Nr 93 av ”Bulletinen för Högre utbildning och forskning” vid Sociologiska institutionen presenterar kursen ”Medvetande, jag, identitet” mitt bland nyheter om ”travel grants” för studier i USA, en disputation samt några rekommendationer angående avhand- lingsförfattande.36 På sitt typiskt vänliga och i administrativa sammanhang något pratiga sätt skriver Kaj: ”I litteraturlistan ovan saknas kanske just din speciella favoritförfattare. Någon har frågat mig varför inte den eller den författaren finns med. Svaret är helt enkelt att inte allting kan vara med…”. Ur kurspresentationen kan också ett annat stycke citeras, vilket lösryckt säkerligen skulle kunna kategoriseras av de flesta av Kajs kolleger såsom härrörande från just Kaj. Vi känner inte någon annan som skulle kunna uttrycka sig så här (ifall en del av Kajs doktorander undantas):
35 Detta påminner om när Kaj fick en utklippt tvåruters serie, B.C., av sin
dotter: ”I den första frågas det ’Oh Great Guru … what is the answer to life?’ Ytterligt förbryllad undrar gurun: ’Life is a question?’” (Håkanson, Den skapande
tomhetens bild, s. 255)
36 Rekommendationerna hade vuxit fram på vår institution i den då relativt nya
fyraåriga forskarutbildningen (1969 års forskarutbildningsreform). De löd ”1. PM med plan för avhandlingen bör läggas fram vid seminarium i ett tidigt skede av arbetet, 2. Under arbetets fortskridande bör större eller mindre delar av avhand- ling, när så är möjligt, läggas fram vid seminarium, 3. När hela avhandlingen eller större delar av avhandlingen föreligger i manuskript utses utöver ordinarie handledare en dubbelläsare. Ordinarie handledare och dubbelläsare granskar manuskriptet innan det går till tryckning.” Huvudavsikten var att undvika att doktoranden först strax före disputationen får vetskap om allvarliga brister, vilka hade kunnat avhjälpas genom kritik ”i ett tidigare skede”. Rekom-mendationerna var undertecknade med ”Kaj & Inga”, d.v.s. Kaj Håkanson och docent Inga Boëthius. Med tanke på att detta fortfarande gäller tycks forskarutbildningens praxis vid vår institution vara konservativ i god mening. Det som tillkommit är det viktiga så kallade slutseminariet när manuset är klart.
Ursprungligen hade jag överambitiöst och orealistiskt nog tänkt göra ett stort svep över hela fältet och, som det heter, ”binda ihop” det hela. Men ofta hamnar man ju på jorden igen. Från varje bok löper det mängder av trassliga trådar åt olika håll och det blir nödvändigt att nöja sig med att beröra ett mindre antal av dessa. Komplikationerna med relationerna mellan trådarna är också stora, varför ”hopbindandet” nog får ges en inte alltför pretentiös innebörd.37
Kursens litteratur, se rutan nedan, behandlar fem teman, nämli- gen den sociokulturella ramen, jagutveckling, biologiska aspekter, ”negativ” utveckling och problematisering av vår tanketradition. Kursböckerna behandlar hur spädbarnet utvecklas och får ett ”jag” utifrån tre olika skolor, symbolisk interaktionism, Piaget och neofreudianism. Frågan om den biologiska grunden för jagutveck- lingen undersöks med etologiska studier och studier av betydelsen för spädbarnet av hud-mot-hudkontakt. Kritisk litteratur om mental sjukdom och litteratur om psykologiska försvarsmekanis- mer behandlas även det i kursens litteratur och det hela ställs mot ett alternativt ”österländskt” synsätt med erfarenheter av bl.a. meditation. Vad som ter sig eftersträvansvärt från en västerländsk synpunkt, nämligen ett starkt jag, ses tvärtom som något negativt i en ”österländsk” tanketradition där i stället en försvagning av jaget såsom ett självupptaget subjekt välkomnas.
Det som väckte mitt intresse mest i litteraturen var Lars-Erik Bergs doktorsavhandling om hur vi får ett ”jag” och hur vi lär oss lek och spel. Aldrig hade jag reflekterat över hur svårt det är att lära sig fotboll och vilket intrikat rollövertagande som förutsätts för att kunna spela det spelet.
Kursens undervisningsmetoder var föreläsningar och diskus- sioner. Vid ett tillfälle försökte Kaj få oss att förstå något litet av ett österländskt synsätt av lyssnande inåtvändhet. Det gjorde han genom att ställa en äggklocka på ett antal minuter, jag tror det var fem minuter, andra tror det var en kvart, och sedan be oss vara tysta tills klockan ringde. Vi var tysta, men vi var inte förberedda på detta och det kändes inte frivilligt. Man kunde gå men det
skulle ha varit en alltför stark markering. Det var också som om de som klarade det galant stod närmare ett eftersträvansvärt sätt att vara och om jag skulle ha protesterat synligt hade det bara uppfattats som om jag hade dålig kontakt med mitt inre. Ägg- klockehändelsen kommer nog alla ihåg som var med på den före- läsningen.38
Kursen ”Medvetande, jag, identitet”: I. Den sociokulturella ramen.
E. Becker: The Birth and Death of Meaning ca 200 s II. Jagutvecklingen.
1) Socialpsykologisk jag-uppfattning:
Lars-Erik Berg: Människans födelse. En socialpsykologisk
diskussion kring G H Mead och J Piaget 182 s
2) Piaget:
N Bratt: Den tidiga jagutvecklingen. Några av Piagets
utvecklingsteorier belysta med vardagliga exempel 235 s.
3) Ego-identitetens faser i neo-freudianskt perspektiv: E H Eriksson: Barnet och samhället 272 s.
III. Biologiska aspekter.
1) Möjliga etologiska paralleller:
R Hinde: Biological Bases of Human Social Behavior
2) En aspekt av föräldra-spädbarn-relationen:
A Montagu: Touching. The Human Significance of the Skin IV. ”Negativ” utveckling.
1) Jagets försvarsmekanismer:
F S Perls: Det gestaltterapeutiska arbetssättet 130 s.
2) Negativ identitet:
R D Laing: Själv och andra 150 s.
3) Fallstudie:
Sechehaye: I två världar. En schizofren flickas upplevelser 101 s. V. Problematisering av vår tanketradition.
1) Om ego-död. Österländska praktiker och synsätt: C Naranjo: The One Quest 230 s.
2) Upp- och nedvända referensramar:
C Castaneda: En annorlunda verklighet och Resan till Ixtlan 575 s. Bulletin nr 93, 1976, s. 3 med kursivering tillagd av HE.
38 Kaj gav en ny kurs senare, på tidigt åttiotal som jag inte gick då jag var barn-
ledig. Den kursen, ”Om ovetande”, innehöll flera liknande övningar som delta- garna den gången nog var förberedda på.
I detta bidrag ska jag ta upp tre frågor utifrån Kajs kurs och utifrån hur vi kursdeltagare kan ha diskuterat. Det första är frågan om idealism och materialism, det andra är doktorandernas pragmatiska reaktion på kursen och det tredje är frågan om hur vår personlighet hänger samman med samhället och forskningen. Jag vill betona att min historiska analys verkligen inte gäller teman i Kajs vetenskapliga produktion i allmänhet utan enbart i denna kurs år 1976.
En ganska stor del ägnas mina egna reaktioner som exempel just på kursdeltagarnas reaktioner. Hur typisk var undertecknad för kursdeltagarna? Deltagaren Christer Rathsman gjorde en enkät med oss kursdeltagare redovisad i hans ”Rapport från det diagnostiska ’provet’ på socialpsykologikursen ht 76”. Som Chris- ter skriver: ”Den tjänar inget särskilt syfte mer än att det kan vara av intresse att se vad vi är överens om och vad vi inte är överens om.” Frågorna i enkäten gällde verklighetens förändring, kunska- pens förhållande till verkligheten, om den möjliga kunskapens gräns, om den samlade kunskapens omfång samt om kunskapens betydelse för våra handlingsmöjligheter. Undertecknad svarade i stort som majoriteten av de svarande gjorde.39 Och som Christer skriver: ”De som är i den mest frekventa svarskategorin på en fråga är det också i en annan.” Detta resultat understödjer att mina resonemang kan vara typiska även för andra kursdeltagare.
Det diagnostiska provet som Christer gjort visade följande. På första frågan tyckte de flesta deltagare att verkligheten förändras i alla avseenden medan få svarade att verkligheten är mer oförän- derlig. På andra frågan var deltagarna delade i att tycka att sann kunskap är ”helt beroende av verkligheten” och ”till en del be- roende av verkligheten” medan ett fåtal tyckte något annat. Tred- je frågan hade en klar majoritet för svaret att det finns en gräns för kunskapen och det som faller utanför är stort medan bara ett fåtal svarade att det finns ingen gräns för kunskapen. ”Förr eller senare kommer allt att klarläggas.” Fjärde frågan samlade den
39 Kanske var jag något mer skeptisk än majoriteten till kunskapens betydelse för
största majoriteten i hela testet för svarsalternativet ”kunskapen om verkligheten är ofullständig och det återstår en större del möjlig kunskap”. På den femte frågan var vi mer delade. Svars- alternativet ”kunskap om verkligheten har en mindre betydelse för våra handlingsmöjligheter, viktigare är t.ex. intuition, känslor och vilja” kryssade tio personer för medan sex satte sitt kryss för ”kunskap om verkligheten är det som har störst betydelse för våra handlingsmöjligheter men även intuition, känslor och vilja t.ex. har betydelse”. Till svaren fogades flera kommentarer från delta- garna. En sådan kommentar var att ”kunskap ’konstrueras’ i verk- ligheten av verkligheten”.