktenskapsåldern för att underlätta sådana äktenskap. Nu skiljdes det istället på svenska och utländska barnäktenskap och det påpekades flertal gånger att det var viktigt att skydda barn i minoritetsgrupper från att bli bortgifta mot sin vilja. En distinkt ”vi” och ”dem” retorik hade alltså utvecklats i förarbetena. Där poängterades det upprepade gånger att vi inte tillåter barnäktenskap och att vi måste skydda barn från dem, de med de trångsynta kulturerna och traditionerna.