Durkheim representerade det centraleuropeiska allvaret. [...] Allvaret består i en föreställning om en hög och opersonlig mission, en mission som väljer sin förkämpe snarare än att han själv skulle välja den. Allvaret består vidare däri, att man anser sig ha undfått sanningen samt i föreställningen, att sanningen är en
regel utan undantag, varvid undantagen dock har en märklig, ja paradoxal förmåga att göra sig gällande, varför de måste be- kämpas.221
Orden är Johan Asplunds. I min läsning ger de en slags samman- fattande bild av det modernistiska seendet av världen som postmodernismen diskuterat och problematiserat. Postmoder- nism kan ses som ett paraplykoncept för de strömningar som bildats inom det postmoderna samhället, säger kulturteoretikern Mike Feather-stone.222 Det dessa strömningar har gemensamt är att de har att göra med ett försök till frigörelse från den, som han uttrycker det, tankens förstelning som modernismens försök till fastställande av någon form av sanning innebär.223 Medan man inom modernismen försöker marginalisera eller helt enkelt överse med det som inte passar in i systemen för att på det sättet försöka nå den ”rena sanningen”, söker man inom postmoder- nismen ett nytt sätt att förstå verkligheten på. Modernismens ”marginaliseringar” och ”misslyckanden” ses här som potentialer och möjligheter. Postmoderniteten, säger Featherstone, innebar i den bemärkelsen ett epokskifte, en brytning med moderniteten, en ny ordning generellt kännetecknad av pluralism med samtida
221 Asplund, Johan 1983, s. 269.
222 Om man försöker skilja mellan modernitet och modernism, postmodernitet
och postmodernism, skulle man kunna säga att modernitet, och postmodernitet, är historiska epoker eller kulturer, medan modernism, och postmodernism, är tänkandet om/i dessa epoker eller kulturer. Moderniteten kan sägas ha uppstått vid renäsannsen, definierad i relation till antiken – det gamla (antika) gentemot det nya (moderna). Det finns dock skilda uppfattningar om när moderniteten började – Nyare tiden (Angehrn, Spaemann), upplysningen (Habermas), samtida med modernismen, d.v.s. der ästhetische Modernismus (Adorno). Inom filosofin menar man att den europeiska moderniteten präglas av upplysnings- tänkandets framtidstro och av förnuftet (ratio) som filosofins medium. Se t.ex.
Ord & Bild, nr 1-2, 1994, s. 182. Mike Featherstone menar att moderiniteten kontrasterar mot den traditionella ordningen inom det gamla, den implicerar en rationalisering och differentiering (specialisering) av den sociala världen via en progressiv ekonomi och administration, vilken utmynnar i den kapitalistiskt- industriella statens uppkomst. (Featherstone, Mike 1991, s. 3)
föreställningsvärldar, en decentrering, ett icke logo-centriskt kun- skapande,224 samt en utgångspunkt i föreställningen att ingenting är entydigt. Postmodernismen innebar ett försök att bryta med modernismens dikotoma tänkesätt.225
I antologin Postmodernism and Social Theory (1992) diskuteras
dekonstruktion som en av postmodernitetens strömningar. De två
mest generella begreppen inom postmodernistisk social teori- bildning är, menar man här, decentrering och skillnad; att världen är decentrerad och skapad av skillnader. Vad man försöker göra inom postmodernismen är att ”se världen på nytt”; postmoder- nismens synvinkel är det decentrerade seendet. En av författarna i boken, Charles Lemert, beskriver detta som att världen förändras när den beskrivs utifrån den Andres synvinkel, och exemplifierar med en undersökning gjord av kulturantropologerna Marcus och Fisher. Han menar att Marcus och Fisher istället för att försöka beskriva de människor de undersöker, ser dem ur en specifik relation till världen. Dekonstruktion beskrivs här som en metod för bl.a. en social teori om skillnader, vilken följer av det decent- rerade seendet av den sociala världen.226
Dekonstruktion beskrivs här också som en poststrukturalistisk rörelse. Lemert beskriver poststrukturalismen som en del av post- modernismen, där det postmoderna perspektivet radikaliserar poststrukturalismens mål:
Postmodernism further radicalized the poststructuralist goal of rethinking the history of the West in decentered, differential, ironic terms. Insofar as poststructuralism remained (for the most part) a theory of literature, postmodernism became an even more general theory of culture [...] without obvious limits.227
224 Den logo-centriska myten innebär enligt Heidegger ett försök att återkalla
betydelsen/meningen till sin rätta självidentifierande källa, ett sökande efter ursprung, sanning, närvaro d.v.s. Being, ej beings. Att eftersöka beings = att dekonstruera = att frigöra en mångfald betydelser/meningar enligt Derrida. Se Norris, Christopher 1991, t.ex. s. 59.
225 Featherstone, Mike 1991, s. 3; Seidman S. och Wagner, D. G. (eds.) 1992, s. 32. 226 Seidman, S. och Wagner, D. G. (eds.) 1992, s. 24.
Lemert menar att i den dekonstruktionistiska stil som represen- teras hos Jacques Derrida står det gamla och det nya i icke-lineär relation till varandra, på så sätt att själva idén om gammal och ny är altererad: ”the world is not thrown over but rethought or, better, rewritten”.228 Att ta den Andres perspektiv är inte bara ett rollbyte utan snarare ett resultat av ”a radical reconfiguration of the social world.”229 Derrida citeras: ”Deconstruction is a play against and within the language one must use”.230
Postmodernismen – tänkandet om/inom det postmoderna – skulle alltså kunna ses som det som kommer efter modernismen – tänkandet om/inom det moderna – och som bryter med de modernistiska grunderna. Men innebär detta att den moderna tidsepoken tog slut vid postmodernitetens inträde? Ska post- modernismen ses som modernismens efterföljare, eller som en del av modernismen i form av modernitetskritik? Många, däribland filosofen Jean-Francois Lyotard, har menat att det förhåller sig på det senare sättet, liksom Odo Marquard, nutida tysk filosof. Marquard har lyft fram att förhållandet mellan modernism och postmodernism bör förstås som ett dialektiskt förhållande, som tes – antites, inom moderniteten:
Postmodernismen dök upp med tesen: nu har vi moderniteten bakom oss, nu kommer en ny epok. Min föreställning däremot är: sedan moderniteten finns, finns också modernitetskritiken. Den finns säkert redan hos Rousseau. Postmodernismen som modernitetens kompensationskultur hör så att säga till moderniteten.231
Kan förståelsen av postmodernismen som en modernitetskritik, snarare än som modernismens efterföljare, ses ligga mer i linje med postmodernismens eget perspektiv? Eftersom ismerna i det senare perspektivet skrivs fram genom att peka på vad som sägs vara deras centrala innebörder, vad de inbegriper, vad de
228 Ibid., s. 31. 229 Ibid. 230 Ibid.
utesluter och hur de skiljer sig åt. En gränsdragande fokusering. Postmodernismen sägs ju handla om problematiken i att försöka göra detta.232