3 Konsumentskyddets form vid finansiell leasing
4.3 Prekontraktuell information
Ett leasingavtal är komplext, långvarigt och ofta relativt betungande. Den konsu-ment som är på väg att ingå ett leasingavtal är därför i stort behov av att utreda och undersöka vad avtalet och affären innebär. Är det leasingobjektet man behöver? Har man råd? Vilka risker finns? Är det bättre att köpa saken på kredit? Vad händer om räntan höjs eller om leasetagaren blir arbetslös? Dessa är bara några av de frågor som man noga bör överväga innan man ingår ett leasingavtal.
102 SOU 1994:120 s. 460. Förslaget bör ses mot bakgrund av att definition av finansiell leasing i leasing-utredningen förutsätter att leverantören har vetskap om att objektet ska leasas ut till en konsument, a. bet. s. 459.
I marknadsföringen framställs ofta privatleasing av bil som ett för konsumenten mindre krävande alternativ till att köpa bil.104 Så kan också ofta vara fallet, konsu-menten slipper exempelvis att stå vissa risker vid leasing som hen måste göra vid kontant- och kreditköp. Men även om så är fallet är en leasingaffär en förhållandevis avancerad affär som kräver att konsumenten både klarar av att tillskansa sig tillräck-lig information och utifrån den informationen dessutom klarar av att ta ett rationellt beslut.105 Att det huvudsakliga ansvaret för detta ligger på konsumenten är självklart, men i vissa frågor kan det vara svårt för konsumenter att få fram relevant informat-ion och på ett tillfredställande sätt kunna bearbeta informatinformat-ionen. Mot bland annat den bakgrunden har näringsidkare i vissa fall ålagts skyldigheter som varit avsedda att tillgodose konsumentens intresse av att dennes beslut är välgrundat och ration-ellt. Exempelvis åläggs näringsidkaren i 8 § KkrL att i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ge konsumenten information om ett antal för avtalstypen centrala punkter i skriftlig eller annan varaktig och läsbar form. Genom att konsumenten får ett var-aktigt läsbart underlag förväntar sig lagstiftaren att konsumenten kan fatta ett mer välgrundat beslut. Ett ännu starkare konsumentskydd följer av avrådningsplikten en-ligt 6 § KtjL, enen-ligt vilken näringsidkaren är skyldig att avråda konsumenten från att ingå ett presumtivt tjänsteavtal om tjänsten inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten.
Genom att omfattande information överförs från näringsidkaren till konsumen-ten, ofta även i skriftlig form, blir utrymmet för avtalstolkning snävare.106 Den in-formation som leasegivaren lämnar i samband med att leasingavtalet ingås kan i en senare tolkningstvist leda till att villkoret tolkas i enlighet med bolagets önskan. Det kan åstadkommas genom att leasegivaren på förhand lämnar information angående exempelvis villkorens innebörd, och om leasetagaren förväntas kunna tillgodogöra sig den informationen, kan en gemensam partsavsikt konstrueras. Vad gäller
104 Marknadsföringsrättsliga frågor lämnas i princip utanför uppsatsen, det kan dock noteras att i 8 § KkrL finns särskilda regler om marknadsföring av kreditavtal. Det bör utredas närmare om inte lik-nande skäl inte gör sig gällande vid marknadsföring av leasingavtal och att konsumentskyddet bör stär-kas i det hänseendet.
105 Jfr. diskussionen i kap. 3.2 om konsumentens förmåga att agera rationellt.
106 Avtalet behöver såklart alltid tolkas i någon mening, vad som här avses är att det krävs en mer djup-gående tolkningsoperation.
hetsregeln kan lämnad information vidare antas bidra till att avtalet inte anses till-räckligt oklart för att regeln ska kunna tillämpas.
Mot den bakgrunden reser sig återigen frågan om vilken konsument som bör skyddas och på vilket sätt det lämpligen bör ske. Informationsplikten enligt 8 § KkrL förutsätter exempelvis endast att informationen lämnas, något krav på att kre-dittagaren faktiskt också tar till sig informationen finns inte. Den konsument som i praktiken skyddas av att erhålla sådan information är alltså den som noggrant och omsorgsfullt sätter sig in i den erhållna informationen. På så vis kan en informat-ionsplikt som konsumentskyddande verktyg sägas ha vissa brister eftersom den kon-sument som framförallt skyddas är den som förmodligen ändå hade satt sig in i avta-let ordentligt.
Vid en jämförelse mellan leasingavtalet och kreditavtalet ur informationshänse-ende kan anföras att konsumenten också vid slutandet av ett leasingavtal har ett trängande behov av information och stöd. Inte sällan är det fordon, vilket är en dyr och förhållandevis komplex vara, som konsumenter vill leasa. I sådana fall kan frå-gor om fordonets lämplighet, miltal, normalt slitage etcetera vara fråfrå-gor som kon-sumenten bör uppmärksammas på och ges ett underlag som gör det möjligt att, även för den mindre rationelle konsumenten, ta ett välinformerat beslut. Så som an-förts i kapitel 2.3.3 föreligger det i förhållande till det krediträttsliga konsumentskyd-det i princip samma skäl för att skydda konsumenten som vid leasing. Denne åtar sig vid leasing ett, inte sällan omfattande, ansvar som löper över lång tid. Såväl kohe-rensargument som de ändamålsargument som ligger till grund för informationsplik-ten enligt 8 § KkrL gör sig gällande även vid leasing. Huruvida det föreligger ett praktiskt behov av lagstiftning i frågan låter jag vara osagt.107 Klart är åtminstone att konsumenten även vid leasing bör ges ett tillfredställande stöd av näringsidkaren så att konsumenten kan ta ett reellt välinformerat och i bästa fall rationellt beslut.
107 I leasingutredningen föreslogs att informationsplikten enligt 1992-års KkrL skulle göras tillämplig även vid konsumentleasing, se SOU 1994:120 s. 462.