Empiriska utsagor
Utsagor om fusk och överutnyttjande inom assistansområdet är återkommande i
debatterna och likaså kostnaderna för den personliga assistansen. Regeringen anger att för att värna den personliga assistansen måste det finns en trovärdighet och legitimitet för insatsen, något som felanvändning av medel anges äventyra på lång sikt. För att det ska finnas en legitimitet för den personliga assistansen anger regeringen att de har ett ansvar att informera skattebetalare och assistansberättigade om det som inte fungerar med assistansersättningen. Om inte kommer personer i behov av stöd tro att de inte kan beviljas insatsen och skattebetalare tro att skattemedel används på ett felaktigt sätt (Sveriges riksdag 2016, S – anf. 41, Sveriges riksdag 2017, S – anf. 26). Det kan exemplifieras med följande utsaga från Socialdemokraterna:
Om vi inte säkerställer att medel används som det var tänkt i välfärden är det på lång sikt svårt att be skattebetalarna att fortsätta bidra. Då är vi verkligen ute på hal is. […] Jag vidhåller att det är ett problem att kanske 10 procent av 30 miljarder används till reklam och sponsring (Sveriges riksdag 2016, S – anf. 41).
Oppositionen menar att regeringen inte värnar om den personliga assistansen då två personer dagligen fått sitt stöd indraget sedan regeringen tillträdde och att regeringen angriper reformen med sitt ensidiga fokus på kostnader. Företrädare från allianspartierna beskriver en stolthet över personlig assistans som infördes av den borgerliga regeringen 1994. För Centerpartiet är legitimiteten avseende insatsen avhängig att individens frihet och valfrihet värnas. För regeringen och Moderaterna är ökad tillsyn, uppföljning och kontroll av assistansersättningen en del i att säkerställa legitimiteten för den personliga assistansen (Sveriges riksdag 2016, V – anf. 46, C – anf. 29,M – anf. 26, Sveriges riksdag 2017, V – anf. 15, SD – anf. 12, M – anf. 11).
Tydligt är att legitimiteten för personlig assistans relateras till hur skattemedel används. En dominerande diskurs i debatterna är att fusk med socialförsäkringar inte ska
förekomma. Dock är fusk som begrepp och utsaga frekvent förekommande i debatterna. Regeringen anger att felaktig användning av medel beräknas uppgå till cirka tio procent av den statliga assistansersättningen. Överutnyttjade är ett annat frekvent använt begrepp från regeringens företrädare och uppges avse medel som går till annat än assistans så som jurister anställda av assistansbolag och marknadsföring. Ansvariga aktörer för fusket enligt regeringen är oseriösa anordnare och organiserad brottslighet. Regeringen anger att varje fall där fusk med assistansersättningen förekommer i media för med sig att legitimiteten för lagstiftningen eroderas(Sveriges riksdag 2016, MP – anf. 28, S – anf. 33, Sveriges
riksdag 2017, MP – anf. 13).
Oppositionen anger att fusket inte endast sker med assistansersättningen utan lyfter fram exempel när tjänstemän inom statliga myndigheter fuskat med skattemedel. Vidare anges att fusk är förekommande inom alla offentliga bidragssystem men brukar inte medföra kollektiva bestraffningar av samtliga som är i behov av stöd, så som skett inom
assistansersättningen. Oppositionen menar att regeringen använt fusket som ett sätt att misstänkliggöra och begränsa insatsen. Det då den statistik regeringen använder inte anses vara tillförlitlig och har nyttjats för att politiskt legitimera nerdragningar inom
assistansområdet. Omfattningen av fusk och överutnyttjande menar oppositionen är överdrivet och felaktigt (Sveriges riksdag 2016, L – anf. 31, Sveriges riksdag 2017, KD – anf. 17), vilket kan exemplifieras av följande citat från Kristdemokraterna:
Med misstänkliggörande och hård vinkling av spekulativa siffror håller regeringen på att undergräva stödet för några av dem i samhället som behöver stöd mest. När man säger att det kan vara 10 procent undviker man att säga att osäkerhetsintervallet för beräkningarna om hur mycket som kan vara fusk är mellan 1,8 och 27,6 procent. Det kan alltså vara 1,8 procent felaktigheter i stället för 10. Och allt det behöver inte ens vara fusk (Sveriges riksdag 2016, KD – anf. 48).
Det finns ingen politisk enighet avseende kostnaderna inom assistansområdet, dels om varför kostnadsökningar sker, hur de kan förklaras och om ökningen är skälig eller inte. Dock finns det i utsagorna om kostnadsutvecklingen en diskursiv samstämmighet om att den ska vara långsiktigt hållbar och kontrollerbar (Sveriges riksdag 2016, S – anf. 25). Oppositionen menar den fuskdebatt regeringen driver skapar en osäkerhet om vad skattepengar används till. Vidare tycker oppositionen att det är problematiskt när regeringen anger att det inte finns någon kontroll över hur och varför kostnaderna ökar, vilket enligt oppositionen inte stämmer. Vidare anser oppositionen att regeringen initierat besparingar på assistansområdet då kostnaderna ansetts vara för höga. Dock menar oppositionen att det finns legitima förklaringar för kostnadsökningarna, exempelvis demografiska förändringar, löneutvecklingen för personliga assistenter och att
Försäkringskassan gör mer rättssäkra bedömningar samt att fler har personlig assistans hela dygnet. Kostnadsökningarna anses även bero på att individernas behov inte är konstanta och att LSS avsåg en ambitionshöjning från lagstiftarens sida..
Alternativkostnader beskrivs även av oppositionen. Det anges att kostnaderna för den personliga assistansen ökar med 500 procent när kommunerna blir ansvariga och att kostnader för barn som blir kvar på sjukhus är mer omfattande än om de kan vara hemma med personlig assistans. Den pågående ökningen av institutionsboende anges inte vara kostnadseffektivare än assistans. Assistansberättigade och deras anhöriga som kan
förvärvsarbeta och studera uppfattas vara bättre samhällsekonomiskt än försörjningsstöd eller sjukskrivning. Generellt anser oppositionen att regeringen med sina
kostnadsbesparingar på assistansområdet ämnar flytta kostnaderna från staten till kommunerna. Regeringen bemöter inte de andra partiernas utsagor om
alternativkostnader och vilka insatser som är samhällsekonomiskt lönsamma. De anger att kostnaderna ökat markant det senaste decenniet, utan att antalet personer som beviljats assistansersättning blivit fler. Kostnadsökningarna hänvisar regeringen till assistansbolag som driver upp timmar för att kunna ta ut vinst (Sveriges riksdag 2016, KD – anf. 32, SD – anf. 27, anf. 43, L – anf. 39, S – anf. 25, Sveriges riksdag 2017, KD – anf. 17, S – anf. 2)