Vad gäller upplevelsen av att vara inkluderad upptäckte jag att det rådde en skillnad kring att känna sig inkluderad i ett mindre perspektiv respektive ett större sammanhang. Arton av de tjugofem eleverna kände sig inte inkluderad i skolan som helhet under år 9 och sjutton av de tjugofem elever kände sig inte inkluderad i skolan som helhet nu på gymnasiet. Intressant var att det fanns stora överflyttningar mellan gruppen som kände sig inkluderad under år 9 och de som kände sig inkluderade nu på gymnasieskolan. Motsvarande överflyttningar fanns även omvänt, d v s elever som inte kände sig inkluderade under år 9 men som nu känner sig inkluderade på gymnasiet. Detta tycker jag tyder på att mötet med det individuella programmet uppfattas olika för olika elever. Vissa elever känner nu att de är en del av en skola och upplever att de är inkluderade, medan andra elever känner det omvända. Dock svarar elva av de tjugofem eleverna att de inte har känt sig inkluderade i skolan som helhet under varken år 9 eller nu på gymnasiet och denna siffra är anmärkningsvärt hög. Kanske är det så att denna siffra visar på den negativa upplevelse det är att behöva stöd för att klara av sin skolgång och att denna upplevelse skapar en känsla av utanförskap i förhållande till kompisarna. Det skulle också kunna vara ett uttryck för att eleven inte har fått hjälp och stöd för att klara sina studier eller att hjälpen har givits utanför den ordinarie gruppen. Att ha en mer djuplodande diskussion kring detta är svårt eftersom denna undersökning inte belyser hur eleverna på nationella program uppfattar sin situation nu och tidigare under år 9. Samtidigt är det så att fler elever känner sig inkluderade i sin grupp nu än vad de upplevde under år 9. Hela tjugoen av tjugofem elever känner sig inkluderade i gruppen nu på det individuella programmet. Att så många elever uppfattar sig som inkluderade i gruppen på det individuella programmet kan tyda på att det är något annat än själva placeringen som påverkar känslan av inkludering i skolan som helhet, men samtidigt skulle detta också kunna vara ett uttryck för att man känner sig mer inkluderad i gymnasiet som helhet om man går ett nationellt program och mina tankar styrks av elevernas svar kring detta som visar att sjutton av de tjugofem eleverna tror att man känner sig mer inkluderad i skolan som helhet om man går ett nationellt program. Däremot är det så att sjutton av de tjugofem eleverna inte tror att man känner sig mer inkluderad i sin grupp om man går ett nationellt program Vad beror då denna skillnad på? Vad är det då individuella programmet kan tillföra eleverna som gör att de överlag känner sig inkluderade i sin grupp, men att majoriteten inte känner sig inkluderade i skolan som helhet? De anledningar som de sjutton eleverna nämner kring varför man känner sig mer inkluderad på ett nationellt program i skolan som helhet handlar enligt fyra elever om att dessa elever går fler dagar i skolan. Vidare uppfattas tiden på det individuella programmet av tre elever mer
handla om att gå om år 9, än att gå gymnasiet. Denna känsla av att inte riktigt tillhöra gymnasiet understryks vidare genom att två elever nämner att individuella programmet räknas mindre i skolan som helhet och att man enligt två elever känner sig mer ”med” om man går ett nationellt program, kanske på grund av det som två elever nämner, nämligen att man har en gemensam inriktning på ett nationellt program. Individuella programmet uppfattas alltså som lite avvikande jämte de nationella programmen och jag får känslan av eleverna inte riktigt uppfattar det som de går på ett riktigt gymnasieprogram eller i ”riktig” skola. De åtta elever som inte tycker att man är mer inkluderad i skolan som helhet om man går ett nationellt program resonerar som så att själva placeringen inte spelar någon roll för känslan av inkludering i skolan som helhet, vilket kan tyda på att det är något annat som är avgörande. När eleverna utgick från att känna sig inkluderad i sin grupp/klass lyfte fyra av de åtta elever som trodde att placeringen på ett nationellt program skulle innebära att man kände sig mer inkluderad i gruppen/klassen, fram att detta skulle bero på att eleverna på det nationella programmet går fler dagar i skolan och att de lär känna varandra bättre. Vidare lyfter två elever fram att de ska gå tillsammans i tre år. För dessa elever framstår kontakten med övriga i gruppen som något väldigt centralt. Samtidigt hävdar tolv av de sjutton eleverna som inte tror att man känner sig mer inkluderad i sin grupp för att man går ett nationellt program att placeringen inte spelar någon som helst roll utan att det individuella programmet också kan uppfattas som en klass. Fem elever hävdar intressant nog motsatsen d v s att det individuella programmet är bättre ur inkluderingsperspektiv och att det i stället skulle vara bättre att gå där. Jag tror att dessa elever har funnit sig mer tillrätta i gruppen på det individuella programmet och att de är nöjda med den kontakt de har med övriga inom gruppen, eller t o m mycket nöjda med den förändring som det individuella programmet innebär utifrån ett inkluderingsperspektiv. Behovet av att känna en närhet inom gruppen och uppleva positiva kontakter styrks genom den rangordning som eleverna fick göra utifrån de på förhand givna faktorernas negativa påverkan kring känslan av inkludering i skolan. Här lyfter eleverna fram vikten av att ha kompisar i gruppen och denna faktor rangordnas som den i särklass viktigaste faktorn kring att känna sig inkluderade. Kanske är det så att de elever som inte tror på en starkare inkluderingskänsla i gruppen bara för att man går ett nationellt program har tillräckligt starka relationer med kompisar utanför gruppen eller kanske har funnit kompisar i den nuvarande gruppen och därmed inte saknar något. De elever som upplever att det skulle kännas mer inkluderande i en grupp på ett nationellt program saknar kanske närheten till sina vänner utanför det individuella programmet och upplever att de inte har några kompisar i sin nuvarande grupp. Även vad gäller känslan av inkludering i skolan spelar läraren stor roll enligt eleverna. På klar andra plats kring negativ påverkan av inkluderingskänslan kommer att inte bli sedd och uppmärksammad av läraren. Vidare uppfattar eleverna det som viktigt att känna att de får tillräckligt med hjälp kring uppgifterna och att uppgifterna är anpassade efter elevens förmåga. Elevernas rangordning av vad som har negativ påverkan på känslan av inkludering tycker jag tyder på att resultatet i ämnet spelar stor roll för eleven och att det till stor del även är detta som styr om man upplever sig inkluderad i skolan. Dock kan behovet av att bli sedd och uppmärksammad av läraren uppfattas på två sätt. Dels skulle denna uppmärksamhet vara ett sätt att få mer konkret hjälp i ämnet, medan det även kan ses som ett socialt samspel med någon som lyssnar och kan uppfattas som ett stöd på ett högre plan än bara kring det enskilda ämnet. Min uppfattning vid intervjuerna var att eleverna snarare avsåg det senare. Den mest negativa stödformen är enligt eleverna att gå ifrån vissa lektioner för att få sitt stöd där, vilket skulle kunna tolkas som ett uttryck för att eleverna då utmärker sig som någon som behöver mer stöd och har större svårigheter än andra i gruppen. Ovanstående faktorer betraktas som mer negativa för eleverna utifrån att känna sig inkluderade i skolan än att få betyg i ett ämne och detta kan bero på att en majoritet av eleverna trots allt känner sig inkluderade i den grupp de går i nu på gymnasiet och att de där har det gemensamma att de
saknar betyg i ett eller flera kärnämnen. Den näst mest negativa stödformen utifrån känslan av inkludering är att få stödet i den ordinarie klassen och detta rangordnas som något mer negativt för känslan av inkludering än att få undervisningen helt avskiljt i en annan grupp som har stödet som gemensam nämnare. Skillnaden i medelvärde mellan dessa två stödformer är dock inte så stor, vilket skulle kunna härledas till att båda varianterna kan ses som klasser där gemenskap uppstår medan den stödform där eleverna går ifrån enstaka lektioner inte ger tillräckligt med tid för att finna denna gemenskap. Även utifrån inkludering finns olikheter i hur negativ stödformen uppfattas, vilket tyder på att eleverna föredrar olika sätt att få sitt stöd på.