Ansvarsutkrävande

Att medborgarna har möjlighet att genom val av representanter utkräva ansvar för fattade beslut är ett centralt demokratiskt proce- durkriterium. I den demokratiteoretiska debatten finns huvudsakligen två sätt att se på medborgarnas ställningstagande i allmänna val, att det antingen handlar om att ge representanterna ett mandat eller att utvärdera och utkräva ansvar för representanternas beslut (se t ex Naurin 2003). Att fokus ligger på ansvarsutkrävande i denna studie har inte att göra med något principiellt ställningstagande i denna debatt, utan motiveras av praktiska överväganden. Att studera medborgarnas inflytande i hela kedjan av auktorisering av representanterna genom allmänna val har inte varit möjligt.

I det första kapitlet nämndes två indikatorer på ansvarsutkrävande, i vilken mån beslutsfattande överensstämmer med utfästelser i parti- program, valmanifest och andra offentliga uttalanden samt vilken betydelse invandringspolitiska frågor haft i valrörelser. Att visa på sambandet mellan utfästelser och beslut är svårt i allmänhet, särskilt som löften och målsättningar vanligtvis är allmänt formulerade (jfr Naurin 2006). I invandringspolitiken är detta problem särskilt tydligt. Särskilt gäller det för den tidiga perioden. Invandringspolitiken började nämnas av partierna i partiprogram och valmanifest först i början av 1970-talet och då i allmänna ordalag (Demker & Malmström 1999: 67ff).34 _{I mångt och mycket återspeglar det att invandringspolitiken}

inte var någon politisk stridsfråga vid denna tid. Det är inte förrän i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som väljarna började ange att invandringspolitiken hade betydelse för deras röstbeteende (se t ex Brandorf, Esaiasson & Håkansson 1996). Den ökande betydelsen av invandrings- och flyktingpolitik för väljarnas ställningstagande motsvaras av en liknande utveckling hos de förtroendevalda (se Brothèn & Gilljam 2006: 202f).

Trots de ökande konflikterna kring invandringspolitiken är de flesta ställningstagandena fortfarande av generell karaktär. För det mesta har mer specifika krav saknats, även om det finns några sådana exempel från de senaste femton årens debatt. Folkpartiets och kristdemokra- ternas utfästelser i samband med 1991 års valrörelse att upphäva Luciabeslutet är ett exempel. Den frågan överskuggades naturligtvis av Ny Demokratis inträde på den politiska arenan och partiets krav på ökad restriktivitet i invandringspolitiken, sätt att utmåla invandring och invandrare som problem och hot, misstänkliggörande av motiven hos flyktingar (ekonomiska flyktingar) och så vidare. Även i den föregående valrörelsen (1988) hade dessa teman kommit upp, i samband på folkomröstningen i Sjöbo, men invandringspoli-

tiken var ingen profilfråga på partierna på riksplanet. De etablerade partierna försökte bemöta opinionen i samband med omröstningen i Sjöbo genom att betona vikten av en generös flyktingpolitik och en liknande strategi utmärkte deras sätt att förhålla sig till Ny Demokrati i samband med 1991 års valrörelse (Boréus 2006: kap 3; Bjurulf & Fryklund 1994; Uddman 1992).

Även i 1994 års valrörelse fanns ett liknande ställningstagande från de etablerade partierna, men en viss anpassning hade ägt rum hos moderater och socialdemokrater. Båda partierna hade diskuterat sina program rörande invandringspolitiken under 1993. Moderaterna antog ett nytt flyktingpolitiskt dokument 1993, i vilket betonades att man skulle arbeta för en harmonisering av flyktingpolitiken i Europa och man måste visa stramhet mot dem som inte hade egentliga asylskäl. Dessutom betonades återvandring och striktare regler för anhörigin- vandringen (Dagens Nyheter, 4 april, 1993). Även bland socialdemo- kraterna diskuterades liknande förslag; man enades under diskussioner inom partiet 1993 att invandringskontrollen borde förbättras och att man skulle vara tydlig med att enbart dem med starka skyddsbehov får asyl i Sverige. Det senare ansågs vara av betydelse för att inte skicka ut dubbla signaler. Det nya synsättet inom socialdemokratin var emellertid mycket omdiskuterat och många menade att partiets linje var ett uttryck för ett slags populism à la Ny Demokrati, medan det försva- rades av den nye invandringspolitiske talesmannen Leif Blomberg, som noterade att Ny Demokrati inte hade fel ”i precis allt” (citerad i

Dagens Nyheter, 18 september, 1993).35 _{Varken i 1998 års eller 2002}

års valrörelse spelade flyktingpolitiken någon framträdande roll, men däremot diskuterades behovet av arbetskraftsinvandring under 2002 års valrörelse. De borgerliga partierna och miljöpartiet förespråkade arbetskraftsinvandring. Det var första gången som frågan arbetskrafts- invandring spelade någon roll i en valrörelse (Boréus 2006: kap 6).

Att de borgerliga partierna kom överens med miljöpartiet om att kräva en utredning för att titta närmare på hur systemet med arbets- kraftsinvandring skulle utformas är ett exempel där det finns en tydlig koppling mellan utfästelser från partiers sida och beslut. Ett annat exempel är som sagt upphävandet av Luciabeslutet 1991. Ett av de mest tydliga exemplen där utfästelser inte följts är de löften som den socialdemokratiska regeringen gjorde under längre tid att övergångs- regler i samband med östutvidgningen av EU inte skulle införas.

Med tanke på att invandringspolitiken blev en fråga som berördes i partiprogram och valplattformar först under 1970-talet och då mestadels i allmänna ordalag samt att skillnaderna mellan partierna var små fram till 1980-talet, var också möjligheterna att utkräva

ansvar från medborgarnas sida begränsade under denna tid. Att mycket av de invandringspolitiska regleringar som bekräftades genom 1968 års riktlinjer och 1976 års förändringar av utlänningslagen hade sitt upphov i administrativ praxis och i korporativa beslutsorgan på arbetsmarknaden minskade möjligheterna till ansvarsutkrävande ytterligare.

Politiseringen av invandringspolitiken har gjort att skillnaderna mellan partierna blivit mer markerade och tydligare skillnader bidrar i allmänhet till ökade möjligheter att utkräva ansvar. Samtidigt ska man inte överdriva dessa konsekvenser. Att moderater och socialdemokrater varit överens om politikens inriktning och samarbetat i flertalet beslut under den senaste femton åren minskar möjligheterna till ansvarsut- krävande eftersom dessa partier utgör de två regeringsalternativen. Dessutom framställer de sig som varandras ideologiska motståndare och det finns därför mycket litet intresse från deras sida att föra fram likheterna dem emellan i synen på invandringens reglering. Båda förhållandena minskar medborgarnas möjligheter att utkräva ansvar för fattade beslut.