Den åtgärd inom jordbruket som har störst potential att minska nettoutsläppen av koldioxid i samhället är odling av energigrödor (Själva utsläppsminskningen hänförs dock i statistiken inte till jordbrukssektorn utan till energi- och transportsektorn). Etableringsstöd för energiskog infördes med 1990 års livsmedelspolitiska beslut. Bedömningen var då att ca 500 000 ha åkermark skulle frigöras från livsmedelsproduk- tion till annan användning inom några år. Inget uttryckligt arealmål för energiskog eller andra grödor sattes dock upp, men Biobränslekommissionen (SOU 1992:90) bedömde potentialen för energiproduktion på jordbruksmark till 15 - 20 TWh/år på 10-15 års sikt. Åtskilliga andra studier har kommit fram till energipotentialer i samma storleksordning51.
Inom SAME-projektet52 bedömdes den praktiska potentialen till 7-20 TWh fram till år
2050. Energimyndigheten (2003) bedömer att en rimlig potential på 5 till 10 års sikt är 100 000 hektar med Salix vilket vid kontinuerlig odling skulle innebära att det årliga bidrag i storleksordningen 4 TWh.
Stöden för energiskogsodling har fortsatt som ett nationellt stöd även sedan Sverige gick med i EU. Under senare år har energiskogsodlingen i Sverige legat konstant kring 15 000 ha. År 2002 motsvarade skörden 200 GWh. Nivån speglar föregående års plantering och förväntas öka, både tack vara bättre avkastning och större planterade volymer (Energimyndigheten, 2003). Utöver energiskog används idag halm, energigräs, spannmål (för etanolproduktion)53 och raps (för drivmedelsproduktion) för energiändamål.
50 Freibauer m fl. 2002. Background paper on carbon sequestration in agricultural soils under article 3.4 of the
Kyoto Protocol. Rapport till EU-kommissionen 51Se t exKretsloppsdelegationen (1998). 52Energimyndigheten m fl. (1999).
53 För Agroetanols fabrik i Norrköping används 130 000 ton vete vilket motsvarar odling på cirka 25 000
hektar. Se Energimyndigheten. 2003. Uppdrag att utvärdera förutsättningarna för fortsatt marknadsintro- duktion av energiskogsodling. Lägesrapport 2003-02-12. Dnr 00-03-462.
68
Odlingen av energigrödor har inte utvecklats i den takt som förutspåddes i början av 1990-talet. Bedömningen för framtiden är fortsatt osäker. Den största osäkerhetsfaktorn är troligen att energiskog kräver lång planeringshorisont, eftersom den måste odlas under en period av 15-20 år för att ge hög produktion. I dagsläget utgår anläggningsstöd med 5 000 kr för anläggande av energiskog på uttagen areal som berättigar till arealersättning. Maximalt 50% av den ersättningsberättigade arealen på en fastighet får tas ur produktion, men om energiskog odlas får den uttagna arealen överskrida 50%. Det går således att permanent odla energiskog på en hel jordbruksfastighet med bibehållet arealstöd.
I EU-kommissionens halvtidöversyn av jordbrukspolitiken föreslås dock att icke- livsmedelsgrödor (non-food crops) inte skall få odlas på uttagen areal samt att det bara blir tillåtet med långliggande träda (10 år). Istället föreslås ett särskilt arealstöd för 45 euro/ha till odling av energigrödor. Stöden till energiproduktion skall enligt förslaget kvoteras inom ramen för totalt 1,5 miljoner ha inom EU, vilket kan göra det svårt att öka den svenska odlingen.
Energimyndigheten har fått i uppdrag att utreda förutsättningarna för energiskogsod- ling.54 En viktig frågeställning i denna utredning är etableringsstödets betydelse för ökad odling av energiskog.
Kostnadseffektivitet
Produktionskostnaderna för energiskog (exklusive stöd) på en välskött odling uppskattas kalkylmässigt till cirka 140 kr/MWh (Energimyndigheten, 2003). Priset på flis för skogsbränslen låg under 2002 på cirka 120 kr/MWh. De något högre kostnaderna för energiskog skulle indikera något lägre kostnadseffektivitet för biobränsle från jordbruks- mark än för biobränslen från skogen. Odling av energigrödor har dock i många fall positiva bieffekter som gör att den samhällsekonomiska kalkylen för odling av energigrö- dor kan förbättras avsevärt.55 Dessa bieffekter inkluderar bland annat möjligheter till
rening av avloppsvatten och lakvatten och minskad jorderosion.
54 Regeringsbeslut 2002-11-21, N 2002/10784/ESB 55 Se t ex Boverket och Naturvårdsverket (2000).
69
Skogsbruket
Huvudsakligen kan tre huvudspår identifieras där skogsbruket kan bidra till en reduktion av de totala växthusgasemissionerna:
• Hållbart bruk av biomassa vilket inkluderar användning av skogsbränslen och träbaserat avfall som ersättning för fossila bränslen och andra material och trä som råvara istället för material vars tillverkning eller nedbrytning medför växt- husgasutsläpp eller stor energiförbrukning. (Substitution)
• Inlagring av kol i biomassa, humuslager och torv.
• Avstå från brukningsmetoder som ökar emissionerna av växthusgaser. Skogsstyrelsen anser att huvudstrategin i skogens bidrag till klimatarbetet bör vara att ersätta fossila bränslen och råvaror med skogsbaserade sådana under förutsättning att uttag av bränsle i form av skörd av avverkningsrester sker på ett uthålligt och miljövänligt sätt med beaktande av skogslevande arters behov.
Styrmedel på området
Skogsvårdslagens hänsynsregler m.m. innebär bl.a. att man vid skötseln även ska ta till vara andra allmänna intressen än skogsproduktionen. Under år 1994 togs många detaljregleringar av skogsskötseln bort. Röjnings- och gallringsplikt försvann liksom bidragen till dikning, anläggning av skogsbilvägar och återväxt inom vissa regioner. Markberedningsmetoden hyggesplöjning förbjöds och lövträdslag godtas numera vid föryngring i högre utsträckning. Under 1990-talet har områdesskydd i form av reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal ökat i omfattning, och spridning av kunskap om skyddsvärd natur hos skogsägarna har prioriterats. Nya allmänna råd skärpte år 1991 restriktionerna kring kvävegödsling i regioner med förhöjt kvävenedfall vilket bl.a. innebär att man normalt inte gödslar skogsmark söder om Mälardalen. Från och med 1993 ges ytterst få tillstånd till markavvattning i skogsmark, i enlighet med tillägg i naturvårdslagen, sedermera miljöbalken. Skogsstyrelsen reducerade under senare delen av 1990-talet restriktionerna kring skogsbränsleuttag men istället har rekommendationer om att återföra aska tillkommit. Tillkomsten av koldioxidskatten år 1991 räknas dock som den viktigaste enskilda faktorn för den ökade skogsbränsleanvändning som ägt rum under 1990-talet.
I det följande beskrivs effekter av ett urval åtgärder som bidrar till minskning av nettoutsläppen av koldioxid dels åtgärder som har negativ effekt på kolinlagringen. En avgränsning har gjorts till åtgärder vilka antas påverkas av existerande styrmedel.
70