Trepartsförhållandet .1 Inledning

Eftersom det vid finansiell leasing är tre parter som är inblandade kan frågan om vem som är ansvarig för vad komma att bli mer komplex än vad som annars är fal-let. Avtalsbrotten från leasegivaren eller leverantören mot leasetagaren kan huvud-sakligen bestå av att inte avlämna objektet, att avlämna det för sent eller att objektet är behäftat med fel. För konsumenten är det av central betydelse att kunna göra på-följder gällande i dessa situationer. Frågan i ett sådant läge är mot vem (om någon) leasetagaren kan vända sig mot med sina problem och göra påföljder gällande. Le-asetagaren står inte i direkt avtalsrelation med leverantören och leasegivaren friskri-ver sig i regel från ansvar för lefriskri-verans och objektets beskaffenhet eftersom denne menar sig vara en ren kreditgivare/finansiär i affären. Risken finns då att konsumen-ten hamnar i ett läge där dennes möjligheter att göra påföljder gällande är små eller obefintliga. I det följande kommer därför frågan om giltigheten av en sådan friskriv-ning och möjligheten för konsumenten att vända sig direkt mot leverantören, trots att avtal med denne saknas, att diskuteras.

4.2.2 Leasegivarens friskrivning

Leasegivaren är leasetagarens direkte avtalspart och det är från konsumentens hori-sont en naturlig utgångspunkt att det är med denne som eventuella påföljder kan gö-ras gällande. Från leasegivarens perspektiv är synen i regel en helt annan; denne intar

endast rollen som en kreditgivare/finansiär (och inte uthyrare) och har varken in-tresse eller förmåga att ta ansvar för dröjsmål eller fel och friskriver sig därför från sådant ansvar. Istället brukar konsumenten rådas (och ibland ges rätt) att vända sig direkt mot leverantören. Frågan är dock om en sådan friskrivning är giltig, eller om villkoret kan jämkas enligt 36 § AvtL och/eller förbjudas enligt 3 § AVLK.

Spörsmålet har ett tätt samband med konsumentens möjligheter att göra påfölj-der gentemot leverantören gällande på ett sätt som tillgodoser dennes behov av skydd. Den övergripande avvägningen står huvudsakligen mellan å ena sidan lease-tagarens intresse av att enkelt och effektivt kunna göra påföljder gällande och å andra sidan leasegivarens intresse av att endast ikläda sig rollen och ta ansvar som en kreditgivare. Om alltför tungt ansvar skulle landa på leasegivaren riskerar leasing som produkt att öka i pris eller kanske helt försvinna från marknaden, vilket varken är i konsument- eller näringsidkarkollektivets intresse. Så kan exempelvis tänkas bli fallet om ett finansbolag åläggs skyldighet att ombesörja avhjälpandet av fel trots att det ligger helt utanför den typiska verksamheten och innebär mycket höga kostna-der. I ett sådant läge är det möjligen lämpligare om det ansvaret vilar på leverantö-ren. Ur konsumentskyddsperspektiv är det viktiga i sammanhanget att konsumen-tens rätt till avhjälpande inte försvagas eller försvåras. Så kan tänkas bli fallet om det för konsumenten är oklart vem som bär ansvar för vad eller om det blir konsumen-ten som får bära risken för leverantörens och/eller leasegivarens misstag.

Det saknas direkt tillämplig lagstiftning och relevant HD-praxis vad gäller frågan om en leasegivares friskrivning vid konsumentleasing.94 I 29 § KkrL finns i förhål-lande till kreditköpsavtal en tvingande regel som bland annat ger kredittagaren rätt att framställa samma invändningar mot kreditgivaren på grund av köpet som han el-ler hon kan göra mot säljaren. En bestämmelse som alltså innebär att en kreditta-gare, oavsett om någon friskrivning finns i kreditavtalet, kan göra samma invänd-ningar mot kreditgivaren som mot säljaren. Utifrån regeln kan flera tänkbara

94 I NJA 1988 s. 230 behandlades frågan om leasegivarens friskrivning för felansvar i näringsidkarförhål-landen, i fallet lades dock tillsynes stor vikt vid parternas jämbördiga ställning och fallet bör inte ges nå-gon relevans i konsumenthänseende, se i samma riktning Möller, Civilrätten vid finansiell leasing s. 99.

gislut för frågan om en leasegivares friskrivning tänkas.95 I propositionen uttalade sig departementschefen också positivt vad gäller utrymmet för analog tillämpning av regeln.96 I leasingutredningen förs, mot bakgrund av relevanta förarbetsuttalanden och underrättspraxis, bland annat följande resonemang.

”Mot bakgrund härav och generalklausulmotivens uttalanden, om analog tillämpning av tvingande regler i fall som det aktuella,97 kan sägas att leasegivares friskrivning vid konsumentleasing regelmässigt bör underkännas som oskälig åtminstone i den ut-sträckning som ger konsumenten sämre rätt än som följer av 16 § konsumentkredit-lagen. Mot leverantören torde motsvarande gälla i fråga om konsumentköplagens fel- och dröjsmålsregler. Detta innebär att leasetagaren mot leasegivaren bör kunna göra gällande alla invändningar om fel och dröjsmål som han enligt köpeavtalet mellan le-asegivaren och leverantören och jämlikt konsumentköplagen kan göra gällande mot leverantören.”98

Som jag förstår resonemanget innebär det att leasegivarens friskrivning är oskälig om den antingen friskriver leasegivaren från ansvar som leasetagaren självständigt enligt köpeavtalet (mellan leverantör och leasegivare) kan göra gällande mot leveran-tören eller ansvar som leasetagaren enligt KköpL kan göra gällande direkt gentemot leverantören. Den springande punkten vid bedömningen av friskrivningsklausulens skälighet blir då om klausulen innebär att leasetagarens möjlighet att göra påföljder gällande mot leasegivaren är sämre än möjligheterna att göra påföljder gällande gentemot leverantören. Resonemanget innebär med andra ord att konsumenten får göra samma invändningar mot leasegivaren (kreditgivaren) som mot leverantören (säljaren), varför frågan om konsumentens rätt gentemot leverantören blir högaktu-ell.

4.2.3 Leasetagarens rätt gentemot leverantören

Eftersom det saknas något avtal mellan leasetagaren och leverantören krävs en an-nan grund för att leasetagaren ska ha rätt att göra påföljder gällande gentemot leve-rantören. Härvid kan flera metoder tänkas. En sådan är att leverantören utfäster sig

95 Frågan om analog tillämpning av 16 § i 1992-års KkrL, vilken i relevant hänseende motsvaras av 29 § i gällande KkrL, har diskuterats av Möller, Civilrätten vid finansiell leasing s. 104. Möller gör i det hänseen-det skillnad mellan direkt och indirekt leasing (se hänvisningarna i not 19 ang. begreppen). Här förbi-gås den nyansen och det är endast indirekt leasing som behandlas.

96 Se prop. 1991/92:83 s. 81.

97 Eriksson & Lambertz, Konsumentkrediter – Kommentar till 1992 års konsumentkreditlag s. 196. 98 SOU 1994:120 s. 153. Se även Möller, a.a. s. 105 som återupprepar citatet.

att svara direkt mot leasetagaren (vilket i princip kan ses som ett avtal vid sidan om köp och leasingavtalet). En svaghet med en sådan lösning är att det krävs att leve-rantören går med på att bära ett sådant ansvar. En annan metod är att leasegivaren överlåter sin rätt enligt köpavtalet till leasetagaren, varvid leasetagaren kan göra lea-segivarens rätt gällande mot leverantören. En svaghet är härvid att, om inget annat framgår, omfattas inte leasetagarens eventuella skador. Dessutom följer leasegiva-rens rättigheter dispositivt av KöpL och är alltså inte anpassat efter konsumenträtts-liga förhållanden. En tredje metod är att leasegivaren ger leasetagaren fullmakt att företräda denne mot leverantören. Ett fjärde sätt att möjliggöra för konsumenten att vända sig mot leverantören är att leasetagaren i köpavtalet ges en självständig rätt att göra påföljder gällande mot leverantören (tredjemansavtal).99 Av samtliga presente-rade alternativ är det tydligt att leasetagaren, om denne inte är vaksam i förhandling-arna och redan då kan tillgodose sitt eget intresse, i hög utsträckning är utlämnad till leverantören och leasegivarens välvilja. För att leasetagaren ska ha rätt att vända sig direkt mot leverantören krävs enligt samtliga metoder att leverantören och/eller lea-segivaren ger leasetagaren en sådan rätt.

En annan metod som kan tänkas är att konsumentens rätt att vända sig mot leve-rantören grundar sig på en okodifierad rättsregel. En sådan kan möjligen skapas ge-nom en analog tillämpning av 29 § KkrL. Ett inledande problem vid en analogi från 29 § KkrL är att bestämmelsen utgår från att konsumenten, som vid ett kreditköp, alltid har rätt att göra sin rätt gällande mot säljaren enligt KköpL eftersom köpavta-let då ingås direkt mellan konsument och säljaren. Så är inte falköpavta-let vid finansiell lea-sing eftersom det då är leasegivaren som intar rollen som köpare (dessutom som nä-ringsidkare), varför en rad oklarheter uppstår. En möjlig analogi, som förvisso sträcker sig en bit från 29 § KkrL, är att låta leverantören ändå bära ansvar för dröjsmål och fel enligt reglerna i KköpL gentemot leasetagaren.100 Från leverantö-rens håll kan konsumenträttsliga krav från leasetagaleverantö-rens håll visserligen komma

99 För ytterligare om styrkor och svagheter med respektive metod se Möller, Civilrätten vid finansiell leasing s. 102.

100 Vilket möjligen är så meningen ”Mot leverantören torde motsvarande gälla i fråga om konsument-köplagens fel och dröjsmålsregler” i SOU 1994:120 s. 153 ska förstås.

plötsligt, denne har ju slutit avtal med leasegivaren och dessutom på en som ut-gångspunkt jämbördig spelplan med KöpL som primär dispositiv bakgrundsrätt. Det är förmodligen dock endast i undantagsfall som leverantören inte har insikt, el-ler åtminstone har skäl att misstänka, att affären med leasegivaren också involverar en leasetagare som kan vara en konsument. Ur konsumentskyddsperspektiv är det dessutom centralt att konsumenten har tillräckliga möjligheter att göra påföljder gäl-lande. Åtminstone i de fall som leverantören gått in i köpavtalet med vetskap om att objektet skulle leasas ut till en konsument, kan man tycka att denne och/eller lease-givaren borde utrett hur ansvaret för eventuella dröjsmål och fel skulle fördelas mel-lan dem. Att näringsidkarsidan skulle vara helt friskriven från sådant ansvar kan inte accepteras.

Några säkra slutsatser om och i så fall hur en analog tillämpning av 29 § KkrL i den aktuella situationen skulle gå till går inte att dra.101 I praktiken kan dock antas att konsumenterna i regel ges åtminstone någon, men förmodligen försvagad, rätt att vända sig mot leverantören i de fall leasegivaren friskriver sig från ansvar genom nå-gon av de ovan uppräknade metoderna. Dessa metoder innebär dock att leasetaga-rens möjligheter att göra påföljder gällande direkt mot leverantören i hög utsträck-ning är avhängigt att leasegivaren och/eller leverantören på något sätt uttryckt en vilja att ge konsumenten en sådan rätt. En sådan ordning är inte önskvärd sett ur konsumentskyddsperspektiv och man kan fråga sig om det ändå inte vore lämpligt att genom en förvisso långtgående analog tillämpning av 29 § KkrL tillförsäkra kon-sumenten rätt att göra påföljder gällande så om beskrivits ovan.

4.2.4 Konsumenten i trepartsförhållandet

Rättsläget vad gäller giltigheten av leasegivarens friskrivning och konsumentens rätt att vända sig mot leverantören får, så som ovan beskrivits, i hög grad sägas vara oklart. För det fall att konsumenten inte ges rätt att vända sig mot leverantören, samtidigt som leasegivaren friskriver sig från ansvar riskerar konsumenten att bli stående med ett leasingobjekt behäftat med fel eller själv få stå risken för en

nad leverans som beror på någon av de övriga parterna. En sådan ordning vore ur konsumentskyddsperspektiv otillfredsställande.

I leasingutredningen föreslogs att leasetagaren i förhållande till leverantören skulle ha rätt att göra gällande påföljder enligt KköpL som om leverantören sålt objektet direkt till konsumenten.102 Vad gäller leasegivarens ansvar föreslogs att 16 § i 1992-års KkrL skulle tillämpas som om leasegivaren varit kreditgivare vid ett konsument-kreditköp.103 Med en sådan ordning skulle ansvaret för leverantören komma att skärpas. Då det är leasegivaren (en näringsidkare) som köper objektet så gäller KöpL dispositivt, och inte KköpL. Dessutom skulle leverantören riskera att få anspråk rik-tade mot sig från två håll (från leasegivaren och leasetagaren) även om något dubbelt ansvar knappast kan komma ifråga. För leasegivaren skulle förslaget innebära att den ordning som möjligen följer kan och bör nås genom en analog tillämpning av 29 § KkrL gälla även idag. Även leasegivarens ansvar skulle med andra ord utökas. Enligt min mening vore en sådan ordning påkallad och välavvägd. Utredningens förslag skulle leda till ett ökat konsumentskydd och säkra konsumentens rätt att bland annat göra påföljder gällande när leasingobjektet är behäftat med fel eller levereras med dröjsmål. En lagstiftningsåtgärd skulle inte bara undanröja stora delar av den osä-kerhet som råder kring gällande rätt utan också innebära att konsumenten erhåller ett välbehövligt konsumentskydd.