De människorättsöverväganden som kommer till uttryck i internatio- nella och regionala konventioner innebär begränsningar av både demos beslutanderätt och staters maktutövning. Förhållandet mellan folksu- veränitet och statssuveränitet är komplext. De kan ses som två sidor av samma mynt, vilket innebär att begränsningar av staters suveränitet är demokratiskt tveksamma, men det är också uppenbart att det finns en rad problem med en sådan tolkning av statssuveränitetsdoktrinen. Dessa problem har att göra med att de två doktrinerna skiljer sig åt i sin historiska bakgrund liksom politiska och rättsliga betydelse.
Internationella människorättsregleringar är ett sätt att tämja staters makt, både externt i förhållande till andra stater och internt i relation till de personer som befinner sig under statens jurisdiktion (se t ex Falk 2000; Shapiro & Stone Sweet 2003). Människorättskränkningar är numera en global angelägenhet och individer har en om än rudimentär
ställning som rättssubjekt internationellt, vilket i sin tur har konse- kvenser för invandringspolitiska överväganden. Internationella regle- ringar kring in- och utvandring begränsar staters maktutövning och ger också ett slags institutionellt förankrad struktur till ett kosmopoli- tiskt perspektiv på frågor om migration (se t ex Benhabib 2004; Sassen 1998; Soysal 1994: kap 8).
Framväxten av regionala och internationella konventioner om mänskliga rättigheter kan ses som ett exempel på en globalisering av en av demokratins grundläggande principer. En motsvarande globalisering av den andra av den principen, folksuveräniteten, saknas emellertid. Det gör att frågan om begränsningar av demos rätt genom männis- korättsöverväganden också kan ses som ett demokratiskt problem. Även konventioner om mänskliga rättigheter är resultat av politiska processer där insyn, deltagande och ansvarsutkrävande är demokra- tiskt betydelsefullt. Att närmare diskutera dessa frågor skulle föra för långt, men NGO:er och andra organisationers roll för att påverka internationella organisationer och stater liksom för att föra upp frågor på den globala politiska arenan är av vikt i det här sammanhanget (jfr Gould 2004; Kaldor 2003).
De flesta NGO:er förstår sig som företrädare för principiella överväganden och fyller ofta en advokatorisk funktion i det att de för fram anspråk, ställer krav och försöker påverka andra politiska aktörer och institutioner (se t ex Keck & Sikkink 1998). Vid sidan av den roll som NGO:er har i att på ett globalt plan föra fram frågor, bilda opinion och påverka internationellt beslutsfattande spelar dessa organisationer och andra liknande aktörer i det civila samhället, såsom fackföreningar och kyrkor och andra religiösa samfund, samma roll i nationella policyprocesser (se t ex Cohen & Arato 1994; Micheletti 1994). I dessa processer företräder NGO:er vanligtvis rättighetsba- serade ansatser och principiella överväganden kring varje persons intressen och behov, som de försöker göra gällande i beslutsprocesser. NGO:er arbetar vanligtvis med en rad olika påverkansstrategier, bland annat deltagande i beredning av politiska frågor, lobbying och opini- onsbildning, men också med mer direkta insatser såsom att bistå asylsökande med rättshjälp, att hjälpa asylsökande som gömmer sig undan avvisning och så vidare (se t ex Hebert & Jacobsson 1999).
Även om flertalet NGO:er förstår sig som företrädare för princi- piella överväganden och vill tillvarata rättigheter och intressen hos personer som i hög grad saknar politisk representation, drivs natur- ligtvis också dessa likt andra organisationer av egenintressen, bland annat att stärka organisationen självt. Att flera NGO:er är avhängiga andra aktörer för exempelvis finansiering och andra typer av organi-
satoriskt stöd riskerar att påverka deras ställningstaganden. En annan faktor som också är av betydelse i det här sammanhanget är att det ofta finns implicita perspektiv och förhållningssätt i ett visst politikområde som NGO:erna måste acceptera för att kunna påverka politiskt beslutsfattande. Att avvika alltför mycket från det domine- rande perspektivet hos centrala politiska och administrativa aktörer är inte möjligt om man ska kunna bli tagen på allvar och kunna påverka (se t ex Kaldor 2003).
Relaterat till dessa institutionella frågor är också frågan om huruvida det kontinuum mellan medborgare och människa som kommer till uttryck i mänsklighet som filosofisk, rättslig och politisk kategori är en tillräcklig grund för att ha rättigheter. En av de mest djupsinniga problematiseringarna av mänsklighet som garant och grund för rättigheter står Hannah Arendt för (Arendt 1951: 299ff). Arendt noterade att situationen för flyktingar visar på det prekära i denna grund: när personer som bäst behöver skydd i kraft av att vara människa rätt och slätt är det också mest tydligt att detta skydd inte finns för handen. Arendts problematisering kan ses som en institu- tionell fråga, något som exempelvis utmärker Benhabibs diskussion av Arendt, och man kan då peka på att även om det internationella skyddet av mänskliga rättigheter lämnar mycket övrigt att önska, så har situationen också förändrats sedan slutet av 1940-talet när Arendt författade sina reflektioner (Benhabib 2004: kap 2).
Men Arendts invändning riktade sig inte bara mot den bristande institutionella förankringen av mänskliga rättigheter, utan också mot dess filosofiska gestaltning. Problemet ligger närmare bestämt i att vi, som Arendt uttryckte det, inte föds fria och jämlika utan blir till varandras jämlikar i ett politiskt sammanhang (Arendt 1951: 300ff). Politiken handlar i grund och botten om denna möjlighet och Arendt var skeptisk till att mänskligheten kan fungera som en sammanhållande kategori för möjligheten att bli varandras jämlikar. Arendts synsätt innebär att det moraliska perspektivet inte utgör grunden för politisk frihet och jämlikhet, utan snarare är en ersättning för de politiska möjligheterna att bli varandras jämlikar. Det skulle föra alltför långt att gå in på dessa frågor här, men det är av betydelse att vara medveten om att de problem vi möter i genomförande av mänskliga rättigheter, grundade i tanken om människors värdighet, inte är enbart ett problem som rör bristen på institutionalisering utan också möjlighetsbetingel- serna för frihet och jämlikhet.