Förändringarna 1976 var av den omfattningen att det enligt stats- rådet egentligen varit påkallat att utarbeta en ny utlänningslag, men att ett flertal frågor behövde utredas ytterligare före dess. En kommitté tillsattes därför med uppdraget att göra en översyn av utlänningslagen och framförallt undersöka regleringen av avvisning och utvisning samt besvärsrätten. Ett delbetänkande rörande förenklad och snabbare handläggning av utlänningsärenden presenterades 1977 (SOU 1977:28) och antogs av riksdagen och trädde i kraft 1978. Kommitténs huvud- betänkande avlämnades 1979 (SOU 1979:64).11
Utredningen föreslog att huvudregeln för uppehållstillstånd var att det skulle sökas före inresa. På så sätt skulle man kunna få en bättre kontroll över invandringen, menade kommittén (SOU 1979:64: kap 16). Ansökan om asyl skulle därmed anses vara undantag från denna huvudregel. Bland de viktiga förändringar rörande asyl- och flykting- invandringen som utredningen föreslog var att Genèvekonventionens flyktingdefinition skulle inkluderas i utlänningslagen och kommittén hänvisade i det sammanhanget till UNHCR:s rekommendationer. Dessutom föreslog kommittén att en flyktingförklaring som visade på personers status som flyktingar i enlighet med Genèvekonventionen skulle införas. Även i det fallet hänvisade kommittén till rekommenda- tioner från UNHCR (SOU 1979:64: 117ff). Vidare föreslog kommittén förändringar av möjligheterna att utvisa personer på grund av brott och även om utredningen underströk att det enbart är medborgare som har en ovillkorlig rätt att vistas i staten, borde möjligheterna att utvisa personer som vistats i landet under längre tid begränsas. Utredningen hänvisade i det sammanhanget till den allmänna utvecklingen mot större likhet mellan medborgare och personer som bor permanent i Sverige men inte är medborgare (SOU 1979:64: 144f).
Flera remissinstanser, bland annat AMS, LO och flera polissty- relser, ställde sig positiva till införandet av huvudregeln att uppehålls- tillstånd skulle sökas före inresa. Denna regel borde kunna bidra till att kontrollera den invandring som dittills varit oplanerad, menade remissinstanserna, som också betonade att det var önskvärt med en effektiv lagstiftning som gjorde att invandringen kunde anta accep- tabla former. Andra remissinstanser var tveksamma till effekten av den nya huvudregeln eller kritiska till densamma. Röda Korset menade att utredningen i alltför hög grad styrts av effektivitets- och kontrollhänsyn och att förhållandena för vissa flyktinggrupper snarare skulle komma att försvåras än förbättras genom utredningens förslag. Liknande synpunkter framfördes av några invandrarföreningar (Regeringens proposition 1979/80:96: 179ff).
Nästan alla remissinstanser menade att det var positivt att Genèvekonventionens flyktingdefinition inkorporerades i den nya lagen, även om Svenska flyktingrådet menade att det äldre begreppet om förföljelse i 1954 års utlänningslag var att föredra eftersom det var mera generöst än flyktingdefinitionen. Flertalet NGO:er var kritiska till att polisen även fortsättningsvis skulle kunna underlåta att underställa avvisningsbeslut till SIV om utlänningens uppgifter är ”uppenbart oriktiga”. Både Amnesty och Röda Korset menade att polisen inte hade det slags kunskaper om situationen i världens länder som krävdes för att kunna göra denna bedömning
(
Regeringens propo- sition 1979/80:96: 183ff).Regeringen presenterade sin proposition den 28 februari 1980 och följde i stort utredningens förslag rörande uppehållstillstånd och inkorporeringen av flyktingdefinitionen (Regeringens proposition 1979/80:96). Regeringen berörde också frågan om anhöriginvandring. Den hade diskuterats i en arbetsgrupp i arbetsmarknadsdepartementet, som hade föreslagit en liberalisering av praxis. Vid sidan av så kallade sista-länken-fall hade arbetsgruppen föreslagit att även anhöriga som är av stor betydelse för en flykting också borde ha möjlighet att återförenas i Sverige. Denna möjlighet till återförening borde enbart tillkomma anhöriga till dem som erhållit uppehållstillstånd på grund av de är flyktingar och inte gälla för övriga invandrare eftersom det senare kunde leda till en alltför stor invandring, menade regeringen. Remissinstanserna hade tillstyrkt förslagen och regeringen ansåg också att de föreslagna förändringarna var välgrundade (Regeringens propo- sition 1979/80:96: 37f).
Propositionen debatterades i kammaren den 29 maj 1980 (Riksdagens protokoll 1979/80:156). Överlag kännetecknades debatten av stor samstämmighet mellan partierna och lagförslaget vann brett bifall i riksdagen. Samsynen kring grunddragen och huvuddelen av propositionen betonandes av både socialdemokraterna och företrädare för den borgerliga regeringen. Man pekade på det faktum att ett enigt utskott stod bakom tankarna om den reglerade invandringen och en humanitär och generös flyktingpolitik. Socialdemokraterna menade att man fått gehör för många av sina förslag och krav och betonade att diskussionerna om den nya lagen hade förts i en konstruktiv anda med en uttrycklig vilja att nå en bred överenskommelse om densamma (Riksdagens protokoll 1979/80:156).
Bland de frågor som diskuterades märktes en socialdemokratisk reservation angående utvisning av utlänningar på grund av brott. Socialdemokraterna motsatte sig en ändring av regeln rörande synnerliga skäl för utvisning. Regeringen föreslog att den tid när
det måste föreligga synnerliga skäl för utvisning skulle sänkas från fem till tre år för utomnordiska medborgare och två år för nordiska medborgare.12 Av intresse med tanke på senare debatter om flykting-
begreppet var att två folkpartister i en motion föreslog att homosex- uella skulle kunna betraktas som flyktingar eftersom dessa i många länder förföljs och ofta har svårt att få asyl. Förslaget fick emellertid inget gehör eftersom majoriteten ansåg att homosexualitet inte kunde rymmas i Genèvekonventionens flyktingdefinition. Däremot påpekades att homosexuella ofta får uppehållstillstånd av humanitära skäl (Riksdagens protokoll 1979/80:156).
En central fråga i debatten handlade om relationen mellan invand- rings- och invandrarpolitiken. VPK kritiserade den nya lagen för att vara alltför restriktiv, även om man stödde principen om en reglerad invandring. VPK menade att invandringspolitiken i hög grad styrdes av de växlande ekonomiska konjunkturerna, något man ansåg vara problematiskt eftersom det borde vara politiska överväganden baserade i rättigheter och humanitära överväganden som skulle stå i fokus för flyktingpolitiken. Socialdemokraterna och folkpartiet berörde också relationen mellan invandrings- och invandrarpolitik och menade att invandringspolitiken måste vara generös till sin karaktär, men att man också måste ta i beaktande möjligheterna att integrera invandrare i Sverige. Moderaterna var det parti som tydligast påpekade detta förhållande och menade att för att kunna hjälpa invandrare i Sverige och förebygga motsättningar mellan olika grupper av invandare och mellan svenskar och invandrare måste invandringen begränsas (Riksdagens protokoll 1979/80:156).
Frågan om regeringens beslut 1976 att på grund av synnerliga skäl vägra fristad för assyrier/syrianer från Turkiet diskuterades också ingående i debatten. Detta beslut hade fattats på grundval av utlän- ningslagens undantagsbestämmelse med hänvisning till de mottagnings- och integrationsproblem som tillströmningen av assyrier/syrianer ledde till. Både företrädare för socialdemokraterna och den borgerliga reger- ingen försvarade beslutet och ansåg att det var riktigt mot bakgrund av problemen, medan det kritiserades av andra i debatten, bland annat av ledamöter för folkpartiet och VPK. Folkpartisten Olle Wästberg menade att detta beslut var ett tecken på den hårda (och hårdnande) politik som den svenska regeringen förde (Riksdagens protokoll 1979/80:156).