Ansvar är ett centralt begrepp i debatterna och avser vem som är ansvarig för den pågående utvecklingen inom assistansområdet. Utsagorna handlar om det politiska ansvaret regering och riksdag har. Myndigheter som tillämpar lagar och domstolars tolkning av lagstiftningen är ytterligare en aspekt av ansvarsfrågan och likaså
konsekvenser för enskilda som drabbas av exempelvis indragning av tidigare gynnande myndighetsbeslut. Komplexiteten i ansvarsfrågan kan exemplifieras med följande utsaga från Vänsterpartiet:
Men ingen bär ansvar. Ingen kan ställas till svars. […] Det är nästan farsliknande att betrakta hur fingrar pekas åt olika håll för att ingen ska behöva ta på sig skulden för att en av vår tids största frihetsreformer har slagits i spillror. (Sveriges riksdag 2017, V - anf. 15)
Utsagorna om ansvar relateras till två specifika dokument kring vilka debatterna till stor del rör sig kring. Utifrån den kritiska diskursanalysen kan det relateras till att en modalitet finns då utsagorna i debatten om ansvar i hög grad relateras till dessa dokument. Det är dels regleringsbrevet regeringen ställt till Försäkringskassan inför 2016 och direktivet till den pågående LSS-utredningen där kostnadsdämpande åtgärder inom assistansområdet framgår. Dessa menar oppositionen går emot intentionen med en lagstiftning där behoven ska styra och inte kostnaderna. En lagstiftning som riksdagen fattat beslut om och som via regleringsbrev och utredningsdirektiv medför en strängare tillämpning av lagen än vad lagstiftaren ämnat. Det ses som ett indirekt sätt för regeringen att förändra lagstiftningen utan att det förgåtts av beslut i riksdagen. Oppositionen menar att regeringen är ansvarig för försämringar på assistansområdet då de via direktiv och regleringsbrev föregår sin egen utredning. Åtstramningarna har enligt oppositionen initierats av regeringen via uttalande från finansministern om att neddragningar på assistansområdet är nödvändiga. Krav ställs från oppositionen att regeringen ska backa från det som anges i regleringsbrev och
utredningsdirektiv samt att ett lagförslag som återupprättar LSS-lagstiftningens
ursprungliga intentioner ska läggas fram (Sveriges riksdag 2016, KD - anf. 30, M - anf. 26. Sveriges riksdag 2017, C - anf. 6,14, KD - anf. 1,9, V- anf. 23, L – anf. 47, SD – anf. 4). Regeringen anger att de inte har fattat några beslut som inskränker personers rätt till personlig assistans eller föreslagit några lagändringar. Vidare anger regeringen inget om att intentioner med regleringsbrev och direktiv avser kostnadsbesparingar. Syftet med utredningen är att se över frågor om huvudmannaskap, jämställdhet och barnperspektiv samt att lagstiftningen ska relateras till den samhällsutveckling som skett sedan lagen infördes. Den rättsliga utvecklingen kan regeringen inte påverka då de inte styr
domstolarna. Inte heller att de via regleringsbrev till myndigheter påverkar domstolarnas arbete, vilket är att antyda att ministerstyre föreligger. Detta kan exemplifieras av följande citat från Socialdemokraternas företrädare:
Jag ställer mig väldigt frågande till att lagstiftare antyder eller nästan direkt säger att domstolar i Sverige styrs av regeringen. […] Domstolar styrs inte av regeringen. […] Ni låtsas som att ni inte förstår hur det här systemet ser ut. Detta är en rättighetslagstiftning. När man inte vet vad som gäller går man till domstol, och då talar domstolen om vad som ska gälla (Sveriges riksdag 2017, S – anf. 10)
Enligt Socialdemokraterna fungerar inte den nuvarande lagstiftningen, något
alliansregeringen kände till men trots det inte vidtog åtgärder för att stoppa utvecklingen inom assistansområdet. En kritik som de borgerliga partierna inte instämmer i då de konstaterade ett en översyn av assistansområdet var nödvändig, försökte identifiera felaktigheter men minskade inte på stödet för de i behov av personlig assistans. Samtidigt som regeringen frånsäger sig sitt ansvar för utvecklingen inom assistansområdet anger de samtidigt att de har ett kortsiktigt ansvar för de som inte fått eller blivit av med sin
assistans. Det genom att tillfälligt stoppa Försäkringskassans tvåårsomprövningar samt se över ett antal domar. Enligt regeringen ska kommuner få större möjligheter att ta sitt ansvar för personer med normbrytande funktionalitet. Regeringen anser sig ta ansvar genom att inte lova medborgarna sådant de politiskt inte kan realisera (Sveriges riksdag 2016, S – anf. 25, KD – anf. 40, Sveriges riksdag 2017, S – anf. 2, 18, MP – anf. 5.) Ansvarsfrågan avser vad som ska göras för att hindra den pågående utvecklingen inom assistansområdet. Det finns en politisk samstämmighet om vikten att en översyn av LSS- lagstiftningen görs. Flera företrädare från oppositionen efterfrågar en gemensam politisk lösning på nuvarande problem inom assistansområdet och samarbete över partigränserna. Samtidigt anges svårigheten med att nå en gemensam politisk lösning då det
utskottsinitiativ Vänsterpartiet ställt till socialutskottet inför debatten 2016 om att ge regeringen i uppdrag att stryka skrivningen i regleringsbrevet röstades ned av företrädare från regeringen och Moderaterna.Regeringen menar att det rådet politisk konsensus om att den i behov av personlig assistans ska ha rätt till insatsen men det som skiljer
regeringen åt från oppositionen är i vilken takt eventuella förändringar av lagstiftningen ska ske. Regeringen vill invänta den pågående LSS-utredningen och hänvisar till att lagförändringar tar tid samt att politiska beslut måste baseras på fakta.Liberalerna anger att regeringen förhalar resultatet av utredningen till efter valet 2018 (Sveriges riksdag 2016, SD – anf. 43, V – anf. 30, L – anf. 47, Sveriges riksdag 2017, SD – anf. 20, V – anf. 15, L- anf. 16, MP – anf. 5).
Debatterna kännetecknas av utsagor om de konsekvenser nerdragningarna på
assistansområdet får för enskilda. När enskilda exemplifieras är begrepp som oro, ångest, frustration och sönderslagna liv samt livsavgörande förekommande, vilket exemplifieras utifrån följande citat från Liberalernas företrädare:
Det skär i hjärtat på mig, och på de flesta andra, när jag läser om de barn som drabbas av regeringens nedskärningar av LSS-reformen. Det är så obarmhärtigt att man ofta inte står ut när man läser berättelserna (Sveriges riksdag 2017, L – anf. 8).
Specifika individers situation beskrivs med namn som Leo och Selma, barn med assistans och vikten av insatsen för dem och deras familjer. Mamma Sanna och pappa Hans som inte längre kan förvärvsarbeta då deras barn fått minskad personlig assistans. Ett annat exempel är Mats som på grund av indragen ersättning inte längre kan förvärvsarbeta utan beskrivs ha hamnat i utanförskap och psykisk ohälsa. Det är oppositionen som tar upp enskilda exempel medan regeringen i mer generella termer anger den oro utvecklingen avseende den personliga assistansen skapat för berörda (Sveriges riksdag 2016, M – anf. 26, L – anf. 31, Sveriges riksdag 2017, M – anf. 3, L – anf. 8, S – anf. 2.).
Sammanfattning
Frågan om vem och vilka som är ansvariga för det som sker gällande den personliga assistansen där allt fler förlorat eller inte beviljats insatsen i samband med att de ansöker för första gången eller fått minskat stöd är en stor del av debatterna, vilket framgick av de empiriska utsagorna. Det politiska ansvaret handlar om att insatsen ingår i en lagstiftning, LSS, som riksdagen fattat beslut om ska gälla. Debatten avseende det politiska ansvaret kännetecknas av en diskussion om vem och vilka som bär ansvaret för situationen inom assistansområdet. Ansvarsfrågan handlar även om ansvaret för de individer som inte får det stöd de är i behov av. Det finns de som förespråkar ett gemensamt politiskt ansvar. Samtidigt som detta betonas finns inte en politisk samsyn avseende problembilden inom assistansområdet och inte heller vilka lösningar som är mest tillämpbara. Vidare
kännetecknas debatten att av den bryter den etablerade blockpolitiken inom svensk politik. Främst tydligt är detta då Vänsterpartiets utsagor är i linje med de borgerliga partiernas, främst Liberalerna och Kristdemokraterna men även Sverigedemokraterna.
Via analysen av hur problemet gällande den personliga assistansen redogörs för i den politiska debatten framträder ett antal centrala aktörer vilka beskrivs enligt figur 2. Bilden har skapats av författaren för att tydliggöra vilka nämnda aktörer är och hur dessa
relateras till komplexiteten gällande ansvarsfrågan av åtstramningarna inom assistansområdet.
Figur 2: Centrala aktörer gällande ansvarsfrågan i den politiska debatten om personlig assistans i riksdagen 2016 och 2017. Figur skapad av författaren.