Leasetagarens ersättningsskyldighet .1 Inledning

När leasingavtalet avslutas i förtid på grund av omständigheter hänförliga till lease-tagaren blir denne i regel ersättningspliktig gentemot leasegivaren. Oaktat om avtalet upphör genom en uppsägning eller hävs på grund av leasetagarens kontraktsbrott kan en rad frågor komma att bli aktuella. Den övergripande frågan i det här avsnittet är vad som bör ersättas av leasetagaren och hur en eventuell ersättning bör beräk-nas. En särskild fråga som behandlas är hur leasingobjektet bör värderas.

4.7.2 Ersättningsskyldighetens omfattning

En allmän utgångspunkt vid beräkningen av en avtalsbrytande parts skadeståndsan-svar är att den part som drabbats av ett avtalsbrott ska försättas i samma ekono-miska läge som om avtalet fullgjorts (det positiva kontraktsintresset).149 Avdrag från skadeståndet kan i så fall ske bland annat därför att den drabbade avtalsparten gjort besparingar med anledning av avtalsbrottet.150 En part som lidit skada på grund av motpartens avtalsbrott är enligt allmänna avtals- och skadeståndsrättsliga principer skyldig att vidta rimliga åtgärder för att begränsa sin skada.151

Ibland kan skadestånd enligt det positiva kontraktsintresset bli synnerligen be-tungande för den avtalsbrytande parten. För det fall att leasetagarens ersättningsan-svar skulle beräknas till det positiva kontraktsintresset skulle det exempelvis inne-bära att samtliga leasingavgifter inklusive eventuella räntepålägg, transportkostnader, administrativa kostnader etcetera skulle betalas trots att objektet återlämnats. För att undvika en betungande ersättningsplikt är det vanligt att parter i avtal begränsar och specificerar vad skadeståndsansvaret ska omfatta. Vidare förekommer även i lag att ersättningsansvaret begränsas på olika sätt, särskilt i konsumentförhållanden.

149 Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 243. 150 A.a. s. 245.

Vid leasing till konsumenter kan man på goda grunder anföra att utgångspunkten att leasegivaren är berättigad att få ersättning enligt det positiva kontraktsintresset bör frångås. Vid hävning kan säljaren enligt 41 § KköpL kräva skadestånd enligt en skälighetsbedömning och enligt 12 kapitlet 42 § JB har hyresvärden rätt till skade-stånd i motsvarande situation. Den skada som kan tänkas uppstå för leasegivaren torde främst bestå av att objektet under viss tid inte kan leasas ut och inbringa lea-singavgifter. Samma skada kan uppstå då konsumenten avbeställer en tjänst, säger upp ett hyresavtal eller avbeställer ett leasingobjekt. Även om leasegivarens skada i normala fall inte kan tänkas bli särskilt stor, ofta torde ett leasingobjekt kunna bli ut-leasat igen eller nyttjas på andra sätt, kan det framstå som strängt att ålägga leaseta-garen ett ansvar för det positiva kontraktsintresset. Särskilt i de fall konsumenten har vägande personliga skäl att inte fullfölja avtalet – exempelvis vid kvalificerade fall av social force majeure.152

En möjlig analogi är att beräkna leasetagarens ersättningsskyldighet med ledning från avbeställningsreglerna för närliggande avtalstyper. Här kan särskilt nämnas be-stämmelserna i 41 § KköpL, 42–44 §§ KtjL och 29 § i lagförslaget enligt Ds 2010:24. Inte enligt någon av dessa normer ges näringsidkaren ersättning motsvarande det positiva kontraktsintresset. Istället kan sägas att gemensamma nämnare är att nä-ringsidkaren ges ersättning för dels redan nedlagda kostnader, dels kostnader som uppstår på grund av att avtalet avbryts och i viss utsträckning även utebliven vinst. Den särskilt intressanta kostnadsposten är den sista, utebliven vinst. Enligt 41 § första stycket punkt 3 begränsas skadeståndsansvaret så att säljaren endast bli ersatt för utebliven vinst utifrån vad som är skäligt, varvid man bland annat bör beakta möjligheten för säljaren att sälja samma vara till en annan köpare. Enligt 42 § andra stycket KtjL gäller som utgångspunkt att näringsidkaren vid konsumentens avbe-ställning har rätt till ersättning för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förluster på grund av att han har underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrättat sig efter uppdraget. För det arbete som skulle ha utförts för den avbeställande konsumentens

räkning ges ersättning alltså endast för kostnader (för exempelvis material), medan den uteblivna vinsten endast ersätts om näringsidkaren hade kunnat ta på sig arbete på annat håll eller annars inrättat sig efter uppdraget. Enligt Bengtssons förslag till hyreslag gäller att ersättning utgår för den förlust som uthyraren gått miste om ge-nom att inte kunna hyra ut saken till annan, varvid ersättningen kan jämkas om er-sättningsskyldigheten med hänsyn till omständigheterna är oskälig. Det bör även återigen nämnas att ersättningsskyldigheten alltid bör beräknas med beaktande av den allmänna principen om att den skadelidande parten ska begränsa sin skada.

Av det presenterade materialet framgår det tydligt att på konsumenträttens om-råde gäller i princip att konsumentens ersättningsansvar sällan beräknas till det fulla positiva kontraktsintresset. Vidare har HD i NJA 2002 s. 644, vilket gällde en kurs-deltagares betalningsskyldighet för kursavgifter när denne hoppat av kursen, genom analog tillämpning av KtjL:s regler begränsat skadeståndsskyldigheten till ett belopp beräknat enligt 42 § KtjL. Ersättningsansvar beräknat till det positiva kontraktsin-tresset bör därför heller inte gälla vid leasing. En rimlig ordning vore istället att, i linje med NJA 2002 s. 644, beräkna leasetagarens ersättningsansvar till ett belopp som ger leasegivaren ersättning för förfallna och obetalda leasingavgifter, kostnader med anledning av avtalsbrottet och ersättning för den förlust som följer av att lea-singobjektet inte leasas ut under viss tid. Det innebär att de leasingavgifter som åter-står vid avtalets upphörande ersätts i den utsträckning leasegivaren inte med rimliga ansträngningar kan begränsa sin skada genom att exempelvis leasa ut objektet på nytt eller sälja det till ett högre pris än vad som vore möjligt om avtalet fullföljts.

4.7.3 Skäligheten av en i standardavtal förekommande klausul om förtida uppsägning

I vissa standardavtal förekommer klausuler som ger leasetagaren rätt att efter en viss tid, eller enligt överenskommelse med leasegivaren, säga upp avtalet i förtid.153 Kon-sumenten får då ersätta dels redan förfallna och obetalda leasingavgifter men även andra kostnader enligt avtalet, exempelvis administrativa kostnader och onormalt

153 Stycket bygger på avtalen i Konsumentverkets tillsynsärenden med dnr. 2017/786 & dnr. 2017/1236. Liknande villkor finns vidare även i några av de avtal som granskats i studentuppsatserna Morén & Orebjörk, Leasing - Ett lönsamt finansieringsalternativ eller en kostsam fälla? och Hjalmarsson & Ågren,

slitage. Vad gäller de kvarstående icke förfallna leasingavgifterna åläggs konsumen-ten att betala cirka 30–40 procent, dock minst ett visst belopp.154 I det här avsnittet är avsikten att diskutera skäligheten av en sådan schabloniserad modell.

Fördelen med den schabloniserade modellen är att det för både konsument och näringsidkare på förhand är enkelt och tydligt att räkna på de ekonomiska konse-kvenserna av att avtalet upphör i förtid. En svaghet är dock att det, åtminstone i un-dantagsfall, kan tänkas att konsumentens skadeståndsansvar överskrider det som skulle gällt enligt den ordning som presenterats i kapitel 4.7.2.155 Under sådana om-ständigheter finns risk att leasegivaren gör en vinst på konsumentens bekostnad ge-nom att både få den schabloniserade ersättningen och dessutom leasingavgifter från en tillkommande leasetagare. En sådan ordning bör i regel anses vara oskälig i den mån leasegivarens totala intäkter överstiger vad som skulle erhållits om avtalet fort-löpt avtalstiden ut.156 Eftersom det schabloniserade beloppet ska jämföras med ett hypotetiskt händelseförlopp kan emellertid allvarliga bevissvårigheter tänkas uppstå. Med en schabloniserad modell undviks sådana problem, vilket bör leda till att scha-bloniserade modeller i regel ändå bör godtas, åtminstone i den utsträckning det inte visar sig att de är alltför stränga mot konsumenten. För det fall att en schabloniserad modell används bör det åligga leasegivaren att visa att den schabloniserade mo-dellen, i jämförelse med beräkningen enligt kapitel 4.7.2, åtminstone typiskt sett, inte är till nackdel för konsumenten.157

4.7.4 Beräkningen av leasingobjektets värde

Vid beräkningen av leasetagarens ersättningsskyldighet är värderingen av leasingob-jektet en central del. Eftersom leasetagaren tillgodoräknas leasingobleasingob-jektets värde vid

154 Även enligt det av Finansbolagens förening framtagna dokumentet om god sed vid privatleasing hävdas att en sådan schabloniserad modell är förenlig med god sed, se nr 5 i Finansbolagen förenings serie, God sed i finansbolag – Privatleasing p. 5: ”det är förenligt med god sed att tillämpa en schablo-niserad modell, exempelvis en procentsats av återstående leasingavgifter, som nära återspeglar vad det hade kostat att ingå ett leasingavtal (inklusive den aktuella körsträckan), för en leasingperiod som mot-svarar tiden fram till och med att den förtida uppsägningen får effekt och objektet återlämnats”. 155 I extrema fall kan även tänkas att det positiva kontraktsintresset överskrids.

156 Jfr. Hellner, Leasing, allmänna avtalsvillkor och jämkning s. 220.

157 Jfr. a.st. Här kan alltså den i not 154 anförda skrivningen att det räcker med ett värde som ”nära åter-speglar vad det hade kostat att ingå ett leasingavtal” ifrågasättas. En ordning som leder till att konsu-menten betalar mer än det positiva kontraktsintresset torde i princip aldrig kunna anses vara skäligt.

tidpunkten för återlämnandet är det centralt ur konsumentskyddssynpunkt att en sådan beräkning inte riskerar att värdet beräknas vara lägre än skäligt.

En närliggande bestämmelse som i princip oförändrad bör kunna tillämpas ana-logt är 41 § KkrL enligt vilken stadgas att ”Vid avräkningen ska köparen tillgodorä-knas varans värde vid återtagandet. Värdet berätillgodorä-knas efter vad kreditgivaren kan an-tas få ut genom att på lämpligt sätt sälja varan”. Objektets värde ska alltså beräknas på grundval av det marknadsvärde som objektet hade vid återtagandetidpunkten. Leasetagaren skyddas från att värdet blir oskäligt lågt genom kravet på att den fak-tiska eller hypotefak-tiska försäljningen ska ske på ett lämpligt sätt.158 Även från leasegi-varsidan bör en sådan ordning kunna accepteras. Enligt min mening bör 41 § KkrL tillämpas analogt vid beräkningen av leasingobjektets värde. Villkor som leder till att leasingobjektet ges ett lägre värde än vad som skulle följt av en sådan tillämpning bör i regel anses vara oskäligt.