3 Konsumentskyddets form vid finansiell leasing
4.4 Ändring av leasingavgiften .1 Inledning
För både leasetagaren och leasegivaren är leasingavgiftens storlek av framstående betydelse. Det är ofta en enkelt jämförbar siffra och om avgiften skulle höjas, eller riskerar att höjas kanske konsumenten, om denne insett detta tidigare, hade tagit ett annat erbjudande. Är man redan bunden vid ett avtal är en förhöjd avgift knappast något välkommet. Kanske innebär den höjda avgiften att konsumenten hamnar i be-talningssvårigheter eller tvingas omstrukturera sin ekonomi. En viktig fråga som ska diskuteras i det här avsnittet är därför om, och i så under vilka förutsättningar, det överhuvudtaget är tillåtet för leasegivaren att höja leasingavgiften.
4.4.2 Allmänt om leasingavgiften
På vilket sätt och på vilka grunder leasingavgiften beräknas kan variera. Som nämnts tidigare sätts avgiften ofta så att den täcker hela eller delar av leasingobjektets an-skaffningskostnad, räntekostnader, administrativa kostnader, risk och vinst. Utöver dessa poster så kan leasingavgiften också anpassas så att olika tjänster, som exem-pelvis service och underhåll, ingår.108 För leasegivaren är en viktig del av avtalet möj-ligheten att göra avskrivningar, vilket även det kan vara en del av kalkylen. De upp-räknade kostnadsposterna ska på inget sätt uppfattas som uttömmande, utan inom avtalsfrihetens gränser står det parterna fritt att beräkna leasingavgiften, likt alla andra priser, utefter vilka faktorer som helst.
Enligt Finansbolagens förenings standard för god sed vid privatleasing stadgas att det i ett leasingavtal tydligt bör anges hur hög leasingavgiften är, hur många gånger och med vilka förfallodatum som avgiften ska erläggas samt vad som ingår i avgif-terna.109 Eftersom leasingavgiften kan vara både rörlig och fast (se mer nedan) bör det tydligt anges om avgiften kan variera samt hur en eventuell rörlig avgift
108 I diskussionen ang. olika typer av leasing i kap. 2.2 klargjordes att bl.a. beroende på vilka grunder som avgiften beräknas och vad som ingår i avgiften eller inte så har det arbetats fram en rad begrepp så som full- och restvärdeleasing, fullserviceleasing etc.
nas.110 Branschstandarder är på inget sätt rättsligt bindande, men kan ändå antas ut-göra ett relevant underlag för den domstol som i framtiden kan komma att döma i en tvist i den aktuella frågan.111
Vid ingåendet av långvariga avtal får man anta att parterna, särskilt näringsidka-ren, inser risken för att priser kan förändras, att inflationen ständigt pågår och att många faktorer kan göra ett pris som betraktas som rimligt vid avtalsslutet efter en tid upplevs som allt mer orimligt. För att minimera sådana risker är ett verktyg att använda sig av en prisregleringsklausul. En sådan klausul knyter priset (exempelvis leasingavgiften) till någon relevant faktor, så som exempelvis konsumentprisindex, referens- eller marknadsräntan eller något annat som är passande att knyta priset i det enskilda fallet till.112 Om marknadsräntan skulle öka med 10 procent kan det ex-empelvis innebära att leasingavgiften ska höjas med 3 procent. Det kan även tänkas att prisregleringsklausulen ger den ena parten rätt att under vissa i avtalet specifice-rade omständigheter höja priset, exempelvis därför att produktionskostnaderna gått upp eller på grund av skattepolitiska beslut. Från konsumentperspektiv finns ett in-tresse av att på förhand kunna bedöma både risken för att priset höjs men också hur stor en eventuell prishöjning kan bli.
4.4.3 Ändring av leasingavgiften
En ändring av leasingavgiften är ett ingrepp i avtalets absoluta kärna. Villkoret är av central betydelse för både konsument och näringsidkare och det borde i regel krävas att avtalet tydligt medger sådana förändringar för att det ska vara tillåtet att ändra avgiften. Enligt 17 § KkrL är räntesatsen (som i princip är priset för att låna pengar) i ett kreditavtal fast om inget annat avtalats. Någon motsvarande regel om vad som in dubio gäller vid leasing saknas, även om det ligger nära tillhands att tillämpa 17 § KkrL analogt. En annan lösning är att genom tillämpning av den så kallade oklar-hetsregeln, åtminstone när det är fråga om standardavtal upprättade av
110 Se nr 5 i Finansbolagen förenings serie, God sed i finansbolag – Privatleasing p. 7. 111 Jfr. diskussionen ang. god sed som rättslig standard i kap. 1.4.
ren, välja den för konsumenten mest fördelaktiga tolkningen.113 I de allra flesta avtal framgår det dock i regel om avgiften är rörlig eller fast, vilket även krävs enligt stan-darden för god sed vid privatleasing.
Vidare kan man fråga under vilka förutsättningar det överhuvudtaget är motiverat och skäligt att förändra leasingavgiften. Om en ändringsgrund som anges i avtalet är oskälig kan avtalet, som redovisats ovan, komma att jämkas enligt 36 § AvtL och/eller förbjudas enligt 3 § AVLK.
I MD 2009:35 kom domstolen att bedöma tre olika typer av prisändringsklausuler i standardavtal i konsumentförhållanden på internet- och telefonmarknaden. Det första villkoret (i) gav näringsidkaren rätt att när som helst höja priset med 10 pro-cent utan att bindningstiden på 3 månader ändrades. Det andra villkoret (ii) gav bo-laget rätt att i enstaka fall höja priset med upp till 100 procent i syfte att ”säkra kvali-teten på leveranserna av tjänsterna”. Det tredje villkoret (iii) var av force majeure-karaktär och innebar att näringsidkaren under avtalsperioden kunde ändra priserna om kostnaderna ökat väsentligt på grund av ändrade förhållanden som bolaget inte kunde råda över och inte rimligen förutse. Omständigheter utanför näringsidkarens kontroll exemplifierades med ”beslut av myndighet, nya eller ändrade lagar och för-fattningar, eller höjda priser från underleverantörer och nätägare”. Konsumenterna hade rätt att skriftligen säga upp avtalet med 15 dagars uppsägningstid. Vid bedöm-ningen av villkor (i) och (ii) tog domstolen stöd i MD 1981:17 i vilket domstolen bland annat uttalat att ”som en grundläggande princip måste gälla att avtalade priser ska hållas och att utrymmet för prishöjningar därför bör förbehållas sådana höjning-ar som härrör från förhållanden vilka säljhöjning-aren saknhöjning-ar möjlighet att råda över och som säljaren inte heller kan förutse. Vidare bör höjningar endast få ske vid kvalifice-rade kostnadsökningar”. Eftersom villkor (i) och (ii) gav näringsidkaren oinskränkt rätt att ensidigt höja det avtalade priset och stred mot den i praxis presenterade sy-nen på prishöjningsklausuler fastslog domstolen att villkoret var oskäligt. Det fak-tum att konsumenten kunde säga upp avtalet med anledning av prishöjningen änd-rade inte bedömningen. Vad gäller villkor (iii) ansåg domstolen att även det var
113 Oklarhetsregeln är lagstadgad i fråga om standardavtal genom 10 § AVLK. För ytterligare om oklar-hetsregelns ställning och tillämpning se ex. Lehrberg, Avtalstolkning kap. 9.2.
oskäligt då det ansågs alltför vidsträckt och inte heller gav konsumenten motsva-rande rätt till prissänkningar.
I NJA 2005 s. 142 kom HD att bland annat tolka en räntejusteringsklausul i ett kommersiellt leasingavtal.114 Villkoret stadgade att om ränteläget där leasegivaren fi-nansierade sin verksamhet skulle ändras, hade leasegivaren rätt att ensidigt höja lea-singavgiften i motsvarande mån. HD godtog förvisso klausulen men fastslog att klausulen skulle tillämpas lojalt och konsekvent vilket innebar att ”[r]ätten att höja leasingavgiften vid en ränteuppgång motsvaras således av en skyldighet att sänka av-giften vid en räntenedgång”. Detta får förstås så att leasingavav-giften kan komma att såväl över- som understiga det ursprungliga beloppet och att det föreligger en plikt att också sänka avgiften när det är påkallat.115
Av den grundläggande princip som presenterades i MD 1981:17 och återuppre-pats i MD 2009:35 gäller att prishöjningar i princip endast är tillåtet för höjningar som härrör från förhållanden som säljaren saknar möjlighet att råda över och som säljaren inte heller kan förutse.116 Dessutom får höjningar enligt den uttalade princi-pen endast ske vid kvalificerade kostnadsökningar. Vad som ligger i kravet på att ökningen ska vara ”kvalificerad” är oklart och man kan fråga sig om uttalandet bör ges generell räckvidd och tillämpas även för klausuler som tillåter prissänkningar. Det kan ju exempelvis vara motiverat att låta pris fluktuera i såväl höjande som sän-kande riktning i konsumentförhållanden även om förändringen inte är kvalificerad, så görs exempelvis för rörliga el-avtal. Det bör i linje med NJA 2005 s. 142 krävas att samtliga villkor som ger en leasegivare rätt att höja leasingavgiften också bör ålägga leasegivaren motsvarande plikt att, när omständigheterna är motsatta, sänka avgiften. Det bör inte ligga på konsumenten att aktivt se till att avgiften sänks, utan det intresset bör bevakas av leasegivaren.117
114 Fallet har kommenterats förtjänstfullt i litteraturen, se bl.a. Zackariasson, Överdebiterad leasingavgift –
tolkningsfrågor och ansvarsfrågor, JT 2005/06 s. 166 ff. och Persson, Radanmärkningar till NJA 2005 s. 142,
s. 355 ff.
115 Zackariasson, a.a. s. 171 f.
116 Ledning för kontrollbedömningen kan möjligen hämtas från kontrollansvarsbedömningen enligt 14 och 30 §§ KköpL. Se ex. Ramberg & Herre, Allmän köprätt, uppl. 8, s. 200 ff.
117 Jfr. Zackariasson, Överdebiterad leasingavgift – tolkningsfrågor och ansvarsfrågor, JT 2005/06 s. 171 f. En fråga som lämnas utan närmare kommentar är om leasegivaren är skyldig att informera leasetagaren