ÅREN KRING 1960 publicerades en rad böcker i Västvärlden som på olika sätt kraftigt ifrågasatte psykiatrins teori och praktik. I Storbritannien verkade psykiatriker som Ronald David Laing, David Cooper och Aaron Esterson, som med sina försök att omdefiniera schizofrenikategorin samtidigt ville omstöpa hela den psykiatriska verksamheten. I Frankrike presenterade Michel Foucault en psykiatrihistoria som tydligt gick på tvärs mot den etablerade, med dess betoning på vetenskaps- och kunskaps- tillväxt, framsteg och humanisering. I USA hävdade psykiatern
Thomas Szasz att psykisk sjukdom var en myt, alltmedan den kanadensiske sociologen Erving Goffman i utmanande termer beskrev mentalsjukhus och fängelser som totala institutioner. Denna kritik har alltsedan David Cooper 1967 publicerade sin bok Psychiatry and Anti-Psychiatry ofta buntats ihop under etiketten ”antipsykiatri”.
Även i Sverige formulerades mot slutet av 1960- och början av 1970-talet – delvis med inspiration från den internationella debatten – en hård kritik av psykiatrin. I dagspress och debatt- böcker, i kultur- och medicintidskrifter diskuterades frågor som: Vad är psykisk sjukdom? Är det som inom psykiatrin kallas schizofreni i själva verket en adekvat reaktion på ett sjukt sam-
hälle eller ett dysfunktionellt familjeliv? Vad bör göras med mentalsjukhusen? Är psykiatrin ett repressivt instrument i det svenska samhället? Hur man i svensk idédebatt förhöll sig till frågor som dessa undersöker jag i min kommande avhandling i idéhistoria.
Kritiken då handlade inte endast om psykiatrin som klinisk verksamhet eller vetenskaplig disciplin, utan ingick i en större, mer allmän samhällsdebatt; psykiatrin rörde ”alla” i samhället. Skillnaden mellan ”sjuka” och ”friska” ansågs inte heller alla gån- ger som särskilt skarp. Kanske kunde man till och med lära sig något om sig själv och om människans existentiella villkor ge- nom att studera dem som gått över gränsen och in i den diagnos- tiserade galenskapen. Som så många andra företeelser vid tiden ansågs psykiatrin kring 1970 också vara politisk, i det att den sågs ur ett klart konfliktperspektiv; psykiatrin var en samhällelig institution och företeelse, präglad av tydliga intressemotsätt- ningar mellan ojämlika grupper i samhället.
I den svenska debatten om psykiatrin åren kring 1970 var Kaj Håkanson en viktig aktör, vars idéer snabbt fångades upp av andra, ofta mer tillspetsat polemiska kritiker av psykiatrin. Håkanson kan ses som en stormsvala som tidigt ringade in för debatten centrala teman och tendenser: psykiatrin vilade inte bara på en bräcklig vetenskapsteoretisk grund; den kunde också vara politiskt problematisk. Psykiatrin kunde, trots talet om ständig utveckling och humanisering, verka ”systembevarande”. Idéer som dessa diskuterade Håkanson i sin licentiatavhandling i sociologi, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk
studie.1 Diskussionen fördes vidare i senare, av andra utgivna, böcker med tillspetsade titlar som Konsten att dressera människor
– Mentalhälsa – arbete – ideologi (1969) – ”motboken” mot för- säkringsbolaget Folksams så kallade ”Mentalhälsokampanj”, en
1 Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie,
Research Reports from the Department of Sociology XXVI, Uppsala University
av tidens mest kritiserade företeelser – Makt att vårda: En kritisk
granskning av vårdideologier (1970) och Sjukdomsmyter: Psykiska
störningar och avvikande beteende (1972).2
Psykisk sjukdom lades fram vid Uppsala universitet hösten 1968. Årtalet är viktigt. 1968 har, rätt eller orätt, gått till historien som året då ”allting hände”: Pragvåren, Martin Luther Kings död, inbördeskrig och svältkatastrof i Biafra, studentrevolt- och uppror, både internationellt och i Sverige, för att nämna några exempel. 1968 var också året då en tydligt politiskt inriktad dis- kussion om psykiatrins teori och praktik på bred front bröt fram i Sverige. Kritik mot psykiatrin utgör visserligen ett ständigt åter- kommande tema i dess historia, men den här gången sammanföll kritiken i tid med en tilltagande radikalisering av debattklimatet. Det finns också i Håkansons studie tydligt sam-hällskritiska tendenser, men Psykisk sjukdom låter sig knappast infogas i någon marxistisk referensram. Däremot blev Håkanson inskriven i en vänsterideologisk sådan, som när psykiatrikern Jan-Otto Ottosson i sin analys av Psykisk sjukdom i Läkartidningen 1970 menade att Håkanson ”kommit att framstå som en av ideologerna bakom den avpsykiatriseringssträvan som är nära förbunden med vänster- extremistisk politisk ideologi”.3
Kaj Håkansons Psykisk sjukdom var visserligen tillkommen och försvarad i en akademisk miljö, men avhandlingen kom snabbt
2 I boken Sjukdomsmyter gjordes för övrigt en explicit koppling mellan Håkanson
och ”den slagkraftiga ´antipsykiatriska` idétradition som håller på att få ett visst inflytande.” Bengt Börjeson, Erik Fredin, Siv Holm, Sjukdomsmyter: Psykiska
störningar och avvikande beteende, Stockholm 1972, s. 27. Håkanson såg sig emellertid inte själv som ”antipsykiater”. Denna uppgift bygger jag på det samtal jag hade med Håkanson den 11. 9. 2006.
Sociologen Tommy Svensson har tidigare noterat en likhet i titlar mellan svenska psykiatrikritiska böcker som Carl G. Liungmans Myten om mental-
sjukdomarna (1971) samt Sjukdomsmyter och Thomas S. Szasz´ The Myth of
Mental Illness (1960). Se vidare Tommy Svensson i Psykiatri, reformer och
revolution: Om radikal svensk psykiatrikritik åren kring 1970, Landstinget i Jönköpings län, Hälsohögskolan, FoU-rapport 1997: 1, s. 13.
3 Jan-Otto Ottosson, ”Sjukdomsbegreppet i psykiatrin”, Läkartidningen 1970: 13,
att uppmärksammas också utanför denna, liksom Håkanson själv även kom att röra sig utanför akademins gränser. Mellan 1968 och 1973 medverkade han med artiklar om psykiatrin i kultur- tidskrifter som Konkret och Bonniers litterära magasin, i debatt- antologin Läkaren och samhället (1969) och i dagspressen, där han bland annat recenserade böcker av R. D. Laing.4 När Psykisk
sjukdom genom föreningen Verdandis och bokförlaget Prismas
försorg något reviderad gavs ut i bokform 1973, påpekade han i förordet att efterfrågan på avhandlingen varit så stor att sten- cilerna snabbt körts sönder.5 Håkanson medverkade också bland annat vid det omvittnat stormiga årsmöte som Svenska psy- kiatriska föreningen anordnade i Falun 1970, med ett inlägg som i hög grad baserades på slutsatserna i Psykisk sjukdom.6
4 Kaj Håkanson, ”Psykiatri, moral och samhälle”, Konkret 1968: 8-9, ”Upplevelse-
världens vetenskap: Reflexioner kring R. D. Laing”, Bonniers litterära magasin
1968: 8, ”Psykiatri, moral och samhälle”, Läkaren och samhället (Red.) J. Christer Sundström, Stockholm 1969, ”Att göra schizofrenin begriplig”, Dagens Nyheter den 27. 8. 1972 , ”Psykisk sjukdom – sammanbrott eller genombrott”, Dagens
Nyheter den 23. 3. 1971. Håkansons beläsenhet och orientering i samtida internationell psykiatrikritik var också omfattande. R. D. Laing, David Cooper, Thomas Szasz, Erving Goffman och Michel Foucault, nämns alla i Psykisk
sjukdom, men förekommer mer som referenspunkter än som föremål för djupare
analys.
Efter 1973 och utgivningen av boken Socialism som självstyre: Om socialismens
mål och medel (1973) tystnade Håkansons röst tillfälligt i den offentliga debatten, för att återkomma först i början av 1980-talet, då boken Dubbla verkligheter: Om
psykoterapi, social identitet och verklighetsuppfattning (1981) publicerades. Hans intresse kretsade då delvis kring samma problematik som under åren kring 1970
förhållandet mellan psykiatri och psykoterapi och samhälle, även om Dubbla
verkligheter också präglas av ett intresse för österländsk religion.
5 Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter, Stockholm 1973, s. 10.
En av bokens recensenter menade att Håkansons synpunkter i diskussioner om psykiatrin stundtals hade använts ”nästan som facit.” Lars Jalmert, ”Läsvärd av- handling i bokform”, Aftonbladet den 11. 3. 1974.
6 Inläggen vid Svenska psykiatriska föreningens årsmöte i Falun 1970 uppges i
Socialmedicinsk tidskrift ha givit upphov till en ”synnerligen livlig diskussion.”
Efter mötet tillsattes en ”haverikommission” med uppgift att söka ”få en bättre kommunikation till stånd.” C. G. W., ”Psykiatrin och samhället”, Socialmedicinsk