Åsikter kring propositionen och tillräknelighetsbestämmelserna .1 Propositionen

Sondén²⁷⁶ påpekade att den utformning av 5 kap. 5 § SL som departementschefen föreslog i propositionen innehöll en avfattning som överhuvudtaget inte tidigare diskuterats. I och med denna utformning av bestämmelsen lämnande man enligt honom den mycket omdiskuterade

272 Bendz, SvJT 1945 sid. 544

273 Bendz, SvJT 1945 sid. 545

274 Bendz, SvJT 1945 sid. 546

275 Guldberg, SvJT 1946 sid. 9

276 Torsten Sondén, 1893-1953, docent, överläkare.

frågan om vilka psykiska tillstånd som skulle leda till ansvarsfrihet och det avgörande och huvudsakliga skulle istället bli gärningsmannens vårdbehov.²⁷⁷ Om detta förslag blivit lag menade Sondén att domstolens inflytande på ansvarsfrihetsfrågan helt hade kommit att upp-höra.²⁷⁸ Inga allmänpreventiva hänsyn hade heller kunnat påverka tillämpningen av 5 kap. 5 § SL.²⁷⁹

8.5.2 Tillräknelighetsbestämmelsernas lydelse från den 1 januari 1946

Införandet av jämställdhetsbegreppet var en kompromiss mellan den klassiska straffrättssko-lans krav på ansvar och proportionalitet och den sociologiska/positiva skostraffrättssko-lans krav på att hän-syn skulle tas till brottslingens person och behov av vård och behandling.²⁸⁰

Kravet på kausalsamband kunde få praktisk betydelse vid gränsfall då det var tveksamt om ett tillstånd skulle räknas till sinnessjukdom eller inte.²⁸¹ Holmgren menade dock att den rå-dande uppfattningen inom psykiatrin var den om ´det enhetliga själslivet´ d.v.s. att alla hand-lingar som en sinnessjuk företog påverkades av hans sinnessjukdom, även om det inte alltid gick att visa på ett kausalsamband. För andra än läkare kunde han däremot se att det skulle vara möjligt med en sådan gränsdragning och att en sinnessjuk inte per automatik skulle för-klaras ansvarsfri om han hade begått en gärning utan påverkan av sin sinnessjukdom.²⁸² Guldberg²⁸³ betonade att tanken bakom tillräknelighetsbestämmelserna var skuldprinci-pen, men en brottslig gärning berodde inte på ett fritt val hos gärningsmannen, utan han var helt styrd av orsakssamband. Detta innebar att man kom ifrån problematiken med tillräknelig-het. Men för att få någonting greppbart vid utformandet av det straffrättsliga systemet borde man ändå enligt Guldberg använda sig av teorin om den fULDYLOMDQVRP´DUEHWVK\SRWHV´I|U

om man inte lät tillräknelighetsbestämmelserna vila på skuldprincipen skulle 5 kap. 5 och 6

§§ SL inte behövas.²⁸⁴

8.5.3 Framtiden

Schlyter²⁸⁵ ansåg att man helt borde bortse från tillräknelighetsfrågan och istället låta den straffrättsliga prövningen avse den mest lämpliga rektions- eller vårdformen för

277 Sondén, SvJT 1945 sid. 287

278 Sondén, SvJT 1945 sid. 290

279 Sondén, SvJT 1945 sid. 292

280 Wiklund, Rättspsykiatrisk undersökning, RPU, sid. 152

281 Sondén, SvJT 1943 sid. 106

282 Holmgren, SvJT 1936 sid. 287

283 Harry Guldberg, justitieråd 1933-1950.

284 Guldberg, SvJT 1946 sid. 10

285 Karl Schlyter, 1879±1959, justitieminister 1932±1936 och ordförande i Strafflagberedningen 1938±1956.

mannen. Rent praktiskt skulle skillnaden inte bli så stor då flera straffrättsliga reaktioner hade vårdkaraktär och då sanktionssystemet var betydligt med differentierat än det var vid straffla-gens tillkomst. Man skulle därför enligt Schlyter kunna lämna den klassiska skolans tankar och anamma tankesättet om att varje människa var socialt och inför samhället ansvarig för sina handlingar, oberoende av sin sinnesbeskaffenhet. Domstolens uppgift skulle vara att i förhållande till varje gärningsman bestämma den mest lämpliga reaktionen och därmed arbeta för att minska kriminaliteten i samhället.²⁸⁶ Det borde enligt Schlyter inte heller vara något principiellt problem om en gärningsman fick vård antingen med eller utan ansvarsfrihetsför-klaring, såvida man inte var anhängare av vedergällningstanken.²⁸⁷ Domstolarnas uppgift skulle därmed istället bli att ådöma den mest praktiskt lämpliga reaktionen och inte avgöra om gärningsmannen hade moralisk skuld eller inte.²⁸⁸ Andra ansåg att det var inhumant och sak-nade allmänpreventiv verkan om man skulle ändra på den ordning som gällde enligt straffla-gen och låta sinnessjuka bli straffrättsligt ansvariga för sina gärningar. I en kommande straff-lagändring skulle man ha kvar det system som rådde enligt strafflagen.²⁸⁹

Schönke²⁹⁰ betonade att kriminalpolitiken därmed stod med två huvuduppfattningar mot varandra. Den ena ville att påföljden för en gärningsman skulle bedömas efter hans skuld, medan den andra att påföljden skulle bedömas utifrån hans farlighet. Anhängare av den första uppfattningen hade det personliga ansvaret som utgångspunkt medan anhängare av den senare ville att samhälleliga reaktioner skulle inträda oberoende av personligt ansvar, då en gär-ningsman konstaterades vara farlig.²⁹¹ Att ta hänsyn till både allmänpreventiva och individu-alpreventiva skäl var enligt Guldberg orimligt och man skulle inrikta sig på ett av dessa.²⁹² Han menar att:

´0HGHWWRFKVDPPDKDQGJrepp kan man knappast åstadkomma både avskräckning och förbättring ± det är lika VYnUWVRPDWWVOnRFKVPHNDSnHQJnQJ´²⁹³

Enligt Guldberg hade utvecklingen i alltför stor grad gått åt att lägga fokus på de individual-preventiva hänsynen och därmed hade de allmänindividual-preventiva fått stå åt sidan.²⁹⁴ Ur

286 Schlyter, JFT 1945 sid. 221

287 Schlyter, JFT 1945 sid. 222

288 Strahl, SvJT 1947 sid. 671

289 Strahl, SvJT 1947 sid. 668

290 Adolf Schönke

291 Schönke, SvJT 1948 sid. 627

292 Guldberg, SvJT 1946 sid. 2

293 Guldberg, SvJT 1946 sid. 3

294 Guldberg, SvJT 1946 sid. 3

ventiv synpunkt borde enligt honom de reaktioner som skulle kunna följa för olika gärnings-män delas upp i straff och andra typer av reaktioner, så att inte alla reaktioner skulle ses som HQGDVW´VRFLDOYnUGVDQJHOlJHQKHWHU´²⁹⁵ En tendens till en sådan utveckling och förändring fö-relåg då lagrådet påpekade att en reform var att förväntas inom överskådlig tid.²⁹⁶