Åsikter kring brottsbalken

I brottsbalken skulle hänsyn tas både till allmänprevention och individualprevention, vilket bl.a. avspeglade sig i den dåvarande bestämmelsen om straffmätning och påföljdsval⁴⁰⁰ i 1 kap. 7 § BrB som löd:

Vid val av påföljd ska rätten, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särkskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

För detta kom brottsbalken att utsättas för kritik då det var omöjligt att förena dessa synpunk-ter. ⁴⁰¹

393 Prop. 1962:10, sid. C 576

394 Prop. 1962:10, sid. C 577

395 Se bilaga 6.3

396 Se bilaga 6.4

397 Se bilaga 6.5

398 Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

399 Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.

400 SOU 1986:14, sid. 28

Påföljden skulle i samklang med behandlingstanken bestämmas med hänsyn till gärnings-mannens vårdbehov och kravet på samhällsskydd. Vid sådana individualpreventiva skäl förlo-rade frågor om tillräknelighet och straffrättsligt ansvar sin betydelse.⁴⁰² När den omfattande förändringen skedde i samband med införandet av brottsbalken menade många att ändringen var av rent terminologiskt slag.⁴⁰³ Tillräknelighet hade dock fortfarande inverkan på straffrät-ten trots att den hade tagits bort som brottsrekvisit.⁴⁰⁴ Ett citat av Heckscher⁴⁰⁵ som väl be-skriver den uppfattning man får efter att ha läst propositionen lyder:

´'HWlUIDVFLQHUDQGHDWWLGHWKLVWRULVNDOMXVHWOlVD%U%VI|UDUEHWHQSnGHQQDSXQNW1nJUDUHVRQHPDQJ kring själva frågan om förutsättningarna för straffrättsligt ansvar och skuld går knappt att hitta. Denna grundläggan-de fråga, straffrättens innersta kärna, förbigås med tystnad. Istället rör argumentationen helt och hållet vad som är lämpligt från ren påf|OMGVV\QSXQNW«9LVVHUOLJHQO\FNDGHVPDQLQWHKHOWIULJ|UDVLJIUnQWLOOUlNQHOLJKHWs-läran ± GHQNRPMXLQEDNYlJHQLSnI|OMGVUHJOHULQJHQ«0HQGHWW\FNVPDQLQWHKDPlUNWHOOHULYDUWIDOOLQWHKD

YHODWOnWVDVRP´⁴⁰⁶

11.5.1 Kritiken mot borttagandet av tillräknelighetsbestämmelserna

Borttagandet av tillräknelighet i svensk rätt föregicks inte av någon större debatt.⁴⁰⁷ Tillräkne-lighetsläran hade dock inte helt försvunnit men delvis förflyttats till påföljdsregleringen. Detta var dock inget man berörde överhuvudtaget i förarbetena till brottsbalken. Förflyttningen vi-sades enligt Heckscher tydligast genom fängelseförbudet i 33 kap. 2 § BrB samt i möjligheten att förklara någon fri från påföljd i samma bestämmelse.⁴⁰⁸

Även om det var svårt att få en bestämmelse som var klar och tydlig med vilka psykiska tillstånd som skulle leda till otillräknelighet, var det enligt Sveri⁴⁰⁹ en nödvändighet för att av-göra vilka fall som skulle omfattas av det straffrättsliga sanktionssystemet och vilka som skul-le stå utanför.⁴¹⁰ Jareborg uttryckte stark kritik mot brottsbalken. Han menade att bedömning-en av om bedömning-en gärningsman var tillräknelig eller inte fick verkningar ävbedömning-en med brottsbalkbedömning-ens V\VWHPGn´RWLOOUlNQHOLJD´bl.a. omfattades av fängelseförbudet. Kritik av Jareborg fick även bestämmelsen om gärningar begångna av barn under 15 år. I och med brottsbalken kunde barn

401 SOU 1986:14, sid. 65

402 SOU 2002:3, sid. 240

403 Sveri, Fri från påföljd, sid. 680

404 Jareborg, Handling och uppsåt, sid. 342

405 Sten Heckscher, född 1942, jurist och politiker.

406 Heckscher, Tillräknelighet på nytt? sid. 313

407 Wennberg, SvJT 2002 s. 576, sid. 2

408 Heckscher, Tillräknelighet på nytt? sid. 313

409 Knut Sveri, född 1925, professor i kriminologi.

410 Sveri, Fri från påföljd, sid. 693

under 15 år begå brott och därmed borde de enligt Jareborg även kunna dömas till ansvar, fast att man där liksom för de psykiskt störda tog hänsyn till gärningsmannens ålder vid valet av påföljd. Systemet var därmed enligt honom inte konsekvent och⁴¹¹ även när det gällde lag-överträdare under 15 år hade man uppenbarligen inte helt släppt tanken på tillräknelighet och ansvarsförmåga.⁴¹² Jareborg menade att:

´%U%VVWnndpunkt motiverades av ett (förhastat) avståndstagande från tanken att personer kan vara moraliskt DQVYDULJDI|UVLQDJlUQLQJDU'HQVWULGHUPRWNRQIRUPLWHWVSULQFLSHQ´⁴¹³

Denna unika omdirigering av tillräknelighetsregleringen stod enligt Jareborg i strid med konformitetsprincipen, eftersom en gärningsman kunde fällas till straffrättsligt ansvar trots att han inte kunnat anpassa sitt handlande till lagens krav. Detta var en mycket stötande ordning både ur moralisk och etisk synpunkt. ⁴¹⁴ Det fanns menade Jareborg inget annat land som på detta sätt så abrupt hade avskaffat kravet på straffrättsligt ansvar för utdömande av påföljd.⁴¹⁵ Han anförde:

´,6YHULJHYDOGHVDOOWVnLRFKPHG%U%HQYLGLQWHUQDWLRQHOOMlPI|UHOVHXQLNNRQVWUXNWLRQI|UGHSV\NLVNWDYYLkan-de. I ett slag avfördes från dagordningen den grundläggande frågan om dessas straffrättsliga ansvar för sina KDQGOLQJDU«6DPEDQGHWPHOODQSV\NLVNVWDWXVRFKVWUDIIUlWWVOLJVNXOGVNXOOHinte vara en principfråga utan be-traktades som en formalitet som mDQNXQGHNODUDVLJXWDQ´⁴¹⁶

Tillräknelighet i svensk rätt avskaffades även av den anledningen att fri vilja inte ansågs förenlig med en determinera naturvetenskaplig världsbild.⁴¹⁷ Men Jareborg menar att om den fria viljan inte fanns och människan skulle vara helt determinerad kan man inte tala om mora-liskt ansvar och då inte heller om en rättvis bestraffning. Hela straffrätten vore då grundad på en illusion.⁴¹⁸ Den fria viljan kom alltså att ifrågasättas av de som hävdade att människans handlingar var determinerade. Denna rent teoretiska fråga kom att få praktiska effekter i och med införandet av brottsbalken.⁴¹⁹ Enligt deterministerna kunde alla klandras då ingen hade förmåga att skilja mellan rätt och fel och för att kunna legitimera straffrättsligt ansvar fick

411 Sveri, Fri från påföljd, sid. 682

412 Sveri, Fri från påföljd, sid. 683

413 Jareborg, Straffrättens ansvarslära, sid. 259

414 Jareborg, Straffrättens ansvarslära, sid. 259

415 Lidberg, Bakgrund, sid. 27

416 Heckscher, Socialberedningens skuld, sid. 238

417 Persson, Moraliskt och straffrättsligt ansvar, sid. 218

418 Jareborg, Determinism och straffrättsligt ansvar, sid. 2

419 Almkvist, JT 2008-09 s. 868

man då se till andra faktorer än klander. I brottsbalken kom dessa faktorer att bli praktiska lösningar vilka tog sikte på samhällskydd och på allmän- och individualprevention.⁴²⁰

11.5.2 Positiva åsikter kring borttagandet av tillräknelighetsbestämmelserna

Inom den sociologiska/positiva skolan ansåg man att det inte var nödvändigt att använda sig av något tillräknelighetskriterium utan att alla samhällsmedlemmar skulle vara socialt ansva-riga för sina handlingar.⁴²¹ Strahl påpekar om brottsbalken i detta avseende att:

´%U%J|ULQWHWEUXNDYföreställningen att somliga människor skulle vara oansvariga för sina handingar, andra DQVYDULJD´⁴²²

Vidare menar han att det:

´I sak [ har] därigenom icke skett någon ändring, eftersom straffriförklaring regelmässigt icke innebar att den tilltalade gick fri från varje åtgärd utan medförde att han intogs i sinnessjukhus. Det har emellertid synts missvi-sande, att domen, såsom före BrB:s tillkomst skulle ske, utmynnade i en förklaring att den tilltalade var fri från anVYDUIDVWlQKDQLYHUNOLJKHWHQLQWRJVLDQVWDOWOnWYDUDVLQQHVVMXNKXV´⁴²³

11.5.3 Kritiken mot behandlingstanken

Behandlingstanken innebar att domstolen skulle göra en prognos av den tilltalades möjligheter att återanpassas till samhället. Påföljden skulle också utformas så att gärningsmannens behov av behandling av sin kriminalitet blev tillgodosedd. Preventionstänkandet som grund för på-följdsbestämningen ledde till orättvisa, då vissa personer fick ett strängare ingripande än andra även om de begått samma typ av brott.⁴²⁴ Om straffet i stället mättes ut i förhållanden till brottest allvar uppnådde man rättvisa eftersom man fick straff efter förtjänst och inte efter behov.⁴²⁵ Detta skulle vidare leda till att kravet på proportionalitet uppfylldes.⁴²⁶

Kritiken mot behandlingstanken grundades vidare på att man inom kriminalpolitiken lät bli att beakta vad den kriminologiska forskningen visade, nämligen att effekterna av den behand-ling dömda fick inte ledde till färre återfall.⁴²⁷ Forskningsresultaten av de

420 Almkvist, JT 2008-09 s. 869

421 Borgeke, sid. 26

422 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, sid. 77

423 Strahl, Den svenska kriminalpolitiken, sid. 181

424 SOU 2008:85, sid. 244

425 SOU 2008:85, sid. 245

426 Leijonhufvud, Straffansvar, sid. 20

427 Aspelin, SvJT 1999 s. 108, sid. 11

va effekterna av olika påföljder talade ett entydigt språk ± det hade inte varit möjligt att bota kriminaliteten.⁴²⁸

Behandlingstanken stred inte bara mot kravet på förutsebarhet och likabehandling.⁴²⁹ Den var inte heller konsekvent genomförd i brottsbalken, eftersom man då borde ha tagit bort kra-vet på kausalsamband för överlämnande till vård samt för fängelseförbudet och endast låta vårdbehovet vara avgörande vid påföljdsvalet.⁴³⁰

11.5.4 Positiva reaktioner på behandlingstanken

Förespråkare för behandlingstanken ansåg att det inte fanns någon principiell skillnad mellan vård och straff, moraliskt var dessa lika och den reaktionen skulle användas som bäst återan-passade gärningsmannen.⁴³¹ Tron på att man kunde behandla kriminalitet på samma sätt som man gjorde med sjukdomar var stor.⁴³²