I analysen har det framgått vilka utsagor som framförts i den aktuella politiska debatten om personlig assistans och de legitimeringsstrategier regeringen tillämpar för att
socialpolitiskt genomföra åtstramningar av välfärden samt bakomliggande diskurser och hur dessa bidrar till att redefiniera den socialdemokratiska välfärdfärdregimen. Studien av den pågående politiska debatten om personlig assistans bidrar med en ökad förståelse om välfärdsstatens förändring utifrån generella samhällsförändringar. Genom att studera de sociopolitiska åtstramningarna som för närvarande sker inom den personliga assistansen framträder värderingar om vad ett bra och fungerande samhälle anses vara och vad begreppet välfärd innefattar utifrån olika betydelser, men även förväntningar. Genom att tillämpa kritisk diskursanalys på det empiriska materialet har dolda ordningar om den pågående åtstramningspolitiken kunnat exponeras samt hur bakomliggande diskurser avseende välfärdens förändring konstrueras. Det medför i praktiken en förändring av hur samhällets stöd till personer med normbrytande funktionalitet organiseras och
institutionaliseras.
Resultatet kan sammanfattas av att de pågående nerdragningarna är ett empiriskt exempel på att en avveckling av den traditionella välfärdsstaten. En förändring från den
keynesianska nationella välfärdsstaten till en schumpeteriansk postnationell workfare regim. Det medför en process från dekommodifiering till rekommodifiering, där individer och grupper åter måste ansvara för den egna välfärden när marknaden misslyckas och där nationalstaten inte längre kompensera eller står som garant för nämnda misslyckande. Studien har visat hur det politiskt konstrueras legitimeringsstrategier för att genomföra nerdragningar inom det socialpolitiska området. Det sker via en komplex process där det såväl finns en diskursiv samstämmighet som kamp i den politiska debatten och där centrala begrepp fylls med olika betydelser. Nyckelord som bland annat identifierats är välfärd, värna, rättigheter, frihet, fusk, kostnader och överutnyttjande. Begrepp som innefattar olika betydelser beroende vilka aktörer som står bakom utsagorna. De diskursiva kamperna handlar om hur problembilden av det som sker inom
assistansområdet ska uppfattas och vilka lösningar som är mest relevanta för nämnda problembild. De tre legitimeringsstrategier som regeringen använder sig av för att försvara, förklara och minimera de politiska skadorna av de pågående sociopolitiska åtstramningarna inom välfärden utifrån det valda empiriska exemplet är:
• Frånsäga sig politiskt ansvar och hänvisa till andra aktörer.
• Konsekvent föra en diskurs om fusk, överutnyttjande och kostnadsutvecklingen avseende den personliga assistansen.
Diskursen om fusk, överutnyttjande och kostnader som regeringens driver används för att legitimera sociopolitiska åtstramningar. Det då regeringen inte verkar kunna medge att besparingarna sker eller det egna ansvaret för att de sker. Nämnda diskurs ur vilka
regeringens utsagor ständigt utgår från medför att deras uttalanden om att värna reformen handlar om att vara återhållsam med insatsen. Regeringen anger sig försvara och värna legitimiteten för den personliga assistansen vilket sker via en diskurs om fusk,
överutnyttjande och kostnader. I själva verket leder till nämnda diskurs till att det är
regeringen själv som undergräver legitimiteten för den statliga assistansersättningen men i förlängningen även för socialförsäkringssystemet och välfärden generellt. En diskursiv kamp finns då oppositionen utmanar regeringens retorik genom att ange anledningar till ökade kostnader inom assistansområdet och alternativkostnader. Utsagor som regeringen taktiskt inte bemöter annat än uttalanden om de ökade kostnaderna som ett hot gällande legitimiteten för välfärden. Samtidigt är oppositionen själva en del i att diskursen om fusk och överutnyttjande är så dominerande i debatterna, då de är en del av dess konstruktion och reproduktion. Samtliga politiska företrädare befäster diskursen om fusk inom
socialförsäkringssystemet som ett hot mot välfärden. Ytterligare en diskursiv kamp handlar om vad som är orsak och verkan gällande nerdragningarna inom
assistansområdet. Samtidigt finns en dominerande diskurs om att den rättsliga utvecklingen på området är en orsak.
En annan dominerande diskurs är att personlig assistans är en del av den svenska välfärden. Samtidigt råder en diskursiv kamp om den pågående utvecklingen inom
assistansområdet när de socialpolitiska nerdragningarna sätts i relation till medborgarskap och sociala rättigheter. Detta sker via utsagor om gränsdragningar för vilka rättigheter som ingår i en välfärdsstat. Personlig assistans kan ses som en förlängning av de sociala
rättigheterna utifrån Marshalls teori. När välfärdsstaten måste backa på medborgerliga sociala rättigheter som tidigare ansetts vara landvinningar inom det socialpolitiska området säger det något om tillståndet för välfärden och vilken utveckling som sker. Människor med normbrytande funktionalitet i behov av personlig assistans beskrivs generellt i debatterna, med något undantag, som genomgående svaga och beroende. Oppositionens retorik är att om välfärden och socialpolitiken inte fungerar för nämnda målgrupp medför det en temperaturmätningen avseende tillståndet för den svenska
välfärden. Om inte ens dessa grupper får sina sociala rättigheter tillgodosedda så råder kris och kaos inom välfärden. Vad begrepp som kaos och kris fylls med för betydelse skiljer sig åt mellan partiföreträdarna. För regeringen är kris avhängig den ekonomiska utvecklingen inom assistansområdet medan för oppositionen att människor förlorar stöd från samhället och att de sociala rättigheterna relaterat till medborgarperspektivet undermineras.
Studien har visat att debatten om de pågående socialpolitiska åtstramningarna inom assistansen bryter rådande blockpolitik inom svensk politik. Det går inte att placera partierna från den rådande politiska höger- och vänsterskalan gällande vad de anser i assistansfrågan. Det kan bero på att den svenska välfärden är utformad från en
socialdemokratisk välfärdsregim utifrån Esping-Andersens teori, något samtliga partier måste förhålla sig till. En annan förklaring är att insatsen ideologiskt appellerar till partierna på olika sätt.
Det finns en diskurs om vikten av välfärd och sociala rättigheter. Dock är det inte Socialdemokraterna som främst står upp för perspektiv som är förenat med den socialdemokratiska välfärdsregimen så som generella och universella socialpolitiska åtgärder. Detta då de för en diskurs om att rätt personer ska beviljas personlig assistans. Via den retoriken pekar regeringen på att det finns de som har fel insatser eller inte skulle behöva stöd alls, de ”oförtjänt behövande”. Något som i denna studie pekar på att en målgruppsförskjutning gällande vilka välfärden är ämnad för pågår. Det tyder även på att regeringen, som främst utgörs av Socialdemokraterna, rör sig från den socialdemokratiska välfärdsregimen enligt Esping-Andersen till en välfärd som till sin karaktär blir alltmer selektiv och exkluderande. Detta sker utifrån en schumpeteriansk modell och en neoliberal praxis där kostnaderna för välfärden ska hållas nere utifrån Jessops teorier. Socialpolitiken ska anpassas utifrån marknadsideologiska principer och den sociala politiken är
underordnad den ekonomiska. En förskjutning som även sker i förhållande till Sveriges medlemskap i EU, där den nationella socialpolitiken måste förhålla sig till unionens
styrning på det sociala området. Utsagorna från regeringen beskrivs som att det nuvarande välfärdsystemet inte är hållbart. Utifrån resultatet i denna studie är det relevant att vi frågar oss om den socialdemokratiska välfärdsregimen i praktiken kanske inte längre är möjlig ens för socialdemokratin att realisera?
Frågan är hur politiskt genomförbart det är att driva igenom socialpolitiska åtstramningar, hur möjligt är det att nedmontera välfärden? De senaste årens nerdragningar avseende personlig assistans har inte gått obemärkt förbi då det blivit en uppmärksammad fråga, vilket denna studie visat på. Under våren 2018 skedde ytterligare en debatt i riksdagen om den personliga assistansen och mediabevakningen samt påverkan från
funktionshindersrörelsen fortsatte. Regeringen tillsatte den 8 mars 2018 en ny barn-, äldre- och jämställdhetsminister (Regeringskansliet 2018b). Cirka två månader senare, den 30 april, meddelade regeringen att de skulle besluta om ett tilläggsdirektiv gällande LSS-utredningen där kraven på besparingar som tidigare funnits i utredningsdirektivet skulle tas bort (Regeringskansliet 2018a). Regeringen blev helt enkel tvungen att backa på de tidigare initierade besparingskraven inom assistansområdet. Jag tolkar detta som regeringens problematisering av insatsen som ett kostnadsproblem där fusk och överutnyttjande lyftes fram inte fullt ut lyckades ge önskad politisk effekt. Även om åtstramningar genomförts på assistansområdet har regeringens förda retorik baserad på
nämnda diskurs utmanats så väl i den politiska debatten men även i andra forum som i media och av assistansberättigade och andra berörda. Att regeringen tvingades backa och revidera utredningsdirektivet kan även tolkas som att diskursen om betydelsen av välfärd och sociala rättigheter lyckades bryta den dominerande diskurs som fuskdebatten
inneburit inom assistansområdet.
Regeringens företrädare beskrev i en av debatterna att det inte är säkert vad medborgare gemensamt vill bidra med till den offentliga välfärden, det då samhället blivit mer
individualiserat. I och med att regeringen valt att dra tillbaka nämnda besparingskrav kan det tolkas som att det finns ett stöd för välfärden. Det kan även tolkas som att den
allmänna opinionen svängde till regeringens nackdel varav de inte hade något annat val än att ändra direktivet till utredningen. En annan tolkning är att regeringen inte vill att frågan om personlig assistans ska bli en valfråga i riksdagsvalet 2018. Frågan är vad nämnda politiska beslut om att ta bort besparingskravet gällande den statliga assistansersättningen i utredningsdirektivet kan få för effekter på längre sikt. Att ta bort besparingskravet kanske är en del av kortsiktiga politiska lösningar. Frågan är om den politiska förda diskursen om att kostnaderna för välfärden framöver måste hållas nere kommer förändras. Det är svårt att sia om då den nationella välfärdspolitiken hör samman med globala utvecklingstrender. Ur analysen framgår en komplex bild över de aktörer som anses bidra till och därmed är ansvariga för nuvarande situation inom assistansområdet. Min tolkning är att denna komplexitet kan härröras till Jessops teori om styrning utifrån schumpeteriansk modell där statens organisation och funktion med hänsyn till dess relation till kapital och
arbetskraft dels decentraliseras och där den nationella nivån inte längre är central utan de globala och regional lokala nivåerna. Politiska beslut avseende välfärden är förmodligen inte lätta hantera utifrån vad gemensamma resurser ska användas till, samtidigt som det är en viktig aspekt av det politiska görandet. Det som kan vara problematiskt är att problem och lösningar gällande välfärden och socialpolitiken utifrån schumpeteriansk modell samt neoliberala och neokorporativistiska principer inte längre kan hanteras av nationalstaten. Det gör att den politiska styrningen på området inte längre utgår från en nationell kontext som i den traditionella välfärdsstaten. För att åtstramningar av den nationella välfärden ska vara möjlig att hantera politiskt kan legitimeringsstrategier likt de som tillämpats inom assistansområdet användas för att hålla kostnaderna för välfärden nere. Politiska åtgärder som kan vara svåra att förklara för medborgarna då åtstramningarna utgår från en vidare global kontext. Detta gör att de politiska lösningarna på nämnda problem inte kan lösas inom ramen för den nationella politiken, vilket i sig är ett politiskt dilemma. Utifrån ett sådant resonemang blir politiker inom en nationell kontext endast aktörer som måste anpassa sig till bredare aktuella trender och därmed inte har makt att göra det de vill inom exempelvis det socialpolitiska området. En effekt av det kan som i debatten om den
personliga assistansen bli att det sker en politisk positionering där nämnda legitimeringsstrategier praktiseras.
Studien visar att det är en välfärdsregim under förändring, som redefinieras under påverkan av den neoliberala ideologin utifrån att en rekommodifiering sker och där en omförhandling av de sociala rättigheterna pågår. Om förändringen där välfärden och socialpolitiken rör sig från den av Esping-Andersen definierade socialdemokratiska
välfärdsregimen, vad kommer den förändras till? Det är inte så enkelt som att utifrån teori Esping-Andersen om välfärdregimer ange att det är den konservativa välfärdsregimen som den svenska socialpolitiken rör sig mot, då den socialpolitiska utvecklingen inom
assistansområdet medför att anhöriga måste ta ett större omsorgsansvar för sina
närstående när den offentliga välfärden fallerar. Inte heller den liberala välfärdsregimen utifrån att välfärden riktar sig till specifika grupper och utgörs av privata lösningar. Den diskurs som regeringen för fram utgår från att de politiskt gör det de måste för att värna välfärden, att det som pågår inom assistansen hotar legitimiteten för välfärden. Regeringen anger inget ansvar för de nerdragningarna som faktiskt sker utifrån att cirka 1 500 personer förlorat sin tidigare rätt till statlig assistansersättning sedan regeringen tillträdde. Samtidigt hänvisar regeringen till begrepp som delaktighet och självständighet och beskriver betydelsen av LSS och personlig assistans. Det finns alltså ett gap mellan vad politiker säger och det människor med normbrytande funktionalitet i praktiken har
tillgång till gällande sociala rättigheter. Frågan är hur stort gapet kan bli mellan politiska utsagor som ovan där sociala rättigheter manifesteras men inte realiseras i praktiken. Den diskurs regeringen för om personlig assistans fördjupar gapet mellan de politiska
ideologiska värderingar som inte endast präglat socialdemokratin utan den svenska välfärden, dess konstruktion men även en föreställning som är djupt rotad i det svenska samhället om en välfärd som finns där när vi behöver. Det utifrån den av Jessop
definierade keynesianska nationella välfärdsstaten, en välfärd som finns där när marknaden fallerar och som kompenserar den enskilde. Det återstår att se hur stort nämnda gap kan bli förrän den kollektiva föreställningen om Sverige som välfärdsstat inte längre är möjlig.
Som nämnts bekräftar denna studie delvis legitimeringsstrategier som framgått i tidigare studier om fusk, överutnyttjande och kostnader som den problembild som politiskt framförs om assistansområdet, exempelvis Altermark (2017), Näsman (2016) samt Altermark och Nilsson (2017). På marginalen medför denna studie ytterligare ökad förståelse om de politiska legitimeringsstrategierna som socialpolitiska åtstramningarna inom assistansområdet genererar. Det genom att till tidigare forskning göra tillägg om regeringens avståndstagande från politiskt ansvar och redefiniering av den