Aktörer avseende fusk som omnämns i debatterna är enskilda assistansberättigade och kriminella, exempelvis oseriösa anordnare och organiserad brottslighet. Det stämmer överens med Altermarks (2017, s. 118) studie där assistansanvändare i den politiska problemkonstruktionen beskrivs som överanvändare och assistansanordnare som
vinstmaximerare. Det förekommer att enskilda assistansberättigade beskrivs som en del av fusket, men det som särskilt lyfts fram är oseriösa anordnare och organiserad brottslighet. Detta är återigen en del av problembeskrivningen som förs fram av regeringen där utsagor konstrueras om assistansberättigade, exempelvis att de får mer än vad de behöver. En diskurs som sedan används för att misstänkliggöra assistansanvändare och
assistansanordnare. Att beskriva assistansanordnare som oseriösa menar Altermark (2017, s. 121) är en del i den politiska problembeskrivning som framförs av regering. I analysen skiljer sig omfattningen av aktörer och hur fusk relateras till en vidare samhällskontext åt från tidigare forskning, exempelvis förekomsten av fusk inom andra socialförsäkringar men även anställda vid statliga myndigheter. I exempelvis i Altermarks (2017, s. 119) studie anges assistansanvändare och assistansanordnare vara aktörer som regeringen pekar ut avseende fusk och överutnyttjande i den politiskt konstruerade
problemformuleringen inom assistansområdet. I analysen av det empiriska materialet deltar fler partiföreträdare än från regeringspartierna, vilket gör att aktörer avseende fusk
inom assistansområdet blir mer differentierat och utökas till att även omfatta tjänstemän vid statliga myndigheter. Begrepp som organiserad brottslighet används av flera
partiföreträdare men benämns inte i den tidigare forskning som ingår i denna studie. Det kan tolkas som att begreppsanvändningen avseende fusk och överutnyttjande är diffus och som Altermark anger inte har någon substans annat än som diskursiva figurer som
tillämpas för att legitimera besparingar inom assistansområdet och väcka misstankar mot assistansberättigade som målgrupp (Altermark 2017, s. 119).
I föregående avsnitt framgick att en av regeringens legitimeringsstrategier avseende den pågående utvecklingen inom assistansområdet var att de tog avstånd från egna ansvaret och istället pekade ut andra aktörer som ansvariga. Detta sker även inom diskursen om fusk och kostnader. Det via en operationaliserad diskurs där aktörer som
assistansberättigade, oseriösa assistansanordnare, organiserad brottslighet och tjänstemän vid statliga myndigheter pekas ut som ansvariga för fusk och överutnyttjande, se figur 3. Bilden har skapats av författaren för att förtydliga vilka nämnda aktörer är och kan ses som en utökning av resultat i tidigare studier där endast assistansberättigade och
assistansanordnare angavs som aktörer inom diskursen om fusk och överutnyttjande av assistansersättning.
Figur 3: Aktörer i en operationaliserad diskurs avseende fusk och överutnyttjande inom
assistansområdet, i den politiska debatten om personlig assistans i riksdagen 2016 och 2017. Figur skapad av författaren.
Kostnader
Liksom omfattningen av fusk och överutnyttjande pågår en diskursiv kamp om anledningarna gällande kostnaderna för personlig assistans. Oppositionen menar att kostnadsökningarna beror på att behovet av stöd ökar medan regeringens företrädare pekar på fusk, överutnyttjande och oskäliga vinster som oseriösa anordnare tar ut. Det kan
tolkas som att regeringens argumentation i debatterna är att bibehålla fokus på fusk och överutnyttjande. Vidare kan det tolkas som att regeringen genom att de inte tar upp att kostnadsutvecklingen kan bero ökade behov inte heller vill betona att personlig assistans är en insats som ingår i LSS-lagstiftningen, en lagstiftning där behoven ska styra.
Altermark (2017, s. 111) anger i sin studie att regeringens utsagor inom assistansområdet konstruerar assistansberättigade som överanvändare. Det grundar sig i ett synsätt gällande målgruppen som oförtjänt behövande som får mer stöd än vad de egentligen har rätt till och indirekt utnyttjar systemet. Retoriken om kostnadsproblemet gällande
assistansområdet som regeringen framför i debatterna stämmer överens med tidigare forskning där nämnda kostnader är ett konstruerat politiskt problem (Altermark 2017, s. 116). I samma studie framgår att för regeringen är assistansanordnare vinstmaximerare som driver på kostnadsutvecklingen, vilket även stämmer överens med analysen i denna studie. I regeringens retorik om oseriösa anordnare pekas de ut som vinstmaximerare. Dock finns inga utsagor i debatterna om en annan synnerligen aktuell diskurs avseende den svenska välfärden, den om privatisering och vinster i välfärden. Varken regeringen eller oppositionen nämner något om vinster i välfärden, vilket fuskdebatten inom assistansområdet interdiskursivt kan anses vara en del av. Frågan är då varför denna aspekt inte framträder i debatten? Det kan tolkas som att frågan om vinster i välfärden är mer politisk svårhanterlig för partiföreträdarna att hantera i debatten än den om den pågående utvecklingen inom assistansområdet. Det kan även tolkas som att genom att ingen interdiskursiv koppling görs till diskursen om vinster i välfärden ämnar de politiska företrädarna att särskilt utpeka personlig assistans som ett område där assistansanordnare är mer oseriösa och mer intresserade av vinst än inom andra delar av den privatiserade välfärden. Via regeringens utsagor om oseriösa assistansanordnarna som vinstmaximerar framstår vinster i välfärden dock som ett politiskt problem, samtidigt som välfärden i allt större omfattning styrs och utformas utifrån neoliberala principer där statens roll att skapa och bevara nämnda institutionella ram som möjliggör en neoliberal praxis (Harvey 2005, s. 2; Mladenov 2015, s. 446).
Det verkar finnas en ”korrekt” nivå för kostnader avseende den personliga assistansen som regeringens företrädare aldrig uppger vad den bör vara. Regeringen tar inte som
oppositionen upp anledningar till kostnadsökningarna. Utsagor från regeringen är att kostnaderna ökat markant. Att beskriva kostnaderna på ett sådant sätt är att diskursivt ge en bild av att problemet är större än det kanske är. Regeringens beskrivning av
kostnaderna är att skattemedel går till ”fel saker” men det anges inte fullt ut vad det är. Att inte veta vad skattemedel används till kan relateras till Altermarks studie. Där anges att besparingar på assistansområdet etiketteras utifrån att kostnaderna skenar iväg
okontrollerbart och att det inte är säkerställt vad skattemedel används till, mer än att de inte används till det de var tänkt för. Det är en del av regeringens konstruktion av
vad kostnadsökningarna inom assistansområdet beror på skapar det ett diskursivt tillfälle för regeringen att fylla i det vakuum avseende kunskap som uppstår med egna
förklaringar, vilket sedan används för att legitimera den pågående åtstramningspolitiken (Altermark 2017, ss. 116, 121).