Empiriska utsagor
Utsagor om välfärden och dess syfte avser vilket samhälle som eftersträvas och vad
skattebetalarna tycker det är värt för att människor med normbrytande funktionalitet ska få möjlighet att leva som andra. Utsagor från regeringens företrädare skiljer sig åt i detta avseende. Socialdemokraterna anger LSS som en viktig del av det svenska
välfärdssamhället med en relevant ambitionsnivå. Miljöpartiet menar att välfärden är beroende av solidaritet och i ett mer individualistiskt samhälle är det inte säkert vad allmänheten gemensamt vill bidra med till välfärden (Sveriges riksdag 2016, KD – anf. 46, Sveriges riksdag 2017, MP – anf. 13, S – anf. 2), vilket kan exemplifieras med följande utsaga:
Vad är det för värderingsperiod vi lever i? Under olika epoker i våra liv dominerar solidaritet och är viktigt, och sedan blir det mindre viktigt. Nu lever vi i ett väldigt egoistiskt tidevarv. Att nu lagstifta på området är jättesvårt, för det måste gehör vinnas hos en bred allmänhet (Sveriges riksdag 2017, MP anf. 13).
Oppositionen menar att regeringens politik på assistansområdet medför att
välfärdssamhället håller på att gå sönder, då de med störst behov i ett samhälle inte får det stöd de behöver. Frågan om personlig assistans berör alla, inte endast några få. Det som sker inom assistansområdet beskrivs hota samhällskontraktet och medför att kris råder i välfärden vilket inte anses utveckla den svenska modellen utan avveckla den. Personer i behov av assistans beskrivs vara en prioriterad målgrupp avseende välfärden.
Oppositionen använder begrepp som värdighet, trygghet, frihet, valfrihet och löfte i relation till utsagor om välfärd. Frihetsreform är ett annat återkommande begrepp och relateras till införandet av LSS och personlig assistans 1994. Nämnda frihetsreform anges vara den viktigaste och mest revolutionerande socialpolitiska omdaningen på flera
årtionden. Enligt oppositionen medför nuvarande åtstramning inom assistansområdet att medborgarna inte får det stöd lagstiftaren avsåg (Sveriges riksdag 2016, KD – anf. 24, 48, SD – anf. 27). Regeringen anger att de har ett ansvar för att värna rättigheter för personer med stora funktionshinder, den i behov av stöd ska få det och intentionerna lagstiftningen måste värnas. Det då mer träffsäkra och likvärdiga insatser behövs.Miljöpartiets
partiföreträdare anger vikten av andra insatser enligt LSS som ledsagarservice,
avlösarservice och bostad med särskild service och korttidsvistelse (Sveriges riksdag 2017, MP – anf. 13, S – anf. 2).
Rättigheter är ett annat centralt begrepp och det är främst Vänsterpartiet som betonar sociala rättigheter som en aspekt på medborgarskap, där personlig assistans ingår i de grundläggande fri- och rättigheter. Innan 1994 menar Vänsterpartiet att Sverige inte var en demokrati då människor med normbrytande funktionalitet inte kunde ta del av sina
medborgerliga rättigheter. När besparingar sker på assistansområdet medför det en inskränkning av medborgerliga och mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet anger att LSS och personlig assistans är en central del av det sociala skyddsnätet och beskriver insatsen som en försäkring för samtliga medborgare när behov uppstår samt en förutsättning för att samhället ska fungera för alla. En försäkring som Vänsterpartiet menar är under attack utifrån regeringens agerande. Från regering återkommer utsagor om att rätt personer ska få insatser och att de som har rätt till insatser ska få det, det vill säga utsagor om rätt insatser till rätt personer. Utifrån mänskliga rättigheter anger oppositionen att den pågående nedmonteringen av personlig assistans kritiserats av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Kritik har riktats mot den svenska
regeringen då kommittén ansåg att direktiv om besparingar inom assistansområdet skulle omprövas. Företrädare för regeringen anger konventionen som en viktig draghjälp men inte hur konventionen skulle kunna användas i praktiken för att realisera eller skydda nämnda rättigheter. (Sveriges riksdag 2016, V – anf. 30, S – anf. 25, 49, MP – anf. 28, Sveriges riksdag 2017, SD – anf. 12).
Förutom medborgerliga rättigheter finns utsagor om medborgerliga skyldigheter i det empiriska materialet. Personlig assistans anges vara en förutsättning för arbete och studier och för att den enskilde ska kunna försörja sig. Delar av oppositionen anger att arbetslinjen även gäller för personer med normbrytande funktionalitet. Miljöpartiet anger den tekniska utvecklingen och rehabilitering som viktiga åtgärder för att den enskildes behov av stöd ska minska (Sveriges riksdag, 2016, C – anf. 29, MP – anf. 36, Sveriges riksdag 2017, M – anf. 3).
Sammanfattning
I debatterna framträder en diskurs om vad välfärd är, vilka välfärden är till för och vad ett välfärdssamhälle innebär. Det är en diskurs om att välfärden måste kunna stödja de svagaste, de allra mest beroende, det vill säga personer med normbrytande funktionalitet. Att målgruppen som är i behov av assistans främst anges som svaga kan tolkas utifrån att en diskursiv transivitet förekommer. I debatterna är det tydligt att det finns ett behov av att framställa människor med normbrytande funktionalitet som svaga och beroende för att kunna visa på hur stort behov av den offentliga välfärden som finns. Avseende begreppen välfärd och svika finns en diskursiv konnotation då begreppen används mer eller mindre synkront i debatterna, exempelvis att välfärden inte ska svika de svagaste, de som är mest beroende. Ett minimumkrav avseende välfärden är att människor med normbrytande funktionalitet får det stöd de behöver, om inte blir benämningar som välfärdsstat och välfärdssamhälle omöjliga. Är det värdigt ett välfärdssamhälle att inte kunna ge de svagaste stöd efter behov är en annan central fråga i debatterna.