Hur väl en individ klarar sig i skolan bygger enligt Gustafsson och Myrberg (2002) på både yttre faktorer, individuella faktorer och organisatoriska faktorer. Sambandet mellan dessa
yttre faktorer och prestationen/resultatet i skolan är dock inte så enkel som det synes, men två faktorer som handlar om organisationen framstår som mer centrala än andra. Dessa är enligt författarna lärartäthet och skolstorlek. Jönsson och Tvingstedt (2002) visar i en undersökning på att sju av tio elever på en skola i Malmö, som gick ifrån den ordinarie gruppen för att få sitt stöd i en liten grupp, såg positivt på denna form av stöd. I undersökningen framkommer också att elevernas syn på när man är duktig i skolan baseras på kvantitet och hur snabb man är.
Saloviita (2003) hävdar att det inte går att styrka att den traditionella formen av undervisning i liten grupp skulle ge bättre kunskapsmässiga resultat. Dock hänvisar han till Conroy som enligt författaren menar följande: ”Dramatiska förbättringar i inlärningen skedde först när läraren arbetade tillsammans med endast en eller två elever” (s.26).
Hindberg (2001) tar upp problemet med att de växande klasserna gör det svårare att se varje elev i klassrumsmiljön. Samtidigt ställer en större elevgrupp andra krav på pedagogen. Vikten av struktur kring eleverna tas upp av Danielsson och Liljeroth (1998) och här betonas vikten av att alla individer måste känna till de yttre gränserna för att kunna fokusera på det väsentliga arbetet inom ramarna istället för ramarna i sig. Gunnarsson (1999) förtydligar denna tanke ytterligare, med att varje elevs handlande är meningsfullt utifrån den miljö/situation som han/hon befinner sig i, och att själva handlandet är ett resultat av detta. Det faktiska arbetet i den lilla stödgruppen har ofta som mål att eleven ska komma ikapp eller åtminstone närma sig klasskamraterna kunskapsmässigt. Haug (1998) lyfter fram att elever med relativt stora inlärningssvårigheter dock sällan klarar av att inhämta den kunskapsskillnad i ämnet som skiljer dem från övriga i klassen.
Hur förklaras då den fortsatta satsningen på de små stödgrupperna? Ahlström, Emanuelsson och Wahlin (1986) menar att utvecklingen med mer specialundervisning till eleverna i behov av särskilt stöd i andra grupper kan ses som ett uttryck för en vilja att skapa mer homogena grupper i skolan. Grundproblematiken som i många fall leder till avskiljning synes vara att alla elever inte kan lära sig lika mycket av samma innehåll eller tillägna sig samma färdighet på samma tid. När en elev bedöms ha skolsvårigheter är detta ett utryck av diskrepans mellan individens förutsättningar och främst skolmiljöns krav. Olikheter får aldrig ses som något negativt utan måste betraktas som en nödvändig tillgång i undervisningssituationen. Författarna menar att specialundervisning i annan grupp kan ses som en ersättning till den förändring som är nödvändig i ordinarie klassrumsundervisningen för att skapa möjligheter för alla att vara där. Målen med särskiljandet är, enligt författaren, egentligen två. Det första målet är att ge bästa tänkvärd hjälp till den som behöver det och det andra målet, som ofta inte diskuteras, är att vissa elever behöver plockas ut eftersom de uppfattas som störande och hindrande för övriga elever i undervisningsgruppen (Ahlström, Emanuelsson & Wahlin, 1986).
Egidius (2005) skriver så här angående innebörden i det andra målet, d v s att alla inte ska gå kvar i den ordinarie klassen utifrån övriga elevers välmående:
Det finns klasser och grupper där några få elever kan skapa ett fullständigt kaos i verksamheten, ett helvete för lärarna och en pina för kamraterna. Barn och ungdomar kan liksom vuxna bli psykiskt allvarligt störda, fast det inte är fråga om exakt samma typer av störningar. Det finns socialt betingade störningar och neurologiskt betingade. Det finns avvikande medfödd läggning som kan ge problem i lärandet och i skolsituationen. Läraren kan själv få psykiska problem av olika orsaker. Det är förkastligt att blunda för allt detta som kan ge upphov till allvarliga störningar i lärandet och i relationerna i klasser och grupper (s.73).
Vad skiljer då undervisningen i den lilla gruppen jämfört med undervisningen i den ordinarie klassen? I en jämförelse mellan den ordinarie klassundervisningen och undervisningen i specialundervisningsgruppen framstår följande skillnader enligt Ahlström, Emanuelsson och Wahlin (1986):
• Lägre kognitiv nivå på undervisningen • Mer lärarhandledning
• Mer belöningar till eleverna vid resultat • Lägre förväntningar på kunskaper
Som synes föreligger många olika åsikter kring hur skolan bäst anordnar stödet till dem som behöver det i skolan. Vilken stödform anses då vara bäst?
Klingner, Vaughn, Schumm, Cohen och Forgan (1998) presenterade i tidskriften
Journal of Learning Disabilities en undersökning kring vilken stödform 32 elever ansåg vara
den bästa ur deras eget perspektiv. De fick välja mellan att få stödet i klassrummet eller i en annan grupp utanför och resultatet blev att eleverna inte ansåg att detta var så viktigt, utan det var stor individuell variation. Dock föredrog majoriteten att få sin undervisning utanför den ordinarie gruppen. Författarna menar att eleverna genom att stanna i den ordinarie klassen har en bättre chans att få och behålla vänner. Att undervisningen av eleverna med inlärningssvårigheter förläggs till det ordinarie klassrummet innebär också att läraren måste ta ett större ansvar kring dessa elever och kan därmed inte avyttra dem till en annan grupp.
Guterman (1995) visar på att eleverna som hade stöd i en annan grupp utanför det ordinarie klassrummet var negativa till specialundervisningen från början, när de fick reda på att de var tvungna att lämna klassen. De oroade sig för att förlora sina vänner och de upplevde även att de blev retade av sina klasskamrater för att de hade inlärningssvårigheter, men detta menar eleverna berodde på den bristande kunskap klasskamraterna hade kring vad denna inlärningssvårighet bestod av eller vad stödet innebar. Senare utvecklades bilden av dem själva till att innebära att de var som alla andra och att placeringen uppfattades som positiv av de flesta utifrån ett studieperspektiv. Eleverna hävdade också att inkludering i det ordinarie klassrummet var orealistiskt, p g a att lärarna som undervisade i ”vanliga” klasser var oförmögna och ovilliga till ett sådant system. Guterman varnar också för ett system som innebär att eleverna i behov av särskilt stöd placeras tillsammans med sin ordinarie klass, men under specialpedagogens ansvar. Detta skulle, enligt författaren, skapa en situation som skulle vara stämplande.
Jakobsson (2004) framhåller delaktigheten som något centralt både i sociala sammanhang och i lärandet. Vidare påpekar Jakobsson att gemensam undervisning i den ordinarie klassen för alla skapar en lärandesituation utifrån ett socialt lärande, men ibland kan en särskild undervisningsgrupp vara bra för eleven om detta är tänkt att pågå ett kortare tag.