21 Ett första steg mot ett återinförande av tillräknelighet
21.2 Departementets förslag
21.2 Departementets förslag
21.2.1 Påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare
Departementschefen menade att det inte fanns något principiellt hinder mot att fängelseförbu-det upphävdes och att även gärningsmän som begått en gärning under påverkan av en allvarlig psykisk störning under vissa förutsättningar skulle kunna dömas till fängelse.797 Han anförde i denna del att:
´Enligt vår bedömning föreligger det emellertid inte någon fullständig överensstämmelse mellan dagens fängel-seförbud och sådana förhållanden som skulle medföra ansvarsfrihet på grund av otillräknelighet. « Det går därför knappast att dra slutsatsen att dagens avgränsning av begreppet allvarlig psykisk störning syftar till att definiera de situationer där gärningsmannen inte skall kunna anses bära ett straffrättligt ansvar i och för sig.´798
Departementschefen menade att många allvarligt psykiskt störda gärningsmän inte befunnit sig i en sådan situation vid brottet, att de kunde anses otillräkneliga. Departementet föreslog därför att en allvarligt psykiskt störd gärningsman som begått brott under påverkan av denna störning skulle kunna dömas till fängelse, om han inte ansågs otillräknelig.799 Både av princi-piella och praktiska skäl ansåg departementet att lösningen skulle ligga så nära den rådande ordningen som möjligt. Fängelseförbudet skulle därför ändras till en presumtionsregel för att andra påföljder än fängelse skulle väljas.800 För vissa gärningsmän skulle det dock fortfarande finnas ett absolut fängelseförbud,801 se nedan.
Gärningsmannen skulle i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse, främst en på-följd som beaktade hans vårdbehov.802 Med vårdbehov menade departementet både den en-skildes vårdbehov och samhällets krav på vård som ledde till minskad återfallsrisk.803 Om gärningsmannen saknade ett behov av sluten psykiatrisk vård, skulle domstolen innan
795 Ds 2007:5, sid. 96
796 Ds 2007:5, sid. 97
797 Ds 2007:5, sid. 107
798 Ds 2007:5, sid. 112-113
799 Ds 2007:5, sid. 113
800 Ds 2007:5, sid. 115
801 Ds 2007:5, sid. 120
802 Ds 2007:5, sid. 121
803 Ds 2007:5, sid. 125
se användes, pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn var tillräckligt ingripande på-följder.804 Fängelsestraff fick dömas ut endast RPGHWIDQQV´V\QQHUOLJDVNlO´.805 Departemen-tet räknade upp olika presumtionsbrytande omständigheter. Uppräkningen var dock inte ut-tömmande utan en helhetsbedömning skulle göras. Domstolen fick möjlighet att beakta att på-följden blev lämplig både ur proportionalitetssynpunkt samt uppfyllde kravet på humanitet.806 Som presumtionsbrytande omständighet skulle gärningsmannens vårdbehov beaktas. Att döma en allvarligt psykiskt störd till fängelse borde kunna bli aktuellt endast då han saknat el-ler haft ett litet vårdbehov. Det kunde bl.a. vara fallet där gärningsmannen vid gärningstillfäl-let led av en allvarlig psykisk störning under vilkens påverkan han begick brottet, men där nå-got vårdbehov inte fanns kvar vid domstillfället. Tvärtom talade ett omfattande vårdbehov emot att använda fängelse och detta speciellt då behovet inte kunde tillgodoses under verkstäl-ligheten av detta.807
Som ytterligare skäl för fängelse skulle graden av den psykiska störningen vid tidpunkten för brottet beaktas. Ju mer den psykiska störningen hade påverkat gärningsmannens handlan-de, desto starkare var skälet mot fängelse. I dessa fall måste istället straffmätningsvärdet vara synnerligen högt. Även sambandet mellan den psykiska störningen och brottet skulle beaktas.
Sambandet var starkare om gärningen framstod som irrationell, än om den hade ett bakomlig-gande verkligt motiv.808
Ett ytterligare skäl för att tillämpa fängelse, oavsett brottets straffmätningsvärde, var att gärningsmannen i samband med gärningen själv vållat sitt allvarliga psykiska tillstånd genom berusning eller på annat sätt.809
Ett viktigt skäl var om brottet hade ett högt straffmätningsvärde då tillämpning av de övriga påföljderna vid mindre allvarliga brott innebar ett tillräckligt starkt ingripande. Hur högt straffmätningsvärde som krävdes skulle inte anges i 30 kap. 6 § BrB eftersom det skulle kun-na medföra tröskeleffekter. Som ett riktmärke ansåg utredningen ett straffmätningsvärde på fyra år eller mer.810
804 Ds 2007:5, sid. 126
805 Ds 2007:5, sid. 129
806 Ds 2007:5, sid. 130
807 Ds 2007:5, sid. 126
808 Ds 2007:5, sid. 127
809 Ds 2007:5, sid. 128
810 Ds 2007:5, sid. 125
21.2.2 Ett absolut fängelseförbud ska finnas kvar
Departementets förslag innebar att en gärningsman som p.g.a. en allvarlig psykisk störning
´VDNQDWI|UPnJDDWWLQVHJlUQLQJHQVLQQHE|UG´HOOHU´DWWDQSDVVDVLWWKDQGODQGHWLOOHQVnGDQ
LQVLNW´LQWHVNXOOHNunna dömas till annan påföljd än överlämnade till särskild vård.811 Trots att de presumtionsbrytande omständigheterna som skäl för fängelse skulle tillämpas mycket restriktivt fanns det skäl att behålla ett absolut fängelseförbud i vissa fall. Det var enligt de-partementet en förutsättning för en utvidgad användning av fängelse, att gärningsmän som borde undantas från straffrättsligt ansvar p.g.a. skuldprincipen, inte skulle kunna dömas till något annat än en vårdpåföljd. Utredningen använde sig av det tillräknelighetsbegrepp som Psykansvarskommittén föreslagit.812 Den menade i denna del att:
´9LVHURFNVnHWWYlUGHLDWWEHVWlPPHOVHQWLOOVLQXWIRUPQLQJKDUNDUDNWlUHQDYHWWWLOOUlNQHOLJKHWVUHNYLVLW'lr-igenom torde det vara relativt enkelt att inom ramen för ett fortsatt reformarbete också definiera bort det formel-la ansvaret för den aktuelformel-la gruppen av psykiskt störda formel-lagöverträdare och därigenom åstadkomma en renodformel-lad WLOOUlNQHOLJKHWVUHJOHULQJ´813
Skillnaden mellan departementets och Psykansvarskommitténs förslag var enligt departe-mentschefen att departementets förslag endast avsåg påföljdsvalet och därmed inte fick sam-ma avgörande betydelse. Det var dock inte bara ett fängelseförbud som skulle gälla för den här gruppen av lagöverträdare, utan även samtliga övriga påföljder än överlämnande till sär-skild vård skulle omfattas av förbudet betonade departementschefen. Samma principiella skäl som uteslöt fängelse, d.v.s. att det var ett straff, uteslöt böter menade han,814 men även villkor-lig dom och skyddstillsyn som hade karaktär av att vara alternativa påföljder till fängelse skulle uteslutas.815 Det absoluta fängelseförbudet omfattade inte de situationer där gärnings-mannen vållat sitt tillstånd själv.816
Departementets förslag hade enligt departementschefen rent praktiskt stora likheter med vad som skulle bli resultatet av ett införande av en tillräknelighetsbestämmelse, men skiljde sig samtidigt väsentligt från detta då den föreslagna ordningen inte medförde ansvarsfrihet.817
811 Ds 2007:5, sid. 134
812 Ds 2007:5, sid. 135
813 Ds 2007:5, sid. 137
814 Ds 2007:5, sid. 138
815 Ds 2007:5, sid. 139
816 Ds 2007:5, sid. 140
817 Ds 2007:5, sid. 143
21.2.3 Straffnedsättning
Om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft starkt nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, skulle det beaktas som en förmildrande omständighet vid straffmätningen.Enligt bestämmelsens lydelse var den inte tillämplig på fall där gärningsmannen var allvarligt psykiskt störd vid gärningen, då fäng-elseförbudet ledde till att det inte behövdes någon straffmätning. Då utredningens förslag in-nebar att även allvarligt psykiskt störda gärningsmän skulle kunna dömas till fängelse borde dessa även omfattas av denna bestämmelse.818 Detta skulle uppnås genom att en ny punkt togs in i bestämmelsen, 29 kap. 3 § 1 st. p. 6 i förslaget. Bestämmelsen skulle utformas till att om-fatta de omständigheter som gällde för det absoluta fängelseförbudet. Hur stor reducering av straffvärdet som en allvarlig psykisk störning skulle ge avgjordes med hänsyn till graden av störningen samt i vilken omfattning störningen hade inverkat på gärningen.819