En mer sammanfattande analys kring undersökningsmaterialet tyder på att det är mycket individuellt hur man vill ha stödet och vilka fördelar och nackdelar eleverna ser kring dessa stöd. Denna spridning blir speciellt tydlig när eleverna mer fritt får berätta om sina tankar kring stödformerna. Stödformens utformning framstår inte heller som något avgörande kring känsla av inkludering eller att få en god självbild, utan här framstår omgivningen i form av lärare och kompisar som betydligt mer avgörande för att nå en positiv upplevelse utifrån dessa två viktiga komponenter i en skola för alla. Min analys av elevernas svar pekar mer mot att den grupplacering man har är underordnad det som omgivningen kan tillföra i form av stöd både genom att omges av kamrater och att bli uppmärksammad och behjälpt av läraren. Dock vill jag förtydliga att detta inte är något som gäller alla elever utan precis som nämnts tidigare råder en stor variation i åsikterna kring placeringens betydelse. Jag tror att en placering i en grupp som har stödet som gemensam nämnare kan upplevas som oerhört negativt för en elev samtidigt som det kan vara det mest positiva som har hänt för en annan elev, p g a att denne äntligen upplever att stöd erbjuds. Detta antagande tror jag är överförbart på alla tre stödformerna. Kompisarnas betydelse kring känslan av inkludering är oerhört viktig och detta är något som betonas ytterligare av vissa elever som nackdelar kring att bli placerad i en annan grupp och få sitt stöd där helt eller delvis. Risken att man inte ska ha några kompisar i denna nya grupp eller att man ska sakna de gamla kompisarna i den andra gruppen framstår som viktigt. Samtidigt tycker jag att det går att utläsa vissa negativa effekter av att ha kompisarna allt för nära sig i den ordinarie klassen eftersom flera elever betonar att det blir snackigare och svårare att koncentrera sig i den ordinarie gruppen. En annan negativt effekt blir även den rädsla eleverna känner inför att känna sig annorlunda genom att få stödet i den ordinarie gruppen/klassen och här tror jag att kompisarna är de som utgör den primära jämförelsegruppen och jag tror den största rädslan handlar om att inte bli accepterad av dessa utan upplevas som avvikande, p g a behovet av stöd. Kompisarnas roll utifrån att eleven ska erhålla en god självbild är inte så viktig som lärarens, enligt eleverna, och detta tror jag beror på att eleverna har olika roller, dels som elev i skolan och dels som medlem i en social gemenskap utanför skolan. Självbilden i skolan kan då i stor utsträckning kopplas till den framgång eleven når i skolämnena och då blir lärarens roll oerhört central både som den som
ser, uppmärksammar, ger stöd, anpassar material och slutligen sätter betyg. Detta syns också till viss del i den skattning eleverna gör där tendensen är att ett IG ger en lägre skattningsnivå än ett G. Man skulle också kunna tänka sig att läraren blir extra central i de fall där självbilden utanför skolan inte är den bästa och behovet av bekräftelse tror jag ökar i dessa fall, vilket även detta kan förklara den betoning som görs av eleverna kring lärarens betydelse utifrån att erhålla en god självbild. Den negativa attityd som framkommer kring möjligheten att alla elever ska kunna gå i en ”vanlig” klass kan även detta kopplas samman med elevernas upplevelser av att läraren blir en nyckelperson både utifrån självbild och inkludering, och en situation där allt fler får sitt stöd i den ordinarie klassen innebär en ökad konkurrens, vilket skulle kunna uppfattas ge den enskilde eleven mindre stöd, hjälp, anpassning och uppmärksamhet. Detta skulle kunna vara en bakomliggande orsak till varför så många elever inte tror på denna lösning. De åsikter som eleverna lyfter i frågan kring att det finns elever som har för stora svårigheter, att det blir för svårt att koncentrera sig m m tror jag skulle kunna vara uttryck för de upplevelser eleverna själva bär med sig kring att gå i en ”vanlig” klass, då de kanske inte har fått stöd. Detta är ett sätt att betrakta dessa åsikter på, men man skulle även kunna tänka sig att denna attityd till viss del bygger på en rädsla kring det som man inte känner till och att man därmed är negativ. Vinsterna kring att gå i mindre grupper framhålls av flera kring olika områden i undersökningen och detta verkar vara något som den absoluta majoriteten av eleverna finner stora fördelar med. Möjligheten att få hjälp, stöd, anpassning och mer lugn och ro runt sig är exempel på sådana faktorer som den mindre gruppen ger och detta framhålls som en brist i den ordinarie gruppen och något som saknas för att alla ska kunna få sitt stöd där. Även här tror jag att den bakomliggande faktorn handlar om den beroendeställning som eleven i behov av stöd hamnar i och där läraren blir den som kan hjälpa individen att lyckas bättre i skolvardagen. Detta i sig tror jag ger en bättre självbild vilket placerar läraren som betydelsefull i detta sammanhang och den goda självbilden kan leda till en större acceptans i umgängeskretsen, vilket skulle kunna leda till att eleven lättare känner sig inkluderad i denna gemenskap. Detta resonemang tycker jag stärks av att eleverna betraktar avsaknad av betyg som den mest negativa faktorn kring självbilden och läraren som hjälper till med att staka ut och anpassa vägen mot ett godkänt blir följaktligen viktig. Det godkända betyget kan trots allt leda till att eleven kan komma in på ett nationellt program, något som betraktas som betydelsefullt utifrån en känsla av ökad inkludering i skolan som helhet. Att det godkända betyget inte är så betydelsefullt utifrån känslan av inkludering skulle även detta på ett sätt kunna framstå som logiskt, eftersom en majoritet av eleverna upplever sig inkluderade i den nuvarande gruppen som är avskiljd från övriga elever på gymnasiet och därmed skulle resonemanget kunna bli att betyget inte är det mest avgörande för känslan av inkludering, utan snarare då läraren som kan vara till hjälp på vägen mot ett betyg. Utifrån känslan av inkludering tror jag också att det faktum att kompisarna närhet och behovet av att bli sedd och uppmärksammad av läraren nämns som de absolut viktigaste faktorerna tyder på att inkludering mer handlar om att upptas i en form av social gemenskap genom kontakt snarare än att prestera skolresultat. Dessa tankar tror jag även kan kopplas till det faktum att stödformerna inte rangordnas som så negativa då dessa mer handlar om form än innehåll. Formen verkar spela mindre roll så länge innehållet och samspelet inom dessa ramar är positivt. Dock ska inte förglömmas att formen spelar viss roll för eleverna då den mindre gruppen framhålls som central kring den egna utvecklingen.
7 SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION