I resultatet gällande elevernas svar kring de frågor som berör en skola för alla uppvisar eleverna en mycket negativ attityd till att alla elever ska gå i ”vanliga” klasser. 23 av de
tjugofem elever är negativa till att detta är möjligt att genomföra och den vanligaste anledningen till att eleverna är negativa till detta är att vissa elever uppfattas ha för stora svårigheter för att kunna vara kvar i klassen. Denna åsikt tror jag är ett resultat av elevernas egna erfarenheter av att ha mött elever som inte har klarat av klassrumssituationen utan på något sätt uppträtt negativt i gruppen. Detta skulle också kunna vara ett uttryck för hur dessa elever själva upplever att de reagerar i mötet med en omgivning som presterar bättre resultat än dem själva. Jag tycker mig även kunna upptäcka en rädsla för det som eleverna uppfattar som annorlunda i form av elever som går på särskolan idag. Detta i sig kan vara ett uttryck för att eleverna inte tidigare har kommit i kontakt med denna elevgrupp. Vidare lyfter eleverna fram att det är risk för att det blir för pratigt i klassrummet och att inte läraren hinner med att ge stöd till alla i en stor grupp. Kanske kan rädslan kring att alla ska kunna gå i en ordinarie klass också utgå från det egna behovet av stöd och koncentration då andra elevers störande beteende kan ge en negativ effekt kring det egna lärandet. Att vissa elever uppfattas ha svårigheter att gå i en grupp med många elever p g a att de inte klarar av detta, är också intressant och kan även detta tyda på en erfarenhet av hur vissa av eleverna har haft det i tidigare grupper. Det mest skrämmande är ur mitt perspektiv den fara som två elever lyfter fram med att det kan förekomma mobbning och utstötning av de elever som avviker från det som uppfattas som ”normalt” i den stora gruppen. Rädslan kring att det inte är möjligt att få det stöd man behöver i den ordinarie gruppen bekräftas genom svaren på fråga 17 där fjorton elever är negativa till att det skulle gå att få det stöd man behöver i den ordinarie gruppen/klassen. Detta skulle kunna vara ett uttryck för att eleverna under tidigare skolgång inte upplever att de har fått det stöd de behöver eller att de har sett andra elever som inte har fått stöd i gruppen/klassen. De elever som är negativa till att stödet kan fås på detta sätt lyfter fram att det skulle behövas fler lärare alternativt mindre grupper för att detta skulle vara genomförbart. Detta skulle i sig ge mer lugn och ro och ett bättre arbetsklimat, men samtidigt lyfter två elever fram att en anpassning av material och planering också är nödvändigt. Jag tror också att behovet av att bli sedd av läraren spelar roll då en ökad kontakt innebär mer lärartid och då mer möjlighet till hjälp, d v s något som kan uppfattas som ett steg mot att komma in på ett nationellt program. Två elever vidhåller att det inte är möjligt och lyfter fram att det inte går att placera alla elever i ”vanliga” klasser och två elever menar att alla elever inte kan koncentrera sig där eller att det skulle vara alltför negativt för övriga i gruppen. Denna attityd att dels se förlusten för dem som har svårast med koncentrationen tycker jag tyder på ett solidariskt tänkande, medan de elever som anser att det blir för stor förlust för de andra i gruppen kan uppfattas som mer osolidariska. Dock kan det vara så att dessa elevers oro kan utgå från deras egen tanke där eleverna vill att de som ska få mer uppmärksamhet och stöd i en annan grupp där det går färre elever. En helhetslösning skulle då, utifrån elevernas svar, kunna bli att man genom att tillsätta fler lärare alternativt skapar mindre grupper ger möjligheter till mer lugn och ro samtidigt som stödet skulle kunna fås genom att läraren då ges mer tid till anpassning och tid till att uppmärksamma alla elever. Elevernas svar måste även betraktas utifrån det faktum att de betraktas vara i behov av stöd på ett eller annat sätt för att klara av undervisningen och jag tror att mycket av elevernas tankar går att återfinna i deras egen upplevelsevärld från tidigare skolgång. Detta i sig återspeglas troligtvis i deras negativa attityd till möjligheterna för allas närvaro i den ordinarie klassen. Avsaknaden av stöd under tidigare skolgång kan ha framkallat en känsla av att undervisningen i den ordinarie gruppen har varit övermäktig och att de har känt sig sämre än de andra. Detta tror jag kan ha resulterat i att man har stört under lektionerna eller att man har sett andra som utifrån bristen på stöd har betett sig på ett negativt sätt. Samtidigt ska inte förglömmas att elva elever anser att det är möjligt att få det stöd man behöver inne i den ordinarie gruppen, vilket i sig skapar funderingar kring varför inte fler elever tror att det är möjligt för alla att gå i samma klass om det är möjligt att få det stöd man behöver där. Kan förklaringen möjligtvis vara att
tillfredställelsen i klassrumssituationen innefattar något mer än att bara få den hjälp och det stöd man behöver? Kanske är det så att det just är elevernas negativa attityd till att särskilja sig i klassen som gör dem tveksamma till att alla kan gå där. En annan förklaring skulle kunna vara att tilltron till att det verkligen skulle bli så att alla får det stöd de behöver i den ordinarie klassen är låg och att de elva elever som tror att det går, i viss mån är negativa till att skolan kommer att utvecklas till att verkligen innebära att alla får detta stöd. Detta skulle kunna vara ett uttryck för det behov eleverna uttrycker kring att uppmärksammas av läraren, något som kanske blir svårare i en större klass i konkurrens med flera andra.