3 Konsumentskyddets form vid finansiell leasing
4.5 Leasetagarens rätt att säga upp avtalet i förtid .1 Inledning
Vid leasing binder sig konsumenten till förpliktelser som löper över en relativt lång period. Leasetagaren kan med hänsyn till detta ha ett intresse av att på grund av ex-empelvis ändrade förhållanden få avtalet att upphöra i förtid. Från leasegivarsidan är intresset av att ge konsumenten en sådan rätt i regel svalt. Detta kan motiveras av att leasegivaren, i viss mening, endast är en finansiär som normalt inte har någon orga-nisation för att ombesörja omdisponering av återlämnade leasingobjekt.118 Dessu-tom beräknas leasingavgiften utifrån att avtalet ska fullföljas. Om avtalsförhållandet avbryts i förtid innebär det att de kostnader som eventuellt uppstår på grund av av-brytandet ska fördelas mellan parterna. Det kräver ofta att leasingobjektet värderas i förtid, varvid diskrepans mellan vad som redan ”avbetalats” genom leasingavgifterna och vad objektets reella värde är kan uppstå, något som kan leda till implikationer vad gäller leasetagarens eventuella ersättningsansvar.119 I det här kapitlet kommer därför leasetagarens rätt att säga upp avtalet på grund av ändrade förhållanden att diskuteras.
4.5.2 Leasetagarens rätt att säga upp avtalet på grund av ändrade förhållanden
En grundläggande förmögenhetsrättslig utgångspunkt och huvudregel är att varje part ensam får stå risken för att den framtida händelseutvecklingen blir oförmån-lig.120 Huvudregeln har emellertid undantag, det är inte rimligt att varje avtalsförplik-telse måste uppfyllas oavsett vad som inträffar efter avtalsslutet.121 Ett undantag principen om pacta sunt servanda kan exempelvis grunda sig på 36 § AvtL, där det av lagtexten bland annat framgår att senare inträffade förhållanden ska beaktas. Med
om ändringar av avgiften, och i så fall om det gäller för både ändringar i höjande och sänkande rikt-ning. Om spörsmålet hänvisas läsaren till SOU 1994:120 kap. 4.4.2.
118 Som motargument kan i vissa fall hävdas att leasegivare har ett sådant tätt samband med leverantö-ren att de åtminstone funktionellt närmast kan beskrivas som en enhet.
119 Spörsmålet behandlas i kap. 4.7 nedan.
120 I NJA 1985 s. 178 uttalade HD bl.a. att: ”part i ett avtal måste regelmässigt själv stå risken för att hans förutsättningar för avtalet är felaktiga. Ett rättsfall som diskuterats omfattande i förhållande till förutsättningslärans plats i den svenska rättsordningen. Se även Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 198.
stöd av 36 § AvtL kan även de påföljder som kan följa av en uppsägning i förtid komma att jämkas. Vidare kan parterna i avtalet instifta villkor som på ett eller annat sätt reglerar ändrade förhållanden, exempelvis genom klausuler som ger part rätt att häva vid vissa omständigheter. Exempel på sådana villkor är så kallade force ma-jeure-klausuler.
Vid bedömningen om ett villkor blivit oskäligt på grund av ändrade förhållanden enligt 36 § AvtL menar Ramberg & Ramberg att konkret ledning kan hämtas från UNIDROIT Principles art. 6.2.1–6.2.2, PECL 6.111 och DCFR III-1:110 som i stort överensstämmer med svenska rättsprinciper.122 Ramberg & Ramberg samman-fattar förutsättningarna för jämkning med anledning av ändrade förhållanden i föl-jande sex punkter:
1. Avtalsbalansen rubbas väsentligt; och
2. det inträffade var oförutsebart för den drabbade parten vid tiden för avtalets ingående; och
3. den drabbade parten inte vid avtalets ingående borde ha räknat med att hän-delsen kunde komma att inträffa; och
4. den drabbade parten inte borde ha förebyggt konsekvenserna av händelseut-vecklingen; och
5. den drabbade parten inte själv hade kontroll över händelseutvecklingen (end-ast i UNIDROIT Principles); och att
6. risken inte lämpligen bör bäras av den drabbade parten.123
Utrymmet för jämkning på grund av ändrade förhållanden får i allmänhet sägas vara förhållandevis snävt, särskilt när det rör sig om kommersiella förhållanden. I kon-sumenträttsliga sammanhang finns möjligen ett något större utrymme för konsu-menten att på grund av ändrade förhållanden befrias från ersättnings- och/eller pre-stationsskyldighet. I det följande kommer frågan om man vid tillämpning av 36 § AvtL möjligen bör ta ledning främst av den så kallade läran om socialt prestations-hinder (eller social force majeure), som arbetats fram av Wilhelmsson inom
122 Se även Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 199. 123 A.a. s. 199 ff.
sen för den sociala civilrätten.124 Med sociala prestationshinder menas i korthet om-ständigheter som sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa m.m. som oförutsett drabbar en konsument utan att hen själv bär skuld och som i regel förorsakar betalningssvårig-heter och/eller betalningsdröjsmål.125 Det bör redan här klargöras att läran är kon-troversiell och att någon avtalsrättslig princip om socialt prestationshinder enligt svensk rätt sannolikt inte finns.126 Visst utrymme får läran emellertid genom 8 § första stycket RänteL enligt vilken förpliktelsen att betala ränta kan jämkas om en ”gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som gäldenären inte har kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och skulle en skyldighet att betala full ränta med anledning av dröjsmålet med hänsyn till detta vara oskälig”. Värt att notera är att jämkningen endast kan ske av räntan, och alltså inte kapitalbeloppet. Dessutom framgår av förarbetena att jämkning endast bör ske i, förhållandevis kvalificerade, undantagsfall.127 Jämkningsmöjligheten enligt 8 § RänteL bryter emellertid mot den vedertagna förmögenhetsrättsliga principen att gäldenären bär ett strikt ansvar för sin betalningsförmåga.128
Vid leasing åtar sig konsumenten långsiktiga förpliktelser och under avtalstiden kan mycket tänkas hända som innebär att leasetagaren vill säga upp avtalet i förtid. Samtidigt är konsumenten redan vid avtalsingåendet medveten om att avtalet är långvarigt och har därmed tagit risken för att ändrade förhållanden kan leda till ett sämre utfall än förväntat.129 Åtminstone vid fullvärdeleasing kan vidare anföras att riskerna för ändrade förhållanden bör fördelas på samma sätt som vid köp, varvid utrymmet för jämkning blir snävt.130 Å andra sidan talar de skäl som ligger bakom läran om socialt prestationshinder för att man även vid leasing, åtminstone i
124 Willhelmsson, Social civilrätt kap. 5. Se även Bärlund, Sociala prestationshinder i konsumentavtal. Vidare kan nämnas att i Norge har ett standardavtal för konsumentleasing framförhandlats av den norska motsva-righeten till Konsumentverket och relevant branschorganisation enligt vilket en typ av social force ma-jeure utgör grund för leasetagarens förtida uppsägning med en månads uppsägningstid. Se mer härom Kalamees & Lilleholt, Early Termination of Consumer Contracts for the leasing of Cars under Estonian and
Nor-wegian Laws s. 554.
125 Bärlund, a.a. s. 1.
126 Se ex. Bernitz, Standardavtalsrätt s. 178, Sandgren, En social civilrätt? – del 1, JT 1992/93 s. 456 ff. 127 Prop. 1986/87:72 s. 19 f.
128 Mellqvist & Persson, Fordran & Skuld s. 83. 129 Jfr. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 204. 130 Jfr. a.st.
tagsfall, bör kunna jämka de förpliktelser som normalt skulle åläggas konsumenten vid en förvisso avtalsstridig uppsägning. En sådan lösning finner visst stöd av 8 § RänteL.
Avslutningsvis kan konstateras att konsumentens rätt att säga upp avtalet, utan uttryckligt stöd i avtalet, får sägas vara litet. Det bör emellertid inte uteslutas att för det fall att leasetagaren skulle drabbas av så kallad social force majeure kan tänkas att leasetagarens eventuella ersättningsskyldighet kan komma att jämkas enligt 36 § AvtL.
4.5.3 Bör leasetagarens rätt att säga upp avtalet i förtid stärkas?
En grundläggande skillnad mellan köp och hyra är att hyrestagaren, till skillnad från köparen, har rätt att i förtid säga upp avtalet och återlämna objektet i förtid om denne inte längre har nytta av det. Vid leasing föreligger i regel ingen uppsägnings-rätt för leasetagaren, vilket innebär att konsumenten i princip binder sig till samma ekonomiska förpliktelser som vid ett kreditköp.131
Enskilda konsumenter kan ha svårigheter att överblicka det relativt långvariga och komplexa leasingavtalets innebörd och dess ekonomiska konsekvenser, något som talar för att konsumenter bör ha uppsägningsrätt, åtminstone i mer kvalifice-rade fall.132 Tar man istället den kreditköprättsliga karaktären av leasingen som ut-gångspunkt för sin analys framstår uppsägningsrätt utan ersättningsansvar istället som en märklig lösning. Har äganderätten väl övergått bör den i regel inte återgå.
I leasingutredningen föreslogs att leasetagaren vid konsumentleasing skulle ges rätt att när som helst, men som tidigast efter ett års löptid och med en månads upp-sägningstid, säga upp leasingavtalet i förtid och återlämna objektet. Vid uppsägning-en skulle bestämmelserna om återtagande i 27 och 28 §§ 1992-års KkrL att tilläm-pas.133 Förslaget blev under remissgången ifrågasatt, även av aktörer utanför lease-givarkretsen, för att stå i strid med leasingens grundläggande karaktär av
131 SOU 1994:120 s. 463.
132 A.st. 133 A.st.
ringsform.134 En sådan reglering riskerade enligt vissa remissinstanser leda till att lea-sing riskerade att missgynnas i förhållande till kreditköpet på ett sådant sätt att det till och med skulle kunna leda till att konsumentleasing helt skulle sluta användas.135
Från konsumentskyddsperspektiv finns skäl att tillse att de konsekvenser som kan följa av enskilda konsumenters bristande förmåga att överblicka en så avancerad av-talstyp som leasingavtalet inte drabbar konsumenten alltför hårt. En lagstadgad upp-sägningsrätt kan antas uppnå ett sådant resultat. Dessutom kan en sådan rätt även vara ett sätt för att skydda konsumenter mot konsekvenserna av plötsliga föränd-ringar i tillvaron, exempelvis vid uppkomsten av sociala prestationshinder. Det ligger emellertid inte i konsumentkollektivets intresse att en uppsägningsrätt leder till att det inte längre är möjligt att leasa egendom till ett rimligt pris, eller överhuvudtaget. Vid utformandet av en eventuell framtida uppsägningsrätt bör därför bland annat dessa intressen vägas mot varandra, varvid konsumenten åtminstone bör ges rätt att säga upp avtalet när, förhållandevis kvalificerade, sociala prestationshinder uppstår.