Vad gäller valet av stödform som eleverna vill ha är det stor variation mellan vilken form som eleverna väljer. Flest elever, tio stycken, väljer att få sitt stöd i en annan stödgrupp så som individuella programmet, men skillnaden är inte stor jämte hur många som väljer de andra stödformerna. Åtta elever väljer att få sitt stöd i den ordinarie klassen, medan sju elever väljer att få stödet i en annan grupp enstaka lektioner. Denna stora variation i val av stödform tror jag kan förklaras på ett flertal olika sätt. Att de tio eleverna väljer att få stödet i en annan grupp så som individuella programmet kan ha sin förklaring i att de uppfattar denna vistelse som positiv, samtidigt som de övriga femton eleverna hellre hade fått stödet på något annat sätt, p g a att de upplever individuella programmet som negativt. Det skulle kunna vara så att eleverna upplever att de nu på individuella programmet får det stöd de behöver och att de blir sedda i den mindre gruppen, något som de kanske saknat i den tidigare skolgången. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att så få som åtta elever väljer att få stödet i den ordinarie klassen, men detta kan vara ett uttryck för att övriga är osäkra på om de kan få det stöd de behöver där. De förklaringar eleverna tar upp angående varför de väljer just den stödform som de gör omfattar olika uppfattningar om vad just den stödformen innebär för något positivt. Flest positiva effekter framhålls kring att få stödet i en annan stödgrupp hela tiden, vilket kan vara ett uttryck för det de upplever i den nuvarande situationen. Att omgivningen har stor betydelse för eleverna går att utläsa kring att få stödet i klassrummet genom att man har kompisarna runt sig hela tiden, men samtidigt betonas att det finns en risk med att det blir svårare att koncentrera sig i den stora klassen. De elever som har svarat så kan i nuvarande situation kanske känna en avsaknad av sina kompisar, men det skulle även kunna vara ett tecken på att annan placering uppfattas som särskiljande av dessa elever. Omgivningens betydelse lyfts även fram av eleverna som väljer att få stödet i en annan stödgrupp som individuella programmet genom att man då kan känna gemenskap och tillhörighet i gruppen, delvis p g a att de andra i gruppen också har svårigheter. Samtidigt framhåller den grupp som väljer att stanna i den ordinarie klassen att man inte känner sig utanför då. Jag tycker att detta tyder på en stor splittring och spridning där det som upplevs som positivt för den ena eleven framstår som något negativt för den andre. Att vissa upplever sig mer ”med” när de är kvar i klassen, samtidigt som andra elever tvärtom känner en trygghet i att vara med dem som är i en liknande situation och behöver stöd framstår som ett dilemma ur inkluderingsperspektiv om bara en stödform ska vara den rätta. Detta skulle även kunna vara ett uttryck för att eleverna tidigare har upplevt sig som mer med när de hade de gamla kompisarna i klassen runt sig. Hur tänker då eleverna utifrån fördelar och nackdelar med de olika stödformerna? Den största fördelen med alla stödformerna är, enligt eleverna, just att man kan få stöd och hjälp. Trots att detta är den vanligast förekommande positiva effekten finns det en markant skillnad mellan hur ofta det nämns i anknytning till de olika stödformerna. I anknytning till att få stödet i sin ordinarie klass nämns denna faktor endast av sju elever, jämfört med de tretton gånger det nämns i anknytning till att få stödet i en annan grupp enstaka lektioner eller i jämförelse med att det nämns av fjorton elever i anknytning till att få stödet i en annan stödgrupp hela tiden så som individuella programmet. Detta tror jag tyder på en större tilltro till att verkligen få stöd i
de grupper som delvis eller helt innebär att man går i en annan grupp, vilket i sig också kan bero på tidigare erfarenheter kring att inte få det stöd man behöver. Fördelen med att ha kompisarna runt sig nämns i anknytning till att få stödet i den ordinarie klassen, samtidigt som de två avskiljande grupperna uppfattas ge bättre koncentration och mer lugn och ro. Även här finns en intressant skillnad och det är att det utifrån elevernas svar kring fördelarna med stödformerna går att utläsa att det skulle ge en något lugnare miljö med mer koncentrationsförutsättningar om man går ifrån enstaka lektioner eller helt går i en annan grupp. Detta tror jag har att göra med att det kan vara svårare för eleverna att koncentrera sig om de har kompisarna runt sig dels p g a att man lättare ägnar sig åt annat en det faktiska skolarbetet, men även att det kan vara så att man jämför sig med omgivningen. Denna fördel att andra inte ser att man behöver stöd lyfts fram angående att få sitt stöd i en annan grupp enstaka lektioner, medan det lyfts fram att man kan känna en större delaktighet genom att flera har ett behov av stöd i den helt avskiljda gruppen, så som individuella programmet. Även här finns en motsättning då två elever känner att man är mer med och inte utanför om man får vara kvar och få stödet i den ordinarie klassen. Återigen kommer olikheterna fram kring vad som eleverna uppfattar som positivt med de olika stödformerna. Intressant utifrån de nackdelar eleverna för fram kring de olika stödformerna är att det till varje stödform finns en grupp elever som inte hittar något negativt alls. Sju elever finner inget negativt med att få stödet i den ordinarie gruppen, samtidigt som tio elever framhåller att det mest negativa med denna stödform är att man känner sig utpekad eller annorlunda. Att få undervisningen i en annan grupp enstaka lektioner uppfattas inte alls som något negativt av sex elever, samtidigt som fem elever säger att man känner sig sämre än andra och två elever säger att man känner sig utanför. Angående den stödform som innebär att man får all undervisning i en annan grupp som har stödet som gemensam nämnare, så som individuella programmet, säger hela elva elever att det inte finns något negativt med denna stödform, samtidigt som tre elever framhåller att man känner sig utanför och två elever lyfter fram att man kan känna sig sämre än andra. Här tycker jag att ett mönster kan tydas som pekar på att stödet i den ordinarie klassen uppfattas som den stödform som är mest utpekande och mest synliggör behovet av stöd. Att gå ifrån till en annan grupp uppfattas också som något som kan leda till att man känner sig sämre än andra eller att man känner sig utanför av sju elever, men verkar ändå framstå som mindre utpekande än att få stödet i den ordinarie klassen. Detta förvånar mig, eftersom jag trodde att eleverna skulle uppfatta det som mer utpekande att lämna klassen än att få stödet i den samma. Kanske är det så att kompisarnas närvaro och till viss del konkurrens gör att eleverna i behov av stöd känner att de inte hinner med i samma tempo eller klarar samma uppgifter som övriga i gruppen och att detta leder till att man känner sig annorlunda. Detta skulle i sig även kunna vara ett resultat av ett arbetssätt där undervisningen till stor del utgår från samma material och samma övningar till alla där uppgifterna inte anpassas utifrån den enskilde eleven. Jag tror att det skulle vara mindre utstickande att få stödet i den ordinarie gruppen om arbetsuppgifterna inte var de samma till alla och att det då inte skulle kännas så annorlunda om man fick jobba med ett eget material eller fick stöd på annat sätt i klassrummet, d v s mer individanpassning. Det som kanske överraskar mig mest är att den helt avskiljda stödgruppen inte uppfattas så negativ utifrån den egna upplevelsen av negativ inverkan eller att denna placering skulle leda till en större känsla av utanförskap eller att man var annorlunda. I och för sig framhålls det av tre elever att andra uppfattar eleverna på individuella programmet som sämre än andra, men dessa elever beskrivs mer som utomstående och jag tror inte att detta uppfattas som så negativt i förhållande till om det var någon i ens direkta närhet som tyckte att man var sämre. Denna negativa effekt nämns även av två elever kring att få stödet i den ordinarie gruppen, men framhålls inte alls vad gäller att få stödet i en annan grupp enstaka lektioner. En möjlig förklaring till detta är man då kan känna att man tillhör två olika grupper och att stödgruppen inte blir någon hotfull miljö utifrån
att man måste dölja att man är i behov av stöd. Kompisarna i den ordinarie gruppen kanske inte heller har någon annan uppfattning om vad som händer i denna grupp, mer än det som den berörda eleven berättar. Samtidigt framstår de avskiljande stödinsatserna som negativa då det kan innebära att man missar något i den ordinarie klassen eller i skolan som helhet och detta skulle kunna vara ett uttryck för att man då inte känner att man räknas in i gemenskapen på samma sätt. Risken med att man saknar eller inte har kompisar i gruppen nämns också som en möjlig negativ effekt av att man får stöd i en annan grupp än den ordinarie eller att man helt och hållet går i en grupp med stödet som gemensam nämnare. Samtidigt som dessa negativa effekter nämns kring de avskiljande stödlösningarna lyfter vissa elever fram att det kan bli för snackigt i den ordinarie klassen vilket kan leda till att man inte kan koncentrera sig där. Detta nämns inte alls kring de avskiljande stödlösningarna, vilket skulle kunna tyda på att det blir mindre utrymme att göra annat än att jobba med arbetsuppgifterna i den mindre gruppen. Det skulle även kunna vara ett tecken på att undervisningen bedrivs på ett annorlunda sätt i stödgruppen där materialet och upplägget anpassas på ett annat sätt efter elevens förutsättningar, något som kanske stimulerar mer till arbete. Rädslan för att inte få tillräckligt med stöd framhålls också av två elever kring att få stödet i den ordinarie klassen och denna rädsla nämns inte kring de avskiljande lösningarna. Detta kan bero på att eleverna känner en större trygghet i att på ett mer konkret sätt gå ifrån eller placeras i en grupp som är uttalad som en stödplacering.