En viktig fråga för de unga marxister som många av oss doktoran- der var på den tiden var frågan om idealism och materialism. Det kanske motsvarar dagens fråga om hur vi konstruerar verkligheten socialt och de senaste femton årens diskussion kring att reducera verkligheten till ”text only”. Frågan om idealism eller materialism var viktig för doktoranderna eftersom vi ville att sociologin skulle intressera sig mer för löneskillnader än normer och mer för direk- törernas faktiska göranden än för attityder, det vill säga mer för det materiella än för idéerna. De unga marxisterna såg materiella orsaker som viktigare. Frågan gällde makten över samhället, inte medborgarnas bristande trivsel. Marxister var materialistiska me- dan de som var deras motståndare, de så kallade ”borgarna”, ver- kade mena att de fått höga löner på grund av strävsamt arbete och överlägsen intelligens, inte för att de fötts in i hem med över- lägset gynnsamma ekonomiska villkor.
Att samhällets orättvisor skyldes över med hjälp av falska före- ställningar om överklassens genetiska överlägsenhet i begåvning var alltså en effekt av idealism. Människorna förstod inte hur olika de materiella villkoren var för att studera vidare. En annan sak som sammanhängde med den förkättrade idealismen, så som detta begrepp uppfattades av dåtidens marxister, var föreställ- ningen att människor inte behövde göra något åt de materiella
orättvisorna. Det enda man behövde göra var att ändra på atti- tyderna. Vietnamkriget kunde fortgå men protesterna på gatorna hade mer med demonstranternas föräldrauppror, d.v.s. demon- stranternas attityder, att göra än med verklighetens bomber i Syd- ostasien. Protesterna bortförklarades.
Den amerikanska socialpsykologin, som var den socialpsykologi sociologistudenterna framför allt läste på den tiden, teoretiserade många saker men inte attitydernas förbindelser med de materiella levnadsvillkoren. Jag som läste Bourdieu från 1972 och framåt värderade högt hans materialistiska syn på attityderna. Dessa kal- lades i hans system ”dispositioner”, där själva begreppets namn, ”disposition”, visar att attityden är härledd ur ens ”position”.
Hur tog nu Kaj upp den här frågan om materialism och idea- lism? Skriften ”Sociologiska institutionen 50 år, 1947 – 1997”, här med professor Ulf Himmelstrand vid pennan, menar följande med hänvisning till Kaj Håkansons och senare först doktoranden, därefter professorn i Aten, Thomas Coniavitis’ undervisning:
Enligt legenden så blev doktorander, som tidigare fängslats av de revolutionärt marxist-leninistiska eller maoistiska grenarna av den historiematerialistiska traditionen, inte särskilt attraherade av att historiematerialismen inom vår forskarutbildning nu behandlades på ett så intellektuellt och problematiserande sätt – även om det skedde positivt och uppskattande. […] Bland de vänstervinklade doktorander, som såg på historiematerialismen som en spännande öppning mot nya, krävande intellektuella äventyr av det slag, som är en del av all sann forskning, bidrog Kaj Håkansons föreläsningar om historiematerialismen och Thomas Coniavitis’ föreläsningar i sociologisk teori antagligen verksamt till deras fortsatta utveckling som forskande sociologer.40
Kaj räddade alltså flera av oss marxister till vetenskapen och från att bli dogmatiker. Jag kan hålla med om det. Kaj problemati- serade verkligen påståenden som cirkulerade i marxistiska debat- ter så att vi sedan inte kunde ta dem lika lättvindigt för sanna.
Kaj hävdade i sin inledningsföreläsning den 12 oktober 1976 att diskussionen om materialism eller idealism förutsätter någonting
utanför de bägge positionerna som kan utgöra en förnuftig grund, från vilken man kan jämföra dem. I mitt manuskript ”Oktober 1976: Oordnade reaktioner på några föreläsningar samt två papper” [hädanefter kallat ”Oktober 1976”] framgår det att jag höll med honom. Det gör jag inte längre. Sedan dess har jag på- verkats av statsvetaren Stefan Björklunds resonemang om omöj- ligheten av fasta punkter.41 Det skulle i och för sig kunna vara förenligt med Kajs övriga vetenskapliga verk men här behandlas bara kursen 1976. Björklund menar att man vid vetenskaps- teoretiska jämförelser inte behöver överge jämförandet utifrån ett antagande om det hopplösa i projektet. Säg att det är tre saker vi vill jämföra. Då kan man tillfälligt frysa en position och jämföra de två andra och sedan frysa en av de två jämförda och jämföra de andra två. Mer än tillfälligt behöver man inte essentialisera eller frysa en grund utifrån vilken man gör bedömningen.
Kaj hävdade vidare att ifall formeln ”det materiella är det verk- liga” skulle vara sann blir bestämningar av vad som är materiellt eller materialistiskt viktiga. Men sådana bestämningar är omöjliga att göra menade Kaj eftersom det inte finns någon grund utanför det materiella och det ideella från vilken bestämningarna kan göras. ”Så adjöss med den frågeställningen”. Den poäng Kaj ville göra var den wittgensteinska att frågor som var meningslösa skulle vi lämna för att i stället ägna oss åt meningsfulla frågor, d.v.s. frågor där vi kan komma längre än vi redan gjort. En sådan poäng stärker rationalismen i positiv mening.
Mot detta invände jag i mitt ”Oktober 1976”-manuskript. Jag försvarade etiketterna ”idealism” och ”materialism”. För att ge- nomföra det försvaret var jag tvungen att presentera min egen dåvarande ontologiska och epistemologiska syn:
Människan varseblir en mycket liten del av verkligheten om- kring henne. Säg att vi går på gatan och ser en människa gå några hundra meter framför oss och jämför hennes huvuds storlek med allt som finns där runt omkring. Då tyckte jag att alla inser hur orimligt det skulle vara att det som är utanför hennes huvud
skulle rymmas inuti hennes huvud. Om man sedan vidgar vyn från gatubilden till universum framstår det som än orimligare. Hela verkligheten kring människan och vidare ut till universums gräns är en ständigt expanderande och pulserande verklighet ut i intet som senare kanske kommer att sammandras till ett ingen- ting. Denna verklighet är otroligt rik och vi varseblir blott mycket litet av den. Våra sinnesorgan är dessutom dåliga mätinstrument som förvrider intrycken direkt i sinnena och dessa bristfälliga in- tryck förvrids ytterligare i förbindelsen med medvetandet i de tolkningar vi ger sinnesintrycken. Trots dessa för mig då självklara och allvarliga begränsningar är våra varseblivningar så pass över- ensstämmande med verkligheten att vi som läser det här, hittills överlevt svårigheterna.
Varje människas hjärna är i sin tur ett helt litet universum där vårt medvetande bara varseblir en liten del av de nytillkommande sinnesintrycken utifrån, alla redan bearbetade och lagrade sinnes- intryck, och alla fantasier. Medvetandet är som en tunn ljuskägla av en svag ficklampa i ett mörkt, fullproppat rum. Ändå fortsätter vi att leva och vara vid medvetande.42
Den här 28-åringen som jag då var fortsatte resonemanget i mitt manuskript ”Oktober 1976” med beskrivningen av vår hjär- na. Där liksom i övriga kroppen sitter känslorna och där for- mulerar vi två typer av utsagor, dels utsagor om verkligheten, dels logiska utsagor. De logiska utsagorna är spel som vi kan bedöma sanningshalten av utan att kontrollera med verkligheten. Utsagor- na om verkligheten går att kontrollera genom att jämföra dem med verkligheten, i alla fall i den mening som allmänt språkbruk lägger i orden ”går att kontrollera”:
42 Något liknande har senare teoretiserats på ett mycket intressant sätt av
vetenskapsjournalisten och författaren Tor Nørretranders i Märk världen: En bok
om vetenskap och intuition (1991, Albert Bonniers 1999 och 2006) där han bl a visar att kroppen redan har börjat röra sig innan hjärnan formulerat ordern ”nu går jag!” Hjärnans medvetna beslutsfattande kommer efter det beslut som redan undermedvetet fattats och som bygger på en ”organisk” och komplex samman- fattning av erfarenheterna hos det förkroppsligade känslolivet, d.v.s. alla under- medvetna och medvetna intryck.
Jag vill föra fram den tesen att mycket obegripligt och mycket för- virrat i kunskaps- och vetenskapsteoretiska diskussioner kommer sig av att man förblandar de två nivåerna: verkligheten och ut- sagor om verkligheten.43
Det som resonemanget ledde fram till var att av utsagorna om verkligheten finns det idealistiska respektive materialistiska så- dana. Idealism och materialism passar, menade jag, som beskriv- ningar på utsagor av kunskapskaraktär, inte på verkligheten själv. Ett exempel på en idealistisk utsaga vore att djävulen or- sakade andra världskriget och att Gud orsakade freden 1945. Omdömet ”idealistiskt” har ingenting med utsagans sanningshalt att göra. Omdömet ”idealistiskt” säger ändå något om utsagan, ungefär lika mycket som det säger något om ett konstverk att känneteckna det som härrörande ”från romantiken”. ”Och jag vill försvara att det inte är litet.”
Jag verkade alltså hålla med Kaj om att materialism och idea- lism inte är inneboende egenskaper hos verkligheten men jag försvarade termernas fortsatta användning som beskrivningar på
utsagor om verkligheten. Att verkligheten så självklart finns för
både Kaj och mig är kanske det som starkast skiljer resone- mangen från många av dagens postmoderna resonemang, liksom från den tvåtusenåriga västerländska filosofins resonemang om att vi inte kan bevisa att det finns något bortom våra varse- blivningar.44 Kan det ha varit den marxistiska materialismens på- verkan på oss?
I mitt manuskript ”Oktober 1976” tog jag också upp Karl Pop- per som inte fanns med i Kajs litteraturförteckning och Poppers tredelning av världen: den första världen är den materiella, den andra världen är den mentala och den tredje världen är den mentala världens produkter, objektiverad kunskap, ideologi och kultur. Först när jag stötte på denna tredelning verkade den opraktisk men när jag läste R. M. Pirsigs bok i kursens referens-
43 HE i ”Oktober 1976”, s. 3.
44 Se exempelvis Bertrand Russel, The Problems of Philosophy (1967) som jag läste
litteratur, Zen and the Art of Motor Cycle Maintenance (1974), var det just, menade jag, på grund av att Pirsig inte skilde på kunskap om verkligheten och verkligheten själv som hans re- sonemang blev så mystifierande.
Kännetecknande för Kaj i hans resonemang är att använda den för flera filosofer typiskt enkla, vardagliga tonen. Exemplen är enkla just för att även svåra tankar ska gå att begripa. Ibland kan det bli avsett komiskt. Vi ska illustrera det med några lösryckta citat ur en av Kajs stenciler till kursen, ”Några bekännelser om min ontologiska, kunskapsteoretiska och metodtekniska posi- tion” (3 sidor) och det får samtidigt avsluta detta avsnitt om dualismen idealism – materialism.
Citaten ska illustrera Kajs tes att materialism och idealism är ofruktbara etiketter. Människan har en subjektivitet som inte kan reduceras till atomer och elektriska signaler. Kaj går emot kravet på vetenskapsteoretisk renhet: ’Om du inte är med oss så är du emot oss.’ Kaj går även emot Engels’ berömda argument för materialism att föreställningar och idéer visst har betydelse men i sista instans är det de materiella villkoren som har störst betydelse:
I någon vardaglig mening skiljer också jag på materiellt och ideellt: jag äter kotletter och tuggar vetenskapsteori. […] någon vill ha mig att tro att allt är (som) kotletter eller allt (som) veten- skapsteori. Det gör mig förvirrad. […] De logiska argumenten för en kotlettvärld omkullkastas av min vardagliga kontakt med andar. […] När jag talar om vädret med min granne låter jag som om jag tror att världen i huvudsak är kotlettaktig. Men jag be- handlar min granne högaktningsfullt som om han i huvudsak vore ande, inte kotlett. […] Till på köpet säger mig somliga andar (kot- letter?) (talande kotletter?) att om jag inte tror att allt är kotletter, så tror jag att allt är andar. […] Finns andar, jo, jo, men kotletter sätter ramarna. Allting i sista hand (vems hand) kotlett. […] Ibland är jag alldeles övertygad om att Ingenting i sista instans är bestämmande.45