Yttrandena över Strafflagberedningens förslag

De flesta remissinstanserna var positiva till den principiella utgångspunkten att inskränka om-rådet för otillräknelighet. Denna fick dock kritik från medicinskt håll.²⁴⁷ Vad gällde Strafflag-beredningens förslag om att endast använda ´VLQQHVVMXNGRP´ HOOHU ´VLQQHVVO|KHW´ för an-svarsbefrielse hade i huvudsak fått positiv respons från juridiskt håll. Från juridiskt håll hade man pekat på vikten av att stadgandet skulle få ett innehåll som inskränkte omfattningen av ansvarfriheten, med hänsyn till allmänpreventionen och det allmänna rättsmedvetandet. Desto mer tveksamma var de medicinska remissinstanserna till att psykopater aldrig skulle komma i åtnjutande av ansvarsfrihet. Istället måste man i de här fallen se till den enskilde gärnings-mannens psykos art och grad, menade de, och de såg hellre en variant där svårare fall av psy-kopati skulle likställas med sinnessjukdom.²⁴⁸ Andra medicinska instanser menade att den vård psykopater behövde skulle fångvården kunna ombesörja. Från läkarhåll fanns därmed ingen enhetlig uppfattning om psykopaternas straffrättsliga ställning.

De flesta remissinstanserna ställde sig positiva till beredningens användning av sinnessjuk-dom.²⁴⁹ Omfattande kritik, främst från medicinskt håll, fick dock Strafflagberedningen för sin utredning kring begreppet sinnessjukdom och gränsdragningen mellan sinnessjukdom och psykopati. Beredningen hade ställt upp ett alldeles för vittomfattande sinnessjukdomsbegrepp som skulle leda till att det utvidgade användningen av tillräknelighetsbestämmelsen, något man med förslaget ville inskränka.²⁵⁰

Den övervägande delen av psykiatrikerna var emot beredningens förslag på ett införande av kausalsamband. Motiveringen till denna kritiska inställning var bl.a. att det kunde vara svårt

244 Prop. 1945:207

245 Fr.o.m. 1 januari 1968 Socialstyrelsen

246 Prop. 1945:207, sid. 8

247 Prop. 1945:207, sid. 31

248 Ohlsson, SvJT 1943 sid. 610

249 Prop. 1945:207, sid. 51

250 Ohlsson, SvJT 1943 sid. 611

att visa på ett sådant. Flera såg det även som principiellt fel att straffa psykiskt sjuka eller störda människor. Från juridiskt håll såg man dock positivt på ett införande.

Vad sedan gällde förslaget att ta bort 5 kap. 6 § SL hade flera yttranden innehållit tveksam-heter inför detta. Många ville se att denna bestämmelse skulle kunna tillämpas på akuta psy-kiska tillstånd som lett till nedsatt själsförmögenhet, men att bestämmelsen inte skulle kunna tillämpas på mer varaktiga psykiska tillstånd.²⁵¹

8.2 Departementschefen

Det rådde som departementschefen konstaterade stor oenighet mellan Strafflagberedningens förslag och de yttrande som gjorts över detta. Behovet av förändring fanns dock. Departe-mentschefen tonade samtidigt ner samhällsmedborgarnas reaktioner, av att som de ansåg, inte tillräckligt psykiskt sjuka under den senare tiden kommit att åtnjuta ansvarsfrihet. Han förstod dock att det hos allmänheten kunde väcka oro om farliga människor inte hölls i förvar, men menade att vård av ansvarsbefriade enligt sinnessjuklagen gott uppfyllde detta krav. Medan Strafflagberedningen hade gett tonvikt åt allmänpreventiva skäl, som att allmänheten borde kunna känna igen den kategori av psykiskt sjuka vilka skulle komma i åtnjutande av ansvars-frihet, menade departementschefen att man inte borde fästa alltför stor hänsyn till allmänhe-tens uppfattning i frågan.²⁵² Istället skulle man ta utgångspunkt i mer vetenskapliga studier, då främst vedertagna medicinska sådana. En insnävning av tillämpningsområdet av 5 kap. 5 och 6 §§ SL var dock nödvändig.

Departementschefen ansåg att antingen humanitära skäl eller behandlingsskäl borde krävas för ansvarsfrihetsförklaring. Ur humanitär synpunkt borde krävas att gärningsmannen led av en mer utpräglad avvikelse. För dessa fall fanns den bästa vården på sinnessjukhusen och den begränsade vård som kunde ges inom fångvården var inte tillräcklig.²⁵³

Strafflagberedningens försök att råda bot på den praxis som utvecklats genom att strama upp lagstiftningen till att bara omfatta ´sinnessjukdom´ och ´sinnesslöhet´,²⁵⁴ fick inte gehör hos departementschefen. I de yttranden som inkommit över Strafflagberedningens förslag hade samtidigt många instanser varit kritiska till den uppfattning, inställning och den redogö-relse som Strafflagberedningen gjort av ´VLQQHVVMXNGRP´.²⁵⁵ Ett, i mitt tycke, märkligt utta-lande av departementschefen, men som vi sedan fick vidkänna i och med brottsbalken löd:

251 Ohlsson, SvJT 1943 sid. 613

252 Prop. 1945:207, sid. 74

253 Prop. 1945:207, sid. 75

254 Prop. 1945:207, sid. 76

255 Prop. 1945:207, sid. 77

´« huruvida och i vad mån psykopater skola straffriförklaras, bör avgöras med hänsyn till styrkan av det medi-cinska vårdbehov som i varje särskilt fall kan anses föreligga. Är det medimedi-cinska vårdbehovet dominerande, bör straffriförklaring äga rum. Om åter det medicinska vårdbehovet icke är mera framträdande än att det lämpligen kan tillgodoses inom fångvårdens ram, bör hinder icke möta att döma till straff eller sådan skyddsåtgärd som NDQWUlGDLVWlOOHWI|UVWUDII´²⁵⁶

Kritikerna menade även att Strafflagberedningens definition saknade vetenskapligt stöd.

Departementschefen å sin sida anslöt sig till beredningens definition, då han ansåg att den väl anslöt sig till det vardagliga språkbruket, något som han såg som positivt. Däremot fick be-redningens förslag att till sinnessjukdom räkna tillfälliga psykiska rubbningar kritik av depar-tementschefen. Denna terminologi och begreppsbildning avvek från det vardagliga språkbru-ket i alltför stor grad. Han ansåg istället att dessa tillstånd skulle regleras särskilt som ´tillfäl-lig sinnesförvirring´RP den själs´tillfäl-liga rubbningen medförde ett ´höggradigt omtöckningsstill-stånd´.²⁵⁷

Införandet av kausalsamband, mellan den psykiska störningen och den brottsliga gärning-en,²⁵⁸ fann departementschefen inte nödvändigt. Vissa remissinstanser yttrade även att det överlag var principiellt fel att straffa psykiskt sjuka. På samma linje höll sig departementsche-fen. Han menade att även om man i något fall kunde ana att ett kausalsamband mellan gär-ningen och den psykiska störgär-ningen inte förelåg skulle ansvarsfrihetsförklaringen ändå kunna motiveras av det starka behovet av vård.²⁵⁹

Det av beredningen framlagda förslaget att upphäva 5 kap. 6 § SL fick också utstå kritik både av remissinstanserna och av departementschefen Remissinstanserna ville se att man be-höll bestämmelsen för att kunna ha en utväg dit man, som tidigare, kunde hänföra andra kate-gorier av psykiska tillstånd än de som omfattades av 5 kap. 5 § SL. Departementschefen såg, som vissa remissinstanser, möjligheten att ge strafflindring i de här fallen genom en allmän regel om straffnedsättning. Men då Strafflagberedningens förslag inte innehöll någon sådan bestämmelse ansåg han att något upphävande inte skulle ske.²⁶⁰ I departementschefens förslag till lydelse av bestämmelserna²⁶¹ var det centrala att behovet av medicinsk vård skulle vara avgörande för en eventuell ansvarsfrihetsförklaring.²⁶²

256 Prop. 1945:207, sid. 81

257 Prop. 1945:207, sid. 83

258 Prop. 1945:207, sid. 84

259 Prop. 1945:207, sid. 85

260 Prop. 1945:207, sid. 88

261 Se bilaga 4.2

262 Sondén, SvJT 1945 sid. 289