Länsstyrelserna fick år 1998 i uppdrag av regeringen att inom ramen för arbetet med regionala miljöstrategier (STRAM-arbetet) regionalt anpassa, precisera och konkretisera miljökvalitetsmålen. Länsstyrelserna fick även i uppdrag att stödja kommunerna med underlag för att formulera mål och åtgärdsprogram. För närvarande har fem länsstyrelser fattat beslut om regionala mål (Stockholms, Gävleborgs, Södermanlands, Kronobergs, och Jönköpings län.) I stort sett alla övriga län har tagit fram förslag som antingen skall remitteras inom kort, är ute på remiss eller nyligen har varit ute på remiss. Beslut är alltså att vänta om en rad nya regionala mål inom kort.
De regionala målen är i huvudsak mer ambitiöst formulerade än motsvarande nationel- la mål eller åtminstone på samma nivå, men de följer i många fall inte den nationella målstrukturen. Målen har i vissa fall andra bas- och målår och målen omfattar i många fall enbart koldioxid. Länen har i många fall även tagit fram förslag till sektoriella mål. De mål, åtgärder och styrmedel som föreslås berör i första hand transport- industri- och energisektorerna, övriga sektorer nämns bara i ett fåtal fall.
De åtgärdsprogram som redovisas är av skiftande omfattning och detaljeringsgrad. En del län har enbart valt att föreslå regionala mål medan andra även har genomfört
omfattande kartläggningar av åtgärdsmöjligheter och lägger många förslag. Merparten av de åtgärdsförslag som tas upp i de regionala måldokumenten återfinns även i den
nationella klimatstrategin. Många av de åtgärder som lyfts fram som viktiga skulle heller inte kunna genomföras om inte beslut fattats/fattas på nationell nivå eller på EU- nivå om t.ex. lägre koldioxidskatter, energiskatter eller bidrag. I flera av planerna lyfts dock även åtgärder fram som län och kommuner själva äger rådighet över t.ex. inom samhällsplane- ring och kollektivtrafik.
79
Kommunernas klimatarbete
Bakgrund
Klimatmål och åtgärdsprogram förekommer också på kommunal nivå. Kommunerna har många roller och ansvarsområden som gör dem till viktiga aktörer i klimatarbetet. Kommunerna driver egna anläggningar och fordon och kan besluta över investeringar i och drift av dessa. Medveten upphandling av varor och tjänster till verksamheten kan ha stor betydelse. Genom tillsyn och villkor kan kommunerna påverka investeringar och drift av privata verksamheter inom kommunen. Kommunerna kan också genom information och avgifter/taxor stimulera företag och privatpersoner i kommunen att minska sina utsläpp. Av stor betydelse är också utformning av planer och program, som t.ex. energi- och avfallsplaner.
I ett långsiktigt perspektiv är den fysiska planeringen av bebyggelse, infrastruktur, markanvändning och externa exploateringar betydelsefull, varför de kommunala översikts- och detaljplanerna är viktiga instrument i klimatarbetet.66
Ett exempel på lokalt klimatarbete är det nätverk med utmanarkommuner (Lund, Växjö, Säffle, Uppsala, Övertorneå) som bildades i samarbete med Svenska Naturskydds- föreningen. Kommunerna har satt mål, utarbetat strategier och gjort åtaganden. Utöver utmanarkommunerna har ett åttiotal kommuner antagit klimatmål.
Fler exempel på kommunala initiativ (från Falkenberg, Eskilstuna, Gävle, Växjö och Övertorneå) redovisas i Naturvårdsverkets rapport ”Handlingskraft för klimatet”
(Naturvårdsverket, 2002c). Exemplen visar att reduktioner av koldioxidutsläppen hittills till största delen har åstadkommits på uppvärmningsområdet. En förklaring till detta uppges vara att kommunerna har stor rådighet inom detta område. Fjärrvärmeutbyggnad och konvertering till förnybara bränslen kan också genomföras utan inverkan på
människors bekvämlighet eller livsstil. Det gäller även energiproduktionen, som kommunerna kan påverka genom detaljplaner och genom satsningar på vind- eller vattenkraft eller installationer av kraftvärmeverk.
I rapporten konstateras vidare att kommunerna på transportområdet har satsat på att erbjuda fysisk infrastruktur för kollektivtrafik och cykel, samt låga kollektivtrafiktaxor. Däremot förefaller det vara svårare att påverka enskildas och företagens val av drivmedel och fordon. Det förekommer dock att kommuner har fått lokala bensinstationer att sälja etanol. Livsmedelsförsörjningen lyfts fram som ett område som i dag inte i första hand kopplas till insatser för minskad klimatpåverkan, men där potentialen i det fortsatta klimatarbetet är stor.
66 För en vidare diskussion om detta se Naturvårdsverkets rapport ”På väg mot klimatmålet” (Naturvårdsve-
ket, 2002b). Resultaten bygger delvis på Boverkets och Naturvårdsverkets avslutade idé- och metodutveck- lingsprojekt SAMS (Samhällsplanering med Miljömål i Sverige).
80
Effekter och kostnadseffektivitet
Kommunerna är viktiga aktörer i arbetet för att nå det nationella klimatmålet. Även om de flesta styrmedel som ingår i den svenska klimatstrategin implementeras på nationell nivå är det ute i kommunerna som de fysiska åtgärderna skall genomföras – av företag, enskilda och av kommunerna själva. Arbetet med mål och åtgärdsprogram på regional och lokal nivå kan därför ses som ett betydelsefullt komplement till nationella styrmedel.
Det är däremot mer osäkert i vilken utsträckning de regionala och lokala målen i sig leder till att åtgärder kommer till stånd, inom områden där det i dag saknas andra effektiva styrmedel med klimatinriktning, t.ex. på transportområdet.
Det är svårt att särskilja effekten av regionala och lokala mål från effekten av de nationella bidragssystem som är riktade mot kommunerna, i första hand LIP- och Klimp- bidragen. Det kanske heller inte är av något större intresse att försöka göra det. Istället kan man se att drivkraften i det lokala arbetet har ökat genom bidragen.
Kostnadseffektiviteten för åtgärder som genomförs på kommunal nivå är heller inte lätt att bedöma. I många fall är denna nära kopplad till om nationella styrmedel leder till att kostnadseffektiva åtgärder vidtas eller inte. Kommunerna kan i många fall ses som aktörer som anpassar sig efter den incitamentsstruktur som finns, precis som privata aktörer.
Det bör också poängteras att förutsättningarna att begränsa utsläppen av växthusgaser skiljer sig avsevärt åt mellan olika län och kommuner. I Stockholm var t.ex. utsläppen av koldioxid ca 3,5 ton per capita under 1997 medan utsläppen i Norrbotten beräknades uppgå till 12,8 ton per capita. I Stockholm saknas energiintensiv industri och förutsätt- ningarna för en väl utbyggd kollektivtrafik och fjärrvärme är goda i denna tättbefolkade region. Andra viktiga faktorer som kan påverka förutsättningarna att minska utsläppen i olika regioner är klimatförhållanden, tillgång till och avsättning för biobräns-
le/avfallsbränsle på rimliga transportavstånd, genomfartstrafikens omfattning samt om länen är inflyttnings- respektive avfolkningsområden.
81